Det har alltså varit val i Libyen, för en vecka sen. I Västmedia låter det närmast som en solskenshistoria, om än med några små fläckar. Det är det inte. Vi kan börja från början:
På flera håll i Libyen pågår stridigheter. En del vallokaler kunde inte öppna på grund av sabotage mot valet. En helikopter som skulle ersätta valsedlar i en lokal där dessa hade förstörts, sköts ner.(1) GP skriver att:
Flera vallokaler i bland annat Ajdabiya har tvingats stänga, uppger tjänstemän för AFP. Röstandet i oaserna Jalo och Ojla i sydöstra Libyen har också störts, och ett plan med valmaterial har hindrats från att starta från området. Valkritiska demonstranter i Benghazi i östra Libyen har tänt eld på valsedlar efter att ha stulit dem från en vallokal, uppger vittnen för Reuters. Demonstranterna ska ha eldat upp valsedlarna på ett torg i staden och sedan kört därifrån, skjutande i luften. Benghazi var något av en språngbräda för fjolårets uppror mot Muammar Gaddafi. De senaste veckorna har lokala grupper protesterat mot dagens val, eftersom de anser att Öst försummas av de styrande i huvudstaden Tripoli och att regionen borde få mer makt.(1)
Ovanpå detta skulle valet först handla om en församling som skulle skriva en konstitution men dagarna före valet ändrade NTC villkoren och bestämde att valet istället skulle handla om en ny Nationell Kongress, en riksdagsförsamling alltså, och en regering som sedan skulle utse dem som skulle skriva konstitutionen. Det är ungefär som om vi i Sverige skulle gå till val och några dagar före valet meddelar regeringen att det inte blir något riksdagsval, som vi trott, utan bara kommunal- och landstingsval.
3 707 kandidater i 72 distrikt konkurrerade om 200 platser i den Nationella Kongressen. 20 av dessa platser ska gå till partier, ett antal till enskilda personer, 120 platser.(2) Det hade knappast varit en ordentlig valkampanj varför få torde ha känt till vad kandidaterna eller de politiska grupperingarna stod för och vilken politik de ämnade verka för. Dessutom måste ganska stora delar av befolkningen ha varit uteslutna från att kandidera, eftersom människor som arbetat åt Ghadafi tidigare inte fick ställa upp (fast detta gällde förstås inte den som nu utpekas som vinnare och som Libyens nye ledare, Mahmoud Jibril). (3)
Så här skriver New Yok Times ex:
Safety concerns kept observers from reaching some polling places around the country, according to Alexander Bick, the Tripoli field office director for the Carter Center. Even so, he and many other monitors called the election remarkably well administered, considering the context: Libya had not held a national election for more than 40 years, the transitional government organized the voting at the last possible moment, and there was a string of violent attacks and attempts to block the vote by protesters in eastern Libya who were angry about how seats in the congress were allocated among regions.(4)
(min översättning: Säkerhetssituationen gjorde att observatörer inte kunde nå en del vallokaler runtom i landet, enligt Alexander Bick, direktören för Carter Center i Tripoli. Men trots detta ansåg både han och andra observatörer att valet var anmärkningsvärt välorganiserat, med tanke på omständigheterna: Libyen har inte hållit ett nationellt val på mer än 40 år, NTC organiserade valet i sista minuten och det förekom en del våldsattacker och försök att blockera valet i östra Libyen, av dem som var arga för hur mandaten hade fördelats mellan regionerna.)
(När Syrien ordnade ett val då var det inte ens värt att diskuteras, enligt Västmakterna, med tanke på den oroliga situationen där. Men en orolig situation i det av Nato sönderbombade Libyen däremot, är inget hinder.)
Tillsammantaget var detta val alltså långt ifrån vad vi skulle kalla ett rättvist och korrekt genomfört val. Följdriktigt skiljer sig bedömningen om valet åt mellan olika tidningar och media. Generellt beskriver alltså Nato-makternas krigspropagandamedia valet som en framgång, ibland som en stor framgång, och människorna i Libyen som mycket lyckliga över att äntligen få välja sina politiker. Sverige var inte sämre.
Så förklarar New York Times att en bomb i Darnah, i östra Libyen, kom i det område som är känt för islamistisk militarism och drogsmuggling. Bra att man talar om detta – äntligen, för det gällde även när upproret sattes igång där och för dem som tog till vapen redan andra dagen av upproret. Det låtsades propagandamedia inte om då. Samma grupper smugglade också flyktingar till Europa och tvingades sluta med den saken när EU fick igenom en överenskommelse med Ghadafi om att stoppa flyktingtrafiken från Libyen. Detta förargade de maffior som hade tjänat stora pengar på trafiken och som därför mer än gärna vill bli av med Ghadafi och idag är de inte inte speciellt förtjusta i de krafter som kommer att ta över efter honom. Nu är den lönsamma men för flyktingarna livsfarliga flyktingtrafiken emellertid igång igen.(5)
Correspondents reporting live from Libya
Al Jazeera har ju inte visat sig speciellt objektivt vad gäller rapporteringen om Libyen, och nu om Syrien, men här tycks man vara mer sanningsenlig än tidigare.
Sveriges radios korrespondent, Johan Mattias Sommarström, är alltså i Tripoli och rapporterade hur glada alla libyer var över att äntligen få rösta och stolta visade de upp sina bläckfärgade fingrar, som var bevis för att de hade röstat. Idag tog han fram några kvinnor som röstade på Jibril, mannen som började privatisera Libyens tillgångar och som måste betraktas som Washingtons man i Libyen. Man kan betvivla att libyerna känner till hans verkliga agenda.(6)
Sommarströms rapport var ett under av naivitet och okunnighet, såvida det inte var ett medvetet propagandastycke. Han passade nämligen också på att berätta hur uselt landet var pga av Ghadafis styre, dåliga bostäder, smutsigt och trasigt. Sjukhusen, berättade han också, har usel standard. De ser ut som svenska sjukstugor vid förra sekelskiftet, det flyter smutsvatten på gatorna och soporna hopar sig.(7)
Har Sommarström inte minsta begrepp om vad ett krig och bombningar av en stad och av ett lands infrastruktur gör med landet? Har han inte sett en enda bild från Libyen före kriget, då det såg ut på ett helt annat sätt? Fattar han inte att om en stads vatten- och avloppssystem bombas sönder då kommer det att flyta smutsvatten på gatorna. Inser han inte att de som massmördats i Libyen, de svarta,(8) med största sannolikhet var de arbetare och/eller gästarbetare som skötte renhållningen och som skötte mycket av grovarbetet i landet? Begriper han inte att när dessa människor dödats och när de som överlevt endera sitter i fängelser (där de torteras fortfarande (9)), eller har lyckats fly landet, när alla som arbetade inom förvaltningen före kriget, som nu anses vara Ghadafianhängare, inte får arbeta längre, då kommer landet inte att fungera? Då blir det smutsigt och sopigt. Känner han inte till att Libyen för 40 år sedan var ett av världens fattigaste och mest efterblivna länder med en mycket hög analfabetism (10) men före Natos bombattackerna och de s.k. rebellernas skjutande och plundrande och övrig förstörelseverksamhet, hade förvandlats till landet med Afrikas högsta levnadsstandard och drygt 80% läskunnighet?(11)
Vad gäller hur glada libyerna är, så visst, en del är säkert glada, fast vi har ingen aning om hur många de är, och man kan inte förvänta sig att människorna ska säga något annat än att de är glada med tanke på att det tills alldeles nyligen var förbjudet att säga något positivt om Ghadafi och om Ghadafitiden och belagt med långa fängelsestraff att göra det. Det faktum dessutom, att miliserna fortfarande kommer och hämtar människor som de tror eller vet var Ghadafianhängare, och misshandlar eller dödar dem, gör säkerligen inte människor benägna att säga något annat än att de är glada för sakernas tillstånd. Detta snuddar faktiskt Sommarström vid i ett av sina reportage. (12) Detta gör det säkert också viktigt att kunna visa att man röstade, i alla fall i vissa delar av landet .
Kort sagt Sommarströms reportage från Libyen var troligen världens naivaste och okunnigaste rapportering. Jag har läst ganska många rapporter om och från Libyen det senaste året, varav många varit mycket propagandistiska men inte en enda av dessa har varit lika illa och okunnigt hopkommen. Sveriges Radios rapportering från valet var alltså det värsta exemplet jag hittat om saken, vad gäller propaganda för kriget där och försöken att framställa resultatet av sönderbombandet av Libyen i positivast tänkbara dager.
Mer kritiskt inställda, eller något mer objektiva internationella medier är dock inte lika översvallande positiva till valet och dess genomförande, eller till situationen i Libyen just nu.
’Thugs, Islamists & chaos’ – welcome to New Libya? (Utlagd 9/7 2012)
Tillagda länkar 21/7 2012: – “THE ART OF WAR” Obama’s Greater East, Manlio Dinucci, volitairenet.org. 20/7 2012 - Libyan Elections – Burying The Amnesty Report, Global Civilians For Peace In Libya 20/7 2012 (Citat: Cockburn cited Amnesty report researcher Diana Eltahawy’s view that ‘things are not getting better’. Eltahawy commented that in May the ruling National Transitional Council (NTC) passed a law giving immunity to the ‘thuwwar’ for any act they carry out in defence of ‘the 17 February Revolution’ last year. Interrogations by militias, though very often involving torture, are deemed to carry legal weight. Eltahawy said there is ‘a climate of self-censorship’ within the post-Gaddafi government about these abuses.
Vidare: ‘The elections for a new General National Congress in Libya are an attempt to provide a “democratic” facade for an authoritarian and undemocratic government, subservient to the interests of the major Western powers, corporations and banks.
‘The NATO-installed National Transitional Council (NTC) ensured that candidacy was restricted to a relatively small layer approved by the Electoral Commission.’) - Mahmoud Gebril: The Rebel Who Could Run Libya, Vivienne Walt, Time World 1/4 2011 (Citat: As for Gebril, his grand international debut came on Tuesday, when foreign ministers from more than 36 countries, as well as U.N. Secretary General Ban Ki-moon, converged in London to thrash out a plan on how to oust Gaddafi and save the rebels. Hosted by British Prime Minister David Cameron, it was the first gathering of the sprawling coalition since the West began bombing Libya on March 19…..Despite his years studying and teaching in the U.S., Jibril was deeply critical of U.S. policies towards Libya, which he said had not brought U.S. investment in the country after U.S. sanctions were lifted in the mid-2000s — and hence, in his view, had missed the chance to transform Libya’s politics.) - Patrick Cockburn: Libyans have voted, but will the new rulers be able to curb violent militias? Patrick Cockburn, Independent 8/7 2012 (Citat: Too many journalists and media outlets decided early on that Gaddafi’s forces were the black hats and the insurgents the white hats. They pumped out anti-Gaddafi atrocity stories, often without checking the facts, such as a supposed campaign of mass rape by government troops. Investigations by Amnesty International, Human Rights Watch and a United Nations team discovered no evidence for this, but their findings were largely ignored by the media…..Last week Amnesty produced a devastating report – ”Libya: Rule of law or rule of militias?” – based on meticulous and lengthy investigations, portraying Libya as a country where violent and predatory militia gangs have become the real power in the land. They jail, torture and kill individuals and persecute whole communities that oppose them now, did so in the past, or simply get in their way…….Take the case of Hasna Shaeeb, a 31-year-old woman abducted from her Tripoli home last October by men in military dress and taken to the former Islamic Endowment Office in the capital. She was accused of being a pro-Gaddafi loyalist and a sniper. She was forced to sit in a chair with her hands handcuffed behind her back and was given electric shocks to her right leg, private parts, and head. Guards threatened to bring her mother to the cell and rape her, and urine was poured over her. After she was freed from the chair, her torturers could not open her handcuffs with a key so they shot them off her, fragments of metal cutting into her flesh. On being released after three days, Ms Shaeeb had a doctor confirm her injuries and complained to the authorities about what had happened to her. They did nothing, but she received a threatening phone call from the militiaman who first arrested her and shots were fired at her house…..Not everybody survives mistreatment……The stranglehold of the militias in Libya has been established without the outside world paying much attention.)
– Libya: Permanent Chaos a.k.a. Permanent Revolution, Alexander Mezyaev, Strategic Culture Foundation, 17/9 2012
Det kom ett brev på posten igår. Det innehöll ett litet häfte (15 sidor) från Ulf Bjerén, Folket i Bild/Kulturfront i Blekinge, om Libyen. Det är, som jag skrev när artikeln publicerades på Nyhetsbankens hemsida för någon dryg månad sedan, den bästa sammanfattning om Libyen och om kriget mot Libyen, som jag läst på svenska. Häftet kan rekvireras från Ulf Bjerén: ulf(plats f. at)bjeren.se. Det kostar bara 10 kr + porto.
Artikeln finns att läsa på Nyhetsbankens hemsida men jag vill ändå slå ett slag för broschyren här. Man kan sätta den i händerna på människor som kanske vill veta mer om kriget och om Libyen i allmänhet, på dem som kanske inte har tillgång till nätet eller på människor som utan vidare eftertanke stött angreppet på landet ifråga och kan behöva lite mer information om det.
Här, i ett mycket kort inlägg, säger Mc Cain att USA försåg ”rebellerna” i Libyen med vapen. Så den saken behöver man inte diskutera längre. Nu handlar det alltså bara om hur länge det dröjer innan man erkänner att man också bekostat den syriska oppositionens vapen och kamp.
McCain Claims U.S. Armed Libya Rebels To Make Case For Arming Syrians (utlagd 15/6 2012)
Det är ju möjligt, även om man har svårt att tro det, att USA inte direkt bidrar med pengar och folk till ”den Fria syriska armén”, som den så förförande kallas, de där som genomförde det ”fria” dådet i Houla, massakern alltså, vilket verkar helt klart idag.
Undrar förresten varför det är så svårt att få information från och om Libyen idag, hur det ser ut där nu, vad som händer. Nu härskar ju friheten i Libyen så journalister borde ju forsa in i landet för att beskriva hur det byggs upp igen och hur demokratin segrat. Men nej, det är nästan dödstyst om Libyen. Det är också ganska tyst i våra media om vad som händer i Irak numer, där det under alla de 10 år som kriget pågått där, har förekommit täta bombattentat mot den amerikanska militären, varför denna skjutit först och dessutom struntat i att fråga efteråt, men man har i våra media bara fått höra om attentat som tagit irakiska liv.
/Kerstin
Tillägg kl 17.30:
Hörde för någon timme sen på nyheterna att FN-observatörerna i Syrien ger upp då uppdraget blivit för riskabelt. Det kan betyda att attacken mot Syrien är nära förestående. Arma syrier. (2) Undrar så vad Ryssland gör om/när USA/Nato början sin invasion i Syrien. Detta är utan tvekan den farligaste situation som Västvärlden, framför allt Europa, befunnit sig i sedan andra världskriget.
Tillägg 17/5 2012 kl. 01.15 Läser nu att :”The Washington Postpublished an editorial Saturday condemning “illusions that the bloodshed in Syria could be stopped by United Nations diplomats”, (3) precis som om bombningarna av Libyen har stoppat våldet och skapat lugn och ordning i Libyen. Det var bara någon vecka sedan amerikanska konsulatet i Benghazi attackerades med en bomb. Eller som om USA:s militära intervention i Irak gjort det, för att inte tala om interventionen i Afghanistan.
Däremot har USA alltid vägrat att ens försöka skapa lugn och ordning med hjälp av diplomati och förnuftiga åtgärder, vilket visar att man vill ha krig och vill döda en massa människor och förstöra andra länder. Man vägrade i Libyen, där Ghadafi föreslog ett allmänt val med internationella observatörer, men se det passade inte krigarna, som förstås gjorde som USA/Nato begärde. Assad har dels ordnat en omröstning om en ny författning där majoriteten röstade för densamma. Dessutom hölls det allmänna val i Syrien i början av maj, där drygt 60% deltog, trots att de som röstade gjorde det under hot, från den våldsutövande oppositionen, och trots att oppositionen rekommenderade sina anhängare att inte rösta, även den fredliga oppositionen gjorde det.
Assad vann valet. Detta val har av USA betecknats som en fars för att det inte går att ha ett val under de syriska omständigheterna. Men när man tänker gå till val i Libyen nu då säger inte USA att detta är en fars. I Libyen där det fortfarande råder åtminstone ett lågintensivt inbördeskrig med ett antal olika miliser som vägrar lägga ifrån sig vapnen, som krigar mot varandra och som fängslar och torterar människor utan minsta antydan till rättsprocesser, där NTC inte har minsta kontroll över landet, (4) och där ingen som stött Ghadafi skulle få ställa upp. (Ingen skulle ens få säga något positivt om Ghadafi och hans tid utan att åka i fängelse, men högsta domstolen, läser jag just, har upphävt denna lag.(5) Måhända har USA utövat viss diplomati här. Man kanske kan – om man vill, men innan Ghadaffi lynchats till döds ville man inte och nu vill man inte i Syrien?) Om det kommande valet i Libyen säger USA/Nato alltså inte att det inte går att anordna ett fritt demokratiskt val i ett land som befinner sig i sönderfall. Logiken är inte imponerande, men man räknar förstås med att Västvärldens medborgare (eller kunder kanske) inte förmår tänka en klar tanke. Gör de det?
Dessutom ljuger USA vidare, i gammal god stil. Man har ju rutin på den saken sedan sådär en 100 år tillbaka. (5)
Det kan komma fler länkar här framöver. Rekommenderar dessutom Syrienblogg, som oförtröttligt plockar fram artiklar om Syrien och om vad som händer där.
Här säger Lizzy Phelan en hel del viktiga saker om kriget mot Libyen och våldet mot Syrien. Enligt henne har media en stor del av skulden till det dödande som pågått och pågår i båda länderna. Det har hon helt rätt i. Utan medias krigspropaganda skulle det vara svårt för USA/Nato att attackera de här länderna. Och vi ska ju inte inbilla oss att Qatar och Saudiarabien bekostar den våldsverkande milisens framfart i de här länderna utan USA:s stöd, tillstånd och medplanering.
Hon har mycket intressant att säga i filmen nedan.Vi ska komma ihåg att Lizzy Phelan var i Libyen ganska länge, under förspelet till Natos bombattacker mot Libyen och under den första tiden av detta bombardemang, ända fram tills Tripoli föll då hon fick fly under ganska dramatiska omständigheter. Hon har också varit i Syrien ganska nyligen.
Lizzie Phelan about the media conspiracy against Syria (Utlagd 9/2 2012)
I videon nedan berättar Lizzy Phelan kort om vad hon fann när hon kom till Syrien, att det inte alls var som man beskrivit situationen i västliga media och i Al Jazeera:
Lizzie Phelan – Syrian people support Bashar al-Assad. (utlagd 19/1 2012)
Kan dessutom berätta att, enligt Global Civilians for Peace in Libya, en milis övertog flygplatsen i Tripoli, Libyen, för att få en person frigiven som endera hålls som gisslan eller eventellt gripits av NTC, vilket senare visade sig vara fallet. De placerade tungt beväpnade bilar under alla flygplanen siktande på planen, medan de förhandlade om villkoren för att lämna flygplatsen.(1) Några timmar senare återtog regeringens styrkor flygplatsen.(2) Kaoset i Libyen fortsätter alltså.
I counterpunch.org läser jag idag:
Tarhuna tells us a great deal about the fragile state of Libyan politics. This town is divided in its loyalties. A considerable section remains loyal to Qaddafi, and has found no space to develop its allegiances in the political domain. A ban on the “glorification of Qaddafi” extends to offering any position words of the past forty years of Libya’s history. Such a ban, and a de-Qaddafication, has alienated this section of the population. (2)
Min översättning: Tarhuna säger oss en hel del om den ömtåliga tillståndet i Libyens politik. Den här staden är delad vad gäller lojaliteter. En avsevärd del av den förblir lojala mot Ghadafi och finner inget utrymme att utveckla sin tillhörighet på det politiska fältet. Förbudet att ”glorifiera Ghadafi” omfattar också förbud att yttra några positiva ord om de senaste 40 åren av Libyens historia. Ett sådant förbud, och en de-Ghadafiering, har alienerat den här delen av befolkningen.
Demokratiskt och bra och tydligen helt i överensstämmelse med de amerikanska demokratirådgivarnas inflytande i Libyen. Där ska 40 år av historien, om hur folket gick från nära nog total analfabetism till drygt 80% läskunniga, hur det fick bostäder, rent vatten, gratis skolgång ända upp till universitetsnivå, hur de hade gratis sjukvård etc. under Ghadafi, förtigas. Det får man inte längre tala om i Libyen. Det är som om Alliansen skulle stifta en lag här hemma om att det är förbjudet att tala om hur mycket bättre levnadsstandard det svenska folket fick under den socialdemokratiska eran. Nu försöker man visserligen propagandavägen förljuga denna period i vår historia, så att den ojämlikhet och den tilltagande fattigdom man skapar här nu, inte ska uppfattas för vad den är, en radikal försämring av den allmänna levnadsstandarden de senaste 15 åren, men man har i alla fall inte förbjudit människor att tala om saken. Här vet man att med propaganda kan man lura människor hur mycket som helst, så det räcker med sådan.
Unreported World – Libya: My Week With Gunmen (6 månader efter ”revolutionen” utlagd 3/6 2012)
Tillägg 1 4/6 kl 11.20 2012:
Den här filmen försvann snabbt. Men den finns att se här. Konstigt att så många TV-kanaler inte vill ge spridning åt sina nyheter. Eller är det så illa att påbud har utgått från högre ort att filmen inte får ligga ute på YouTube nu, just när Väst tänker sig att slå till mot Syrien och införa samma sorts ”demokrati” i Syrien som i Libyen? Man kan också läsa jurnalisternas berättelse om resan till Libyen här.
Intressant att konstatera att där man idag hävdar att valet i Syrien är ett rent skämt, alternativt att det ju inte kan räknas eftersom det genomförs under vad som närmast är ett inbördeskrig, där är det ingen av Västmakternas företrädare som säger att det är meningslöst att anordna val i ett Libyen, som är i fullt kaos och där det råder vad som måste kallas ett allas krig mot alla. Vad gäller Libyen försöker istället dessa samma makter upprätthålla skenet av att demokratin är nästan genomförd redan och att allting är såååå mycket bättre där nu än tidigare, nu när libyerna är befriade.
Tillägg 2 9/6 kl 14.25: (Nedanstående film är nu samma som den ovan) Har strukit en del av tillägget här eftersom vi funnit filen igen, efter att den i natt verkade ha försvunnit.Vi fortsatte att leta efter filmen idag, och hittade den igen på Channel 4, men med ett tillägg i URL:en, en annan URL alltså. Nu finns den således att se på länken ovan igen. Det kan ju hända att Channel 4 ändrar tillägg i URL:en när filmen inte längre är den senaste i en serie. Så illa att man tagit bort den helt från nätet, som jag trodde, var det alltså inte. Underlättar för att hitta den gör ju inte detta dock
Nu har vi också hittat filmen på LiveLeak, och sätter in den istället: Libya: My Week with Gunmen
As we discovered during a sometimes frightening journey across northern Libya for the Channel 4 documentary series Unreported World, some militias abuse their power to terrorise local populations and exact horrific reprisals on their enemies. David Cameron stated a year ago that Britain’s intervention in Libya was intended to end dictatorship and install democracy. This aim has so far met with only partial success. Gaddafi has been replaced by what is in effect a patchwork quilt of local dictatorships. Even Tripoli is at the mercy of approximately a dozen rival militias. Ultimately they may not settle down until an agreement is reached over who controls the nation’s oil reserves.
(min översättning: Som vi upptäckte under vår ibland skrämmande resa genom norra Libyen för Channel 4:s dokumentärserie Unreported World, ägnade sig en del miliser åt att terrorisera de lokala befolkningarna och utöva verkligt ruskiga vedergällningsaktioner mot sina fienden. David Cameron påstod för ett år sen att Storbritanniens ingripande i Libyen skulle göra slut på diktaturen och införa demokrati. Detta har hittills bara varit en begränsad framgång. Gaddafi har ersatts av vad som är ett lappverk av lokala diktatorer. Till och med Tripoli behärskas av omkring ett dussin rivaliserande miliser. De kanske inte lugnar ner sig förrän det har nåtts en överenskommelse om vilka som ska kontrollera nationens oljereserver.)
Bara en sak här med anledning av rapporteringen på radion idag: Det har inte belagts av någon oberoende undersökning vilka som står bakom massakern i Houla. Den norske FN representanten, Mood, har inte sagt att det är den syriska armén som är skyldig. Den syriska undersökningen säger att det är den väpnade oppositionen som står bakom massakern. Regimen har inget att vinna på dylikt mördande, det har däremot den s.k. väpnade oppositionen, vilket redan visat sig. Det förefaller därför, enligt min uppfattning, osannolikt att massakern var den reguljära syriska arméns verk.
Vad gäller det senaste om Syrien, besök Syrienblogg.
/Kerstin
Tillägg 4/6 kl 16.30 2012, om Houlamassakern i Syrien
Här en film med två vittnen till vad som hände i Houla. Witnesses to al-Houla Massacre in Syria (English subtitle by Syriaonline).wmv (Utlagd 1/6 2012)
Och varför inte titta även på denna film, om vad som sägs i Säkerhetsrådet om Houla Massakern:
Finally UN acknowledges armed terrorists’ role in Syria unrest (utlagd 30/5 2012)
Och här hotar Susan Rice, USA:s FN-amabssadör,som var en av de ivrigaste förespråkarna för ”no-fly zone” över Libyen, att landet skulle bombas alltså:
Rice to al-Assad: Your days are numbered (utlagd 7/2 2012)
Observera att FN, enligt sina stadgar, inte får ingripa för att avsätta ledare i medlemsstater, och Syrien är medlem i FN, och att inget land får angripa något annat land med mindre än det självt är militärt hotat/angripet av detta land. Rätt och moral står inte högt i kurs i den nya globaliserade värld vi lever i nu. Vilket land som helst, som inte lydigt går i USA:s ledband kommer att drabbas av samma öden som Libyen och nu Syrien. USA har hittat det idiotsäkra sättet att attackera andra stater och avsätta deras regimer, för i vilket land finns det inte regimkritiker, i vilket land finns det inte skjutgalna vettvillingar, vilket land kan man inte skicka in legoknektar att skapa kaos och det perfekt skälet för USA att attackera?
Länkar: - Syriens kommentar till Houla-massakern, Motvallsbloggen 29/5 2012 - Lies, War, and Empire: NATO’s “Humanitarian Imperialism” in Libya, Andrew Gavin Marshal 26/8 2011 - Initial Report of Judicial Investigation Committee on al-Houla Massacre: Victims belonged to Peaceful Families who Refused to Stand up against State, nsnbc 1/6 2012 - US / NATO War on Syria and Iran likely in Spite of Security Council Veto, Christof Lehmann, nsnbc /6 2012 (Nog verkar det som om USA och Ryssland just nu ägnar sig åt ett slags ”chicken race”, försöker få den andre att ge sig först. Sådant spel på den här nivån är fruktansvärt farligt – för oss alla. Det kan i värsta fall resultera i ett nytt världskrig.) - Vilka var mördarna i Hula? 8 Dagar 2/6 2012 (Citat: Den ryske frilansjournalisten Marat Musin presenterar ett sensationellt vittnesmål ifrån byn Hula i Syrien. Enligt honom begicks massmorden i byn av wahhabitiska rebeller, som samlade liken i moskén och därefter tillkallade al-Jazeera och FN. De 108 mestadels bakbundna offren, däribland många barn, tillhörde ”fel” islamsk sekt.) - Bosnia, Kosovo, and Now Libya: The Human Costs of Washington’s On-Going Collusion with Terrorists, Peter Dale Scott, The Asia-Pacific Journal: Japan Focus 1/8 2011 (Citat: London Daily Telegraph reported, ”Under rebel control, Benghazi residents are terrorized, many ”too frightened to drive through the dark streets at night, fearing a shakedown or worse at the proliferating checkpoints.” Moreover, about 1.5 million black African migrant workers feel trapped under suspicion of supporting the wrong side. Numbers of them have been attacked, some hunted down, dragged from apartments, beaten and killed. So-called ”revolutionaries” and ”freedom fighters” are, in fact, rampaging gunmen committing atrocities airbrushed from mainstream reports, unwilling to reveal the new Libya if Gaddafi is deposed. Thomas Mountain concurs that “Since the rebellion in Benghazi broke out several hundred Sudanese, Somali, Ethiopian and Eritrean guest workers have been robbed and murdered by racist rebel militias, a fact well hidden by the international media.” Such reports have continued. Recently, Human Rights Watch accused the rebels of killing Gaddafi supporters who were just civilians and looting, burning and ransacking pro-Gaddafi supporters’ houses and areas.” Detta skrevs alltsåi augusti 2011, innan Ghadafi hade mördats och innan USA m.fl. började tala om ”den lyckade operationen i Libyen. De som följde med i internationella media visste detta redan då men svenska media teg som muren om det här. Rellerna var, enligt dessa, superhjältar, den stora Godheten som kämpade mot den stora Ondskan. Sedan blev det precis som de flesta med vissa insikter förutsade, ett betydligt värre elände när Ghadafis regim störtades, inte bara för Libyerna utan även för andra delar av Afrika. Och nu står Syrien på tur.)
Ulf Bjerén har skrivit en mycket bra artikel på Nyhetsbanken under rubriken ”Vad hände i Libyen”. Här ger Bjerén dels en kort beskrivning av Libyens historia, dels en beskrivning av hur upproret i Libyen startade i februari 2011, samt av hur USA, Frankrike, Storbritannien och FN agerade.
Alla som är bara lite intresserade av vad som egentligen hände i Libyen, till skillnad från vad våra krigspropagerande media skrev, rekommenderas att läsa den här artikeln, som är den bästa sammanfattning på svenska om saken jag har läst.
Vill här också rekommendera en annan artikel, på engelska, som handlar om USA:s insatser världen över och om alla de miljoner människors död, i 37 olika länder, som USA är direkt och indirekt skyldigt till sedan andra världskriget. Det är en förfärande läsning även för mig trots att jag vet ganska mycket om den här saken och tagit del av många av de händelser som beskrivs i artikeln.
This study reveals that U.S. military forces were directly responsible for about 10 to 15 million deaths during the Korean and Vietnam Wars and the two Iraq Wars. The Korean War also includes Chinese deaths while the Vietnam War also includes fatalities in Cambodia and Laos.
(Min översättning: Denna studie avslöjar att USA:s militär har varit direkt ansvariga för omkring 10-15 miljoner döda under Koreakriget och Vietnamkriget och de två Irakkrigen. Koreakriget inkluderar också de kineser som dog och Vietnamkriget dem som dog i Kambodja och Laos.)
Lucas fortsätter med att säga:
The overall conclusion reached is that the United States most likely has been responsible since WWII for the deaths of between 20 and 30 million people in wars and conflicts scattered over the world.
(Min översättning: Slutsatsen som dras är att USA sannolikt har varit ansvarigt för mellan 20 och 30 miljoner människors död sedan andra världskriget, i krig och konflikter i olika länder världen över.)
Fortsättningen av artikeln utgör en genomgång av de olika krigen och konflikterna och hur de började samt vilket ansvar USA haft för dem och på vilket sätt USA varit inblandat.
Kort sagt, USA ligger inte efter Stalin vad gäller antalet mördade människor, även om USA:s illdåd begåtts under inblandning i andra länders affärer och bestått i dödandet av människor på bortaplan. Detta talas det praktiskt taget aldrig om i våra media och jag kan inte tänka mig att våra läroböcker i historia tar upp detta heller. Om detta må ni berätta -också. De s.k. demokratierna är inte så fredliga som vi ska bringas att tro.
Artikeln innehåller en hel del för mig helt ny information. Som denna exempelvis:
In 1998, in an interview with the Parisian publication Le Novel Observateur, Zbigniew Brzezinski, adviser to President Carter, admitted that he had been responsible for instigating aid to the Mujahadeen in Afghanistan which caused the Soviets to invade. In his own words:
“According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan on 24 December 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise. Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the President in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.” (5,1,6)
Brzezinski justified laying this trap, since he said it gave the Soviet Union its Vietnam and caused the breakup of the Soviet Union. “Regret what?” he said. “That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it?”
(Min översättnig: 1998, erkände Zbigniew Brzezinski, tidigare rådgivare åt president Carter, i en intervju i Le Novel Observateur, att han var ansvarig för att ha initierat hjälp till Mujahadeen i Afghanistan vilket resulterade i Sovjets invasion. Med hans egna ord:
”Enligt den officiella versionen började CIA:s stöd till Mujahadeen under 1980, dvs efter att Sovjet hade invaderat Afghanistan den 24:e december 1979. Men verkligheten, strängt hemlighållen tills nu, är en helt annan. President Carter signerade redan 1979 ett direktiv om hemligt stöd till oppositionen mot den pro-sovjetiska regimen i Kabul. Och samma dag, skrev jag en not till presidenten där jag förklarade för honom att enligt min uppfattning skulle detta stöd leda till en sovjetisk militär intervention.”
Brzezinski legitimerade gillrandet av denna fälla, eftersom, som han sade, det gav Sovjet dess Vietnam och förorsakade Sovjets sammanbrott. ”Ångra vad?” sade han. ”Denna hemliga operation var en utmärkt idé. Den fick effekten att dra in ryssarna i den Afghanistanska fällan och det vill ni att jag ska ångra?”)
Det som vänstern försökte berätta om på 70-talet och som förnekades från officiellt amerikanskt håll då, det berättar man alltså från samma håll med stolthet idag.
Att USA stödde och uppmuntrade islamsternas, talibanernas, opposition mot den sekulära vänsterinriktade regimen i Afghanistan visste i alla fall inte jag tidigare. Det kan ju bero på att jag inte satte mig grundligare in saken än vad som sades i media på den tiden och gör man inte det får man en väldigt skev, för att inte säga direkt lögnaktig bild av orsakerna till vad som sker i världen.
Lucas fortsätter med att avslöja en hel del andra intriger och fula ingripanden i olika områden på jorden, från USA:s sida, och hur många människor som dött på grund av USA:s ageranden.
USA har bytt strategi de senaste tio åren. Där man tidigare försökte hålla sin inblandning i andra länders konflikter, eller sitt initierande av dem, hemlig, om det gick, har man nu börjat öppet visa (åtminstone ganska öppet) vad man gör, och istället styr man västopinionen med hjälp av en otroligt effektiv mediapropaganda, allt man gör gör man av ”humanitära skäl” numer . Eftersom människor i allmänhet är vänliga och medkännande varelser fungerar denna propaganda. Det går inte att säga att ”nu anfaller vi en politiska ledare för att han inte låter vår rikaste elit ta hand om hans lands neturresurser. Sådant skulle vanligt folk inte stödja.
Sanningen avslöjas aldrig medan den betyder något. Efteråt bryr sig ingen.
/Kerstin
Länkar: - Vad hände i Libyen, Ulf Bjerén, Nyhetsbanken 14/5 2012
– Deaths In Other Nations Since WW II Due To Us Interventions, James A.Lucas i Counter Currents 24 april 2007 - Al-Qaeda Rebel Pictured With UN Observers In Syria PHOTO & VIDEO, Paul Joseph Watson, Infowars.com 14/5 2012(Citat: The fact that rebels are being transported by UN observers who are supposed to remain impartial is obviously a damning sign that the UN mission represents little more than a furtherance of the effort to destabilize Assad’s government.Back in March, leaked emails revealed that the Pentagon is planning to direct terror attacks and assassinations inside Syria in a bid to topple President Bashar al-Assad. Al Qaida är, tyder alltmer på, en med USA allierad grupp salafistiska legoknektar.) - Libya: “Dawn” turns into chaos, Garibov Konstantin, CPA 28/3 2012 - U.S.’s Post-Afghanistan Counterinsurgency War: Colombia, Rick Rozoff, OpEdNews.com 23/4 2012 - A Global Crime Spree. What’s NATO Ever Done? John LaForge, counterpunch.org 14/5 2012 (Det Nato som en gång bildades för att försvara Europa mot anfall och invasion från Sovjets sida, har nu, när det ”inte behövs längre”, förvandlats till en Västallians där europeiska länder börjat gå USA:s imperialistiska ärenden i tredje världen.
Hör just på radion att EU har börjat kriga i Somalia: - Pirater flygattackerades på land i Somalia, Maria Sjöqvist, Ekot 15/5 2012. Det meddelas att inga människor dödats under bombattackerna. Man undrar, när man hör detta, om det egentligen innebär att EU anser att de som dödats och skadats inte är riktiga människor, ungefär som Nato menade vad gällde Libyen, eller om man bara försöker ljuga om konsekvenserna. Vidare får vi veta att man inte har några soldater på marken. Och numer vet vi ju att det inte är krig om det inte finns några soldater på marken, enligt Barack Obamas nyspråk, och att bombandet av människor i andra länder är något annat. Fast vi har ännu inte fått veta vad det är, till skillnad från det vi vanliga människor nog fortfarande betraktar som krig. Man undrar vidare vilka, som i konsekvens med den nya definition av vad krig är, som idag är beredda att hävda att Hitler aldrig krigade mot England, eftersom han inte hade soldater på marken i Storbritannien? - A Global Crime Spree. What’s NATO Ever Done? John LaForge, counterpunch.org 14/5 2012 - “NATO’s claim that it cannot investigate civilian casualties because it has no mandate to be in Libya is feeble and disingenuous.” NATO in the Dock on Libya Bombing, Vijay Prashad, counterpunch 15/5 2012 (De siffror som nämns i artikeln måste vara århundradets underdrift. Men dessutom ska man hålla i minnet att Nato-makterna har det indirekta ansvaret för de tiotusentals människor som dödats av de s.k. rebellerna, inte minst för alla de svarta libyer och subsahariska gästarbetare som mördats och torterats och som fortfarande utsätts för både dödande och tortyr. Sedan behöver man bara se bilderna från ex. Sirte för att inse att där dog många fler civila.) - Clinton Admits We Created al Qaeda But Lies About Why and When, Scott Creighton, American Everyman 9/5 2012 (Citat: It’s now almost commonplace to hear people make connections between the type of destabilization campaign being run in Syria to that of Libya and Yugoslavia in the comparatively past. For the most part, these analogies are extremely accurate: pro-western powers equip and use trained terrorists to destabilize what they consider to be unfriendly nations while publicly blaming the governments of the targeted nations for responding to the foreign led terrorist insurgencies. Their goal is always the same: regime change………..While Clinton’s admission….. the important aspect of her statement seems lost in translation: she is still lying about the reason we created a terrorist group in Afghanistan. It had nothing to do with a “Soviet invasion” as she claimed… they weren’t there at the time, they were asked by the Afghani government to come in and help defend them from our terrorists who were actively destabilizing the country.) - End of game in the Middle East, Thierry Meyssan, Voltairenet.org, 15/2 2012(Om det faktum att Syrienkrisen handlar om Västmakternas destabilisering av landet för att kunna tillsätta en USA-styrd marionett, skriver Thierry Meyssan, citat: This has been falsely portrayed to the Western public as a political revolution crushed in blood by a ruthless dictatorship. Of course, this lie has not been universally accepted. Russia, China and the Latin American and Caribbean member states of ALBA repudiate it. They each have a historical background that allows them to readily grasp what is at stake. The Russians have Chechnya in mind, the Chinese think of Xinjiang, and the Latin Americans of Cuba and Nicaragua. In all these cases, beyond ideological or religious appearances, the methods of destabilization by the CIA were the same.
Så vad säger vår Public Service, som numer sysslar med ren propaganda för makten istället för att ge oss, ägarna, det svenska folket verklig information: 1) Många döda efter blodigt bombdåd i Damaskus, Ekot 10/5 2012 1) Syriens regim anklagas för terrormetoder, Ekot 11/5 2012 - Five Reasons Why Drone Assassinations Are Illegal, Bill Quigley, Countercurrents.org 15/5 2012
Libyens NTC-gäng (eller vad ska man kalla den där maktlösa gruppen som Västvärlden tillsatt som regering i Libyen?) har nyligen kungjort ett antal nya lagar:
1) Alla som var med och störtade Ghadafiregimen får amnesti för vad de gjorde under ”revolutionen”, militär, säkerhetsmän och civila.
2) Det är kriminellt och kommer att straffas med fängelse, att på något sätt prisa eller glorifiera Ghadafi, hans idéer, hans regim eller någon i hans familj.
3) Om rapporter, rykten eller propaganda skadar staten straffas detta med livstids fängelse.
4) Den som ”attackerar” 17:e februarirevolutionen, uttrycker sig förklenande om islam eller om statens auktoritet straffas med fängelse,
Sedan tidigare har det också klargjorts att ingen som arbetat för Ghadafis regim får ställa upp i det val som ska hållas så småningom.
Ingen yttrande- och tankefrihet där inte. Så ser en sann av Västvärlden och Nato skapad demokrati ut. (1)
Sen är det ju en annan sak, som sagt, att det där gänget, som utfärdat dessa lagar, inte har någon reell makt över de flesta människorna i Libyen, eftersom makten reellt ligger hos ett otal antal beväpnade miliser som fortsätter att strida inbördes och att terrorisera, tortera och döda människor.(2) Dessutom börjar en del av dem att förklara sina delar av landet självständiga. Dessa miliser verkar inte heller så måna om det vi kallar demokrati eller om rätten att bilda fackföreningar.
/Kerstin
Länkar: 1) Libya Immunizes ‘Revolutionaries’ From War Crimes Prosecution, Global Civilians For Peace In Libya 3/5 2012 1) Criminalizing Gaddafi Support, The Libyan Civil War 3/5 2012 2) Libya S.O.S. resistance news: 01. April 2012.
(Citat 1: The U.S. Army Command (AFRICOM) has an increasing presence across the region. ”We’re looking for ways in which we can be helpful,” says AFRICOM commander Gen. Carter Ham.
Citat 2:”Libya in general is part of AFRICOM’s sphere, and I think the Libyan government really welcomes the idea of a robust military to military relationship with the U.S.,” the official adds. ”They appreciate the value added having a strong relationship with the U.S., so we are just in the very initial phases now of figuring out what that means.” Citat 3: 13h/ Just so u know, most of the western propaganda used to start the ”revolution” was targeting the youth of Libya, and tried to engineer their opinion and spark a ”Che Gevara rebellion spirit” among kids, which was not so difficult to do, cause teenagers are easiest target for that and most likely to catch the bait (our friends from Serbia say it was the same situation there in 2000.) - Courthouse bomb in Libya’s Benghazi wounds four,Global Civilians For Peace In Libya 28/4 2012 - NATO’s Slow Genocide in Libya: Syria is Next, Global Civilians For Peace In Libya 19/4 2012 – Gadhafi’s crime: Making Libya’s economy work for Libyans, Stephen Gowans, What’s Left 6/5 2012 (Citat: According to the newspaper (Wall Street Journal, min anm), private oil companies were incensed at the pro-Libyan oil deals the Gadhafi government was negotiating and “hoped regime change in Libya…would bring relief in some of the tough terms they had agreed to in partnership deals” with Libya’s national oil company…….Oil companies were also frustrated that Libya’s state-owned oil company “stipulated that foreign companies had to hire Libyans for top jobs.”…….A November 2007 US State Department cable had warned that those “who dominate Libya’s political and economic leadership are pursuing increasingly nationalistic policies in the energy sector” and that there was “growing evidence of Libyan resource nationalism.”)
Länkar om Syrien: - An Imperialist Springtime? Libya, Syria, and Beyond, Samir Amin Interviewed by Aijaz Ahmad, Mr Zine 28/4 2012 (Samir Amin, som intervjuas, och Aijaz Ahmad presenteras sålunda i artikeln: Samir Amin is an Egyptian Marxist economist. Aijaz Ahmad is an Indian Marxist critic. This video, Part 2 of a two-part interview, was released by NewsClick on 24 April 2012. Click here to see Part 1. The text below the video is an edited partial transcript of the interview. Vi får väl anta att ingen av dem tillhör den rätta sortens Marxister, den vänster som hurrar för vad de kallar ”rebellerna” i Libyen och i Syrien och som stödjer USA:s och Natos samt Qatars och det, för sin demokratiska iver kända, Saudiarabiens militära stöd och vapenleveranser till de här ”rebellerna”.) - UN Mute Over NATO’s Syrian Death Squads. UN’s silence over Syrian opposition terrorism lays bare ”international law’s” illegitimacy,Tony Cartalucci, Information Clearing House 2/5 2012. (Citat: Since 2011, reports of arsonists and gunmen amongst Syria’s opposition have been included in reports regarding the unrest in Syria, albeit buried under sensational headlines of the Syrian government’s ”brutality.” More recently, Human Rights Watch (HRW) has conceded that indeed the Syrian opposition ”Free Syrian Army” is conducting widespread, systematic abuses including the kidnapping, torture, and murder of both security forces and civilians. ) - Syria’s Uprising in Context, Stephen Gowans, What’s Left 10/2 2012(Citat: The US State Department complains that Syria has “failed to join an increasingly interconnected global economy,” which is to say, has failed to turn over its state-owned enterprises to private investors, among them Wall Street financial interests. The State Department is aggrieved that “ideological reasons” continue to prevent the Assad government from liberalizing Syria’s economy. As a result of the Ba’athists’ ideological fixation on socialism, “privatization of government enterprises is still not widespread.” The economy “remains highly controlled by the government.”….The US Library of Congress country study on Syria refers to “the socialist structure of the government and economy,” points out that “the government continues to control strategic industries,” mentions that “many citizens have access to subsidized public housing and many basic commodities are heavily subsidized,” and that “senior regime members” have “hampered” the liberalization of the economy. All in all, Syria remains too much like the socialist state the Arab Socialist Ba’ath Party founders envisaged for it, and too little like a platform for increasing the profits of overseas banks, investors and corporations. Accordingly, its regime of self-directed, independent, economic development must be changed. ……Importantly, what would likely follow Assad’s ouster is hardly to be embraced: A country thrown into chaos by competing militias and warlords, where torture and the systematic extermination of the old regime’s supporters run rampant, as has characterized post-Gaddafi Libya, or the installation of a US puppet regime to facilitate the exploitation of Syria’s land, labor and resources by Western captains of industry and titans of finance. )
På Libya S.O.S. kan man läsa att en amerikansk investeringsdelegation ska besöka Tripoli i Libyen och Benghazi i från 21 april. Den består av 18 man som organiserats av U.S.-Libya Business Association. Den innehåller företrädare för en del av USA:s största företag som Boeing, ConocoPhillips, Dow Chemicals, Exxon Mobile, Hill International, Solutions and General Electric bl.a.
Vi får väl anta att det är Libyens nya fackföreningar som bjudit in dessa företag, nu när det är de som tagit makten iLibyen, med benäget bistånd från just USA m.fl.
För övrigt lär det fortfarande pågå stridigheter i Tripoli. Även i södra Libeyn pågår stridigheter liksom i en del andra städer, en del tydligen ganska intensiva. (1)
I den kristna tidskriften N. America informeras vi om att USA:s utrikesdepartement har sponsrat ett dataspel som går ut på att döda Ghadafi. Intellektuellt och moraliskt vidrigare än så kan en stat nästan inte bete sig:
”Fall of Sirte” allows gamers to hunt and kill Col. Muammar Gadaffi and can be downloaded by anyone with a computer without age verification completely free of charge.(2) Min översättning: Sirtes fall möjliggör för spelarna att jaga och döda Muammar Gadaffi och det kan laddas ner gratis av vem som helst som har en dator och spelet har ingen åldersgräns.
I spelet, från Kuma Games, får vi också veta, är spelarna rebeller. De får hjälp av droner för att tvinga fram Gadaffi från sitt gömställe. Samma spelföretag släppte också ett spel efter mordet på Usama bin Laden, där spelare kunde jaga och döda bin Laden.
Att det amerikanska utrikesdepartementet sponsrar dylikt visar att de styrandes i USA totala smaklöshet inte har några gränser alls. Vem tror att de amerikaner som pinkade på dödade afghaner (3) skiljer sig, mentalt och intellektuellt, på något avgörande sätt från de amerikanska regeringarna, oavsett politisk färg?
Artiklen om spelet avslutas med följande:
”One study found that the game had more impact on actual recruits than all other forms of Army advertising combined,” Military professional and journalist Peter Singer told NPR. (4) (Min översättning: En studie visade att spelet (min anm: ”America’s Army”) var viktigare för att rekrytera till armén än någon annan form av arméns annonsering, berättade den professionelle militären och journalisten Peter Singer fr NPR.
Så envisas psykologer och mediafolk med att hävda att ingen påverkas av vad de ser på TV eller vad de spelar för spel på sina datorer. Vi ser just nu, vill jag hävda, hur en kille i Norge låtit sig inspireras av sådana här våldsförskönande spel och av våldsförhärligande skrifter och reklam.
Krig är medelålders och äldre snorrika gubbars sätt att utnyttja unga dumma pojkar som inte förstår vad de ger sig in i, vilken roll de spelar eller konsekvenserna av sina insatser och de förstår inte heller att de förstör resten av sina egna liv med sitt deltagande i detta massmördande de låter sig utnyttjas för att utföra. De blir nämligen aldrig människor igen efter en eller ett par turer till något av de amerikanska krigen och inte blir de speciellt rika heller. Men de rikaste, som de slåss för, blir bara ofantligt mycket rikare.
Vi kunde se och höra några av de här grabbarna i ett program på TV för några dagar sen (hittar det dessvärre inte på nätet trodde det var Dokument utifrån men det var det tydligen inte). Dessa unga pojkar erkände att de led av PTSD men det var såååå stolta över att de försvarade ”friheten och Amerika, världens bästa land”. Jaha, och hur hotat har USA varit av Afghanistan, av Irak, av Libyen eller nu av Syrien? På vilket sätt försvarar man USA:s frihet i dessa länder? Grabbarna måste vara dummare än tåget. Skulle inte förvåna mig om de inte har en aning om var på kartan de befinner sig när de är Afghanistan eller i Irak, eller ens hur USA ser ut på kartan och hur landet geografiska omgivning ser ut.
Och nu gör Svenska regeringar vad de kan för att lura svenska unga pojkar till samma dumheter, och försöker få dem att tro att de är med och försvarar Sveriges frihet, medan de i själva verket bara riskerar sina liv och förstör sig själva för USA:s nykolonialism och de superrika i detta land samtidigt som de de facto ökar risken för terrorattentat även i Sverige. Man kan bara hoppas att svenska unga män är klyftigare än de amerikanska så att de inte låter lura sig på det här sättet.
I TV-programmet Den arabiska våren och de sociala medierna (11/4 2012)(1)fick vi en bild av vad som hände i Libyen som var den grövsta propaganda man kunde tänka sig. Mot slutat av programmet konstaterades att nu, då kriget där ansågs vunnet, får vi anta att intervjuaren menade, var kvinnorna, som intervjuades så lyckliga för den frihet de äntligen fick erfara. Det kanske de tyckte då. Det tycks vara slut med friheten för kvinnorna i Libyen nu emellertid, åtminstone i vissa delar av Libyen om vi får tro vad som skrivs på Libya S.O.S idag och igår. Där läser vi nu att:
AL QAEDA HAVE SET UP A ”MORALITY” ARMED MILITIA IN LIBYA, calling themselves ”A Commission for the promotion of virtues and prevention of vice”!!!! What does that mean?? They now institutionalised their regular harrassment and beating of people on the streets who do not comply with Sharia laws! Who gave them this power?? Now girls can not go outside if they are not accompanied by the member of the family!?! Are they cattle?? Girls dont know how to walk by themselves!!?? We need to carry family documents and marriage certificates with us wherever we go!!?? WHAT WAS THIS ”REVOLUTION” ABOUT!!??? What a hypocrisy!! Drunk and drugged Islamist fighters are imposing Sharia on the streets with their guns!! Who are they to tell me what is right and what is wrong, what is moral and what is not, what is virtue and what is vice, WHO ARE THEY TO PUNISH ME FOR THIS?? What gives them this moral power?? This is a face of new Libya?? I AM SICK OF THIS!! (2)
(Min översättning: Al Qaida har organiserat en beväpnad milis som ska vakta moralen i Libyen. De kallar sig ”En kommission för gynnande av dygd och förhindrande av synd”!!!! Vad menas med det?? Jo de insititutionaliserar nu sitt regelmässiga trakasserande och misshandlar folk på gatorna som inte ser ut som de ska enligt Sharialagarna! Vem gav dem denna makt?? Nu kan flickor inte gå ut om de inte åtföljs av medlemmar i deras familjer!?! Är de boskap?? Flickor kan inte gå själva!!?? Vi måste bära med oss dokument och äktenskapsbevis vartän vi går!!?? Vad handlade den här revolutionen om!!??? Vilket hyckleri!! Fulla och drogade islamistiska krigare tvingar på oss Sharia på gatorna med sina gevär!! Vilka är de att tala om för mig vad som är rätt och vad som är fel, vad som är moral och vad som inte är det, vad som är dygd och vad som är synd, VILKA ÄR DE ATT STRAFFA MIG FÖR SÅDANT?? Vad ger dem denna moraliska rätt?? Detta är det nya Libyens ansikte?? JAG MÅR ILLA AV DETTA!!)
Dagen dessförinnan kunde man läsa en beskrivning om hur det kan gå till:
And the same militia saw a man and a women driving in a car and asked a man ”who is the women with you” he said ”it’s my wife”, they asked him to prove it by showing them their family papers, so he called his brother and asked him to bring it, but they didnt care to wait for it, and they started beating him in front of his wife, and when the family papers arrived and they saw that she was really his wife the militia leader said we didn’t know and that we are only doing our job by enforcing Sharia law.(3)
(Min översättning: Och samma milis såg en man och en kvinna i en bil och frågade mannen ”vem är kvinnan som sitter med dig i bilen” han sade ”det är min fru”, de begärde att han skulle bevisa det genom att visa deras familjehandling så han ringde till sin bror och bad honom komma med papperen, men de brydde sig inte om att vänta på det utan började misshandla mannen inför hans fru och när familjens papper kom och de såg att kvinnan verkligen var mannens fru sade milisledaren att det kunde vi inte veta och vi gjorde bara vårt arbete, att införa Sharialagen.)
Det här inte är något som påbjudits av regeringen, säger man i Libya Herald.(4) Så vi får väl anta att det här bara är ett utslag av det faktum att oordningen i Libyen är total och att alla möjliga miliser får för sig att de ska inrätta egna lagar och kan behandla människor precis som de önskar.
Å andra sidan vet vi ju att Jalil, ledaren för NTC, har sagt att Sharia ska gälla i Libyen i framtiden och att han sagt att polygami ska tillåtas igen eftersom det är tillåtet enligt Koranen.(5)
Sen får man väl hoppas att de libyska krigare som hjälper oppositionen i Syrien just nu, inte bestämmer sig för att samma lagar ska tillämpas i Syrien när Assad avsatts, med hjälp av Västmakterna m.fl. och demokrati har införts där. Kvinnor i sekulariserade samhällen, som ju Libyen var och Syrien fortfarande är, som varit vana vid att ha samma rättigheter som män, åtminstone på papperet, brukar inte uppskatta sådana här inskränkningar i deras personliga friheter och vi brukar inte heller härhemma anse att sånt här är demokratiskt. Vi anser inte att det är demokrati när hälften av en befolkning tvingas underordna sig sådana här regler.
Att det bildats några fackföreingarna i Libyen sedan Ghadafi lynchades och Libyen ”blev fritt” har jag emellertid inte kunnat finna några uppgifter om men det kanske har hänt någonstans.
- ”Syrierna vill ha demokrati – inte utländsk inblandning”. Exilsyrier i Sverige fördömer internationell komplott, Proletären 15/2 2012
Läs gärna denna intervju i Proletären, med den syriske flyktingen Saliba Mourad, bosatt i Sverige sedan 20 år. Det är mycket märkligt att våra svenska media inte hittat en enda syrier i Sverige (eller ens i Syrien,) som är emot USA:s/Natos och legoknektarnas i Syrien försök att starta ett storskaligt inbördeskrig där. De finns ju och är inte så få. Och sedan kan man läsa mer här: - Syriska invandrare hotas av ”rebeller”, Hans Öhrn, Nyhetsbanken 7/2 2012 (Citat: Bashar al-Assad skulle förmodligen vinna om det hölls fria och demokratiska val i dag, anser han och får stöd av en nyligen gjord opinionsundersökning av en stiftelsen The Doha Debates, som finansieras av kungafamiljen i Qatar, Assads kanske värsta vedersakare i området. Undersökningen visade att 55 procent av syrierna stödjer Bashar al-Assad. Stiftelsen har inte gjort mycket för att sprida resultatet, utan gömt undan nyheten i en notis på sin hemsida. Det är heller inget som svenska medier har rapporterat om, trots det intensiva fokuset på Syrien och Bashar al-Assad.)
Det är inte lätt att blogga kontinuerligt om pågående händelser, som oroligheterna i Mellersta Östern, eftersom många besökare inte följer bloggen hela tiden och alltså inte vet vad jag skrivit tidigare om området. Det innebär att jag då och då bli anklagad för åsikter som jag aldrig gett uttryck för bl.a. att jag skulle stötta hemska diktatorer, som Moammar Ghadafi i Libyen och nu Bashar al-Assad i Syrien eller tycka att de är bra, eftersom jag dels kritiserat medias rapportering från kriget mot Libyen och nu om oroligheterna i Syrien, dels är helt emot Natos bombningar och arabstaternas beväpning av oppositionella i de här länderna. Det är förstås inte riktigt att jag tycker så.
För att ännu en gång klargöra mina ställningstaganden mot krigen i dessa länder och mot USA/Natos bombningar i Libyen, vad de handlar om och grundar sig i, för jag här in en lätt redigerad och förkortat version av den kommentar jag skrev på Second Opinionigår, till en artikel där, skriven avCecilia Uddén, som jag nyligen kritiserade här på bloggen för hennes vinklade rapportering från Libyen och Syrien:
….kan inte annat än konstatera att Cecilia Uddén varit precis lika ensidigt vinklad för ”rebellerna” i Libyen som hon är nu för den s.k. ”oppositionen” i Syrien. Detsamma har vi sett i hela Västvärlden. Vi kan också konstatera att de bilder vi getts består av noggrant utarbetad propaganda. Precis som fallet var med lögnen om Saddam Husseins massförstörelsevapen har det framkommit att det mesta av det som lades till grund för FN-resolutionen 1973 (om överflytningsförbudszon i Libyen) var lögner. (1)
CU, och nästan alla andra reportrar i Väst, rapporterar så att våra sympatier automatiskt kommer att omfatta de ”protesterande” i synnerhet för dem som tagit till vapen och underhålls med sådana från Qatar och Saudiarabien. Dessa våldsverkare beskrivs, ibland direkt ibland indirekt, som frihetsälskande demokrater som försöker göra sig av med hemska diktatorer medan de i själva verket är något helt annat. De är legokrigare som i vissa fall verkar för den saudiska wahabismen i andra fall består av unga män som bara tycker om att kriga, på grund av arbetslöshet eller för att de blivit allvarligt mentalt krigsskadade och inte längre klarar av att leva normala liv. (Tillägg här: Och i många fall troligen av unga pojkar som inte riktigt förstår konsekvenserna av vad de gör.)
Att ta ställning mot de här ”krigarna” eller terroristerna, som de snarare borde benämnas, innebär inte att man anser att Ghadafi, tidigare, och Assad nu, skulle vara fullfjädrade demokrater, som många vill göra gällande att vi som är kritiska till medias bilder av det som händer i MÖ just nu, skulle anse. När jag och andra kritiserar den här inblandningen i Libyens och Syriens inre angelägenheter tar vi inte ställning för Ghadafi eller Assad. Vi tar ställning dels mot USA:s/Natos nyimperialism, dels för upprätthållande av internationell rätt, dels för det mindre av två onda ting, för att de länder det handlar om ska slippa få sina länder sönderbombade och slippa hamna ur askan i elden (tillägg här: och givetvis för att de ska slippa mycket värre blodbad och lidanden).
Det är ett oomtvistligt faktum idag att attacken på Irak dödade många fler människor (tillagt klargörande: irakier) än Saddam någonsin dödade, och fler än han hade hunnit döda under resten av sitt liv. Samma sak gäller för Libyen. Den tortyr som Saddam Hussein och Moammar Ghadafi utsatte oppositionella för var inte värre än den tortyr USA-och Natosoldater har utsatt människor för i dessa stater, eller som de nuvarande härskarna i Irak och Libyen utsätter människor för. Snarare torteras fler människor idag i båda dessa länder än som utsattes tidigare. För att inte tala om att USA/Nato använde sig av de här avsatta regimerna för att utföra den tortyr som hemlandets lagar förbjuder och för att sådant hade väckt en mycket stark opposition där. Vi tar alltså också ställning mot den dubbelmoral och det hyckleri vi ser från USA:s och Natos sida i MÖ.
En stund efter att jag skrivit denna kommentar på Second Opinion hittade jag en länk hos Björnbrum, till en artikel i FiB Kulturfront, med en intervju med den världsberömde syriske poeten och essäisten Ali Ahmad Said Asbar – Adonis. Han intar ungefär samma ståndpunkt i den här frågan som jag, i alla fall i ett avseende, att det handlar om att försöka förhindra att befolkningen även i Syrien hamnar ur askan i elden, vilket ett störtande av Assad skulle innebära, eftersom det skulle leda till ett mycket värre blodbad. Samtidigt poängterar Adonis att han är mycket kritiskt inställd till Assads regim.
Dan Gmark, medbloggare på Motvallsbloggen, blev intresserad efter att ha läst artikeln i FiB Kulturfront, letade upp originalartikeln och skrev en kommentar till bloggen, som jag istället väljer att lägga in här och som fortsättning på denna början av dagens inlägg:
/Kerstin
Vad säger Adonis i intervjun?
Intervjun med den ständige nobelpriskandidaten och arabvärldens främste nu levande poet Adonis (tillägget kl. 01.50 i gårdagens inlägg) är intressant på flera vis. Det som först slår mig är språkaspekten: FiB Kulturfront refererar på svenska ett engelskt referat av en intervju som är publicerad på tyska i en österrikisk tidskrift. Men de österrikiska journalisterna har suttit i London och naturligtvis talat franska med den syriske poeten. Viss risk för feltolkningar och förvrängningar förefaller föreligga.
När man läser det tyska originalet visar det sig också att en del av det intressantaste i det som Adonis säger har försvunnit på vägen. Den tyskspråkiga versionen ger emellertid ett intryck av att journalisterna från tidskriften Profil verkligen försökt återge vad Adonis säger. (Detta i sig är också intressant, eftersom Profil inte är någon vänstertidskrift utan närmast liberal och näringslivsvänlig. För säkerhets skull har jag kopierat och sparat hela artikeln. Obekväma artiklar kan plötsligt försvinna från nätet, precis som obekväma YouTubefilmer.) Hela artikeln är verkligen läsvärd. Den vanlige västerländske journalistens bild av Syrien krockar med Adonis uppfattning. Ett par exempel:
profil: Ihre Bilanz, die Sie ein Jahr nach Ausbruch des arabischen Frühlings ziehen, ist also nicht sehr positiv. Adonis: Möglichkeiten sind vorhanden, gewiss. Aber praktisch kann man keine positive Bilanz ziehen. Nehmen Sie Tunesien. Das Land ist heute hinter Habib Bourguiba (erster tunesischer Präsident, von 1957 bis 1987, Anm.) zurückgefallen. Das Bourguiba-Regime war laizistisch. Und jetzt wird das Land islamisch regiert. (Min översättning: profil: Enligt er uppfattning är resultatet av den arabiska våren, ett år efter att den utbröt, alltså inte särskilt positivt. Adonis: Naturligtvis finns det möjligheter. Men i praktiken överväger inte det positiva. Ta Tunisien. Landet har idag fallit tillbaka till tiden före Bourguiba (Tunisiens förste president, från 1957 till 1987, anm.). Bourguiba-regimen var icke-religiös. Och nu har landet ett islamiskt styrelsesätt.)
Och lite längre ner:
profil: Aber bitte! Die Menschen, die heute in Homs und Hama auf der Straße demonstrieren und massakriert werden, sind doch keine Islamisten. Adonis: Woher wissen Sie das? profil: Alle Korrespondenten berichten das. Al Jazeera auch. Adonis: Und das glauben Sie? Die überwältigende Mehrheit der Oppositionellen sind Fundamentalisten. Ich bin radikal gegen das Regime, aber ich unterstütze auch nicht die Opposition. Denn ich will mich nicht an einem Übergang von einer Militärdiktatur zu einer religiösen Diktatur beteiligen. (Min översättning: profil: Men ursäkta! Människorna som idag demonstrerar på gatorna i Homs och Hama och blir massakrerade, är ju inga islamister. Adonis: Varifrån har ni fått veta det? profil: Alla korrespondenter rapporterar det. Också Al Jazeera. Adonis: Och det tror ni på? Den överväldigande majoriteten av de oppositionella är fundamentalister. Jag är radikalt mot regimen, men jag stöder inte heller oppositionen. För jag vill inte engagera mig i en övergång från en militärdiktatur till en religiös diktatur.)
