Målstyrning och individuella handlingsplaner
Sverige styrs sedan snart 20 år enligt den s.k. målstyrningsprincipen. Förr reglerade staten en massa områden mer i detalj, så mycket pengar till skolorna skulle gå till löner, så mycket till läromedel, så mycket till skolbiblioteken – ja ungefär. Sedan man började försöka målstyra landet (fråga mig inte om inspirationen kommer från näringslivet och företagens styrningsmodeller eller om den kommer från det gamla Sovjets femårsplaner), ska alltså politikerna bestämma vilka mål olika samhällsorgan och institutioner ska uppnå, si och så mycket sjukvård per tidsenhet, si och så lång väntetid, som mest, i vårdkö, så och så goda skolresultat etc. Sedan får de ansvariga försöka nå målen på vilket sätt de anser vara bäst.
Målstyrning är ganska lätt, både vad gäller att ställa upp målen och att kontrollera om de uppfylls, när det handlar om lätträknade ting som antal skruv att tillverka/timme. När det gäller människor går det inte lika lätt, varken att formulera själva målen eller att kontrollera om målen uppfylls, för hur ska man formulera ett kontrollerbart mål som handlar om god åldringsvård eller om bra utbildning, för skolbarnen eller i svenska för invandrare?
Hur som helst så innebar övergången till målstyrning att man i praktiken lade ut i stort sett all verkställande makt på kommunerna (man ändrade kommunallagen under 90-talet för att underlätta den här utvecklingen [1]), till de kommunanställda och till chefer inom statlig förvaltning, som därmed blev betydligt mäktigare och kunde agera mycket friare, vilket innebar sämre rättstrygghet för innevånarna. Det senare insåg politikerna så småningom och då ville ”staten”, alltså politikerna, kontrollera om målen, som staten eventuellt bidrog med pengar till, uppfylldes. Det var ju en inte helt tokig tanke – så långt. Denna kontroll gör man så, i princip, genom att skicka ut en enkät då och då, till anställda inom kommunal och statlig förvaltning och fråga dem om de anser att de har nått målet – och det har de, hör och häpna, oftast gjort. Dessutom ålade man en del förvaltningar att åstadkomma ”självvärderingar”. Därmed förvandlades en redan från början halvgalen idé till något som med ett snällt ord kunde kallas för det rena oförnuftet.
Jag råkade vara verksam som lärare i svenska för invandrare när man bestämde sig för att introducera målstyrningsprincipen (alltså i mitten av 80-talet), och just sfi (svenska för invandrare) var ett av pilotområdena, där man skulle testa modellen. Det gick förstås åt skogen och när man konstaterat detta, och försökt att komma tillrätta med problemet, att modellen inte fungerade, utan att lyckats med den saken, bestämde man sig för att införa målstyrning jämsöver och i hela samhället.
Men i början, när man konstaterade att sfi fungerade väldigt illa i många kommuner bestämde man att varje kommun skulle upprätta en ”individuell handlingsplan” för varje kursdeltagare inom sfi. Det lät riktigt förnuftigt det också, tills man fick se hur de där handlingsplanerna såg ut. De urvattnades direkt, i många kommuner, till ett schablonpapper som alla invandrare fick skriva under, där de förband sig att studera svenska och uppfylla de krav kommunen ställde på dem. Individualiseringen kunde man inte se ett enda spår av i de där ”individuella handlingsplanerna”.
Sedan dess har man beslutat om att sådana ”individuella handlingsplaner” ska upprättas inom område efter område, och idag hörde jag (Studio ett) det senaste förslaget – individuella handlingsplaner för dem som får eller behöver psykiatrisk vård!!
Va?? Har man inte behandlat de psykiskt sjuka individuellt tidigare? Nej, det har man nog inte gjort. Man har väl rutinmässigt skrivit ut SSRI till dem och sedan struntat i dem, gissar jag. Får man nu bara en lag om individuella handlingsplaner gissar jag vidare att de psykiskt sjuka får skriva under ett kontrakt enligt vilket de förbinder sig att ta sina SSRI varje dag och enligt ordination. Så löser man säkert problemet med psykvården, åtminstone på papperet och i styrningsmodellernas vackra och ideala värld.
Snipp – snapp – snut – så har vi nått det lyckliga slutet på sagan om målstyrning av samhället.
[1] Margareta Norlin, Baklängesrevolutionen Ordfront 1999.
Länk:
Studio ett, Anders Miltons utredning om vården av psykiskt sjuka
Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på
28/11 11:32 at 11:32
Garantier och handlingsplaner i all ära, men utan vilja och resurser är de totalt verkningslösa.
29/11 00:05 at 00:05
Du har bara allt för rätt. Det går inte att ta fram vettiga o mätbara mål i exempelvis skolans värld. Risken är att fokus i undervisningen styrs över till sånt som är lätt mätbart utifrån givna mål och mätbart med papper o penna.
Vi har formellt IUP = Indivduella utvecklingsplaner för varje elev. Men det är som mycket annat i skolans värld ett spel för gallerierna och en tidstjuv. Målen vi ska nå upp till är redan givna och det tämligen detaljerat. Där finns inte mycket spelrum o i flera ämnen finns en trappstege fram till målet där kunskap bygger på kunskap. Och där är utrymmet för individualisering obefintligt. Och jag har som lärare få möjligheter att tillfredsställa 22 barns kunskapsbehov på 22 olika sätt. Det måste bli klumpvis o gruppvis. Allt annat är en illusion så länge vi inte har en lärare per elev.
29/11 05:02 at 05:02
Inga M:
Jo, det blev rena galenskapen av det här, något jag insåg redan då sfi drabbades. Vi blev ju de första kommunaliserade lärarna, och när jag talade om för andra och bekanta lärare hur det var att vara kommunal lärare och vad målstyrningen innebar, och att de säkert skulle kommunaliseras de också, trodde de mig inte.
Sedan blev det ännu värre när den allmänna skolan kommunaliserades, eftersom detta kom samtidigt som besparningarna. Och facket bara lade sig!!!!!