Sen kanske det inte är riktigt rättvist att anklaga dem som tror att de fått en någotsånär korrekt information från radio och TV. Svenskar har ännu inte vant sig vid, inte förstått vad det innebär att vara medborgare i en krigförande nation i öppet förbund med USA. De flesta tror nog fortfarande att Sverige är ett neutralt och alliansfritt land.

Medierapporteringe från krigen i det som var Jugoslavien har blivit modell för hur väst skapar någon form av folklig accept för kriget som lösningen på allehanda mellanmänskliga problem. Som Diana Johnstone tidigare konstaterat utmålas först en statschef som diktator, precis som Milosevic, om han inte faller undan för västs hotelser!

En sådan utpekad statschef får inte försvara sitt land mot hot utifrån. Kom då ihåg att (väst)tyska stämplingar mot Jugoslavien pågick redan under 1980-talet. Den tyske underrättelseexperten Erich Schmidt-Eenboom har skrivit om detta i sin bok Der Schattenkrieger. Vem har rapporterat om innehållet i denna bok, såsom bakgrund till Kroatiens utbrytning ut Jugoslavien och fördrivningen av serber från gamla boplatser på kroatisk område? Väldigt få förstås och absolut inga medier som når allmänheten. Men googla på Tidskrift för Folkets Rättigheter och du kan få reda på vad den saken gällde.

Så pågick den kontinuerliga svartmålningen av Jugoslavien hela tiden genom Public Service. Om en journalist bara avviker en millimeter från den utstakade vägen är han/hon såld. Kolla bara hur det gick för Björn Eklund på Ordfront – en tidskrift med yttrandefrihet bland sina paroller. Vilken ironi, men det säger väldigt mycket om den fria journalistikens förutsättningar i Sverige.

Cecilia Uddén har haft många föregångare av samma sort inom Public Service. SR:s rapportör från Kroatienkriget den gången det begav sig var en svenskboende kroat, med åsikter som aldrig avvek från den kroatiska underrättelsetjänstens! Tänkt den motsatta tanken. Då bör man också känna till den Oberoende Staten Kroatiens ställning inom naziväldet under åren 1941-45. Sedan fick Staffan Heimerson sitta på hotell i Sarajevo under Bosnienkriget och förmedla bosnienmuslimska kommunikéer, på SR:s räkning. Tror någon, att han någonsin besökte Banja Luka för att berätta om serbernas lidanden under kriget. Men nej, det behövdes ju inte för USA hade bestämt att den gamle nazisten Alija Izetbegovic – han med den Islamiska deklarationen – representerade det goda! Slutligen visste ju alla att Milosevic beordrat etniska rensningar och massvåldtäkter i Kosova! Där fick Kjell-Albin Abrahamsson vara i sitt esse.

Nu har Public Service haft mer än tio år på sig att korrigera sin tidigare genomfalska bild men så sker icke. Av de 325 000 serber som bodde i Kosovo före 1999 finns nu bara 100 000 kvar efter att resten, liksom övriga minoriteter som romer och andra, fördrivits av albanska nationalister, med Natos goda minne och utan något trumpetande om etniska rensningar. Rapporteras det idag något aktuellt från Kosovo är det fortfarande serbernas fel!

Därför är det bara att trampa på i ullstrumporna med nya krig som i Libyen och Syrien.

För den stora allmänheten skapas alltså nu publicistik som utgör ett hot mot demokrati, fred och mänsklig värdighet. Krig går därför an, först och främst så länge du inte själv får bomber i din egen lägenhet eller i din trädgård – och när du en dag får det får du skylla dig själv, för då har omvärlden redan klart för sig att du utgör del av ett patrask. På grund av detta västliga, närmast att betrakta som naturtillstånd kan signaturen Thomas i sin anonymitet fegt stämpla i stället för att diskutera i sak. Som illustration av hur bristen på anständighet kan uttryckas så självklart kan hans kommentar stå där, eljest borde den strykas.

Stockholmsmediernas bevakning inklusive Publik Service av Rysslandval är ju lika enfaldig. Inte ett ord om historien, inte ens om närhistorien. Det var ju den västliga eliten som rekommenderade den ekonomiska chockterapin med jätteprivatiseringar; minns den flinande Anders Åslund som orakel på DN Debatt början av 1990-talet! Själv blev han i alla fall miljonär på kuppen. Meningen med hela privatiseringsvågen var ju att väst skulle komma över Rysslands naturtillgångar men längs den vägen dog ju medborgarna i Ryssland som om det varit världskrig. Det var alltså detta elände kretsen kring Putin satte stopp för. På vägen hade Jeltsin också under västs hurrarop skjutit sönder det ryska parlamentet. Det kallas väl för dubbelmoral. Därför blir Jan Wiklunds kommentar bara ett viftande med armarna, sånt där som en del som kallar sig radikala håller på med i väst!

Bara att balansera de stora västliga medierna med Russia Today skulle vara ett stort framsteg i medierapporteringen, ett konstaterande av att det finns flera sidor på samma mynt. Men det är väl för mycket begärt!

I Libyen var det uppenbart en uppgörelse mellan öst och väst. Enigt Kumru Toktamis bröt konflikten ut sen Qaddafi sparkat ut vissa klanledare och ersatt dom med västutbildade experter. Det bröt jämvikten i samhället och ställde östklanerna i opposition. Sen blev det andra som på kort sikt tjänade på det, men oppositionen i sig var inte nödvändigtvis fel.

I Syrien vet jag inte, men jag antar att de oppositionella är missnöjda med alawiternas privilegier. Det är inte heller nödvändigtvis fel.

Vilket inte är något skäl att idealisera oppositionen heller. Uppenbarligen är det här fråga om djupt segmenterade samhällen – jämför Libanon där det rådde inbördeskrig för inte länge sen – där varje segment slåss för makt för just sin räkning och betraktar varje tanke om majoritetsstyre med fasa.

Kanske det f.d. osmanska imperiets territorium är det område där identitetspolitiken har förverkligats mest renodlat: varje identitet mot alla andra.

När sedan de missnöjda uppmuntras, de skickas på kurser till USA om hur de ska dra slipstenen, organisera protestdemonstrationer, förses med flaggor av viss färg, lovas ekonomiskt stöd för fortsatta protester och, i det fall de protesterande lyckas störta sittande regering, i värsta fall med bombstöd från Nato, och USA tillsätter den nya regeringen med sina nickedockor, då är det ganska ruskigt.

Vad gäller Syrien så rekommenderar jag läsning av rapporterna, dels den från Paris dels de arabiska observatörernas, för en lite mer allsidig bild av händelserna där.

- The Lebanonization of Syria. Report on the actors of the Syrian Crisis, French Center for Intelligence Research – CF2R1), Paris, januari 2012
och
Report of the Head of the League of Arab States Observer Mission to Syria for the period from 24 December 2011 to 18 January 2012

Nu ramlar det dessutom in rapporter om att den fria syriska armén avrättar alawiter i ganska stor skala. Får väl se framöver om detta hr fog för sig.

Sen förstår jag inte vad du menar på när du frågar hur rimligt det är att offra livet för pengar. Vilka syftar du på?