OBAMA Is Preparing BLACK GENOCIDE In LIBYA

Tarpley Webster har en tendens att se konspirationer överallt, men han är historiker och en kunnig sådan och i det här fallet har man anledning att fundera över vad han säger. I fallet Libyen har han haft rätt i de fall jag kunnat kontrollera.

/Kerstin

Jag vägrar kalla de ”nya” svenska militärstyrkorna för  ”Sveriges försvar”. De där grupperna av legoknektar som vi har ersatt värnpliktsförsvaret med har inte en chans att försvara Sverige om Sverige skulle bli angripet, så deras  uppgift är en helt annan. Vilken kan man fråga sig? Det ska det här inlägget inte handla om dock.

Istället ska jag skriva om vad vi, de svenska skattebetalarna, betalar ”våra” nya svenska legoknektar för att göra i Libyen.

Förutom att flyga över Libyen och fotografera och märka ut lämpliga bombmål, för vidarebefordran till de Natomakter som står för bombandet och massmördandet, så sysslar de med numer med PSYOPS, psykologisk krigföring. Det är ”propagandakampanjer”, riktade mot de libyer som inte önskar underordna sig Nato-makterna och den nykoloniala ordning som dessa är i färd med att införa, för att få dessa libyer att lägga ner vapnen och acceptera USA:s och Natos nykoloniala ordning.

– Det är fantastiskt kul att vår kompetens var så efterfrågad. Vår kunskap kunde omedelbart ge effekt i Libyen, säger kapten Lucas Linne, chef för det svenska produktionsteamet.
Personalen arbetar med att påverka utvecklingen i Libyen med hjälp av olika kommunikationsinsatser. De gör exempelvis flygblad, affischer samt radio- och TV-program.

– Att få med informationsoperationer som en komponent i den svenska insatsen är bra. Vi visar för våra internationella kollegor att Försvarsmakten har en bred kompetens och att vi med kort varsel kan hjälpa till att fylla Nato:s vakanser i Operation Unified Protector, säger överste Fredrik Bergman, chef FL 02. (Nyhetsbanken)

”Det är fantastiskt kul…”, det var just det. Ingen normalt funtad människa anser att det är ”kul” att medverka i en operation som dödar och skadar mängder av oskyldiga människor, män, kvinnor och barn, och som bombar sönder dessa människors samhällen, bostäder och infrastruktur eller som har som syfte att stjäla deras naturtillgångar. Detta är ett av problemen med att hålla sig med legostyrkor, de kommer ofta att rekrytera människor med en sjuklig verklighetsuppfattning och en obehaglig inställning till medmänniskorna, och/eller omogna och okunniga människor.

Eftersom den svenska angreppsmakten vägrar att tala om vad som står på de flygblad de utarbetar, låter trycka upp och sprider i miljonupplagor från flyg över de städer i Libyen som fortsätter att försvara sig, som Nyhetsbanken skriver om, (Nyhetsbankens källor har begärt att få ta del av den svenska krigsmaktens flygblad, men har mötts av förhalanden (1)) så får vi väl nöja oss med att tills vidare sätta tilltro till andra sidans uttalanden om vad som står på dessa flygblad.

Enligt dem som försöker väcka opinion mot kriget mot Libyen, så kan libyerna på dessa  flygblads ena sida läsa om vilka fördelar det har för dem att ge sig, vad de kommer att vinna på det, och på den andra sidan om vad som kommer att hända dem om de inte ger sig, blodbad på dem alltså, eller fängelse om de har turen att överleva.(2)

Exempel (bilder samt texter,) på dessa flygblad kan ses här. Texten under en av bilderna:

”Soldiers committting crimes against humanity will be held accountable by the International Community. GAD has been indicted by the ICC. Will you share a prison cell with him? Who will support your family? Make a choice before it is too late – peace and future prosperity or continued war and further death and destruktion”

(min översättning: ”Soldater som begår brott mot mänskligheten kommer att ställas till svars av den internationella gemenskapen. GAD (Ghadafi: min kom.) har åtalats av ICC. Vill du dela cell med honom? Vem ska försörja din familj? Gör ett val innan det är för sent – fred och framtida välstånd eller fortsatt krig, död och förstörelse”)

Denna text handlar naturligtvis varken om Natomördarna eller om de rebeller som lynchar, mördar, fängslar och misshandlar framför allt svarta libyer.(3) Av dessa kommer ingen, utom möjligen någon enstaka rebell längst ner på hierarkistegen, att ställas till ansvar för sina illdåd.

African Americans, I Want Your Vote, But

(Tack Mavera för tipset)

Mördande och förstörelse av samhällen är helt legitimt, för de stora mäktiga staterna. Ju fler de mördar och ju mer de förstör, desto hjältemodigare framställer de sig som. Och vi andra köper det – eller?

/Kerstin

Länkar:
1) Sverige i informationskriget, Nyhetsbanken 24/8 2011
2) Dropped over Libya: NATO’s anti-gaddafi leaflets, Visual News, 23/8 2011
3) Libya conflict: Black African migrants caught in backlash. BBC News, 18/9 2011
Läs också:
- Första internationella journalisterna inne i en av Libyens belägrade städer bekräftar den humanitära katastrofen – men svenska medier håller tyst, Klassperspektiv 26/9 2011

Vilka är de där personerna som sitter i rebellrådet, NTC, de där som hela världen (nästan) har erkänt som Libyens legala regering? Jag har nu ägnat flera dagar åt att försöka ta reda på den saken och det här är vad jag har funnit. Idag finns det betydligt mer på nätet om saken än då upproret i Libyen började. Sanningshalten kan jag dock inte garantera även om jag får intycket att informationen är i huvudsak riktig.

Om Mustafa Abdul Jalil
En av de två mest kända medlemmarna i rebellrådet är Mustafa Abdul Jalil, den lille mannen som sågs hälsa på Cameron och Sarkozy häromdagen. Han var justitieminister i Ghadfis regering sedan 2007 och fram till slutet av februari då han bytte sida.

Han studerade vid University of Libya, på institutionen för Sharia och Lagar på det arabiska språket. Därefter utsågs han till assistent till åklagaren i Bayda innan han blev utsedd till domare 1978. Han ansågs ofta döma mot regimens önskemål. När han ville avgå 2010, därför att regimen inte frigav ett antal fångar, säger Wikipedia, tilläts han inte göra det.

At least 200 others remain detained after serving their sentences or being acquitted by courts. Justice Minister Mostafa Abdeljalil has publicly called for the release of these prisoners, but the Internal Security Agency, which holds them, refuses to comply… Justice Minister Abdeljalil has said that he is unable to order an investigation into abuses by Internal Security Agency Officers because they have immunity. Only the Interior Ministry can waive immunity, but it has consistently refused to do so, he said.

(min översättning: Minst 200 andra var fortfarande fängslade efter att de avtjänat de straff som hade utmätts för dem av domstolen. Justitieminister Mostafa Abdeljalil hade offentligt begärt att de skulle friges men Avdelningen för inre säkerhet, som höll dem kvar i fängelse, vägrade att ge med sig…..
Justitieminister Mostafa Abdeljalil har sagt att han inte kan beordra en undersökning som trotsar ansvariga inom Avdelningen för inre säkerhet eftersom de har immunitet. Bara inrikesministern kan häva denna immunitet,  men han har konsekvent vägrat att göra så, sade han.)

Det där låter lite märkligt om man samtidigt vill hävda att Ghadafi styrde allt med järnhand och att ingen tilläts säga emot honom. Hade det varit så borde Jalil inte ha kunnat både döma mot regimens intentioner ibland och tala för frisläppandet av fångar som den enväldige Ghadafi inte vill släppa och ändå kunna sitta kvar på sin post. Då borde han istället ha avskedats för att han inte var tillräckligt följsam, tycker man, och i värsta fall själv ha satts i fängelse. Istället godkändes inte hans avgångsbegäran.

Så är det dags att tala om, fast jag återkommer till denne senare, att minister för inrikesdepartement var Younis, mannen som mördades för några månader sedan. Här skyller alltså i praktiken Jalil på Younis för att ett antal fångar inte blev frisläppta, fast han själv ville att de skulle släppas.

I samband med anklagelserna, 1998, mot ett antal bulgariska sjuksköterskor om att de medvetet skulle ha injicerat drygt 400 barn med HIV-virus, och dessa sköterskors överklagande till den högsta instansen 2007, där Jalil satt som ansvarig domare, vägrade han att upphäva dödsdomarna mot kvinnorna, som hade torterats att erkänna sig skyldiga. (2)

De frigavs så småningom, sannolikt efter en affärsuppgörelse som handlade om vapen, fast det har förnekats av båda parter att dessa affärer hade med saken att göra. Hrm.

När rebellupproret började skickades Jalil till Benghazi för att försöka förhandla fram frigivning av de Ghadafitrogna gisslanfångar som rebellerna hade tagit. Istället gick han över till rebellernas sida 21/2 2011. Det sägs också att Jalil ledde förhandlingarna 25/2 som ledde till att man satte upp en interimsregim i Bengahzi i väntan på att Ghadafi hade störtats från makten.

Enligt somliga Ghadafilojala är Jalil också känd som rasist. (1)

Jalil is known by revolutionary and progressive organizations throughout Africa as a racist. His so-called Transitional National Council, in accordance with their Arab supremacist mindset, rejects Libya’s African identity. (1)

(min översättning: Jalil är känd av revolutionära och progressiva organisationer genom hela Afrika för att vara rasist. Hans så kallade Transitional National Council (rebellrådet TNC: min anm.) vägrar acceptera/avvisar Libyens Afrikanska identitet, i överensstämmelse med de arabiska överhöghetsidéerna .)

Det är väl numer allmänt känt att rebellerna har mördat ett antal svarta, misshandlat andra och skrämt många på flykt, samt att de uttalat klart rasistiska åsikter.

I våra västerländska media har svarta nästan alltid, tills nyligen, påståtts vara legosoldater hyrda av Ghadafi, trots att de flesta varit endera infödda libyer (c:a 25-30% av Libyens befolkning är av afrikanskt inte arabiskt ursprung) eller gästarbetare, som inte sällan utfört de arbetsinsatser som många arabiskättade libyer ansett sig för fina att utföra:

These African governments must be aware that Libya’s ex-Minister of Justice Mustafa Jalil, leader of the Transitional Council, and other Libyan officials who have defected to the rebels were among those who condoned brutal attacks on Africans in a series of incidents a few years ago, when Nigerians and Ghanaians were being attacked in the streets of Tripoli. This was an attempt to embarrass Qaddafi and tarnish his Pan-African credentials, thereby undermining Libya’s Pan-African project. (1)

(min översättning: Dessa afrikanska regeringar måste bli medvetna om att Libyens f.d. justitieminister Mustafa Jalil, ledare av rebellrådet, och andra libyska tjänstemän som har övergått till rebellerna, var bland dem som gav de brutala attacker på afrikaner, i en serie incidenter för några år sedan, sitt godkännande, då när nigerianska och ghanesiska afrikaner attackerades på Tripolis gator. Detta var ett försök att genera Qaddafi och att förlöjliga/göra ner hans Pan-afrikanska insatser, för att därmed underminera Libyens Panafrikanska projekt.)

Vidare kan vi om Jalil läsa att:

What should concern us most is that both Jalil and Younis come from the Haribi tribe, the dominant one in northeast Libya, and the one that overlaps with al Qaeda. According to Stratfor, the “…Harabi tribe is a historically powerful umbrella tribe in eastern Libya that saw their influence wane under Col. Gadhafi. The Libyan leader confiscated swaths of tribal members’ land and redistributed it to weaker and more loyal tribes…”.(3)

(min översättning: Vad vi bör oroa oss mest för är att både Jalil och Younis (skrivet innan denne mördades) kommer från Haribiklanen, den klan som dominerar i nordöstra Libyen och den som har kontakter med al Qaeda. Enligt Strafor, är …”Haribiklanen en historiskt mäktig paraplyklan i östra Libyen som såg sitt inflytande minska under överste Gadhafi. Den libyske ledaren konfiskerade delar av klanmedlemmarnas mark och gav den åt svagare och mer lojala klaner….”)

Därmed över till näste kände man i NTC.

Om Mahmoud Jibril
Mahmoud Jibril, som numer kallas Libyens premiärminister och som, sedan 23/3 fungerar som ordförande för rebellrådets internationella affärer och den verkställande styrelsen i NTC, utexaminerades i ekonomi och statsvetenskap på universitetet i Kairo. Därefter tog han en mastersexamen i ekonomi (1980) och en doktorsgrad i statsvetenskap (1985) vid Universitetet i Pittsburg där han undervisade i strategisk planering ett antal år.

Mellan 2007 och mars 2011 satt han i Ghadafis regering där han hade ansvaret för ekonomi och utveckling. Han ivrade för privatiseringar och liberalisering av Libyens ekonomi, något som också delvis kom till stånd. Inte svårt alltså, att förstå varför han kommer så väl överens med Sarkozy och Cameron. Samtidigt som det är svårt att tänka sig att mannen medverkar i, eller tänker sig att han medverkar i någon slags socialistisk/kommunistisk revolution.

Jibril talar, som man förstår, god engelska, medan Jalil sägs inte tala detta språk.

Jibril led meetings and negotiations with French President Nicolas Sarkozy, a meeting that resulted in France officially recognizing the National Transitional Council as the sole representative of the Libyan people. He also met with UK Foreign Secretary William

(min översättning: Jibril ledde möten och förhandlingar med den franske presidenten Nicolas Sarkozy, i ett möte som resulterade i att Frankrike officiellt erkände rebellrådet (NTC) som den enda representanten för det libyska folket. Han träffade också den brittiske utrikesministern William.)

Jibril är en ädel man dock, som har vädjat till rebellerna att sluta med sin förstörelse och sitt plundrande.

Om Abdul Fatah Younis
Younis, som mördades för några månader sedan, troligen av någon av de islamistiskt fanatiska grupperna bland rebellerna, var generalmajor i Ghadafis militär och samtidigt inrikesminister. Han var alltså den person som, enligt Jalil, vägrade att frige de tidigare omtalade fångarna, som var de som i mitten av 90-talet försökte störta regimen och mörda Ghadafi.

Yonis ansågs vara nr 2 i den tidigare libyska regeringen. Han anlände till Benghazi med en styrka för att frita de tidigare omtalade lojalister som hade tillfångatagits i början av upproret. Han lär ha förhandlat fram en frigivning av dessa och samtidigt lovat att hans styrkor inte skulle skjuta på de protesterande.

Han gick så över till rebellerna och sattes som NTC:s ansvarige för militären. Men snart förklarades en annan person vara chef för denna, nämligen Khalifa Haftar. Detta förnekas dock av NTC. Haftar fick istället bli tredjeman med titeln generallöjtnant.

28:e Juli arresterades Younis för att han misstänktes spela under bordet med Ghadafi och därpå mördades han. Enligt Tarhouni var det Obaida Ibn Jarrah Brigaden som dödade honom. Rebellerna påstår att denna brigad huvudsakligen bestod av tidigare fångar som alltid misstrott Younis.

and according to Reuters, the group is likely to have Islamist leanings. One rebel commander, who asked not to be named, said Islamists whom Younes had targeted as interior minister may have killed him in retaliation. ”Some of those Islamists are now fighting with the rebels and they have always refused to fight under Younes’s command and have always viewed him with suspicion,” he said.

(min översättning: och enligt Reuters, har grupperna sannolikt islamistisk inriktning- En rebelledare, som bad att inte bli nämnd med namn, sa att islamister, som Younis hade bekämpat som inrikesminister, kan ha mördat honom som hämnd. ”En del av dessa islamister kämpar nu med rebellerna och de har alltid vägrat att slåss under Younis befäl och har alltid betraktat honom med misstänksamhet”, sade han.)

Om Khalifa Belqasim Haftar (Hifter, Hefter or Huftur)
Haftar var tidigare militär befälhavare i Ghadafis armé men avgick när Libyen hade förlorat kriget mot Chad, och sökte asyl i USA. Några har menat att han hade kontakter med CIA.
Haftar satte nu upp en egen armé, bekostad av CIA men återkom till USA i början av 90-talet där han bosatte sig i Virginia. Han återvände 2011 till Libyen där han hade utsetts till att ansvara för militären, något som NTC senare har förnekat. Han var underställd Younis fram till mordet på denne.

Högst i rang i NTC:s militär förefaller Suleiman Mahmoud vara. Han var tidigare officer i Ghadafis armé.

Om Abdelhakim Belhadj
Belhadj kallas emir i Libyens islamiska kampgrupp ( Libyan Islamic Fighting Group, LIFG)

Belhadj är född 1966 och utbildad civilingenjör. Han var med i en grupp som tänkte mörda Ghadafi men tvingades lämna Libyen innan gruppen hade hunnit uträtta något. Han tog sig till Afghanistan där han ingick i de islamistgrupper som slogs mot Sovjetunionen. 1992 återvände han till Libyen och det var nu han grundade LIFG tillsammans med några andra. Gruppen försökte störta Ghadafi från 1994 och framåt. Efter ett misslyckat mordförsök på Ghadafi krossades LIFG 1998.
Belhadj flydde då till Afghanistan och slog sig samman med Talibanerna. När USA hade invaderat Afghanistan och avsatt Talibanerna flydde han först från Afghanistan men återvände tydligen. CIA och MI6 hade ögonen på honom och arresterade honom 2004 i Kabul (andra säger i Kuala Lumpur  (5)). Därifrån togs han till Bangkok där han hölls fången och torterades. Han överlämnades så till Libyen där han satt i fängelse under 7 år och torterades. Så småningom frigavs han av Saif-al Islam, Ghadafis son, mot att han lovade att inte mer vända sig mot regimen eller använda vapen mot denna. Tydligen lämnade han Libyen när han blev fri.

In 2010 under a ”de-radicalisation” drive championed by Saif al-Islam Gaddafi, the Libyan authorities released him amongst 170 other Libyan Islamists. In March 2011, Belhadj appeared in an unreleased al-Jazeera film, in which he praised the mediation of Saif al-Islam for his release. In responce, Gaddafi’s son said that the men who had been freed ”were no longer a danger to society.”

(min översättning: 2010, under en ”deradikaliseringkampanj” som bedrevs av Saif al-Islam Gaddafi, släppte de libyska myndigheterna honom (Belhadj) fri, tillsammans med 170 andra libyska islamister. I mars 2011 uppträdde Belhadj i en icke släppt al-Jazeerafilm där han prisade Saif al-Islams förlikning och för frigivningen av honom. Som svar sade Gaddafis son att mannen som hade blivit frigiven ”inte längre var något hot mot samhället”.)

Detta frisläppande påstås Saif al Islam ha ångrat vilket inte är svårt att förstå.

När oroligheterna utbröt tog sig Belhadj hem igen:

Abdel Hakim Belhadj returned to his country in a Qatar military plane at the onset of the NATO intervention. He took command of the Al-Qaeda men in the Jebel Nefoussa mountains. ….
Abdel Hakim Belhadj opened the gates of the Abu Salim prison, liberating all the Al-Qaeda jihadists who were still detained. He was appointed military governor of Tripoli. He currently demands an apology from the CIA and MI6 for the treatment inflicted on him in the past [8]. The National Transitional Council has put him in charge of training the army of the new Libya. (4)

(min översättning: Abdel Hakim Belhadj återvände till sitt land i ett Qatariskt militärplan i samband med Nato-insatsen. Han tog kommandot över Al Qaida-männen i Jebel Nefoussabergen…..

Abdel Hakim Belhadj öppnade grindarna till Abu Salimfängelset och befriade alla de Al Qaida-jihadister som fortfarande satt fängslade. Han utnämndes till militärguvernör över Tripoli. Har har just begärt en ursäkt från CIA och MI6 för den behandling dessa organisationer utsatte honom för tidigare. The National Transitional Council har satt in honom som ansvarig för träning av det nya Libyens armé.)

Man ska alltså lägga märke till att Belhadj nu bryter mot ett löfte som han har avgett. Hur pålitlig är han när han påstår att han syftar till en moderat islamistisk men demokratisk stat? Jag skulle inte lita på honom om jag vore ledare i något av Natoländerna.

Intressant är också ett vittnesmål från en f.d. brittisk spion, David Shaylor:

According to UK counter espionage agent David Shayler, the development of the LIFG and the first assassination attempt on Gaddafi by Al-Qaeda was funded by the British MI6 to the tune of 100,000 pounds.
At the time, Libya was the only state in the world that was hunting for Osama bin Laden, who still officially enjoyed the political support of the United States, despite his disapproval of ”Operation Desert Storm.” (4)

(min översättning: Enligt brittiska spionagenten David Shayler, var grundandet av LIFG och Al Qaidas första försök att mörda Gaddafi planerat av brittiska MI6 för 100.000 pund. 

Vid den tiden var Libyen den enda stat i världen som var ute efter Osama bin Laden, som fortfarande officiellt hade stöd av USA, trots hans fördömande av Operation Desert Storm (första kriget mot Irak i februari 1991: min anm.)

Slutsatser:
Det är denna samling personer, samt ett antal andra som fortfarande är hemliga (!) som en del människor i Sverige, men även utomlands, tror håller på att göra en socialistisk, folklig revolution. Jag tror att de tar grundligt fel. Ingenting i de här personernas historia antyder att deras hjärtan klappar för socialism eller kommunism. Tvärtom. Både Jalil och Jibril ville privatisera statens egendom och liberalisera ekonomin. NTC var snabbt med att inrätta en ny centralbank som ska arbeta i samverkan med Västvärldens banksystem, vilket få kommunistiska revolutionärer skulle göra.

Belhadj å andra sidan, är en islamistisk fanatiker som önskar inrätta ett strängt islamistiskt samhälle, av samma modell som det i Saudiarabien. Sannolikt har inte heller Jalil något emot ett sådant samhälle. Dessutom kan vi inte anta att Belhadj har någon som helst sympati för socialism eller kommunism med tanke på att han bekämpade Sovjet under en tid då Sovjet försökte stötta en profan kommunistisk regim i Afghanistan.

Det föreligger, vilket väl också erkänns i våra stora drakar idag, allvarliga motsättningar mellan de här personerna om hur Libyens framtid ska utformas. Så vad kan vi förvänta oss. Det är förstås inte möjligt att förutsäga vad som kommer att hända men framförallt två scenarier är rimliga att tänka sig:

1: Ghadafi, och/eller Ghadafitrogna fortsätter att strida, med gerillametoder om eller kanske snarare när de besegrats helt och även i Sirte och Bani Walid. Då får vi se ett fortsatt inbördeskrig mellan rebellerna och Nato på ena sidan och Ghadafitrogna på den andra.

2: Så länge Ghadafi finns kvar i livet eller hans anhängare fortsätter att kämpa kommer NTC att behöva stödet från Nato. Sannolikt kommer Väst då att skicka in trupper, möjligen saudiska sådana, eller trupper från något annat arabland, som man tycks tro ska accepteras bättre av libyerna. Så länge dessa inte har det totala övertaget och om de Ghadafgitrogna inte lägger ner sina vapen kommer Nato att fortsätta bomba och så länge kommer rebellerna att koncentrera sig på att bli av med Ghadafianhängarna, eller oskadliggöra dessa och vara tacksamma för bombstödet från Nato.

Lyckas rebellerna helt oskadliggöra Ghadafianhängarna gissar jag att de sedan kommer att vända sig mot det Nato och USA, som inte kommer att vilja lämna Libyen utan som kommer att kräva att få sätta upp stora militärbaser i Libyen. Eventuellt kommer vi då att få se hur flera klaner strider sinsemellan och samtidigt strider mot Nato.

Någon lätt och snar fred tror jag dessvärre inte att vi får se.

/Kerstin

Tillägg 25/9 kl. 04,30:
Läser just på COTO Report att den gröna flaggan har hissats över vissa delar av Benghazi och Tripoli igen. Läser dessutom att Nato fortsätter att bomba civila i Sabha, Bani Walid och Sirte, att städerna ifråga alltså inte är intagna än, samt att franska specialstyrkor använder ambulanser för att åka runt och göra överraskningsanfall ur – stiliga krigare de där i Nato, om det nu är sant. Det påstås vara bekräftat.
Man kan ju istället göra som de här gör.
/DS

Länkar:
1) Resistance in Libya: Imperialism will be buried in Africa, Gerald A. Perreira, Global Research, 21/9 2011
1) Missförhållanden i Libyen som svenska medier inte rapporterar om, Klassperspektiv 20/9 2011
2) HIV trial in Libya, Wikipedia (eng.)
3) Once NATO enemies in Iraq and Afghanistan, now NATO allies in Libya, Webster Tarpley, Voltairenet.org 24/5 20114
4) How Al Qaeda men came to power in Libya, Thierry Meissan, Voltairenet.org, 7/9 2011 (Den här artikeln har ett antal noter/länkar som är mycket intressanta att gå vidare på.)
5) Abdelhakim Belhadj The Mask Behind The Many Men, Christof Lehman, NCNBC, 25/9 2011
- Libya Invasion Planned by NATO Since 2007 with the Support of MI6
Mustafa Abdul-Jalil and Mahmoud Jibril have been paving the way for NATO’s conquest since 2007, Global Research, 27/11.2011

Om man går till den här sidan (1) så kan man se en brett leende Sarkozy stående nedanför den byggnad i Benghazi där ”rebellerna” lynchade en man, verkar ha varit en svart sådan, alldeles i början av det ärofyllda upproret för demokrati och jämlikhet.
Går man lite längre ner på samma site kan man se den YouTube-film som visar lynchningen ifråga. Jag har dessutom visat den här på bloggen tidigare. Undrar om Cameron och Sarkozy inser vad de agerar som symboler för genom att låta sig vallas på denna gata och fotograferas just där?

Och så här såg det ut när ”rebellerna” tog Abou Salim i Tripoli, som vad jag förstår, är det område som beboddes av svarta.

Libya : Bataille en Libye Abou Salim Tripoli

På andra, mer västvänliga YouTubefilmer, har sådana här beskjutna hus filmats, och där förklarar journalister att alla kulhålen på väggarna visar att det pågått hårda strider i området, indikerande att Ghadafi-lojala har beskjutit befriarna. Ingenting tyder här på att någon försökte försvara området med gevärseld emellertid. I så fall hade det inte sprungit omkring rebeller på gatan på det här sättet. Det är väl helt klart att här handlar det enbart om ren terrorbeskjutning.

Överhuvudtaget förefaller rebellerna ha ett ofantligt överflöd på skott med tanke på alla filmer man sett med rebeller som håller på och skjuter i luften, som om de sköt fyrverkerier.

För övrigt får vi rapporter om att NTC-styrkor flydde kaosartat ut ur Sirte, vilket visar, skriver Emma Farge och Maria Golovnina, att det blir mycket svårt att återupprätta lugn och ordning i Libyen i synnerhet som ”rebellerna” tycks sakna all stridsdiciplin:

Some fighters openly disobeyed orders. In one incident, an officer from Bani Walid was heckled by troops from Tripoli after he tried to order them to stop randomly shooting in the air as they celebrated seizing a mortar from Gaddafi forces.
“You are not my boss. Don’t tell me what to do,” one of the Tripoli fighters snapped back at him. (2)

(min översättning: En del krigare struntade öppet i order. I ett fall häcklades en officer från Bani Walid av trupper från Tripoli efter att han försökt beordra dem att sluta med sitt slumpmässiga skjutande i luften när de firade tagandet av en granatkastare från Gaddfis trupper.
– ”Du är inte min chef. Du ska inte tala inte om för mig vad  jag ska göra”, fräste en Tripoli-krigare åt honom.)

Ovanpå detta kan rådet, NTC, tydligen inte komma överens inbördes om vilka som ska sitta i det och vilka som ska ha vilket ansvar i detsamma.(3)

The focus of the tension is Jibril, a technocrat and former regime official who has been accused of failing to consult enough with grassroots opposition groups. Jibril, who helped craft the Nato strategy towards the Libyan uprising, is still expected to retain his post as interim prime minister. Ali Tarhuni, a US-educated economist, is favourite to take charge of economic affairs.

The US, Britain and other western governments have been encouraging Abdel Jalil and Jibril to be more inclusive amid nervousness about internal disagreements while the liberation of the country is incomplete and Gaddafi is still at large and trying to rally support. (3)

(min översättning: I fokus för motsättningarna står Jibril, en teknokrat och medlem i den tidigare regeringen som anklagas för att ha försummat att att konsultera oppositionens gräsrötter. Jibril, som hjälpte till att utarbeta Natos strategi vad gällde den libyska resningen, förväntas fortfarande behålla sin post som premiärminister. Ali Tarhuni, en USA-utbildad ekonom, är favorit till att ta hand om ekonomin. 

USA, Storbritannien och andra västliga regeringar har uppmuntrat Abdel Jalil och Jibril att vara mer inkluderande i sin nervositet över de interna oenigheterna samtidigt som befrielsen av landet är ofullständig och Gaddafi fortfarande försöker skaffa sig stöd.)

Inget av detta lovar gott för Libyens nära framtid. Ska vi gissa att USA kommer att sätta fler amerikanska kängor på marken i Libyen för att ”få ordning” på Libyen i slutänden eftersom det verkar kunna dra ihop sig till krig mellan olika klaner också? Förr eller senare, om inte annat, kommer USA att vilja och börja bygga en eller flera militärbaser i Libyen, det tror jag vi kan vara ganska säkra på.

/Kerstin

Länkar:
1) Libya’s Unfolding Humanitarian Catastrophe: Cameron and Sarkozy: ”Dancing on Graves” in Benghazi, Human Rights Investigations (HRI), Global Research 18/9 2011
2) Libyans fail to agree on new cabinet, By Emma Farge and Maria Golovnina, Global Research 19/9 2011
3) Libyan NTC leaders fail to agree on interim cabinet as fighting continues, Guardian 18/9 2011
- NATO extends its aggression on Libya to the end of the year, Global Research 22/9 2011
- Saudi Arabia helps crush the democratic uprising in Bahrain
- Long-time U.S. reliance on Saudi oil and servility at risk, Asad Ismi, Global Research, 21/9 2011(Om Natos allierade i MÖ)
- The Real War starts now, Pepe Escobar, Voltairenet.org, 9/9 2011
- Lying About War: Deliberate Propaganda And Spin By The Pentagon, Farsetta m.fl. Porject Censored

Rekommenderar även bloggarna Mavera, Third World och StAn (länkar till höger) och deras synpunkter på Libyenkriget.

Det är mycket tryggare och friare i de delar av Libyen som är ”befriade”, ska vi tro. Men hur är det egentligen?

Så här skriver Yaho News igår:

A woman and her family were shot by Libyan rebel fighters in a deadly attack because their last name was Gaddafi, it has been reported.
Mother-of-three Afaf Gaddafi was attempting to flee the war-torn country with her children and other family members over fears that their surname would land them in trouble.
Mistaken for Gaddafi loyalists, rebel fighters opened fire at them near an airport – killing the couple’s two daughters Yam, 20 months, and Aden, three weeks, as well as Afaf’s mother and sister.
Afaf Gaddafi and her three-year-old son Ahmed, who has no links to Muammar Gaddafi other than sharing a name, survived the attack.

(min översättning: En kvinna och hennes familj sköts av libyska rebeller i en dödlig attack, på grund av att deras namn var Gaddafi, har det rapporterats.
En trebarnsmamma, Afaf Gaddafi, försökte fly det krigsdrabbade landet med sina barn och andra familjemedlemmar på grund av rädsla för att deras efternamn skulle skapa problem för dem.
Då det misstogs för att vara Gaddafilojalister öppnade rebellerna eld mot dem nära en flygplats – och dödade parets två döttrar, Yam 20 månader, och Aden, tre veckor gamma, såväl som Afafs mamma och en syster.
Afaf Gaddafi och hennes tre år gamle son, Ahmed, som inte på något sätt var knutna till Muammar Gaddafi, överlevde attacken.)

Det där med rättssäkerhet tycks inte ligga för ”rebellerna” eller NTC. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att Jalil, en av NTC-ledarna, var justititeminister under Ghadafi och högste ansvarige bla för dödsdomarna mot de bulgariska sjuksköterskorna för erkännanden (att de medvetet smittat drygt 400 barn med HIV) som de hade levererat under tortyr. I NTC sitter också mannen, Mahmoud Jibril, som vägrat ta avstånd från rebellernas etniska rensning av och utplånandet av Tawergha, en stad med i huvudsak svarta invånare.

”Regarding Tawergha, my own viewpoint is that nobody has the right to interfere in this matter except the people of Misrata,” said Mahmoud Jibril, the NTC’s prime minister and one of the chief interlocutors with U.S. and European leaders, during Monday’s town hall meeting. ”This matter can’t be tackled through theories and textbook examples of national reconciliation like those in South Africa, Ireland and Eastern Europe,” he added as the crowd cheered with chants of ”Allahu Akbar,” or ”God is greatest.”

(min översättning: ”Vad gäller Tawergha, så är det min åsikt att ingen har rät att lägga sig i frågan utom folket i Misrata”, sade Mahmoud Jibril, NTC:s premiärminister och en av dem som förhandlar med USA:s och Europas ledare, under måndagens möte i statshuset. ”Denna sak kan inte lösas genom teorier eller exempel från någon textbok om nationell försoning som dem i Sydafrika, Irland och Östeuropa, ” fortsatte an medan folkmassan ropade ”Allahu Akbar”, eller ”Gud är stor”.)

Om Jibril kan vi i Wikipedia läsa att han (min översättning:) Från 2007 till början av 2011, var medlem i Gaddafis regime som huvudansvarig för styrelsen för den nationella ekonomiska utvecklingen (National Economic Development Board (NEDB)) där han arbetade för privatiseringar och liberalisering av politiken (min fetstilning).

Inte underligt att Jibril faller USA/Europa i smaken. Även detta visar att Natos bombande av Libyen inte handlar om att befria det libyska folket, som till kanske 25% består av svarta medborgare, utan om att befria oljan, men även vattnet, från det libyska folket. Västvärldens ledare  vill möjliggöra för de stora multinationella oljejättarna att köpa upp oljan, samt att lägga vantarna på Libyens övriga rikedomar, och inte minst viktigt, USA vill skapa en bas för vidareutveckling av den nykoloniala amerikanska kontrollen över resten av Afrika och dess naturtillgångar, via AFRICOM.

/Kerstin

Länkar:
- Family shot by rebels because of Gaddafi surname, Yaho News, 21/9 2011
- Bulgarian nurse tortured by Qaddafi regime testifies at UN: Why is Libya on UN rights council? YouTube 21/9 2010
- HIV trial in Libya. Wikipedi
- Mustafa Abdul Jalil, Wikipedia
- How The NATO Military And Corporate 
Takeover Of Libya Was Achieved, Dan Glazebrook, counter currents.org 12/9 2011
- Revenge Feeds Instability in Libya. Rebels Burn Abandoned Homes in Loyalist Town as a Transitional Government Leader Stands By; ’Tawergha Is No More, Dagher/Livingson Tripoli. Wall Street Journal
- Mahmoud Jibril, wikipedia
- United States Africa Command (AFRICOM), Wikipedia

Jag ska resa bort i kväll och kommer tillbaka på söndag kväll. Tills dess kommer inga kommentarer att läggas ut, så ingen undrar över den saken. Men innan jag åker, en kort närmare titt på regeringens motivering till varför Sverige fortsätter agera knähund åt The New Empire. Så här skriver alltså regeringen på Regeringskansliets hemsida:

Den militära insatsen har varit lyckosam i det att den bidragit till att skydda civila samt har möjliggjort för libyerna att påbörja återuppbyggnaden av sitt land. Natos och partnerländernas insats närmar sig därför sitt slut. Samtidigt har det libyska övergångsrådet, NTC, signalerat att det vill se en förlängning av mandatet, då det anser att läget på marken inte tillåter ett avslutande av missionen. Pro-Gaddafi styrkor är fortfarande närvarande i vissa områden och utgör ett fortsatt hot mot civila. Nato och dess partnerländer avser därför förlänga den militära insatsen och Nato har meddelat att behovet av den flygspaning som Sverige står för är fortsatt stort. (*)

Man häpnar över detta stycke. Varför? Låt mig titta på satserna en i taget:

1: Den militära insatsen har varit lyckosam i det att den bidragit till att skydda civila.

Det är möjligt att operationen varit lyckosam, men i så fall har den hela tiden haft en annat syfte än det som påstås i senare delen av meningen. Nato har bombat Libyen sönder och samman. Tusentals oskyldiga civila har dött under attacken, både av Natos bomber och av de blodtörstiga rebellernas skjutande och mördande och just nu ägnar man sig, tillsammans med de s.k. rebellerna, åt att terrorisera hundratusentals civila i Libyen. Många fler har dött på grund av det inbördeskrig, med av USA och Nato anställda och inskickade mördare, som nu rasar och som möjliggjorts av Natos agerande och attacker, än som hade dött om man aldrig hade ingripit. För att få opinionerna i Väst att acceptera våldet i Libyen ljög man om att Ghadafi hade bombat sin egen befolkning. Det hade han av allt att döma inte gjort. Inga belägg för den saken har hittills framkommit.

2: ..samt har möjliggjort för libyerna att påbörja återuppbyggnaden av sitt land.

Vilket för det första är ett erkännande att landet har förstörts av Nato. Ett uppbyggande hade inte varit nödvändigt om inte Nato hade underblåst ett inbördeskrig och bombat sönder viktiga delar av infrastrukturen.

Regeringens förklaring är som om en fader först hyr ett råskinn att slå sin lille olydige son sönder och samman och sedan säger att nu måste han stå fast vid och fortsätta att utsätta sonen för misshandel så att han därmed skyddar och hjälper sonen att bli återställd från skadorna som den anlitade misshandlaren har åsamkade honom.

3: Samtidigt har det libyska övergångsrådet, NTC, signalerat att det vill se en förlängning av mandatet, då det anser att läget på marken inte tillåter ett avslutande av missionen.

Det är som att säga att både misshandlaren och sonen ber fadern att fortsätta att misshandla sonen eftersom denne inte känner sig och inte är lydig nog än.

4: USA och dess partnerländer i Nato avser därför förlänga den militära insatsen och Nato har meddelat att behovet av den flygspaning som Sverige står för är fortsatt stort.

Eftersom sonen ber om mer stryk så avser fadern därför att låta misshandlaren fortsätta att slå honom, i humanitetens namn. Sverige ska vara med och peka ut områden på sonens kropp för mer stryk, så att råskinnet vet exakt var sonen behöver fler slag.

Gratulerar Reinfeldt & Co, ni har just slagit svenskt rekord i hyckleri, i våldsförskönande och lögnaktighet.

Abayomi Azikwe on the neo-colonial Takeover by NATO (September 15, 2011)

Och visst, vi vanliga småmyror kan förmodligen ingenting göra åt saken. Vi har de senaste 45 åren sett USA segla upp och utvecklas till samma djävulsstat med världsherraväldesambitioner, som en gång Tyskland var, som den gången startade ett ohyggligt krig mot nära nog hela världen. Själv tror jag att vi ser början på det tredje världskriget. När detta bryter ut handlar bara om hur länge Ryssland och Kina faller undan och låter sig provoceras utan att slå tillbaka. Den dagen dessa länders ledare har fått nog kan dessvärre ligga närmare än vi anar, nu när allting tyder på att Syrien står på tur, där Ryssland har en flottbas i Medelhavet.

Det är nämligen så illa, och det torde ledarna både i Ryssland och Kina inse idag, att situationen för deras stater försvagas för varje dag som går nu. Om de inte väljer att säga stopp eller att slå tillbaka innan det blir för sent, får de själva snart se amerikanskinitierade söndringsaktioner, starkt uppbackade av västerländska media, och sedan är det klippt för dem också, och även för Västvärlden.

Ha ett skönt veckoslut, trots världens eländiga tillstånd. Det ska jag försöka ha. Man måste glädja sig åt det lilla också – och så länge man har det.

/Kerstin

Länkar:

Rekommenderas starkt:
Klassperspektivs utförliga artiklar om Libyenkriget.  (Tack Erik H för länken)
*) Svenska insatsen i Libyen förlängs, DN 14/9 2011
- Klart med förlängning av Libyeninsats, Publicerat: kl 19:37 , Ekot 
- Förlängning av Libyeninsats. Regeringen har i dag slutit en överenskommelse med Socialdemokraterna om att förlänga det svenska bidraget till den militära insatsen i Libyen i högst 30 dagar, Regeringskansliet 14/9 2011 

(OBS 15/9 kl 02.00: Har gjort svenska snabböversättningar av citaten nedan)

Så har vi då senare analyser av vad som har hänt i Libyen. Går man bara utanför de stora drakarna i Väst så får man en helt annan bild av vad som hände och händer där och varför, som sagt, för att inte tala om att man får en otäck känsla av att vad som nu händer kan vara början på det tredje stora kriget i Euroasien:

Nothing is more obvious than the fact that the entire war against Libya was in every strategic and material fashion NATO’s war. The casting of the rag-tag collection of monarchists, Islamist fundamentalists, London and Washington-based ex-pats and disaffected Gaddafi officials as “rebels” is a pure case of mass media propaganda. From the beginning the ‘rebels’ depended completely on the military, political, diplomatic and media power of NATO, without which the de facto mercenaries would not have lasted a month, holed up in Benghazi.
….
NATO air strikes were responsible for the massive destruction of Libyan civilian and defensive military infrastructure, bombing ports, highways, warehouses, airports, hospitals, electrical and water plants and neighborhood housing, in a war of ‘terror’ designed to ‘turn’ the loyalist mass base against the Gaddafi government. The mercenaries did not have popular backing among Libyan civilians, but NATO brutality weakened active opposition against the ‘rebel’ mercenaries.  (J Petras, Global Research)

(min översättning: Ingenting är tydligare än det faktum att hela kriget mot Libyen i varje avseende, strategiskt och vad gäller material, var Natos krig. Beskrivningen av patrasket av monarkister, islamiska fundamentalister, London- och Washington-baserade ex-kelgrisar och missnöjda Ghadafi-tjänstemän som ”rebeller” är ett klart fall av mediapropaganda. ’Rebellerna’ var från början helt beroende av makten hos NATO:s militär, politiker, diplomater och media, utan vilken dessa de facto legoknektar inte skulle ha klarat en månad i Benghazi.
…
NATO:s luftangrepp var ansvarigt för den massiva förstörelsen av Libyens civila och försvarsmilitära infrastruktur, bombandet av hamnar, motorvägar, lagerlokaler, flygplatser, sjukhus, el- och vattenverk och närliggande bostadsområden, i ett rent terrorkrig designat att vända lojalistiska massorna mot Gaddafis regim/regering. Legoknektarna hade inget brett stöd bland libyska civila men NATOs brutalitet försvagade aktiv opposition mot ’rebell-legoknektarna’. (J Petras, Global Research))

Petras fortsätter med att beskriva de s.k. rebellerna sålunda:

The main contribution of the mercenary ‘conquerors’ in this grand production was to provide photo opportunities of rag-tag ‘rebels’ waving rifles in Pentagon-style Che Guevara poses riding around in pickup trucks arresting and brutalizing African migrant workers and black Libyans. The mercenary ‘liberators’ triumphantly entered Libyan cities and towns, which were already scorched and devastated by the NATO colonial air force. Needless to say the mass media ‘adored’ them.
In the aftermath of NATO’s destruction, the ‘rebel’ mercenaries showed their true talents as death squads: They organized the systematic execution of “suspected Gadfafi supporters” and the pillage of homes, stores, banks and public institutions related to the defeated regime. To “secure” Tripoli and snuff out any expression of anti-colonial resistance, the ‘rebel’ mercenaries carry out summary executions – especially of black Libyans and sub-Saharan African workers and their families. The “chaos” in Tripoli described by the mass media is due to the ‘self-styled liberation’ forces running amok. The only quasi–organized forces in Tripoli appear to be the Al Qaeda-linked militants, NATO’s erstwhile allies….

(min översättning: Den huvudsakliga uppgiften för dessa inhyrda ’erövrare’¨i denna grandiosa föreställning var att erbjuda fototillfällen av patrask-rebellerna vevande sina gevär i bästa Pentagon-Che Guevarastil, körande omkring i sina pickups brutalt arresterande afrikanska gästarbetare och svarta libyer. De inhyrda ’befriarna’ trädde triumferande in i städer och samhällen som redan var brända och förstörda av NATOs koloniala bombflyg. Behöver inte sägas att media ’avgudade’ dem.

Efter NATOs destruktion visade de inhyrda ’rebellerna’ sina sanna talanger som dödspatruller: De organiserade systematiska exekutioner av ”misstänkta Gaddafianhängare”, plundrande av hem, affärer, banker och offentliga institutioner som hade samband med den besegrade regimen. För att ”säkra” Tripoli och utplåna varje tecken på antikolonialt motstånd genomförde ’rebellerna’ summariska avrättningar – speciellt av svarta libyer och sub-sahariska afrikanska gästarbetare och deras familjer. Kaoset i Tripoli, som beskrevs i media, berodde på att de ’självutnämnda befriarna’ löpte amok. De enda halvt organiserade styrkorna i Tripoli förefaller vara Al Qaeda-kopplade militanter, NATOs förutvarande allierade…)

Petras konstaterar att det förlorade decennium för Libyen som man nu talar om nog är en betydligt långvarigare förlust. De stora oljebolagen har redan förlorat hundratals miljoner (dollar) på kriget och det kommer inte att bli en snabb historia att ersätta all den personal som flytt, som dödats och alla de utländska experter som varit verksamma i Libyen. Afrika överlag kommer att förlora stort, genom att de nu aldrig får sin alternativa Bank of Africa, som skulle göra Afrika oberoende av Västeländska banker och av IMF och heller inte får det kommunikationssystem som var under uppbyggnad för Afrika.

Det kommer inte att bli lätt att kontrollera landet nu när allsköns oenigheter fått fritt spelrum och många olika grupper kommer att vilja vara med och roffa åt sig av den kaka som de nu ser ska fördelas på nytt sätt, islamitiska fundamentalister, monarkister, nykoloniala teknokrater, olika klaners krigsherrar, alla kommer att slåss om resurserna. Detta kommer att slå hårt mot ett land som tidigare hade den högsta levnadsstandarden i Afrika, säger han, och vidare:

As the example of Iraq has vividly proven, NATO is better at destroying than constructing a modern secular state rooted in a modern civil bureaucracy, universal free public education, secular judicial system and modern health services. The US policy of rule and ruin reigns supreme in NATO’s juggernaut.

(min översättning: Som exemplet Irak tydligt har visat är NATO bättre på att förstöra än på att bygga upp en modern sekulär stat grundad i en modern civil byråkrati, allmän och fri utbildning, ett sekulärt juridiskt system och modern sjukvård. USA:s policy att styra och förstöra är första budet i ångvälten i NATO.)

Petras föreslår så att Nato-insatsen var ett sätt att omintetgöra de demokratiprocesser som hade påbörjats i flera andra arabstater och att utgöra ett avskräckande exempel: Försök inte sätta er upp mot Väst för då går det så här. Vilket verkar vara ett sätt att säga att Nato även och egentligen också bekrigar ”rebellerna”.

The Arab popular rebellions were the central concern and the motor force behind NATO’s destruction of Libya . These mass popular uprisings had toppled the long-standing pillars of US-Israel-EU dominance in the Middle East . The fall of the Egyptian dictator Hosni Mubarak and his Tunisian counterpart Ben Ali sent tremors through the imperial foreign offices. These successful uprisings had the immediate ripple effect of inspiring similar movements throughout the region.

(min översättning: De populära arabiska upproren var det väsentliga och drivkraften bakom NATOs förstörelse av Libyen. Dessa massrörelser hade avsatt de långvariga stöttepelarna för USA-Israel-EU:s dominans i Mellersta Östern. Avsättningen av den egyptiske diktatorn Hosni Mubarak och hans tunisiske motsvarighet Ben Ali sände frossbrytningar genom imperiets utlandsförvaltningar. Dessa succeartade resningar hade effekten att de inspirerade till liknande rörelser genom hela regionen.)

Om hur USA såg till att oskadliggöra demokratirörelserna i Egypten och Tunisien, som först såg så lovande ut, skriver Petras:

The US led the way in its counter-offensive in Egypt , by backing the power grab by the military junta led by Mubarak loyalists, who then proceeded to disperse and repress the pro-democracy and workers movements and to end all talk of restructuring the economy. A pro-NATO collective dictatorship of generals replaced the personal autocratic rule of Hosni Mubarak. The NATO powers provided “emergency” billions to float the new regime and ‘derail’ the Egyptian people’s march to democracy. In Tunisia a similar process took hold: The EU, especially France and the US , backed a reshuffling of the ousted regime bringing to the fore a new/old cast of neo-colonial politicians. They plied them with funds, insuring that the military-police apparatus remained intact despite continued mass discontent with the conformist policies of the ‘new/old regime.

(min översättning: USA tog ledningen med sin motoffensiv i Egypten, genom att backa upp militärjuntans maktövertagande, ledd av Mubarak-lojalister, när den fortsatte att skingra och trycka tillbaka den pro-demokratiska- och arbetarrörelsen och att avsluta allt tal om rekonstruktion av ekonomin. Ett pro-NATO-kollektivt diktatorskap av generaler ersatte den enväldigt styrande Hosni Mubarak. NATO-makterna bidrog med nödmiljarder för att hålla den  nya regimen flytande och avvärja det egyptiska folkets marsch mot demokratin. I Tunisien hände ungefär samma sak: EU, speciellt Frankrike, och USA, backade upp och en ommöblering av den störtade regimen och fick fram en nu grupp av nykoloniala politiker. De utrustades med fonder, som säkrade att den militära-polisiära apparaten förblev intakt trots fortsatt stort missnöje med att den nya regimen förde samma politik som den gamla.)

Och om Syrien skriver han vad alltfler mer initierade säger, men inte våra stora media förstås:

Meanwhile the NATO powers were exploiting internal discontent in Syria by arming and providing diplomatic support to the Islamic fundamentalists and their minority neo-liberal allies in an effort to overthrow the Bashar al-Assad regime. Thousands of Syrian civilians, police and soldiers have been killed in this simmering civil war, which NATO propaganda presents as a case of state terror against ‘peaceful civilians’, ignoring the killing of soldiers and civilians by armed Islamists and the very real threat to Syria’s secular population and religious minorities.

(min översättning: Under tiden exploaterade NATO det interna missnöjet i Syrien genom att beväpna och tillhandahålla diplomatiskt stöd till de islamitiska fundamentalisterna och dessas allierade bestånde av en mindre grupp neo-liberaler, i försök att störta Bashar al-Assads regim. Tusentals civila syrier, poliser och soldater har dödats i detta puttrande inbördeskrig, som NATOs propaganda presenterar som ett fall av statsterrorism mot ”fredliga civila”, samtidigt som man ignorerar dödandet av soldater och civila av beväpnade islamister och det verkliga hotet mot Syriens sekulära population och religiösa minoriteter.)

Det intressanta är också att varje land som försöker gå Västländerna tillmötes, som Gadafi och hans söner gjorde åren före kriget, ska veta att:

NATO war on Libya demonstrates to all nationalist regimes that making concessions to Western economic, political and military interests– as Gaddafi’s sons and their neo-liberal entourage had pursued full accommodation—does not offer security.

(min översättning: NATOs krig mot Libyen demonstrerar för alla nationalistiska regimer, att en sådan anpassning till Västs ekonomiska, politiska och militära intressen – som Gaddafi’s söner och deras neyliberala omgivning hade övertygats att anpassa sig till – inte garanterar någon säkerhet.)

Det vill säga, att man aldrig kan lita på Västvärlden, som när som helst kan sticka kniven i ryggen på de ledare som, även om de försöker vara samarbetsvilliga gentemot Väst, riskerar att bli för ekonomiskt självständiga, precis vad Ghadafi själv förutsade och hade fullt klart för sig.

Flera av de vänsterinriktade sydamerikanska ledarna, som Chavez i Cile och Morales i Bolivia m.fl. har dragit precis denna slutsats och försöker nu samla sig inför ett framtida öde av samma slag som Lybens.
Men den största och omedelbara förlorarna utanför Libyen är de subsahariska staterna i Afrika:

Libya ’s generous aid, grants and loans, bought the African states a degree of independence from the harsh conditions of the IMF, World Bank and Western bankers. Gaddafi was a major sponsor and backer of regional integration – including the African Union. His large scale development programs, especially oil and water infrastructure and construction projects, employed hundreds of thousands of sub-Saharan African immigrant workers and specialists who remitted billions to their home countries, helping the balance of payments and reducing deficits and poverty at home. In place of Gaddafi’s positive economic contribution, Africa now faces Tripoli transformed into a colonial outpost, fortifying US military command in Africa and a new push to strengthen military ties with the empire.

(min översättning: Libyens generösa stöd, garantier och lån köpte de afrikanska statern en viss grad av oberoende från de hårda villkor som underordnande till IMF,  Världsbanken och västliga banker innebär. Gaddafi var huvudsponsor och uppbackare av regional integration – inkluderande den Afrikanska Unionen.  Hans storskaliga utvecklingsprogram, speciellt olje-och vatteninfrastruktur och byggnadsprojekt, sysselsatte hundratusentals sub-sahariska gästarbetare och specialister som återförde miljarder till sina hemländer, vilket hjälpte dessa länder att balansera sina utbetalningar och reducera skulder och fattigdom. Istället för Gaddafis positiva ekonomiska bidrag står Afrika nu inför ett Tripoli som omvandlas till en kolonial utpost, som förstärker USAs militära närvaro och makt i Afrika och som kommer att öka de militära bindningarna till Imperiet.)

Natosegern (om det nu är en sådan på lite sikt) har också sina kostnader i Europa, där människor tvingas acceptera nedskärningar av de sociala trygghetssystemen för att istället hålla igång krigs- mord- och förstörelsemaskinen Nato. Samtidigt har Natos agerande skärpt de politiska motsättningarna mellan Nato och BRIC-länderna:

The naked aggression against Libya has heightened Russian, Chinese and Venezuelan security concerns. Russia and China will veto any UN Security Council sanctions on Syria . Venezuela and Russia are signing new multi-billion dollar military co-operation agreements, strengthening Caracas ’s military defense in the wake of the Libyan invasion

(min översättning: Den nakna aggressionen mot Libyen har aktualiserat Rysslands, Kinas och Venezuelas säkerhetstänkande. Ryssland och Kina kommer att lägga in veto mot varje förslag om en FN-sanktion mot Syrien. Venezuela och Ryssland undertecknar nu ett nytt multimiljarddolars samarbetsprojekt på det militära området,  och stärker  Caracas militära försvar på grund av invasionen i Libyen.)

Petras slutar lite optimistiskt med att hoppas att Natos aggressiva förstörelse av Libyen och det libyska folkets tappra kamp mot Nato kan komma att inspirerar unga människor världen över, inte minst i Väst, att gå åt vänster politiskt. Jag tror det är att vara optimistisk, inte bara i överkant utan bortom allt förnuft.

För övrigt får vi nu veta att Tyskland deltar i de aggressiva Natoaktionerna, utan tillstånd från det tyska parlamentet. Våra europeiska politiker bryr sig tydligen inte så mycket om demokratin hemmavid heller. Men, säger de Maiziere:

”the use of German soldiers in NATO operations is standard practice and does not require parliamentary approval.”

(min översättning: användningen av tyska soldater i Nato-operationer är normal praxis och kräver inte tillstånd från parlamentet.)

Nej visst, nej inte heller Obama behövde ju kongressens tillstånd för ”insatsen i Libyen” för det handlade ju inte om krig! Därmed hade han definierat ordet ”krig”. Sådant handlar det bara om om de egna soldaterna riskerar livet, inte om man bara dödar folk i andra länder och bombar deras infrastruktur till grus.

Ovanpå detta, som är dystert nog, förklarar Ryssland nu att det är dags att se över den ryska militärens förmåga och att förbereda sig på det värsta med tanke på att det internationella politiska läget förändras:

Speaking at a Monday press conference in Moscow, Army General Nikolay Makarov said that Russian military organizations must be ready for the worst possible developments. “The situation in the world is complicated and it is constantly changing, especially in North Africa and the Middle East. What happened in these regions was difficult to predict and the events developed at a tremendous speed,” the general said. “No one can tell now what will happen there. However, this is a signal for all states. We, the military, must be ready for the worst scenarios.”

(min översättning: På en presskonferens i Moskva i måndags sade armégeneralen Nikolay Makarov att Rysslands militära organisation måste göra sig beredd på värsta tänkbara utveckling. ”Situationen i världen är komplicerad och den förändras ständigt, speciellt i Afrika och Mellanöstern. Vad som hänt i dessa regioner var svårt att förutse och händelserna utvecklade sig med en enorm snabbhet”, sade generalen. ”Ingen kan nu säga vad som kan hända där. Detta är en signal till alla stater. Vi, militärer, måste vara beredda på det värsta scenariot”.)

Preludium till det tredje världskriget?

Men vi kan bara vara säkra på en sak, det mesta i internationell politik är inte vad det verkar vara medan det pågår.

Och just nu hör jag på ekot att Sverige ska fortsätta sin Libyeninsats ytterligare 6 veckor, efter 27 september för Rebelrådet har bett dem göra det. Både Alliansen och Socialdemokraterna stod bakom beslutet, som alltså omvandlat insatsen från en påstådd FN-insats till ett klart krig på ena sidan i ett inbördeskrig, även om Reinfeldt påstår att det fortfarande handlar om att agera inom FN-mandatet. Det har det inte gjort på många månader. Men bl.a. så här skriver regeringen om beslutet, som formellt ska fattas i morgon:

Den militära insatsen har varit lyckosam i det att den bidragit till att skydda civila samt har möjliggjort för libyerna att påbörja återuppbyggnaden av sitt land. Natos och partnerländernas insats närmar sig därför sitt slut. Samtidigt har det libyska övergångsrådet, NTC, signalerat att det vill se en förlängning av mandatet, då det anser att läget på marken inte tillåter ett avslutande av missionen. Pro-Gaddafi styrkor är fortfarande närvarande i vissa områden och utgör ett fortsatt hot mot civila. Nato och dess partnerländer avser därför förlänga den militära insatsen och Nato har meddelat att behovet av den flygspaning som Sverige står för är fortsatt stort.

Regeringen väntas fatta beslut i frågan under torsdagen och därefter överlämna en proposition till riksdagen. ( Regeringskansliet 14/9 2011 )

Uppenbarligen tror regeringen att svenska folket till huvuddelen består av idioter. Folkförakt av värsta slaget, vill jag kalla detta. Detta är höjden av lögnaktighet vad gäller den svenska insatsen, vad den handlar om och vilket målet med den har varit.

/Kerstin

Länkar:
- NATO’s War Crimes in Libya : Who Grieves for the Fallen Heroes? Prof. James Petras, Global Research, September 10, 2011
- Libya conference: Implications for Third World nations, Prof. Han Dongping, Global Research 7/9 2011
- BRICS countries could block the West’s neocolonial moves in the Middle East, Global Research 5/9 2011
- NATO Uses Libya To Match, Surpass and Supplant UN,Dmitry Rogozin, GRTV, 6/9 2011
- Dangerous Crossroads: Russian Military Chief: Prepare For ”Worst-Case Scenarios” In Unravelling World. High Alert after Mid-East Turmoil. War Games in Late September, Voice of Russia, Global Research 12/9 2011
- NATO is Waging a War Against Civilians, Bill Van Auken, GRTV, 7/9 2011
- African Union Refuses to Recognize Libya’s Rebels, Peter Heinlein, Global Research 29/8 2011
- BREAKING NEWS: CIA Recruits 1,500 Jihadists in Afghanistan to Fight in Libya. ”Al Qaeda Created by the CIA”, Azhar Masood, Global Researh 31/8 2011
- Germany Participated in Libya War without Parliamentary Approval. 100 Germans involved in NATO Libya mission, Deutsche Press.Agentur, Global Research 11/9 2011
- Hariri Implicated in Arming NATO Insurgency in Syria, Dr. Christof Lehmann, Global Research 14/9 2011
- The Al Qaeda Insurgency in Syria: Recruiting Jihadists to Wage NATO’s ”Humanitarian Wars”, PART III, Prof. Michel Chossudovsky, Global Research 2/9 2011
- Klart med förlängning av Libyeninsats, Publicerat: kl 19:37 , Ekot 
- Förlängning av Libyeninsats. Regeringen har i dag slutit en överenskommelse med Socialdemokraterna om att förlänga det svenska bidraget till den militära insatsen i Libyen i högst 30 dagar, Regeringskansliet 14/9 2011 
- Svenska insatsen i Libyen förlängs, DN 14/9 2011

Nej, jag har inte kommit hem riktigt än. Jag kan inte släppa det som händer i Libyen, kanske för att jag känner en avgrundslik sorg över vad våra svenska politiker, inte minst socialdemokraterna, gör just nu, medverkar i något som faktiskt har utvecklat sig till rena krigsbrott och brott mot mänskligheten.

 Alltså över till Libyen
Just nu tycks det förhålla sig så att flera av de städer där stödet för Ghadafi är stort och som ännu inte fallit, Bani Walid, Sirte and Sabha, är belägrade. Man skär av vattenförsörjning, matförsörjning och dessutom saknar de elektricitet. De är omringade av ”rebeller” och Nato terrorbombar städerna kontinuerligt både med explosiva bomber och med ljudbomber (ev. har man gjort ett uppehåll för att ge invånarna en chans att ge sig direkt men det är slut nu). Ljudbomberna är till för att förhindra att människor kan sova och för att skrämma dem och göra dem osäkra. Man ska alltså skrämma, svälta, hungra och törsta ut befolkningarna i de här städerna. Svårt att se hur detta skyddar civilbefolkningen.

Detta är vidrigt och ingenting annat än krigsbrott och brott mot mänskligheten. Det blir intressant att se när ICC tar sig an dessa brott. Det enda som, i bästa fall, gör situationen för invånarna i dessa städer lite bättre är att belägringen möjligen inte är fullt så effektiv som Nato, alltså även Sverige, och de allierade rebellerna hoppas på.

Enligt Sky News reporter, en av de få på plats idag, har i alla fall Ghadafis trupper i staden Bani Walid lyckas slå tillbaka de belägrande rebellgrupper.

To begin with it looks like we have arrived at a holding area for the fighters who have pulled back over the ridge and are preparing for their next surge forward.
Some of them tell us they are frustrated as they felt they were making progress; but they say the decision to pull back has come from on-high – a joint decision by the National Transitional Council and NATO.

Reportern avslutar sin artikel om hur rebellerna, och journalistteamet tvingas retirera med:

From our next layby, we watch and listen to the familiar sound of planes circling overhead before loud explosions echo off the stony hills around us.

They have sent in the cavalry and the Allah u Akbars begin all over again.

Detta kan inte betyda annat än att Nato ämnar bomba ännu värre och under tiden ska de allierade rebellgrupperna befinna sig utom fara. När staden mjuknat av denna civlbefolkningsräddande Nato-behandling så kan sedan rebellerna skickas fram för att ”inta staden” och skjuta, döda, bränna och plundra, precis som varit fallet vid de flesta av rebellernas segrar.

Det tål förstås sen att så många av människorna i staden dött under bombningarna, eller lyckats fly, att rebellstyrkan verkligen kan kontrollera staden. Sanningen är ju annars att rebellerna inte har en chans att kontrollera hela Libyen, utom möjligen med mycket hårda metoder, massdödande av alla misstänkta Ghadafisympatisörer ex.

Jalil har kommit till Tripoli, rapporteras det också. De förespeglade stora och entusiastiska ovationerna över den nyvunna och totala friheten ser vi ingenting av på TV eller i tidningarna, vilket är mycket underligt med tanke på att det hela tiden hävdats att rebellerna är det libyska folket.

Jalil har också hållit sitt första tal i Tripoli, enligt engelskspråkiga tidningar. Han uppmanar rebellerna att sluta med sina hämndeaktioner, vilket visar att NTC inte  har någon kontroll ens över sina egna styrkor, och säger vidare att:

We need to open the courts to anyone who harmed the Libyan people in any way. The judicial system will decide …

We seek a state of law, prosperity and one where sharia is the main source for legislation, and this requires many things and conditions …
Bani Walid, Sirte and Sabha are now under siege by Gaddafi forces. We are betting that our brothers in those cities will fulfil their expectations and you will see them do so soon.

För det första kan vi konstatera att Libyens lagar, enligt Jalil, den tidigare justitieministerns i Libyen, ska vila på sharia. Jag kan inte erinra mig att stater med sådan laggrund har betraktats som västerländskt demokratiska tidigare, men det är kanske dags att börja göra det nu – även offentligt. Saudiarabien säljer ju utan problem sin olja till Väst. Så nu förväntar vi oss också ett offentligt deklarerande av den saudiska staten som demokratisk, i synnerhet som den samarbetar med Nato om att bomba och kriga i Libyen. Dessutom är det kanske naturligare idag, även i Väst, att betrakta stater med i grundlagen inskriven politik och religion, som demokratiska, dvs där väljarna får rösta på vilka personer som ska effektuera den enda och lagstadgade politiken eftersom detta gäller även för EU.

Jalils tal, påpekar AP, handlar om den svåra sits Jalil har just nu, där han måste klara av att medla och skapa enighet inom NTC, som består av både mer sekulära medlemmar och utpräglat islamitiska sådana, och, vilket man inte påpekar direkt dock, de senare styr de militära grupperna och är de som är utrustade med vapnen:

The rising tensions, which have become increasingly public, could jeopardize efforts to rebuild the country and form a cohesive state after six months of civil war. Each side accuses the other of trying to monopolize a new government. On one side stand more secular technocrats, some of whom have long lived abroad or once had ties with Gaddafi’s regime. On the other are conservatives, including the Muslim Brotherhood, who opposed Gaddafi for years on the ground in Libya and suffered during his rule.

Här ser vi alltså begynnelsen till det scenario som vi som varit mot Natos bombande i Libyen, varnade för redan från början och ansett sannolikt. Redan torde fler människor ha fått sätta livet till än om Nato aldrig hade ingripit dessutom, och risken är stor att Natos ledning nu anser att man måste sätta in mer marktrupper (än man redan har där) för att återställa ordningen i ett Libyen i kaos. Tanken, som redovisats tidigare, att sätta in saudiska soldater, istället för västerländska, för att inte upprepa samma misstag som i Irak, kanske låter god men det är nog bara ytterligare ett tecken på Västmakternas avgrundslika kulturinkompetens och okunnighet, eller cynism kanske.

Vilket man än väljer att göra, sätta in fler västerländska Natotrupper eller bara fler saudiska, så torde det leda till gerillakamp mot Natostyrkorna, ett fortsatt inbördeskrig av samma slag som vi sett i både Irak och Afghanistan, där de religiösa rebellgrupperna snart vänder sig mot sina västerländska ”allierade” och de icke-religiösa grupperna inom rebellrörelsen, samt kanske också mot de saudiska krigarna liksom mot de ghadafitrogna och där de sekulära rebellerna vänder sig både mot de islamistiska rebellerna och mot saudierna och där ghadafilojalister vänder sig mot alla grupperna. Ett krig där ”alla strider mot alla” alltså och ingen går säker någonstans. Friheten för ”libyens folk” verka snart bestå i friheten att bekriga vem man vill.

Vad gäller ”frihet” så bör man göra skillnad mellan den frihet som en befolkning upplever att den har, individerna i denna, och den frihet från styrning utifrån som hela landet/staten har. Hur fria eller ofria libyer i allmänhet har känt sig kan jag inte uttala mig om, det varierar antagligen, som i alla andra stater, men det är helt klart att Libyen under Ghadafi , som stat, tillhörde de få staterna på jorden som fortfarande stod fria gentemot ”The New Empire”, världspolisstaten USA med vasallerna i Nato.

Tillbaka till Sverige igen:
En av de frågor som jag ständigt ställer mig, med anledning av Socialdemokraternas agerande på senare år, att ställa upp på dessa nykoloniala projekt och vara med och döda människor i Asien och Afrika för rent nykoloniala syften, är hur Socialdemokraterna kunnat förändras så kapitalt de senaste 20 åren. Är det hot, direkta eller indirekta, från USA och Nato som ligger bakom kovändningen eller är det bara korruption; vi politiker kan förvänta oss individuella och feta belöningar om vi ”ställer upp” för USA? Eller är det verkligen så, som vänstern sagt hela tiden, att Socialdemokraterna alltid haft som mål att rädda kapitalismen men först nu, när denna anses ha vunnit slaget för gott, de kommunistiska eller socialistiska länderna har rasat samman och inte utgör något socioekonomiskt hot längre, så visar man sitt rätta ansikte. Jag önskar att jag begrep orsakerna men det gör jag inte.

Tillägg kl. 20.15:
Just nu talas det en del på nätet om att Nato bombat Bani Walid med senapsgas. Det kan vara ren fantasi och felaktiga rykten men, det kan också härstamma från det faktum att USA påstår sig oroat över de stora lager av senapsgas som man säger att Ghadafi hade lagrat upp. Den kan inte användas direkt, säger man. Jag gissar att man menar att det inte finns vapen att skicka iväg den med:

The mustard gas is not weaponized and would be difficult to use in any immediate attack. But much of the concern is that material could be diverted or sold to third parties such as terrorist groups.
The United States is involved in the safeguard discussions, but there is no current consideration of sending U.S. troops the official said.

Talet om dessa lager av ”massförstörelsevapen” kan vara ett sätt att förbereda den allmänna opinionen i Väst på en regelrätt Nato-invasion i Libyen, för att just säkra att den här gasen ”inte kommer i händerna på terrorister”.

Det kan också tänkas att det handlar om att påverka FN att utfärda en ny FN-resolution, en om tillstånd att sätta trupper på marken i Libyen. Det måste ju till en ny FN:resolution, för att ge agerandet sken av legitimitet eftersom resolution 1973 klart och koncist förbjuder invaderande trupper i Libyen.

The United States is involved in the safeguard discussions, but there is no current consideration of sending U.S. troops the official said.
The focus of the planning effort is what to do ”if a force of some type is needed to secure the site,” he said. ”The discussion is: who is best suited to do it?” Any force could include both military personnel as well as intelligence or contractor personnel with the technical expertise in monitoring chemical stockpiles.

/Kerstin

Länkar:
- Freedom Fighters’ Pull Back From Bani Walid. Lorna Ward, reporting near Bani Walid, Sky News 10/9 2011
- Anti-Gaddafi Forces Enter Regime Stronghold, Sky News 13/9 2011
- Libya, Egypt, Syria and Middle East unrest – live updates, Guardian 13/9 2011
- Libya’s interim leader makes landmark Tripoli Speach, Reuters, 13/8 2011
- Rising tensions among Libya’s new leaders threaten efforts to get country back on track, Washington Post 
- Murder and torture ’carried out by both sides’ of uprising against Libyan regime, Guardian 12/9 2011
- Synd att Bildt vek sig för bombhögern, Pierre Gilly (Klicka på Libyen underst på inlägget och finn flera inlägg på bloggen om kriget)
- Mustard Gas Fatalities North of Libya, Wikileak
- Plans made to seize Libyan mustard gas, Capital Bay, 24/8 2011
- Fears Over Libya’s Missiles And Mustard Gas, Sky News 25/08/2011
- Libyan rebel leaders sold captured poison gas shells to Iran for use by Hamas and Hezbollah, Israel insider 31/3 2011

Hos StAn hittade jag en bra och tydlig sammanfattning av vad som hänt i Libyen och hur de initiala propagandalögnerna har visat sig totalt lögnaktiga.

Lies, War, and Empire: NATO’s ”Humanitarian” Imperialism in Libya (26/8 2011)

Det vimlar av information om detta på nätet. Även större amerikanska och engelska tidningar säger ibland några ord som inte stämmer med krigspropagandan. Men i Sverige är media totalt tysta om den verkliga situationen, både om hur det startade och om hur det ser ut idag. Vi svenskar lever med andra ord i ett totalcensurerat samhälle idag, vad gäller de stora media. Det är så att man tror att man befinner sig i g:a Sovjet.

I filmen nedan berättar ett antal svarta gästarbetare, som flytt från Libyen, hur det var. Dessvärre är bara den första delen textad. Den eventuelle besökare som förstår resten får gärna meddela oss andra vad som sägs i senare delen.

Black Libyans Robbed and Abused by Rebels, don’t regard the Rebels as Revolutionaries (Sept 9, 2011)

/Kerstin

Länkar (kommenterade):
- Walter Fauntroy, Feared Dead in Libya, Returns Home—Guess Who He Saw Doing the Killing. It wasn’t the Libyans, Valencia Mohammed, Afro 7/9 2011
Den här mannen påstår att han såg fransmän och danskar mörda libyska människor, och sedan ”överlämna segern” till rebellerna. Det låter verkligen inte bra.

- The Rape and Plunder of Libya, Sandra Barr 7/9 2011 citat ur:

 Secretary of Defence Robert Gates was asked recently ”Do you see any evidence that he Qaddafi actually has fired on his own people from the air?” to which he responded by saying, ”We’ve seen the press reports, but we have no confirmation of that.” Admiral Mullen added, ”That’s correct. We’ve seen no confirmation whatsoever.” (Source Tony Cartalucci)
…….
Now 6 months later, NATO has rained over 50,000 bombs on Libya, they have completely destroyed the countries infrastructure; they have bombed the water and electricity supplies, hospitals, Universities and schools. They have murdered thousands of civilians, a death toll cannot even be established, due to the fact that NATO have shut down the internet, and hampered all means where by information on the atrocities could be reported outside Libya.
Lets hope Susan Rice pursues the NATO/al Qaeda alliance for their slaughter of civilians, with the same vigour that she pursued the Gaddafi regime for their alleged crimes, which have now transpired to have been fictitious!

- UN Security Council, US/NATO & Appointed “Lackeys”: Transitional Council in Benghazi is rejected by ALL Libyan tribes by a Proclamation! M J Santos, The Santos Republic 25/8 2011 (När skrev svenska media om hur 200 stamledare förklarade att de stödde Ghadafi och att de och deras stammar/klaner inte ville bli styrda varken av rebellerna eller Nato? Om svenska media inte skrev om detta, varför i så fall?)

- How Al Qaida men came to power in Libya, Therry Meyssan, Voltaire.net 7/9 2011 (Ett måste läsa för alla som är intresserade av vilka rebellerna är. En hel del av det som Meyssan skriver här har jag också inhämtat via andra källor. Jag accepterar huvuddragen i artikeln alltså.)

- The War on Terror is a Fraud, Land Destroyer, 8/9 2011 (Mycket är intressant i det här inlägget men när jag läser det undrar jag hur mycket författaren själv spekulerar utifrån de fakta som redovisas. En hel del fakta är utan tvivel korrekta dock, som att Bin Ladin från början utrustades av USA, liksom att jihadister skickades till Bosnien under kriget på Balkan där de var med och krigade mot serberna ex.)

- Gaddafi’s ghost town after the loyalists retreat
Andrew Gilligan visits the scene of what appears to be the first major reprisal against supporters of Gaddafi’s regime. The Telegraph 11/9 2011 (Här berättar skribenten om hur rebellerna beter sig mot svarta i Tawarga. Men förstås, i ett par bisatser förklarar han att det här inte är någonting mot vad Ghadafistyrkorna gör med folk – enligt rebellerna förstås.)

Letter From Tripoli – Carnage of the Innocent

Under denna video hittar jag bl.a. den här kommentaren:

What we are witnessing must be a Total Moral Bankruptcy of european parliamentarism. When the stupid and brainwashed european masses ”elect” their so called leaders, these evil wars on natural resources become inevitable.
Thanks again for your efforts and struggle, Morris.
And greetings from Sweden – which is NOT a formal member of EVIL NATO – but nevertheless makes reconnaissance flights with JAS Griffon – thus making it easier for EVIL NATO bombs reaching their targets. F-k the politruks

Skyddande av civila, var det ja.

Det här och vad vi kan höra från Libyen (fast ljudkvaliten är dålig bitvis) på en video på Third World visar klart att Nato just nu ägnar sig, inte åt att skydda civila utan åt att terrorisera sådana, att Nato begår brott mot mänskligheten och allvarliga brott både mot FN:s stadgar och mot internationella krigslagar.

På  Mavera blogg får vi också en information som just nu återfinns överallt på nätet, om att rebelledaren Ismail al-Salabi, en av dem som för befäl över en större rebellstyrka, vapenutrustad bl.a. från Qatar och tidigare terroriststämplad islamist, nu kräver att NTC, rebellrådet, ska avgå, varenda en i rådet, då de alla har samverkat med Gadaffi. Jalil, rådets ordförande var justitieminister i den störtade regeringen innan han anslöt sig till rebellerna, Jibril hade hand om ekonomin ex.

Salabi hävdar dessutom att det libyska samhället ska vila på islamisk grund. Så här säger han bl.a. enligt Reuters:

Without naming anyone, Salabi criticised those he said were trying to cast Libyan Islamist leaders as extremists.

”There are secularists who have their own private agenda and would like to portray us as extremist to alienate us from the international community and cause the division that will only serve the tyrant,” he said, referring to Gaddafi.

”Sometimes you wonder and ask, who are they serving?”

Vidare anser han att de frusna tillgångarna, som nu lösgörs, inte ska skickas till rådet. Han litar uppenbarligen inte på rebellrådet, vad nu detta kan indikera för framtiden, med tanke på vilka det är som leder rebellkrigarna och har vapnen:

”These were in the names of individuals in the old regime, so if you unfreeze the assets you unfreeze them in their favour. They belong to the Libyan people.

Detta visar på allvarliga skiljaktigheter mellan rebellrådet, den nu erkända regeringen, och de rebeller som fört kriget tillsammans med Nato och som sitter med vapnen.

/Kerstin

Länkar:
- Libyan Islamist says interim council should quit, Reuters 4/9 2011
- Meet The Devout Islamist Heading Libya’s Rebel Forces In Benghazi, Worldcrunch (Le Monde)
- The ”Liberation” of Libya: NATO Special Forces and Al Qaeda Join Hands. ”Former Terrorists” Join the ”Pro-democracy” Bandwagon, Prof. Michel Chossudovsky, Global Research 28/8 2011
–