Om liberaliseringar som med allt annat gäller att det är skillnad med att påstå sig göra något och att faktiskt göra det.

Reinert pekar bl.a. på de extremt olika former av politik som östländerna har drivit efter kommunismen. Några körde Friedman, t.ex. Ryssland, medan andra höll hårdare i ratten, t.ex. Polen. Reinert beskriver det där ganska noga – och har också med en elak beskrivning av Friedmans verklighetsfrånvändhet. Rekommenderas!

Och beträffande Pinochet så googlade jag just ”friedman pinochet” och fick upp den här artikeln: http://www.bidstrup.com/economics.htm
Andra har pekat på hur Pinochet delvis slog till bromsarna när han märkte att friedmanekonomin höll på att slå ut landets försörjningsbas. Även militärer behöver pengar, så pinochet införde en strikt valutakontroll och behöll en stor statlig sektor.

Det är upp till Dig om Du vill kalla det liberalisering att utan ersättning ge bort folkets egendom till korrumperade cronies. (Ryssland, Peru) Friedman ansåg inte att man kunde kalla detta för liberalisering.

En inte ovesentlig detalj är att Friedman tydligt deklarerade att om valet stod mellan demokrati och en bra ekonomisk politik är det demokrati som gäller. Ekonomi väger enligt honom lätt i den jämförelsen. Jag skulle själv vilja tillägga att ett folk som lever i en demokrati har makten att korrigera en dålig ekonomisk politik.

Vill Du inte säga att Pinochet föll så är det ingenting som irriterar mig men jag gissar att han när han misslyckades med att rigga valet fick Sydamerikas längsta näsa:-) Huvudsaken är att chileanarna slapp honom. Sedan han föll verkar chileanarna över hela det politiska spektrat vara rätt beslutsamma när det gäller att föra en politik som Friedman skulle gilla.

Du har rätt i att rankinglistor är oftast överförenklande. Jag är emellertid rätt förtjust i just denna. Den väger samman ett antal väl utvalda faktorer som tillsammans ges namnet ekonomisk frihet. Namnet kan man diskutera men inte att det är ett bra mått på en klok ekonomisk politik för den som vill ha välmående medborgare.

Det enda som irriterar är att de två topprankade är Hong Kong och Singapore, entiteter vars styre jag starkt ogillar av andra skäl. I övrigt är de topprankade länder jag gärna skulle bo i och de lågrankade länder vars undersåtar har mitt medlidande.

Jag ser gärna rankingkrierierna som en Readers Digest-version eller en snabbguide om hur en ledare som bryr sig om sina medborgares väl och ve bör dirigera den ekonomiska politiken.

Sedan var du tydligen inte med då Sovjet föll samman och det skulle förvandlas till ett liberalt mönsterland, allting skulle privatiseras etc. och Västvärlden skickade över experter för att hjälpa Ryssland med den saken bl.a. svenske Anders Åslund. Sedan gick det inte riktigt som man tänkt sig i Väst utan det blev kaos och enorm fattigdom, samtidigt som medellivslängden sjönk c:a 8 år på knappt tio år. Men ett försök att genomföra Friedmanism var det – från början.

Sedan får du nog en lite för förenklad världsbild genom att bara titta på listor av den typ du åberopar.

Och Chile efter Pinochets fall?? Vad syftar du på där? Pinochet avgick och man införde åter ett system med fria val. Han ”föll” inte. Det gjorde däremot den folkvalde Allende, som störtades med hjälp av CIA 1973.

Har du läst ”kanadensiskans” bok förresten? Naomi Klein heter hon. Det är inte omöjligt att hon har fel i somliga detaljer (det har de flesta som beskriver världen ur övergripande perspektiv, inte minst de nyliberaler som numer sysslar med en enorm historieförfalskning,) men det mesta av sakuppgifter i hennes bok är fullt korrekta.

Bättre exempel är Estlands utveckling efter murens fall eller Chiles efter Pinchets fall eller Irland som idag ligger nummer 9 på listan.

Sverige ligger på plats 22 med samma poäng,7.5, som Cypern, Ungern, Lettland, Litauen, Mauritius, Japan och Norge.

Sämst poäng har Zimbabwe 2.9, Burma 3.8, Kongo 4.0, Angola 4.2 och Venzuela 4.9; den sistnämnda var nyligen i mitten av fältet. De flesta länder i den nedesta fjärdedelen ligger i Afrika. De flesta länder i den översta fjärdedelen ligger i Europa.

Så du har rätt i att det behövs mer av regionalt självstyre, inte minst inom finanssektorn. Men för friedmanska reformchocker bevare oss makterna! I Ryssland, Peru, Mongoliet m.fl länder ledde det till halverade reallöner. Det hoppas jag vi slipper.

Idén att det skulle förhålla sig på motsatt sätt är inte riktigt ekonomiskt ackurat. Stockholm är en tjänsteproducerande stad där bland annat lantisar köper tjänsterna på en fri marknad därför att det ger bäst värde för pengarna. Även om skogen är viktig för Sverige är det inte råvaruproduktion som skapar välstånd numera. Inte ens Saudiarabien med dess enorma tillgångar har högre BNP per capita (officiell kurs) än Sverige.

När det gäller trafiksatsningar kan man minnas att Stockholms län har en femtedel av befolkningen, fjärdedel av ekonomin, en tredjedel av trafikarbetet och betalar nästan hälften av skatten men får ett normalår mindre än två procent av vägbudgeten. Detta är orsaken till våra trafikproblem. De vägar som planerades till 1960 är ännu ej färdiga.

Pengarna går i stället till projekt som norrbottniabanan vars verkliga huvudsyfte är att vara ett monument över någon provinsialnapoleon vars namn jag inte kan dra mig till minnes. Varje biljett beräknas bli subventionerad med 16000 kronor i bara kapitalkostnad. Dessa pengar kommer från Stockholm.

…att jämföra med södra länken där vare passage kan associeras med en kostnad för det allmänna på 14 kronor och 20 öre.

Det finns emellertid ingenting som säger att provinsen inte kan bli lönsam. Den är helt enkelt subventionsförgiftad. Subventionsförgiftning är ett problem vi ser på många håll i världen. De behöver mer av regionalt självstyre och ekonomiskt självbärande, någonting i stil med en friedmansk reformchock med lite tur följd av flera år med tvåsiffrig tillväxt.

Men här är det fråga om en helt annan sak – om kolonialism och geografisk centrum-periferi-struktur. Det är samma mekanismer som spelar mellan huvudstad och provins i ett land som de som spelar mellan nord och syd i global skala. Nämligen att kontrollen sitter på ett helt annat ställe än det där verksamheten utövas.

I global skala tillkommer också det att kunskapsintensiv verksamhet finns i norr och rå muskelverksamhet i syd. Det skulle vara intressant att veta i hur hög grad detta också är fallet i fråga om huvudstad/provins – eftersom kunskapsintensiv verksamhet alltid är mer lönsam än muskelverksamhet. Vilket beror på att den kan monopoliseras vilket muskelverksamhet inte kan.

Nästa fråga är hur legitimt detta förhållande är. Hur rimligt är det att kontroll över all verksamhet ska sitta i Stockholm? I global skala har det ständigt förts en kamp mellan det för varje tidsålder dominerande centrumet och diverse utmanare som har använt politiska metoder för att ta sig in på den kunskapsintensiva verksamheten och få del av monopolvinsterna. Detta kanske också borde göras inom ett land?

Kerstin: Javisst infrastrukturen behövs på alla ställen, och att bara satsa på den i storstäderna är inte rätt. Men tvärtom är lika fel det. Där mest människor finns är det ju mest rätt att satsa – eller skall man satsa mest där det finns minst människor ?

Just nu står storstäderna för mycket investeringar, bla citytunneln i malmö, kringlederna runt stockholm osv
Men innan dess har man eftersatt underhållet av infrastrukturen i storstäderna så det är lite på tiden att det händer ngt…

Jan:”Givetvis är syftet med alltihop att centrum ska tjäna på verksamheten.” – ja om centrum får bestämma så kommer troligen ”centrum” tjäna mest. Därför är en så ocentraliserad struktur som möjligt att föredra ?!

/K