Du har alltså inte läst artikeln av Norberg som jag skriver om och diskuterar i inlägget. Där skriver han nämligen vad han anser att staten inte får göra.

Då förstår jag plötsligt varför dina kommentarer verkar så förvirrade. Du borde helt enkelt skämmas för vad du skrivit ovan, där du beskyller mig för att inte komma med fakta, för att utan grund hävda att Norberg slirar vad gäller en del av det han skriver om. Det kan du nämligen inte veta utan att ha läst det han skriver. Du kan inte ens ha argument för varför jag skulle fara med osanning eller dra felaktiga slutsatser och du kan inte ens begripa vad jag skriver i det fallet.

Får jag be dig att i fortsättningen sätta dig in i det jag skriver om i mina blogginlägg innan du slänger dig över tangentbordet och börjar kommentera. Från och med nu kommer jag nämligen att refusera inlägg från dig som förefaller just förvirrade eftersom jag inte kan ta dig på allvar efter detta.

Sedan, jag påstår inte att skiftena inte ledde till rationaliseringar, det gjorde de kanske, även om det inte utan vidare går att bevisa att inga rationaliseringar hade ägt rum utan skiftena, vilket är vad jag skriver.

Poängen med mitt inlägg, som du uppenbarligen missat helt, är emellertid att den reform som Norberg, och du, tar fram som positiv för utvecklingen inte kom till på grund av jordbrukarnas fri vilja, utan var påtvingad dem av staten, alltså den stat som enligt Norberg inte ska få bestämma något mot medborgarnas vilja. Man får alltså bestämma sig: Endera anser man att statligt tvång aldrig är bra/tillåtet och då var skiftena dåliga, eller så accepterar man att sådana statliga beslut över medborgarna, eller visst statligt tvång, kan vara bra i vissa fall. Man kan inte tycka bådadera samtidigt om man vill göra anspråk på att tänka klart och vara konsekvent.

Jag kan däremot utan vidare acceptera tanken, även om den inte går att bevisa riktigheten i den, att skiftena befrämjade utvecklingen inom jordbruket. Men jag är ju inte så naiv att jag tror att det går att inrätta ett samhälle så att staten inte får/kan bestämma något över enskilda individer i alla lägen. Det fick de inte vad gällde skiftena alltså, där staten bestämde över individerna. Med ett sådat samhälle som det Norberg talar för, hade vi fortfarande levt som på tusentalet eller så.

Vad gäller reaktionär nymoralism så kan man knappast beskylla socialdemokraterna, eller kommunisterna (i Sverige) för denna. Se bara på min tidigare kommentar. Jag påstår, och försök att motbevisa den saken om du kan, att socialdemokraterna i vissa avséenden varit precis lika liberala som liberalernas ideologi förespråkar, just genom att de varit 1) för yttrandefrihet 2) ansett det viktigt att många röster fått höras i samhällsdebatten, vilket är förtsättningen för en fungerande demokrati. Vi hade exempelvis tillgång till många fler röster i samhällsdebatten på den gamla Pressbyråns tid, den som var ett monopol med tvång att sälja alla periodiska skrifter. Sedan Pressbyrån privatiserades däremot, har det varit de kommersiellt gångbara endast som är lätt tillgängligt för alla. Mängder av mindre kulturtidskrifter försvann från kioskernas och tidningsförsäljarnas hyllor i och med denna privatisering alltså. Det privata kapitalet bryr sig bara om det som är lönsamt – och lönsamt i stor skala. Detta befrämjar inte yttrandefriheten och inte heller valfriheten.

De gav mig möjlighet att studera, vilket jag troligen aldrig kunnat göra utan deras insatser. De gav mig möjligheter att försörja mig själv, vilket inte var möjligt för många kvinnor tidigare, för att bara nämna något som jag är tacksam mot de traditionella socialdemokraterna för, de som fram till 1986 förde en socialdemokratiskt politik.

Somliga av de här reformerna, som förstås stöddes av dåvarande kommunistpartiet, nuvarande vänsterpartiet, fick sosssarna även stöd för från dåvarande folkpartiet, som vid den tiden var ett socialliberalt parti. Det bestod då alltså av de ”förrädare mot liberalismen” (med JS Mill som förebild) som Johan Norberg talar om, i den uppsats jag diskuterar här, och som han ställer i motsättning till den ideala, den sanna liberalismen, den inriktning som idag kallade ”nyliberalism” (ev. räknar sig också libertarianer hit).

Vad gäller sängkammaren så har socialdemokraterna också bidragit till att jag fick större frihet. 1910 lagstiftades det mot information om preventivmedel (alltså innan socialdemokraterna fick något inflytande över politiken). Men efter en lång och enveten vänster- och socialliberal kamp skulle förhållandena ändras härvidlag.

Bara ett litet axplock av de reformer som genomfördes på området, med det socialdemokratiska partiet som regeringsparti, och som spelade roll i sängkammaren:

1937 – Importförbudet för kondomer tas bort.
1938 – Förbudet mot preventivinformation avskaffas.
1946 – Apoteken blir skyldiga att tillhandahålla preventivmedel
1947 – Allmänt barnbidrag införs.
1948 – Riksdagen beslutar om gratis utprovning av pessar vid mödravårdscentralerna.
1949 – Även modern blir barnets förmyndare.
1950 – Moderskapspenning införs – en abortkommitté tillsätts.
1952 – Frisörer, apotek och butiker får specialtillstånd att sälja kondomer .
1959 – Kondomer får säljas i automater.
1965 – Ny abortkommitté tillsätts – Våldtäkt inom äktenskap förbjuds.
1964 – USSU (Utredningen rörande sexual– och samlevnadsfrågor) tillsätts.
– P–piller tillåts som preventivmedel.
1966 – Spiralen tillåts.
1970 – Preventivmedel får säljas utan speciellt tillstånd från polisen. Kondomer börjar säljas på bensinstationer och i kiosker.
1975 – Lagen om fri abort till tolfte veckan klubbas igenom i riksdagen.

Datum hämtade från RFSU:s hemsida

Så inte kan jag se att socialdemokraterna inskränkte våra sängkammarfriheter precis, såvida man inte anser att preventivmedel och fri abort är synder och att syndfullt leverne aldrig kan göra människor fria (i anden?), eller såvida man inte anser att män ska få våldta sina fruar utan att staten lägger sig i saken. Jag hyser dock ingen av dessa uppfattningar.