Sverige styrs sedan snart 20 år enligt den s.k. målstyrningsprincipen. Förr reglerade staten en massa områden mer i detalj, så mycket pengar till skolorna skulle gå till löner, så mycket till läromedel, så mycket till skolbiblioteken – ja ungefär. Sedan man började försöka målstyra landet (fråga mig inte om inspirationen kommer från näringslivet och företagens styrningsmodeller eller om den kommer från det gamla Sovjets femårsplaner), ska alltså politikerna bestämma vilka mål olika samhällsorgan och institutioner ska uppnå, si och så mycket sjukvård per tidsenhet, si och så lång väntetid, som mest, i vårdkö, så och så goda skolresultat etc. Sedan får de ansvariga försöka nå målen på vilket sätt de anser vara bäst.

Målstyrning är ganska lätt, både vad gäller att ställa upp målen och att kontrollera om de uppfylls, när det handlar om lätträknade ting som antal skruv att tillverka/timme. När det gäller människor går det inte lika lätt, varken att formulera själva målen eller att kontrollera om målen uppfylls, för hur ska man formulera ett kontrollerbart mål som handlar om god åldringsvård eller om bra utbildning, för skolbarnen eller i svenska för invandrare?

Hur som helst så innebar övergången till målstyrning att man i praktiken lade ut i stort sett all verkställande makt på kommunerna (man ändrade kommunallagen under 90-talet för att underlätta den här utvecklingen [1]), till de kommunanställda och till chefer inom statlig förvaltning, som därmed blev betydligt mäktigare och kunde agera mycket friare, vilket innebar sämre rättstrygghet för innevånarna. Det senare insåg politikerna så småningom och då ville ”staten”, alltså politikerna, kontrollera om målen, som staten eventuellt bidrog med pengar till, uppfylldes. Det var ju en inte helt tokig tanke – så långt. Denna kontroll gör man så, i princip, genom att skicka ut en enkät då och då, till anställda inom kommunal och statlig förvaltning och fråga dem om de anser att de har nått målet – och det har de, hör och häpna, oftast gjort. Dessutom ålade man en del förvaltningar att åstadkomma ”självvärderingar”. Därmed förvandlades en redan från början halvgalen idé till något som med ett snällt ord kunde kallas för det rena oförnuftet.

Jag råkade vara verksam som lärare i svenska för invandrare när man bestämde sig för att introducera målstyrningsprincipen (alltså i mitten av 80-talet), och just sfi (svenska för invandrare) var ett av pilotområdena, där man skulle testa modellen. Det gick förstås åt skogen och när man konstaterat detta, och försökt att komma tillrätta med problemet, att modellen inte fungerade, utan att lyckats med den saken, bestämde man sig för att införa målstyrning jämsöver och i hela samhället.

Men i början, när man konstaterade att sfi fungerade väldigt illa i många kommuner bestämde man att varje kommun skulle upprätta en ”individuell handlingsplan” för varje kursdeltagare inom sfi. Det lät riktigt förnuftigt det också, tills man fick se hur de där handlingsplanerna såg ut. De urvattnades direkt, i många kommuner, till ett schablonpapper som alla invandrare fick skriva under, där de förband sig att studera svenska och uppfylla de krav kommunen ställde på dem. Individualiseringen kunde man inte se ett enda spår av i de där ”individuella handlingsplanerna”.

Sedan dess har man beslutat om att sådana ”individuella handlingsplaner” ska upprättas inom område efter område, och idag hörde jag (Studio ett) det senaste förslaget – individuella handlingsplaner för dem som får eller behöver psykiatrisk vård!!

Va?? Har man inte behandlat de psykiskt sjuka individuellt tidigare? Nej, det har man nog inte gjort. Man har väl rutinmässigt skrivit ut SSRI till dem och sedan struntat i dem, gissar jag. Får man nu bara en lag om individuella handlingsplaner gissar jag vidare att de psykiskt sjuka får skriva under ett kontrakt enligt vilket de förbinder sig att ta sina SSRI varje dag och enligt ordination. Så löser man säkert problemet med psykvården, åtminstone på papperet och i styrningsmodellernas vackra och ideala värld.

Snipp – snapp – snut – så har vi nått det lyckliga slutet på sagan om målstyrning av samhället.

[1] Margareta Norlin, Baklängesrevolutionen Ordfront 1999.

Länk:
Studio ett, Anders Miltons utredning om vården av psykiskt sjuka

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på