april 2006


Vård/omsorg04/04 01:35

Om hur de gamla svälter och blir undernärda kan man läsa på Offensivs hemsida, en bra och sanningsenlig artikel. Jag vet. Just nu är min dementa mamma, 86 år gammal, en av dem som svälter. Hon blir magrare för var gång jag ser henne. Hon väger idag gissningsvis knappt 45 kg.

Nu drogar man henne igen, något jag satte stopp för tidigare och har förbjudit, varvid hon blev bättre en period, men nu har man behagat förtiga den nya nerdrogningen för mig. Jag gissade dock att man hade satt igång med den saken igen, på grund av att mamma började bete sig konstigt och då hennes ögon blivit lika simmiga igen som de var då hon var nerdrogad förra gången, och då de undre ögonlocken dessutom hänger och ögonen ser inflammerade ut. Vid direkt fråga hade personalen svårt att ljuga mig rakt upp i ansiktet, fast man gjorde några försök att slingra sig först innan man medgav att hon drogas igen.

I mammas fall handlar undernäringen nog inte om dålig mat i första hand, som man ofta föreslår som orsak till att gamla inte äter. När de gamla drogas drabbas de nämligen ofta av sväljproblem. De nerver och muskler som ska samverka för att man ska kunna svälja utgör en mycket komplicerad mekanism, som lätt kommer i olag när man drogar ner en gammal människa. Följden är svårigheter att svälja och undernäring! Förra gången mamma drogades ner, för omkring 3 år sedan, hade hon så stora sväljproblem att hon gick från bordet och tog ut tuggorna ur munnen och stoppade dem lite här och där och dessa besvär upphörde direkt när man slutade ge henne lugnande medel och sömnmedel.

Nu föll hon före jul igen och bröt handen och snart sitter hon i rullstol för att hon inte klarar av att gå längre. Det gör man inte när musklerna försvunnit helt.

Berättelsen om min mamma – den är lång!

Tillägg kl.22.40: Ny lucka öppnad på Skandalkalendern

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi03/04 01:40

Det har sina fördelar att vara utslagen och inte orka stå på benen några dagar, man får tid att plöja böcker på löpande band, ja man orkar inte ens något annat.
När jag nu är inne på att citera lite om vår moderna historia, den där som så många kommer i så lite kontakt med, kan jag inte låta bli att även citera ur en annan av de böcker jag tagit mig igenom den här sjukveckan nämligen Tvåfrontskrig. Fackets kamp mot nazism och kommunism (2002) av Anna-Lena Lodenius. Så här skriver hon om en av de nazistiska organisationerna under 30- och 40-talen:

En helt annat ekonomisk situation hade Sveriges Nationella Förbund, SNF, Högerns gamla ungdomsförbund (min kursivering) med rötter i samhällets ekonomiska elit. Till skillnad mot Lindholmrörelsen är det klarlagt i rättsprocesser efter kriget, att organisationen mottog frikostiga bidrag av Nazi-Tyskland. Redan 1934 arrangerade SNF studieresor till Tyskland och till skillnad mot de rena nazistpartierna snarast ökade kontakterna mellan SNF och Tyskland efter krigsutbrottet. Under krigsåren hade SNF ekonomiskt stöd för att ge ut tidningen Dagsposten (från december 1941 till maj 1945) som skulle ge tyska perspektiv på det pågående kriget. (sid.39)

Högerns ungdomsförbund blev alltså gravt nazivänligt och samarbetade med och understöddes av nazisterna i Tyskland mitt under brinnande krig.
Vi kan även läsa följande om SNF:

Medlemsminskningen drabbade även Sveriges Nationella Förbund som länge haft stöd från Högerpartiet närstående kretsar och näringslivet. Så sent som 1936 skrev den dåvarande docenten, senare partiledaren (1961-65) Gunnar Heckscher i en artikel i Svensk Tidskrift att han ansåg att en försoning med SNF och Högerpartiet låg i bådas intressen och förhindrades endast av person- och prestigefrågor. Utbrytningen såg han både som omotiverad och olycklig och idémotsättningarna mellan partierna menade han inte var större än vad som kan tillåtas inom ett partis ram. Heckscher har aldrig framstått som någon nazisympatisör men dessa och andra uttalanden vittnar om hur även inflytelserika personer i borgerliga kretsar bedömde SNF åren fram till krigsutbrottet. Många av dessa skulle ändra uppfattning under 1940-talet då organisationen började ge ut en daglig tidning med tyska subsidier. (sid 21)

Det är tydligt att flera partier, organisationer, grupper och individer i vårt land aldrig har gjort upp med sin historia, en historia under vilken de gjorde grava missbedömningar som de aldrig behövt be om ursäkt för.

Ideologier/propaganda&Politik/ekonomi02/04 02:21

Böcker är oftast mer intressanta och innehållsrikare än det man kan läsa på nätet, som ofta ger mycket dåliga, ytliga eller inga inblickar alls i vad sin förevarit före 1995. Ibland får jag en känsla av att många yngre människor blir totalt historielösa just för de bara läser vad de hittar på nätet.

Läser just en inte helt ointressant bok om Gustav V, Bakom den gyllene fasaden, av Gustav von Platen, (2002) som ger en inblick i vad som hände bakom kulisserna i början av 1900-talet.

Att Karl Staaff satt i regering en kortare period då visste jag, att han var liberal och i många frågor kämpade sida vid sida med socialdemokraterna visste jag också. Men vad jag inte visste var hur illa sedd Karl Staaff var på den tiden. Om detta skriver von Platen:

Karls Staaff…………..var den tveklöst mest förtalade och hatade politikern i modern tid – Olof Palme inräknad. Ryktesspridningen kring hans person var som en virusepidemi – det påstods att han var mutad av ryssarna och att han låtit en rysk spion undkomma, andra visste berätta att Staaff själv häktats som spion. På gatorna överöstes han av ”skymford och hotelser”, han vågade inte gå på krog av rädsla för att folk skulle ställa till scener, anonyma röster ringde honom enbart för att förolämpa honom och okända personer knackade på hans dörrr för att uppleva glädjen att förolämpa honom: det tillverkades till och med askkoppar, där man med cigarettglöden ”kunde bränna Staaff i ögonen”.

För unga liberaler borde även det som sägs i följande passage vara av intresse att känna till:

Som samhällsreformator kan Staaff knappt överträffas, han kämpade för reformer som allmän rösträtt i begreppets vidaste betydelse, alltså även för kvinnor. Han införde folkpensionen, och talade för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, han mildrade militärens hårda krigslagar och upprättade ämbetet Militieombudsmannen, han lät upprätta de nya myndigheterna Socialstyrelsen och Folkskoleöverstyrelsen. Han införde lagen om att personer, som är åtalade för brott, får gratis tillgång till försvarsadvokat, han introducerade straffet ”villkorlig dom” och lagen om oäkta barns arvsrätt. Det var en lång rad reformer som han efter sin död blev bestulen på – idag ges socialdemokraterna äran för nästan alla dessa reformer som han genomförde, medan han själv är bortglömd, trots att det var Karl Staaff och ingen annan som göt grunden till Folkhemmet.

Det var en annan liberalism än dagens det.

« Föregående sida


Motvallsbloggen
lades ut 10/2 2005

Webmaster