I Studio 1 igår hävdade en ung man att 40-talisterna var en egoistisk generation, idéer som jag hört från ungdomar sedan mitten av 90-talet. Vilka är det som har intresse av att sprida förställningen om de hemska och egoistiska fyrtiotalisterna? Den här åsikten har klart varit i säck innan den kom i påse och varför vill man sprida myten om att vi tog allt så att det inte finns något kvar åt våra stackars barn och barnbarn?

Det är normalt att unga människor är irriterade över att de inte får vara med och bestämma. Vi fyrtiotalister klagade också bittert över att vi inte hade något inflytande i samhället när vi var unga men vi klagade inte på att våra föräldrar hade allt och vi ingenting, som många i dagens ungdomsgeneration klagar över. Vi visste att våra föräldrar hade varit mycket fattigare än vi var och att många i den äldre generationen hade slitit hund som barn och unga. Vet dagens ungdomar för lite om hur vi 40-talister hade det som barn och unga?

Vi hade förstås nästan ingenting vi heller när vi var unga, som fallet alltid är när man är ung och innan man har hunnit arbeta och slita ihop sig en del ägodelar. Vi hade det betydligt bättre än våra föräldrar men vi hade mycket mindre än dagens unga. Vi hade inte radio, TV och stereoanläggningar på våra rum, om vi alls hade egna rum, vilket de flesta av oss nog inte hade. Vi hade inte mopeder och vi fick inte körkort av föräldrarna. De flesta av oss reste aldrig utomlands för det hade våra föräldrar inte råd att kosta på oss. Vi fick inte samma chanser till högre utbildning som dagens ungdomar. Det var först 50-talisterna som kunde strömma in på universitet och högskolor i större skala, så de flesta av oss började arbeta redan efter grundskolan, eller efter sjunde klass i folkskolan, som var vad som fanns för vanligt folk i många kommuner ännu så sent som under 50-talet. När vi blev giftasvuxna fanns inga lägenheter till oss. Det var 10-15 års väntetid i bostadskön på 60-talet.
Vi fixade dessutom inte ATP som unga människor ofta anklagar oss för. ATP-omröstningen hölls 1957. Ingen av oss 40-talister hade rösträtt vid den tiden för vi hade inte rösträtt förrän året efter vi hade fyllt 21 år!

Men vi hade arbeten när vi var unga, bara att välja och vraka. Det var onekligen en stor och välsignad frihet. De arbeten vi fick som unga blev vi inte feta av emellertid och de tillät inget lyxliv. Jag och många av mina kvinnliga vänner, som började som kontorsslavar i 15-16-årsåldern, tjänade 600 kr/månad före skatt (ca: 6-7.000 kronor i dagens penningvärde) Jag fick ut 460 kr/månad. Det räckte till middagsmat 14 dagar i månaden, efter att annat nödvändigt var betalt, resten av månaden levde jag på några smörgåsar om dagen, dvs jag svalt i stort sett, och pengar till tandläkare kunde man bara drömma om. Flickornas löner var bara tänkta som fickpengar medan vi väntade på att ”bli gifta”. Under tiden fick våra föräldrar hjälpa till att försörja oss, de som hade råd alltså. Det hade inte alla föräldrar. Pojkarna som började i industrin tjänade nästan dubbelt så mycket men det var inte några ofantliga löner ens på den tiden.

Det var en finansminister, en 30-talist, alltså inte en 40-talist, som mot slutet av 80-talet, drev igenom att Sverige skulle följa Friedmans och Hayeks rekommendationer för att hålla nere inflationen, nämligen genom att öka arbetslösheten och genom att banta den offentliga sektorn, som är en väsentlig orsak till den stora arbetslösheten idag. Anklaga dock inte 40-talisterna för detta och definitivt inte hela generationen. De allra flesta av oss har aldrig haft något inflytande över politiken och i synnerhet inte över den ekonomiska förändring som lett till dagens höga arbetslöshet, eftersom den beslutades utan någon som helst offentlig diskussion, och utan att någon hade möjlighet att uttrycka sig om den i allmänna val.

Det finns hur mycket arbeten som helst i samhället som behöver utföras, och Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag men vi har hög arbetslöshet – och det är ingenting vi 40-talister uppskattar. Många av oss är arbetslösa dessutom, många av oss har arbetslösa barn och barnbarn och upplever detta som ett stort problem och en stor sorg.

Vår generation var med och byggde ut skolan, möjliggjorde för alltfler att få allt högre utbildning, vi byggde kraftverk, vi byggde nya vägar, vi inrättade daghem för alla – via skatterna. Privat ville vi ge våra barn allt det varken vi eller våra föräldrar fick och vi betalade utan att knota våra föräldrars och far- och morföräldrars pensioner. Det är nog inte många av oss som anser att de gamla inte är värda en god omsorg.

Så vad är det dagens unga begär av oss? Att vi ska lägga oss ner och dö? Man kan undra vilken generation som i så fall är den egoistiska generationen?

Jag fortsätter väl då:

Det var en gång, för länge, länge sedan, ett land i centrala Europa som krigade mot alla andra länder och förlorade kriget. Sedan fick landet problem – med arbetslöshet bland annat och bland annat på grund av att man tillämpade vad som idag kallas ”nyliberal ekonomisk politik”. I hela den industrialiserade världen tillämpades samma ekonomiska politik, med samma resultat, börskrasch och hög arbetslöshet.

Nu framträdde en liten snäll farbror i det här landet, som hette Adolf och han förklarade för landets invånare, att det ekonomiska eländet och folkets problem berodde på judarna. Drygt 30% av folket i landet röstade på Adolf, som lovade att avskaffa arbetslösheten och att återupprätta landets heder. Sedan blev han utsedd till rikskansler av landets åldrige och halvt senile president.

Eftersom Adolf, såväl som stora delar av landets befolkning – inte minst landets ekonomiska eliter, de som inte var judar, ansåg att judarna var skuld till landets olyckor (ja det ansåg alla på den tiden, även i de av ekonomiska problem drabbade grannländerna och i det stora landet i Väster, som var lika övertygade som Adolf och hans kamrater om att judarna eftersträvade världsherravälde) så gällde det att oskadliggöra judarna förstås. Så Adolf och hans kamrater, Herman, Joseph m.fl. inrättade koncentrationsläger för riksförrädarna och för dem som hotade hela världen. Det tyckte stora delar av landets befolkning var bra. Det var ju helt rimligt att de som störtat landet i olycka oskadliggjordes.

Ja, så var ju socialdemokrater också farliga och hotade landets säkerhet, liksom kommunister, så det var ju klart att de också måste sättas in i koncentrationslägren, liksom zigenare, homosexuella och andra skumma typer. Dessutom hade ju landet inte råd med sjuka och defekta människor så det var ju rimligt att sådana också oskadliggjordes. Mentalt störda människor avlivade man – inte helt fel faktiskt för vad var deras liv värda och de kostade ju bara en massa pengar! Fackföreningarna förbjöds förstås också, de hotade ju landets framtida storhet. Alla hade ju intresse av att de stora företagens verksamhet, det som gav människor arbeten och skapade välfärd, inte saboterades.

Dessutom förstod ju alla att landet hotades allvarligt, både av inre och av yttre fiender, för det talade man ju ständigt om i radion och i tidningarna, och de som utgjorde hot mot staten måste naturligtvis interneras. Lagarna som avskaffade demokratin var förstås nödvändiga i den situation, vem kunde ha något att invända mot dem? Adolf ville ju verkligen landets väl och han var ju helt klart en sann fredsvän, till skillnad från grannstaternas politiker och judarna som hela tiden hotade landets säkerhet, ja hela världens.

Och grannfamiljen, som Gestapo kom och tog en kväll, hade naturligtvis begått något allvarligt brott mot staten – tänk, vem kunde tro det om den trevliga familjen, för inte grep man oskyldiga människor! Vi andra, tänkte folk (ända tills de drabbades själva), som ju har rent mjöl i våra påsar, har ju ingenting att frukta!

Sicken löjlig berättelse? Vad har lagar om att man ska kunna gripa och internera folk utan att tala om vad de är misstänkta för, som möjliggör intrång i människors hem, även om de inte är misstänkta för något, som ska tillåta säkerhetspolisen att ta i beslag personers ägodelar utan att förklara varför, med den här berättelsen att göra? Har man bara rent mjöl i påsen så har man ju ingenting att frukta och varenda människa vet ju idag att islamister syftar till världsherravälde!

”Jodå ”, säger Bodström i Ekot idag, om den föreslagna terroristlagen, ”det är en ny rättsprincip”.

Nej detta är inte en ny rättsprincip. Det är en utpräglad orättsprincip. Förslaget innebär inget mindre än avskaffande av rättsstaten. Att han inte skäms, att de socialdemokrater som stödjer förslaget inte skäms. Att de liberaler, som alltid berömmer sig av att värna om de enskilda människornas integritet och som inte häver upp sina röster och protesterar mot lagförslaget, inte skäms! Det har sagts av andra redan men förtjänar att upprepas: Man kan inte skydda demokratin genom att avskaffa den.

Det är mycket svårt att tro att de här lagarna mot terrorism verkligen handlar om att skydda oss mot eventuella terrorattentat från (- ja från vem och vilka?), även om framtida sådana skulle kunna kosta ett antal människor livet. Jag ser bara en rationell orsak till att stifta dem, att det handlar om att skaffa sig ”lämpliga” maktmedel för en framtida situation med tilltagande ”social oro” och med inhemska uppror mot den ekonomiska makten och de politiska eliterna, mot dem som utarmar fler och fler människor. En stor kader arbetslösa, som kläms åt allt hårdare, kan ju förvandlas till ett hot mot de ekonomiska eliterna.

När lagen är antagen är det för sent att protestera!

Jinge bloggade om saken i förrgår.

Tillägg 22/10: Detta blogginlägg lästes upp i sin helhet i P 1:s bloggkrönika 22/10. Det tackar vi för, ämnet är synnerligen angeläget.

Så här står det i lagförslaget om den nya antiterroristlagen .
Lagen handlar om att avlyssning av telefonsamtall, kontroll av e-post, om inbrott i privata personers hem för hemliga husrannsakningar, utan den undersöktas vetskap, mm:

.
Citerat från Jan Guillous artikel i AB 16/10

Det är ju tur att Sverige aldrig någonsin kommer att bli ockuperat, för enligt konventioner om ockupation ska ockupationsmakten följa det ockuperade landets lagar!

Urban Beckström förde fram moderaternas verkliga program i radions Lördagsintervju, det där programmet som moderaterna inte låtsas om inför väljarna. Det var inget lustigt program. Det handlade om sänkta ersättningsnivåer för alla dem som är arbetslösa eller sjuka. Det handlade om avskaffande av anställningsskydden, om avskaffandet av rätten att sympatistrejka. Det handlade om avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkning av arbetsgivaravgiften och det handlade om önskvärdheten av ökade löneklyftor.

Det handlade kort sagt om att göra de rika ofantligt mycket rikare och de sämre ställda mycket sämre ställda.

Jag anar en strategi här. Moderaterna ska spela de mjuka, de snälla, medan företagarnas propagandaorganisation ska ställa de obehagliga kraven. På så sätt kommer moderaterna att framstå som synnerligen humanitära och mer intresserade av småfolkets väl och ve än av storföretagens önskemål, ja som om moderaterna är i ren opposition mot storföretagen och deras agenda.

Vi kommer att få se en del av Bäckströms önskelista realiserad var sig vi får en socialdemokratisk regering eller en borgerlig, men med en borgerlig får vi troligen alla de eländen som Bäckström efterlyser och förespråkar – och lite till.

Journalisten frågar så Bäckström vad han anser om att VD:ar under 70-talet tjänade en omkring 6 gånger så mycket som en arbetare, medan han idag tjänar 31 gånger så mycket. Bäckström valde att inte svara på frågan och att istället prata om något helt annat, nämligen om hur viktigt det är att få folk i sysselsättning. Det ska ju löna sig att arbeta, det som egentligen betyder: ”Folk bör piskas att arbeta för mycket lägre löner”.

Om man inte visste att storföretagen brukar få sin vilja igenom i slutänden (även socialdemokraterna har alltid ansett att vad som är bra för storföretagen är bra för Sverige), skulle man skratta åt Bäckströms absurda och djupt människofientliga visioner. Nu har man istället all anledning att frukta dem.
Jag mådde rent illa när jag lyssande på intervjun.

De senaste månaderna har alltfler fått upp ögonen för det faktum att många gamla medicineras sönder, till stora och onödiga samhällskostnader och till stort lidande för de gamla själva och för deras anhöriga. De gamla får mediciner som de ramlar och bryter lårbenshalsen av, de får mediciner som gör dem så oroliga att de inte kan sitta stilla, de får mediciner som gör att de drabbas av sväljproblem och inte kan äta mm mm. ( här en av de många artiklar som publicerats om saken på sistone).

Det dystra med alla dessa artiklar är att man ständigt lägger ansvaret i tomma luften. Man menar nästan alltid att problemet förorsakas av att många gamla har för många förskrivande läkare där den ene läkaren inte vet vad den andre gör, varför det inte blir någon kontinuitet i medicineringen och utvärderingarna av förskrivningarna uteblir. Det kan förstås förhålla sig så på somliga ställen, men det finns också ganska många exempel på hur en och samma läkare bara vräker på gamlingar mer och mer olämpliga mediciner och hur de försöker medicinera bort biverkningar av en onödig medicin med en annan lika onödig sådan och hur de gamla i stort sett faller samman av just medicinförgiftning. Jag har sett det här, på nära håll, ett antal fall, men kan förstås bara skriva om min egen gamla mamma och om vad som drabbade henne.

Hur vore det att erkänna att ett stort antal läkare endera inte vet, eller inte förstår vad de sysslar med eller – ja vad ska man tro om man inte frånkänner dessa läkare insikter om de åtgärder de sätter in?

Ibland önskar jag att jag hade levt i början av 1900-talet. Då var det helt klart vilka som var de verkliga fiendena vad gällde kvinnosaken, eller feminismen som man säger idag. Den gången sade män vad de tänkte, att kvinnor var dummare än män, att kvinnor inte dög, att kvinnor inte var intelligenta nog att ta ansvar (med några få undantag – som alltid).

Idag är det annorlunda. Numer säger ingen man sådant öppet, bara till andra män och bakom stängda dörrar. Istället hyr de kvinnor för att föra deras antifeministiska kamp. Det finns dessvärre ett alltför stort antal kvinnor som är beredda att agera nyttiga idioter, i synnerhet som det betalar sig bra! Inte sällan är dessa nyttiga idioter unga och en dag vaknar många av dem, men då är det för sent för deras del. Då står det en ny kader unga kvinnor på kö att låta sig utnyttjas mot sitt eget kön.

I mycket ojämlika samhällen gäller det att ändå ge de fattiga något hopp och vad är bättre, och billigare, för det syftet än spel, dobbel och lotterier, i synnerhet som staten kan tjäna på eländet.

Ingen slump alltså att Sverige, och Västvärlden, får alltfler statliga lotterier och alltfler spelmöjligheter i statlig regi, eller ännu värre, tillåter att alltfler privata företag bedriver sådana verksamheter!

Det finns några idiotsäkra sätt att öka kriminaliteten i ett land, och att se till att den blir brutalare.

Det första och viktigaste är att skapa ordentligt stora skillnader mellan rika och fattiga, och att göra de sämre ställda ännu fattigare.

Det andra är att öka säkerheten på offentliga inrättningar, mot inbrott och stöld, som banker, postgirot etc. Det leder till att drogberoende och vanliga kriminella ger sig till att råna enskilda individer istället för att tömma brevlådor eller bankernas penninginkast.

Det tredje sättet är att försumma barnen och att se till att många av dem stampas ut ur samhället redan under skoltiden. Det tar bara fem år att skapa en värstinggeneration. Det tar generationer att reparera de skador man skapar på det här sättet.

Det fjärde sättet är att öppna offentliga och statliga spelhålor.

Gratulerar alltså den svenska regeringen, liksom oppositionen, till att tillsammans ha lyckats genomföra alla dessa punkter och förvånas inte alls över det ökande problemet med hot mot personer inom rättsväsendet. Vem hade förväntat sig annat?

Så var det det här med lön efter förtjänst och individuell lönesättning. Visst låter det bra att den som anstränger sig mer och/eller som gör ett bättre arbete ska belönas för den saken, men verkligheten ser nu inte sådan ut att det är de mest kompetenta och de flitigaste som belönas med högre löner. Istället är det ofta de som smörar mest för chefen, de som inte kommer med nya förslag, de som har böjliga ryggar och de som råkar vara kompisar med lönesättaren som får löneförhöjningarna.

Detta leder till sämre arbetsmiljö för alla och till kreativitetsdödande. Tanken att den som inte får löneförhöjning kommer att anstränga sig mer för högre lön är så dum att det är obegripligt att någon kan tro att den fungerar i praktiken. I verkligheten slutar den att anstränga sig ganska snart, som ser sig frånsprungen vad gäller lönen, försöker göra så lite som möjligt, undviker att komma med goda förslag om utveckling av företaget eller myndigheten och lägger sin själ någon annanstans. Människor fungerar helt enkelt inte i enlighet med den här teorin och varje teori som grundar sig på antaganden om verkligheten som inte stämmer med denna, är en usel teori.

Teorin har inte bara fel om arbetssäljarna, den har lika fel om arbetsköparna och deras hantlangare. Systemet med individuell lönesättning och lönesättning efter förtjänst, kräver att lönesättande chef kan mer än varje anställd om allas arbeten, för att han/hon ska kunna bedöma de anställdas insatser. Dessutom kräver det chefer som verkligen vill belöna kompetens och chefer som är övermänskligt objektiva. Sådana djur finns inte i den hage där mänskligheten betar.

Istället är de flesta chefer okunniga om medarbetarnas arbetsförhållanden, om deras insatser, om kvaliteten på deras utbildning, kunskaper och kompetens. Inte så få chefer är dessutom rädda för kompetenta underställda, som de upplever som hot mot den egna positionen. Vad värre, de flesta chefer inom de större företagen, liksom inom offentlig förvaltning, har inte alls företagets eller förvaltningens bästa eller målsättning för ögonen. De har ofta helt andra och mycket småaktigare målsättningar, allt ifrån att skydda det invanda systemet från all förändring till att göra sig av med underställda som de inte gillar eller vars kompetens de fruktar och att konkurrera ut sidoställda personer ur organisationen till att sko sig själva i första hand.

Teorin om individuell lönesättning är en ren fantasiprodukt med andra ord, som så många andra nyliberala idéer. Ibland misstänker man dessutom att styrande nyliberaler själva är mycket medvetna om detta och att det är därför de till varje pris vill avskaffa arbetssäljarnas rättigheter på arbetsmarknaden, så att de kan använda sig av enbart piskan mot dem: Här har du ett jobb, förutsatt att du håller klaffen och gör som jag säger, där har du svälten! Varsågod och välj, valet är ditt och helt fritt!