När jag skulle värvas till ”Det psykologiska försvaret”.
Det är 25 år sedan nu. Det var dags igen för mig, att göra fortsättningen på min ”kvinnliga värnplikt”, sådan den såg ut vid den tiden. Den första gjorde jag som 18-åring (år 1962). Denna ”kvinnliga värnplikt” handlade om att lära sig lite grunder i sjukvård, om första hjälpen och om hur man skulle skydda sig i fall av krig. Den var dessutom kort, några kurskvällar bara, men man kallades in till den med ett brev som samtidigt innehöll hot om fängelse om man vägrade. (Den berömde journalisten Bang, Barbro Alving, vägrade på sin tid och avtjänade för detta tre månaders fängelse). Minns bara en sak från denna kurs och den etsade sig verkligen fast, att vi fick lära oss att hålla en blöt näsduk för munnen för att skydda oss från en eventuell atombomb. Jag tyckte det var urbota korkat. Men visst detta gällde bara om vi inte hade tillgång till effektivare skydd.

Jag kallades alltså in igen först när jag var omkring de 40. Den här gången var det en lite mer omfattande kurs. Den skulle genomgås under två veckor, i två omgångar med några månader mellan enveckorssejourerna. Även denna gång hotades jag med fängelse om jag inte inställde mig. Först skulle man dock infinna sig på en ”mönstring”, en längre intervju med någon som skulle krigsplacera en för civilförsvaret.

Om jag inte missminner mig fick jag fylla i en enkät som sedan låg till grund för en längre muntlig intervju.

Eftersom jag fick redogöra för min utbildning och övriga meriter, och jag hade universitetsbetyg i sociologi och psykologi, såväl som i statskunskap, föreslog intervjuaren efter en stund att jag skulle passa i det ”psykologiska försvaret”. Jag log, eftersom jag visste vad detta handlade om, och förklarade att där passade jag nog definitivt inte, ett svar som jag aldrig ångrat tidigare men ångrar idag.

Resultatet av intervjun blev att jag blev placerad som något som, vad jag minns, kallades ”hemskyddskonsulent”. Uppgiften skulle bestå dels i att ta hand om människor ifall av bombningar och anvisa dem platser i skyddsrum eller andra säkrare byggnader, samt ansvara för ordning och välbefinnande i sådana. Dessutom skulle jag göra upp en lista över de personer som bodde i detta ansvarsområde, kolla vad de hade för sig och rapportera vidare till överheten om något misstänkt hände inom området, samt om någon kom till eller någon försvann. En slags spion på svenska folket alltså.

Idag ångrar jag, som sagt, att jag inte accepterade att ingå i det psykologiska försvaret eftersom jag då troligen fått en bättre inblick i hur detta var tänkt att fungera, eller fungerade. Som det nu är, när den situation inträtt att Sverige är en krigförande nation, får jag nöja mig med det jag visste redan då om det psykologiska försvaret, som numer är skrotat och ersatt med en organisation med vidare uppgifter, nämligen med  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (1)

Vad handlade det psykologiska försvaret om?
Det psykologiska försvaret hade bl.a. en grupp bestående av chefsredaktörerna för våra stora tidningar samt för radio och TV. Meningen var förstås att de skulle instrueras om vad de skulle skriva så att de inte äventyrade Sveriges säkerhet om vi hamnade i krig eller i en kritisk situation.

De flesta äldre känner till hur Torgny Segerstedt på dåvarande Göteborgs Handels och Sjöfartstidning aldrig lät sig kuvas att skriva Tysklandsvänligt och inte drog sig för att kritisera Tyskland under andra världskriget. För detta hyllades han som den ende rakryggade chefsredaktören i Sverige, under många år efter kriget. Idag är det däremot få som talar om hans öppna ställningstagande mot Hitler vid den tiden.

På den tiden jag var på tapeten för det psykologiska försvaret, var detta organ ingen hemlighet. Det framgick klart i skrift vilka uppgifter det hade. Idag har det, som sagt, ersatts av  Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Jag har letat på dess hemsida och kan inte hitta något om en liknande grupp med chefsredaktörer men jag skulle bli mycket förvånad om den inte finns kvar men nu utan att man deklarar den saken. Öppenheten har inte blivit större i Sverige de senaste 20 åren nämligen. I vissa fall är det tvärtom.

Min undran just nu är alltså om det nya, hemligare men med stor sannolikhet fortfarande verksamma organ som handlar om att i krigstid skriva och tala om vad som anses lämpligt, är verksamt just nu, vad gäller informationen om Libyen. Med tanke på den närmast otroliga samstämmighet i rapporteringen från och om Libyenupproret och om Natos bombningar där, så håller jag inte detta bara för troligt utan betraktar det som högst sannolikt att media fått order om vad man ska och inte ska skriva om det som pågått i Libyen de senaste halvåret.

Det är nämligen så, och detta är ett faktum, att ingen regim i världen har 100% stöd från sin befolkning. I Libyens fall har det bara handlat om hur många som stött Ghadafi respektive ”rebellerna”. Med tanke på detta och vår myt om de objektiva journalisterna är det minst sagt underligt att man under alla dessa sex månader inte hört någon intervju med en enda Ghadafianhängare. Detta är desto märkligare som mängder av journalister har befunnit sig i Tripoli och lätt hade kunnat intervjua någon eller några sådana.

Men, som vanligt, jag är ingen insider och vet inte. Jag bara gissar och drar slutsatser utifrån vad jag vet sedan tidigare och utifrån vad jag läser på utländska siter om saken.

Slutligen, även om jag är väldigt osäker om exakt vad som hänt och händer i Libyen, så är jag helt säker på att vi just nu utsätts för en intensiv psykologisk mediakrigföring, en propaganda av en kaliber som jag inte upplevt tidigare i mitt liv (med undantag för den tidigare och fortfarande ständigt pågående antikommunistpropagandan förstås). Å andra sidan har vi ju inte så öppet upplevt ett Sverige i krig under mitt liv, ja inga svenskar har upplevt ett Sverige i krig under de senaste 200 åren. Det tycks som om många svenskar idag, men framför allt våra styrande, i mycket högre grad längtat tillbaka till ”våra fornstora dar”, än vi andra har förstått. Dags nu att revidera nationalsången.:
Du tronar på minnen från fornstora dar…
till
Du önskar att åter bli stor liksom förr…

Men i verkligheten handlar det säkert mest om att Sverige numer ligger under den amerikanska klacken.

Taktiken i Libyen ganska tydlig just nu
Fast rubriken på de här stycket luras lite, för jag spekulerar fortfarande.

Nu börjar det alltså glunkas om ”fredsbevarande styrkor i Libyen” efter ”segern” i Tripoli. (2) Det är ett idiotsäkert sätt att få acceptans, både bland vanliga väljare i Väst och i FN, för utländska kängor på Libysk mark, en ockupation alltså, som givetvis kommer att styras av Nato, alltså av USA, även om en hel del av styrkorna kommer från andra länder också, styrkor som sannolikt kommer att skapa ett helvete för befolkningen och kosta många människor livet.

Det intressant är att Ryssland tycks ha förespråkat sådana styrkor. Vad har man betalat Ryssland för detta? Ett löfte om att Nato inte ska ingripa i Syrien? (3)

/Kerstin

Länkar:
1) Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Wikipedia
2)  Oenighet om på vilket sätt Sverige ska delta, SR-
3) Ryska UD för fredinsats i Libyen, SR
- Hur fungerar massmedia? Mavera
- Media-kriget mot Libyen, StAn, 23/8 2011.
– Så har vi då censur på nätet även i Väst, Motvallsbloggen 20/7 2011
– Fejkad film om segerrusiga rebeller på Gröna Torget?? Motvallsbloggen 24/8 2011