Idag har det hänt en hel del på Libyenfronten, vad gäller andra sidans information, den som jag också försökt att följa för att få en mer allsidig bild av situationen i Libyen. Denna andra sidans information är chockerande idag, för att uttrycka det milt. Jag vet inte vad jag ska tro. Men här är denna information:
Först rekommenderar jag Maveras blogg, där hon berättar om en av ”höjdarna” i rebellrådet. Hon skriver ett sammandrag på svenska av vad Pepé Escobar skriver idag i Asia Times. Hans artikel handlar om att en av ledarna i rebellrådet, Abdelhakim Belhaj, är en mycket aktiv Al Qaida-jihadist.
På Björn Blombergs blogg, Third World, hittar jag också en video där Mahdi Nazemroaya, som varit hotad till livet i Tripoli den senaste veckan, berättar om läget i Tripoli när han lämnade stan för bara någon dag sen. Den bild han ger av vad som händer där är en helt annan än den som kablas ut i Sveriges media, den om segern som redan är vunnen i Libyen etc.
Mahdi Nazemroaya in Malta After Libya,(några timmar sden)
Observera att Mahdi Nazemroaya säger att det var allvarliga och hårda strider på Gröna Torget i Tripoli när han åkte därifrån (Gröna torget ligger nästan nere vid hamnen i Tripoli), medan vi får höra berättelser i radion om stort och allmänt firande av segern där.
Nato warplanes have been bombing Gaddafi forces near Sirte, and the alliance has assured its Libyan allies that it will keep up its military drive from the air for an end to the conflict – something the council leadership says will only be secured once Gaddafi is found, ”dead or alive”.
Council chief Mustafa Abdel Jalil, who as Gaddafi’s justice minister until turning against him this year has had ample opportunity to observe the survival instincts of one of the world’s longest ruling autocrats, warned again on Tuesday:
”Muammar Gaddafi is not finished yet.”
”He still poses a threat to Libyans and the revolution. He still has pockets of support in Libya and supporters outside Libya, both individuals and countries,” Abdel Jalil said in the council’s eastern stronghold of Benghazi.
Det är minst sagt underligt att Jalil säger detta, när vi hela tiden får veta att rebellerna har vunnit och att Ghadafi och hans styrkor och anhängare är helt utslagna, ja det har knappast funnits några ens. Varenda en som Sveriges Radio har intervjuat de här månaderna som kriget pågått, har ju varit rebellanhängare som ofta omtalats som ”det libyska folket”. Det borde ju inte finnas någon anledning att frukta Ghadafi om han är så besegrad som alla media i Sverige påstår att han är och inte har en enda anhängare i hela Libyen, om alla i Libyen stödjer Nato och rebellerna. Inte ens om motståndet fortfarande finns i någon liten ficka, här och där, borde Ghadafi vara något att frukta med hela Natos bombresurser, inte i ryggen men framför sig, beredande vägen.
Sirte, Ghadafis hemstad, bombas alltså, fast inte så mycket just nu, och ledarna i Sirte har fått tid till lördag att ge sig. Om man inte gör det så kommer man att ta stan med militära medel, det vill säga Nato kommer att bomba, bomba och bomba mer. Massor av civila kommer förstås att skyddas på det sättet! Operationen kommer att lyckas fast patienten dör. Fast mest skyddade är förstås de som bombar.
Med anledning av ett meningstubyte i kommentardelen de senaste dagarna kan även den här filmen var av intresse. Också den hittad av Third World.
Eric Denece: US and Islamists: We get the oil, you get the Sharia (August 26, 2011)
Så här i den västerländska glädjeyran över att Ghadafi är störtad och Tripoli intaget av Nato, med fejkade bilder och filmer ”med jublande massor i Tripoli”, kanske det kunde vara intresssant att gå tillbaka lite i tiden, närmare bestämt till Irakkrigets början, och se vad som sades och visades då.
Jag uteslutar alla lögner om Saddams massförstörelsevapen, det där som skulle legitimera anfallet på Irak 2003, dem har jag redan erinrat om i ett tidigare inlägg,(1) men kanske jag återkommer lite till den tioåriga blockaden av Irak, och vad de kostade i människoliv, samt om förhandlingarna som fördes med Saddams regim då. Istället handlar filmerna nedan om hur man fabricerar och fabricerat propaganda under de amerikanska och Nato-ledda krigen, detsamma som vi sett prov på nu i fallet Libyen.
Det finns en hel serie av videos om saken, under rubriken Censored Images of War. Här lägger jag ut några av dem och länkar till de övriga.
Vi kan börja med de berömda segerscenerna i Bhagdad, med jublande människor som rev statyn av Saddam:
Censored Images of War (part 5)
Därefter är det dags för den man som hugger på på fundamentet till statyn, vad han säger några år senare, då han ångrar sig:
Five Years On: The man who toppled Saddam – 09 Apr 08
Vidare till videon om hur de inbäddade journalisterna tränas och ”utbildas” inför uppgiften:
Vi ser samma sak idag – och en hel del av censur på nätet dessutom, där journalister som försöker ge en annan bild av händelserna än den vi presenteras i våra stora media, tystas och eller släcks ner från nätet. Det har jag tagit upp i tidigare inlägg (se länkar till Motvallsbloggen nedan). Så jag slutar serien med videos med den här filmen, som är lite längre än filmerna ovan och som handlar om hur USA:s politik visavi resten av världen ser ut, och har sett ut under en längre tid:
Democracy promotion: America’s new regime change formula
Den här filmen,”The Party”, sändes på BBC 18/5 2003.
På somliga vänsterbloggar, som stött Natos bombningar i Libyen, som förresten fortsätter i Sirte just nu, sägs att det är lite synd om oss som opponerade oss mot detta bombande och inte stödde det folkliga upproret mot diktatorn Ghadafi. Förutom att jag inte för mitt liv kan begripa hur man kan inbilla sig att USA-Nato bombar i ett afrikanskt land för att befrämja folkets där frihet, så skulle jag nog vänta med att bestämma mig för vilka man ska tycka synd om i den här saken.
För övrigt är det aldrig en skam att förorda förhandlingar framför bomber och dödande av oskyldiga människor.
Jag kan visst se att det kan finnas situationer där en väpnad revolution vore förnuftig eller påkallad, men då ska chansen att lyckas vara ganska stor, så att man inte hamnar ur askan i elden, som mycket väl kan bli fallet i Libyen och som fallet var i Irak, trots att det sades att Irak skulle befrias och irakierna få det mycket bättre än de hade under Saddam. Många av dem som hurrade för den amerikanska invasionen den gången är väldigt tysta idag, om vad de sade då. Även om det är ganska tyst om situationen i Irak idag, så pågår fortfarande inbördeskriget där och mängder av både irakier och västerländska soldater dör fortfarande på grund av bombdåd.
Och som sagt, jag tror inte för ett ögonblick att Natostöd för en sådan frihetlig revolution är något som man kan eller bör lita till.
I berberna, som är de som stridit mot Ghadafis styrkor i Nafusabergen, har Libyen i värsta fall sina egna ”kurder”, en folkgrupp som består av sammanlagt omkring 15-20 miljoner människor och som bor i flera länder, förutom i Libyen också i Marocko och Algeriet. Av Libyens befolkning utgör de c:a 10%. (1)
Berberna, som bott i området under tusentals år och som utsatts för försök till arabisering under århundraden, har alltså förtryckts i både Libyen och Algeriet, i dessa länders försök att skapa enhetliga nationer. Även om berberna också är muslimer (sedan 800-talet) har de ett eget språk, Tamazight, som de inte har fått använda i offentliga sammanhang, där arabiskan gäller, som i radio- eller TV-sändningar exempelvis. I Algeriet har de nyligen fått vissa språkliga rättigheter dock. Det här har gjort att de haft svårigheter i Libyen, exempelvis att få arbeta inom administrationen och att avancera på arbetsplatser. Deras språk och kultur har varit grund för en diskriminering av dem. De säger att det kunde vara förenat med livsfara att kräva rättigheter för det egna språket under Ghadafi.(1) Berberna anslöt sig därför till Benghazirebellerna i förhoppningen om större frihet för dem att leva i enlighet med sina egna kulturella mönster och kunna tala sitt eget språk, samt att få mer inflytande i Libyen.
What has changed now, however, is that the uprisings of the past few months are bound to generate expectations among non-Arab groups like the Berbers, whose interest in language goes far beyond a simple need for cultural expression. In fact, ignoring this and repeating the mistakes of the past might bring about the sorts of conflicts that tear states apart. (2)
Vi ska då komma ihåg att det var ungefär så här man gick tillväga när man skulle skapa en svensk nationalkänsla hos alla som bodde inom Sveriges gränser, även om man inte avrättat människor som vägrat tala svenska, om nu Ghadadfi verkligen har gjort det. Det finns människor i min ålder som kan berätta hur de finsk- och sametalande barnen i skolorna i Norrland fick stryk om de talade sitt modersmål i skolan – med varandra. Alltså för bara drygt 50 år sedan (först år 2000 fick sverigefinnarna nationell minoritetsstatus). Detta var förstås barbariskt och jag vill gärna påpeka att vi svenskar inte ska klappa oss för bröstet i det här fallet. Vi råkar bara vara sådär en 45 år före libyerna i det att vi väl på något sätt accepterade finskan för några årtionden sen. Inte så imponerande precis. Fram till mitten av 50-talet fick dessutom romska barn inte gå i skolan alls i Sverige och romerna drevs från kommun till kommun.
Men tillbaka till Libyen: Med tanke på att en del muslimer tidigare betraktat berberna närmast som kättare, kanske berberna hoppas på för mycket och kan komma att protestera även mot det kommande Nato-rebellstyret.
And Amazigh cultural (berberkulturen: min anm.) and political leaders have framed a set of public demands for a postconflict Libya. As part of their vision, Tamazight will have an equal standing with Arabic, and Libya will become a parliamentary democracy based on a constitution grounded in tolerance and respect for human rights.
But with these high official aspirations, made possible by force, have come whiffs of revenge, which raise questions about whether the swift social reorganization gathering momentum in Libya risks fueling tensions that could undercut stability in the years ahead, or even lead to intractable internecine war.(3)
Berbernas ställningstagande i Libyen, och anslutning till rebellerna bl.a., förklarar varför Algeriet, där berberna utgör 25% av befolkningen (I Marocko utgör de 50%), oroas av det som sker i Libyen . Där fruktar man, av historiska skäl inte minst, att berbernas resning i Libyen ska inspirera till en liknande resning i Algeriet, men man är också orolig för islamisk terrorism i Algeriet när Nato nu utrustar ”Al Qaida” med moderna vapen. (4)
Det återstår att se hur det går framöver:
Its draft constitutional charter for post-Gaddafi Libya provides explicit acknowledgement of the country’s diversity, including its Amazigh component. However, Arabic remains the only official language of the state and the Shari`a is the main source of legislation, points which have already aroused the ire of Amazigh militants outside of Libya. (5)
FN, som var snabbt att legitimera kriget mot Ghadafi, har konstaterat att människor i Nafusabergen led allvarlig nöd redan i början av juli. Man hade då en kommission där för att se vilken hjälp befolkningen behövde och konstaterade bl.a. att omkring 100.000 människor hade flytt från området, framför allt till Tunisien. Flyktingströmmarna hade alltså börjat likna dem i Irak redan efter några månader. (6)
Några Bilder av hur Nato skyddar civila i Libyen
Till sist vill jag uppmana mina besökare att se ett exempel på BBC News på hur väl Nato tar hand om och skyddar civila i Tripoli idag. Efter att ha sett den här filmen kan jag bara konstatera att den nya regimen i Libyen, till skillnad från Ghadafis, är i sin fulla rätt, enligt USA-Nato, att döda ”sin egen befolkning”. Inte nog med det, den gör det med USA-Natos stöd.
Nato har, precis som man kunde förutsäga, skapat enorma mänskliga tragedier i Libyen. Men Nato gör väl som man brukar, struntar i att räkna lik.
Kan inte låta bli att också lägga in den här filmen från BBC:s frukostprogram (apropå gårdagens inlägg på bloggen) där man påstår att man visar glada och frihetsfirande människor på Gröna torget i Tripoli. Det är bara det att de här människorna viftar med den indiska flaggan.
Det är dock mer än så. Den översta randen ser ganska röd ut på filmen men i verkligeten är indiska flaggans översta rad saffransgul. Det innebär att någon bör ha manipulerat färgen här för att få flaggorna mer lika Libyens gamla Idrisflagga, den som ”rebellerna” viftar med. Ett mycket medvetet lurendrejeri kan man därmed misstänka.
Libya / Incredible media lies – BBC shows ”Green Square” in INDIA, 24 August 2011;
När jag skulle värvas till ”Det psykologiska försvaret”.
Det är 25 år sedan nu. Det var dags igen för mig, att göra fortsättningen på min ”kvinnliga värnplikt”, sådan den såg ut vid den tiden. Den första gjorde jag som 18-åring (år 1962). Denna ”kvinnliga värnplikt” handlade om att lära sig lite grunder i sjukvård, om första hjälpen och om hur man skulle skydda sig i fall av krig. Den var dessutom kort, några kurskvällar bara, men man kallades in till den med ett brev som samtidigt innehöll hot om fängelse om man vägrade. (Den berömde journalisten Bang, Barbro Alving, vägrade på sin tid och avtjänade för detta tre månaders fängelse). Minns bara en sak från denna kurs och den etsade sig verkligen fast, att vi fick lära oss att hålla en blöt näsduk för munnen för att skydda oss från en eventuell atombomb. Jag tyckte det var urbota korkat. Men visst detta gällde bara om vi inte hade tillgång till effektivare skydd.
Jag kallades alltså in igen först när jag var omkring de 40. Den här gången var det en lite mer omfattande kurs. Den skulle genomgås under två veckor, i två omgångar med några månader mellan enveckorssejourerna. Även denna gång hotades jag med fängelse om jag inte inställde mig. Först skulle man dock infinna sig på en ”mönstring”, en längre intervju med någon som skulle krigsplacera en för civilförsvaret.
Om jag inte missminner mig fick jag fylla i en enkät som sedan låg till grund för en längre muntlig intervju.
Eftersom jag fick redogöra för min utbildning och övriga meriter, och jag hade universitetsbetyg i sociologi och psykologi, såväl som i statskunskap, föreslog intervjuaren efter en stund att jag skulle passa i det ”psykologiska försvaret”. Jag log, eftersom jag visste vad detta handlade om, och förklarade att där passade jag nog definitivt inte, ett svar som jag aldrig ångrat tidigare men ångrar idag.
Resultatet av intervjun blev att jag blev placerad som något som, vad jag minns, kallades ”hemskyddskonsulent”. Uppgiften skulle bestå dels i att ta hand om människor ifall av bombningar och anvisa dem platser i skyddsrum eller andra säkrare byggnader, samt ansvara för ordning och välbefinnande i sådana. Dessutom skulle jag göra upp en lista över de personer som bodde i detta ansvarsområde, kolla vad de hade för sig och rapportera vidare till överheten om något misstänkt hände inom området, samt om någon kom till eller någon försvann. En slags spion på svenska folket alltså.
Idag ångrar jag, som sagt, att jag inte accepterade att ingå i det psykologiska försvaret eftersom jag då troligen fått en bättre inblick i hur detta var tänkt att fungera, eller fungerade. Som det nu är, när den situation inträtt att Sverige är en krigförande nation, får jag nöja mig med det jag visste redan då om det psykologiska försvaret, som numer är skrotat och ersatt med en organisation med vidare uppgifter, nämligen med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. (1)
Vad handlade det psykologiska försvaret om?
Det psykologiska försvaret hade bl.a. en grupp bestående av chefsredaktörerna för våra stora tidningar samt för radio och TV. Meningen var förstås att de skulle instrueras om vad de skulle skriva så att de inte äventyrade Sveriges säkerhet om vi hamnade i krig eller i en kritisk situation.
De flesta äldre känner till hur Torgny Segerstedt på dåvarande Göteborgs Handels och Sjöfartstidning aldrig lät sig kuvas att skriva Tysklandsvänligt och inte drog sig för att kritisera Tyskland under andra världskriget. För detta hyllades han som den ende rakryggade chefsredaktören i Sverige, under många år efter kriget. Idag är det däremot få som talar om hans öppna ställningstagande mot Hitler vid den tiden.
På den tiden jag var på tapeten för det psykologiska försvaret, var detta organ ingen hemlighet. Det framgick klart i skrift vilka uppgifter det hade. Idag har det, som sagt, ersatts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Jag har letat på dess hemsida och kan inte hitta något om en liknande grupp med chefsredaktörer men jag skulle bli mycket förvånad om den inte finns kvar men nu utan att man deklarar den saken. Öppenheten har inte blivit större i Sverige de senaste 20 åren nämligen. I vissa fall är det tvärtom.
Min undran just nu är alltså om det nya, hemligare men med stor sannolikhet fortfarande verksamma organ som handlar om att i krigstid skriva och tala om vad som anses lämpligt, är verksamt just nu, vad gäller informationen om Libyen. Med tanke på den närmast otroliga samstämmighet i rapporteringen från och om Libyenupproret och om Natos bombningar där, så håller jag inte detta bara för troligt utan betraktar det som högst sannolikt att media fått order om vad man ska och inte ska skriva om det som pågått i Libyen de senaste halvåret.
Det är nämligen så, och detta är ett faktum, att ingen regim i världen har 100% stöd från sin befolkning. I Libyens fall har det bara handlat om hur många som stött Ghadafi respektive ”rebellerna”. Med tanke på detta och vår myt om de objektiva journalisterna är det minst sagt underligt att man under alla dessa sex månader inte hört någon intervju med en enda Ghadafianhängare. Detta är desto märkligare som mängder av journalister har befunnit sig i Tripoli och lätt hade kunnat intervjua någon eller några sådana.
Men, som vanligt, jag är ingen insider och vet inte. Jag bara gissar och drar slutsatser utifrån vad jag vet sedan tidigare och utifrån vad jag läser på utländska siter om saken.
Slutligen, även om jag är väldigt osäker om exakt vad som hänt och händer i Libyen, så är jag helt säker på att vi just nu utsätts för en intensiv psykologisk mediakrigföring, en propaganda av en kaliber som jag inte upplevt tidigare i mitt liv (med undantag för den tidigare och fortfarande ständigt pågående antikommunistpropagandan förstås). Å andra sidan har vi ju inte så öppet upplevt ett Sverige i krig under mitt liv, ja inga svenskar har upplevt ett Sverige i krig under de senaste 200 åren. Det tycks som om många svenskar idag, men framför allt våra styrande, i mycket högre grad längtat tillbaka till ”våra fornstora dar”, än vi andra har förstått. Dags nu att revidera nationalsången.: Du tronar på minnen från fornstora dar…
till Du önskar att åter bli stor liksom förr…
Men i verkligheten handlar det säkert mest om att Sverige numer ligger under den amerikanska klacken.
Taktiken i Libyen ganska tydlig just nu
Fast rubriken på de här stycket luras lite, för jag spekulerar fortfarande.
Nu börjar det alltså glunkas om ”fredsbevarande styrkor i Libyen” efter ”segern” i Tripoli. (2) Det är ett idiotsäkert sätt att få acceptans, både bland vanliga väljare i Väst och i FN, för utländska kängor på Libysk mark, en ockupation alltså, som givetvis kommer att styras av Nato, alltså av USA, även om en hel del av styrkorna kommer från andra länder också, styrkor som sannolikt kommer att skapa ett helvete för befolkningen och kosta många människor livet.
Det intressant är att Ryssland tycks ha förespråkat sådana styrkor. Vad har man betalat Ryssland för detta? Ett löfte om att Nato inte ska ingripa i Syrien? (3)
Jag är inte speciellt förtjust i Alex Jones, men mannen han talar med, Bob Bowman, med en tämligen imponerande meritlista, har en del intressanta saker att säga.
Affärsintressena äger både demokraterna och republikanerna, säger Bob Bowman bl.a.Numer äger de amerikanska bolagen även de svenska politikerna ( Maud Olofsson är det senaste exemplet, och de betalar mer och mer för tjänsterna dessutom, en del betalas tom i förskott).
Dr. Bob Bowman: Stop Securing The Empire for Multinational Corporations and Banks 1/2
Det var alltså Libyen det, så var det dags för Syrien.
Vi tar den alltså en gång till:
The Plan — according to U.S. General Wesley Clark (Ret.)
Jag fortsatte förstås att googla på artikeltiteln ”Libya regime calls for ceasefire” och hittade en site med ett inlägg med denna artikel, men det är inte exakt samma artikel som den jag skrev om i förra inlägget. Jag hittade den på Sky News.
Sist i denna artikel kan jag läsa att:
Anticipating victory, the rebels’ political leaders have set out a plan to transform the country from autocracy to a full-blown democracy, in a roadmap which could help define Libya for the coming decades.
The 14-page ’constitutional declaration’ plots a path via the first elections seen in Libya since 1964 to a new constitution and a multi-party democracy inspired by Islamic law.
Jag, som tycker att man ska hålla isär religion och politik och som vet hur det ser ut i en del andra länder som tillämpar islamisk lag, tycker inte detta verkar speciellt lovande för Libyerna, där kvinnorna, exempelvis, har mycket långtgående rättigheter idag. Kommer vi att få se ett nytt Saudiarabien i Libyen om Nato vinner kriget och överlämnar makten till rebellerna? Somligt vi läst tidigare pekar väl i den riktningen.
Jag betvivlar starkt att de libyska kvinnorna i allmänhet i så fall kommer att uppfatta detta som en befrielse.
Råkade ramla över en artikel från 17:e april, som, trots att den verkar gammal, är högst aktuell fortfarande. Det är en artikel med en intervju med Paul Craig Roberts, som arbetade på finansdepartementet under Reagan. Intervjun handlar om Libyen och vad som hände där i början, samt varför. Överspelad kan man tycka men icke så.
På intervjuarens första fråga, som handlar om målsättningen med operationen i Libyen och att denna verkar ha ändrats till att handla om att avsätta Ghadaffi, svarar Craig Roberts:
First of all, notice that the protests in Libya are different from the ones in Egypt or Yemen or Bahrain or Tunisia and the difference is that this is an armed rebellion.
(Min översättning: Först av allt, notera att protesterna i Libyen skiljer sig från dem i Egypten och Yemen eller Bahrain eller Tunisien och skillnaden är att detta är ett väpnat uppror.)
Precis vad jag tyckte mig notera de första dagarna, då media berättade hur oppositionen beväpnade sig ganska direkt och attackerade polisstationer samt dödade flera poliser. CR fortsätter:
There are more differences: another is that these protests originated in the eastern part of Libya where the oil is – they did not originate in the capital cities. And we have heard from the beginning, credible reports that the CIA is involved in the protests and there have been a large number of press reports that the CIA has sent back to Libya its Libyan asset to head up the Libyan rebellion.
(Min översättning: Det finns fler skillnader: en annan är att dessa protester började i de östra delarna av Libyen där olja finns – de började inte i huvudstaden. Och vi har hört, från början, trovärdiga rapporter om att CIA är iblandat i protesterna och det har varit ett stort antal pressrapporter om att CIA har skickat sina libyska ”assets” (ung. informanter) för att styra upp upproret.)
Så går CR vidare och förklarar att han tror att det här handlar om att köra ut Kina från Libyen och se till att Kina inte kan lägga beslag på den libyska oljan eller andra naturesurser i Afrika.
The US is countering this by organizing the United States African Command (USAC), which Qaddafi refused to join. So that’s the second reason for the Americans to want Qaddafi out.
(Min översättning: USA motverkar detta genom att organisera Förenta Staternas Afrikanska Kommando (USAC), som Qadaffi vägrar att delta i. Så detta är den andra orsaken för amerikanerna att vilja få bort Ghadafi.)
Intervjuaren frågar så vilka rebellerna är och vilken kontakt de har med CIA som redan finns på marken i Libyen. På det svarar CR att resolutionerna inte tillåter soldater på marken:
But of course the CIA is. So we do have these violations of the UN resolution. If NATO, which is now the cover for the world community, succeeds in overthrowing Qaddafi the next target will be Syria because Syria has already been demonized.
Why are they targeting Syria? – Because the Russians have a very large naval base in Syria. And it gives the Russian navy a presence in the Mediterranean; the US and NATO do not want that. If there is success in overthrowing Qaddafi, Syria is next.
Already, they are blaming Iran for Syria and Libya. Iran is a major target because it is an independent state that is not a puppet of the Western colonialists.
(Min översättning: Men naturligtvis, CIA är där. Så vi har dessa brott mot FN-resolutionen. Om NATO, som nu är täckmantel för världssamfundet, lyckas avsätta Qaddafi så är Syrien nästa mål för Syrien har redan demoniserats.
Varför siktar de in sig på Syrien? – För att ryssarna har en mycket stor flottbas i Syrien. Och det ger ryssarna tillgång till Medelhavet; USA och NATO vill inte ha dem där. Om det lyckas dem att avsätta Qaddafi så är Syrien nästa mål.
De anklagar redan Iran för Syrien och Libyen. Iran är huvudmålet för det är en oberoende stat, ingen marionett till Västs kolonialstater.)
Varför Ryssland och Kina inte röstade mot FN:resolutionerna mot Libyen, menar CR att han inte vet, så intervjuaren fortsätter med att fråga om Libyens frysta tillgångar utomlands.
Press TV: A sizeable portion of Qaddafi’s assets have been frozen in the US as well as some other countries. We also know that the Libyan revolutionaries have set up a central bank and that they have started limited production of oil and they are dealing with American and other Western firms. It begs the question that we’ve never seen something like this happen in the middle of a revolution. Don’t you find that bizarre?
Roberts: Yes it’s very bizarre and very suggestive. It brings back the fact of all the reports that the CIA is the originator of this so-called revolt and protest and is fomenting it and controlling it in a way that excludes China from its own Libyan oil investments.
In my opinion, what is going on is comparable to what the US and Britain did to Japan in the 1930s. When they cut Japan off from oil, from rubber, from minerals like ore; that was the origin of World War II in the pacific. And now the Americans and the British are doing the same thing to China.
The difference is that China has nuclear weapons and it also has a stronger economy than do the Americans. And so the Americans are taking a very high risk not only with themselves, but with the rest of the world. The entire world is now at stake on American over-reach; American huberus – the drive for American hegemony over the world is driving the rest of the world into a World War.
(Min översättning: Press TV: En avsevärd andel av Qaddafis tillgångar har frusits i USA såväl som i andra länder. Vi vet också att revolutionärerna i Libyen har satt upp en centralbank och att de har startat en begränsad produktion av olja och att de förhandlar med amerikanska och västerländska företag. Vi har aldrig sett något som detta hända mitt i en revolution. Finner du inte detta bissart?
Roberts: Jo det är bisarrt och mycket talande. Det återgår på det faktum alla rapporter talar om, att CIA ligger bakom denna så kallade revolt och protest och underblåser och kontrollerar den på ett sådant sätt att Kina stängs av från sina egna oljeinvesteringar i Libyen.
Enligt min åsikt kan det som händer här jämföras med vad USA och Storbritannien gjorde mot Japan på 30-talet. När de skar av Japan från oljetillförsel, från tillförsel av gummi och mineraler som metall; Det var var orsaken till världskriget på den fronten. Och nu gör amerikaner och britter samma sak mot Kina.
Skillnaden är att Kina har kärnvapen och att man också har en starkare ekonomi än amerikanerna. Så amerikanerna tar en mycket stor risk inte bara för sin egen del utan för resten av världen. Hela världen står nu på spel i och med amerikanernas storhetsvansinne, dess hybris – försöken att uppnå en hegemoni över hela världen driver resten av världen mot ett världskrig.)
Nu kan man nog inte vara säker på att CIA verkligen kontrollerar skeendet i Libyen. Det troliga är att man styr Rebellrådet men inte stora delar av de stridande rebellgrupperna, som väl mordet på Younes nyligen visar. Så vad pekar det på framöver? Iraksituationen förstås. USA tror sig kunna kontrollera situationen men kommer inte att kunna göra det, precis som i Irak.
På frågan om han tror att det blir marktrupper i Libyen svarar Roberts:
Most likely – unless they can find some way of defeating Qaddafi without that. Ever since we’ve had Bill Clinton, George W Bush and now Obama, what we’ve learned is law means nothing to the executive branch in the US. They don’t obey our own laws; they don’t obey international law; they violate all the civil liberties and buried the principal of habeas corpus – no crime without intent; of the ability for a defendant to be legally represented.
They don’t pay any attention to law so they’re not going to pay any attention to the UN. The UN is an American puppet organization and they will use it as a cover. So yes if they cannot run Qaddafi out they will put troops on the ground – that’s why we have the French and the British involved. We’re using the French elsewhere in Africa also; we use the British in Afghanistan – they’re puppets.
These countries are not independent. Sarkozy doesn’t report to the French people – he reports to Washington. The British PM doesn’t report to the English people he reports to Washington. These are puppet rulers of an empire; they have nothing to do with their own people and we put them in office.
(Min översättning: Högst sannolikt – såvida man inte kan besegra Qaddafi utan sådana. Ända sedan vi hade Bill Clinton, George W Bush och nu Obama, har vi sett att lag inte betyder någonting för den verkställande makten i USA. Den lyder inte sina egna lagar; den lyder inte internationella lagar; den våldför sig på alla privatpersoners frihet och den har begravt habeas corpus – inget brott utan intention; möjligheten för en anklagad att försvara sig (ung).
De bryr sig inte om lagar så de kommer inte att bry sig om FN heller. FN är en amerikansk marionettorganisation och man använder den bara som täckmantel. Så visst, kan man inte få bort Qaddafi så kommer man att gå in med marktrupper – det är därför vi har involverat fransmännen och britterna. Vi använder fransmännen på andra ställe i Afrika också; vi använder britterna i Afghanistan – de är nickedockor.
Dessa länder är inte oberoende. Sarcozy rapporterar inte till (tjänar inte) det franska folket – han rapporterar till Washington. Den brittiske PM rapporterar inte till (tjänar inte) det engelska folket han rapporterar till Washington. De här är marionetter i ett imperium; de har har ingenting att göra med sina egna befolkningar och vi tillsätter dem.)
Det här låter ju inte trevligt. Men känner vi inte igen detta även i Sverige?
Craig Roberts sista ord i intervjun lyder:
America wants to rule Russia, China, Iran, and Africa, all of South America. They want hegemony over the world. That’s what the word hegemony means. And they will pursue it at all costs.
(Min översättning: Amerikanerna vill styra Ryssland, Kina, Iran och Afrika och hela Sydmamerika. De vill ha total hegemoni över hela världen. Det är vad Värdshegemoni innebär. Och de kommer att driva igenom det till vilket pris som helst.)
Visst går det kalla kårar utmed ryggraden när man läser det här och man vill inte riktigt tro på det, men vi får väl anta att Craig Roberts vet lite om hur tongångarna går inom makteliten i USA. Vad han säger om tankarna hos denna elit låter bra likt Hitlers dröm en gång, om världsherravälde, och nog använder USA samma medel för att nå målet, enorm propaganda tillsammans med precis allt våld som krävs. Men eftersom man inte möter det allvarliga motstånd, som består i en jämbördig motståndare, någonstans, som Hitler mötte till sist, och våldet inte drabbar oss i Europa (än), så verkar det amerikanska våldet inte lika hemskt för oss som Hitlers. Det verkar snarare komma i småportioner, fast det gjorde Hitlers också, tills de allierade förklarade krig och började slå tillbaka, hårt och med alla medel.
För oss i Europa, som redan underkastat oss den nya världsmakten USA, verkar alltså USA:s våld inte så allvarligt, i synnerhet som propagandan har övertygat oss om att det är nödvändigt för att försvara oss och bevara freden (!). Vi underordnar oss alltså, och krigar för den stat som idag gör anspråk på att styra hela världen, precis som stora delar av borgerligheten ville göra under Hitler på sin tid, eftersom han ju skulle komma att behärska hela världen så till slut.
Vi är redan, fast de flesta inte noterat den saken, inne i ett nytt kallt krig där Väst står mot Ryssland och Kina. Just nu testar USA, bit för bit, var gränsen för Rysslands tålamod går, ja även var Kinas gräns går. Det återstår sedan bara att se om Ryssland och/eller Kina slår tillbaka på allvar till slut, eller om de faller undan totalt de också, till skillnad mot vad de allierade gjorde inför Hitlers våld och maktanspråk till slut.
Skulle ett krig bryta ut mellan Väst och någon av dessa stormakter, ja då ligger Sverige illa till säkerhetsmässigt idag. Men då får förstås alla bombliberaler sina drömmar uppfyllda – äntligen och med råge, med massor av ärofyllt ansvar – om de inte dör direkt förstås, i de första bombattackerna mot Stockholm.
Sveriges militärstrategiska läge har inte varit så farligt sedan andra världskriget och våra styrande har gjort vad de kunnat för att det ska bli ännu farligare när de nu, mot svenska folkets uttalade vilja, övergett neutralitetspolitiken. Men den svenska regeringen tjänar väl också i första hand Washington numer.
Lyssnade på Studio Ett om situationen i Libyen igår eftermiddag. Alexander Atarodi, på FOI, presenterade en fantastisk analys av situationen i Libyen.(1)
Jodå, syftet med Natos bombningar var visserligen också att rädda Benghazis civilbefolkning från ett förestående folkmord, alltså från något som inte hade skett men som man påstår skulle ha skett, men huvudsyftet, erkände han, var att göra sig av med Ghadafi.
– Men, frågade intervjuaren, vilka är de här oppositionella som vi stödjer i Libyen?
Det vet man inte, förklarade analytikern. Det är ett senare problem. Först när Ghadafi är störtad kan vi börja ta reda på vilket mål oppositionen, som man stödjer, kommer att sträva mot, om den kommer att vilja inrätta ett demokratiskt system.
Man häpnar.
Hur man bryter mot FN.s stadgar i Libyen
Första målet var alltså, vad vi kritiker hävdade, att avsätta och bli av med Ghadafi, inte att rädda civila. Det sade man inte när operationen påbörjades och det strider klart mot FN:s stadgar. Enligt dessa får FN inte initiera operationer i akt och mening att avsätta en medlemsstats regim och Libyen är medlem i FN. Alltså kan man inte med bästa vilja i världen hävda att detta var vad resolutionerna 1970 och 1973 syftade till. Det spelar ingen roll hur mycket man tänjer tolkningen av vad dessa resolutioner tillåter. Operationen i Libyen är olaglig och regelvidrig och öppnar för precis vilket godtycke som helst vad gäller att ingripa i andra länders interna angelägenheter och att börja bomba oskyldiga medborgare var som helst i världen.
Sanningen, alldeles oavsett vad man anser om bombandet i Libyen och om svenskt deltagande i operationen, är alltså att Sverige nu deltar i ett projekt som strider mot FN:s stadgar. Inte, som vi svenskar ska bringas tro, att vi deltar i en FN-ledd operation och i en operation som ligger i linje med FN:s fredsarbete. Hur många svenskar känner till detta? Vill verkligen svenska folket, i det vi kallar det demokratiska Sverige, att Sverige ska delta i krigsprojekt som handlar om att avsätta regimer som USA inte gillar och i länder vars naturresurser amerikanska multinationella bolag vill ta hand om och oavsett hur många människoliv det kostar?
Svenska journalister borde skämmas ögonen ur sig för att de inte påtalar det olagliga i Libyeninsatsen, och dess konsekvenser för det internationella juridiska systemet.
Vidrig dubbelmoral frå USA:s och Natoländernas sida
Men, säger försvararna av Natos terrorbombande i Libyen, Ghadafi är en förfärlig diktator. Han mördar och torterar sina oppositionella. Jo, det betvivlar nog ingen. Det gör alla ledare i mellersta Östern. Men ett antal av dessa diktatorers totala brist på tvekan inför att använda tortyr är vad USA utnyttjar, när det passar USA: syften. Det gör man när man skickar olydiga och/eller misstänkta terrorister till dessa diktatorers länder, som tidigare till Egypten ex. eller till fängelser i Afghanistan, för att de ska torteras till att ”avslöja terrornätverken” – för USA:s räkning. Alltså för att utföra den tortyr som man inte vill, eller inte kan utföra inom USA:s gränser eftersom det skulle uppröra hederligare amerikanska väljare då tortyr, åtminstone tills nyligen, förbjuds i amerikansk lag. Det var ingen slump att USA inrättade sitt eget tortyrnäste i Guantanamo, alltså utanför USA:s gränser.
Hyckleriet är så fantastiskt och så enormt att man häpnar.
Det är troligen därför som de flesta inte inser vad som pågår. Så mycken ondska vill man inte tro att USA, demokratins försvarare i världen enligt propagandan, vill eller förmår uppvisa.
Nu ligger vägen öppen till Tripoli, sades vidare i Studio Ett. Benghazistyrkorna kommer snart att ta över staden, tack vare Nato:s bombningar, som dels skrämmer Ghadafis anhängare, dels splittrar dem. I verkligheten tycks något helt annat hända. Bombningarna av mindre byar och städer, får befolkningen att lämna byarna, varefter Benghazigänget kan dra in och hävda att de nu har tagit en ny by, en ny småstad, och att de avancerar mot Tripoli. Senare kommer invånarna ibland tillbaka, åtminstone en del av dem. Benghazikrigarna är inte tillräckligt många för att ha resurser att kontrollera de byar och småstäder, som de säger sig ha ”tagit”, utan de drar vidare på de för dem förbereddda ”gator” som Nato bombar upp åt dem, som ett rövarband som drar förstörelse och död med sig. Det här innebär att Benghazirebellerna knappast har en chans att ta över och kontrollera hela Libyen och upprätthålla den, eller ens av mindre delar av landet.
Om Nato inte ingriper med marktrupper
Om inte Nato ingriper också med stödjande markstyrkor utan bara fortsätter att bomba, kommer det här inbördeskriget sannolikt att fortsätta i åratal, med enormt lidande för alltfler civila libyer som resultat, med ett totalt sönderslaget infrasystem, med svält, med brist på medicin, brist på effektiv sjukvård och och ett sönderslaget utbildnings- såväl som försörjningnssystem, sådant som redan börjar märkas i landet. Man har redan brist på medicin och mat exempelvis, precis som situationen blev i Irak under upprätthållandet av blockaden och ”överflygningzonen” där. Denna fortgick under närmare 10 år före invasionen och förorsakade åtskilliga människors onödiga död, inte minst barns, och kriget där fortsätter fortfarande fast man inte talar så mycket om det idag. Det här är numer ”det normala” i Irak och inte intressant för Västmedia längre.
Om Nato sätter in marktrupper
Om Nato däremot beslutar sig för att gå in med marktrupper kommer samma sak att hända som i Irak efter invasionen. Vi kommer att få se ett gerillakrig som dels är ett inbördeskrig, mellan klaner som blir alltmer fientligt inställda mot varandra ju längre Nato bombar och ju fler illdåd klanerna begår mot varandra, dels ett krig mot Natos styrkor, mot ockupationen alltså.
Därmed kan vi nu ganska klart se hur den irakiska situationen utvecklar sig i även Libyen vilket av dessa två fall som än realiseras, exakt vad USA och Natoledarna ville åstadkomma, splittring och kaos, och precis det vi, som ställde oss kritiska redan från början, förutsåg. Man kan idag inte sucka och fråga sig om Väst aldrig lär sig. Man måste dra slutsatsen att precis detta är vad USA och Nato går in för att åstadkomma, söndring och splittring för att Väst lättare ska kunna kontrollera områden med viktiga naturresurser.
Men, nu kommer det fram andra uppgifter.
Planen för hur Libyen ska styras efter att Nato och Benghazirebellerna har segrat
Nu föreligger också en annan möjlighet nämligen att varken Nato eller USA går in Libyen efter att Benghazirebellerna har ”marscherat in i Tripoli, utan att det istället blir Saudiarabien, som tillsammans med andra styrkor från MÖ, går in i Libyen för att kontrollera befolkningen där. Att man planerar detta beror förstås på att Benghazirebellerna inte skulle klara den saken. Så många är de inte. Samt för att USA inte längre kan eller inte vill ha marktrupper i fler länder.
På Global Research hittade jag en artikel om detta sent i natt, en artikel av journalisten Tom Coghlan, där han refererar en artikel som han skrivit i The Times UK under rubriken ”Leaked Plan of Western Governments for ”Post-Gaddafi Libya”, en 70-sidig plan. Artikeln är inte åtkomlig på The Times utan att man erlägger en mindre avgift. På en av de sidor man kan ta del av gratis kan man läsa följande ingress den 8/8:
Libya after Gaddafi: the grand design for a post-Gaddafi country
Tom Coghlan
…prepare a blueprint for a post-Gaddafi Libya that would retain much of the current regime…2003 and the rebel takeover in eastern Libya in March. The plans are highly reliant on the…important that the general public [in Libya] knows that there is an advance plan, and it… (2)
Vad säger då denna 70 sidor långa plan, som arbetats fram av Rebellrådet i Libyen med hjälp från Väst?
I korthet, men läs gärna artikeln själv, förklarar den att man inte ska upprepa missgreppen efter invasionen i Irak. Därför ska de som förklarar sig lojala med den nya regim som ska ersätta Ghadafis, få sitta kvar i administrationen.
The document includes proposals for a 10,000-15,000 strong ”Tripoli task force”, resourced and supported by the United Arab Emirates, to take over the Libyan capital, secure key sites and arrest high-level Gaddafi supporters.
It claims 800 serving Gaddafi government security officials have been recruited covertly to the rebel cause and are ready to form the ”backbone” of a new security apparatus.
The blueprint contains plans for about 5000 police officers now serving in units not ideologically committed to the Gaddafi regime to be transferred immediately to the interim government’s forces to prevent a security vacuum.
The documents claim that the rebel groups in Tripoli and surrounding areas have 8660 supporters, including 3255 in the Gaddafi army.
Vi får också veta att:
The rebel government’s ambassador to the UAE and the head of the planning cell for the task force, Aref Ali Nayed, expressed regret the document had been leaked. But he said: ”It is important that the general public (in Libya) knows there is an advance plan, and it is now a much more advanced plan.” (3)
samt att:
Significantly, there are no plans to deploy rebel forces from the east in Tripoli. Instead ”sections of Nafusa Mountain and Zentan freedom fighters” from the west would be moved to the capital and media messages would stress that there is ”no external imposition on Tripolitanians”. Most of Tripoli’s interim security force would come from the city. (3)
Det libyska folket ska också hjälpas direkt, bla.a. med flaskvatten (!!) Det kommer förstås att behövas när man har bombat sönder det fantastiska vattenförsörjningssystmet i Libyen:
There is also a UN-supported program to deliver immediate humanitarian aid, including bottled water, by land, sea and air, with support from key Muslim countries such as the UAE (Förenade Arabemiraten: min anm), Qatar and Turkey. (3)
Pengar att tjäna här alltså, för multinationella företag. Först försäljning av flaskvatten för att man bombat sönder det enastående vattenförsörjningssystemet i Libyen, sedan, efter att man tagit över och reparerat detta system, på att ta ut avgifter för detta vatten. Om man lyckas få kontroll över landet alltså.
Vidare ska den nya regimen också ta sig an vad man kallar ”femtekollonare”, alltså grupper som inte vill acceptera Rebellregimen.
Slutligen en intressant sak med den här artikeln. Den finns, vad jag kan se när jag googlar om den, inte publicerad (än) i något annat västerländskt medium än i The Times. Man undrar varför. Däremot tycks mängder av kritiska mindre siter samt media i Afrika och Asien ha publicerat eller refererat den.
Den här filmen, som kommer från de Libyska nyheterna, handlar om två ting, dels om offren för Natobombningarna i Zlitan för några dagar sen, då mellan 40 och 85 civila (oklart exakt hur många), en del små barn, dödades. Dels handlar den om upploppen i London, sedda utifrån ett libyskt (Ghadaffisidans) perspektiv. Det senare kommer sist på videon. Inte så lite tänkvärt.
Det här är första gången, förresten, som människor kan vara med direkt i krigshändelserna sedan Vietnamkriget, nu via YouTube. I Irak och Afghanistan har ju USA och Nato sett till att endast tillåta s.k. ”inbäddade” jorurnalister, som knappast ger hela bilden och som oftast inte kan undvika att påverkas av de soldatgrupper de är inneslutna i.
Nu försöker man dock återigen förhindra att andra sidan kommer fram med sin syn på händelserna i media, bland annat genom att bomba TV-huset i Tripoli (där flera journalister dog). Men här kommer den, videon från 10 augusti från Libya News, som bombningen tydligen inte lyckades stoppa, med överskriften:
Libya News August 10, 2011 – Cameron has lost all legitimacy because he killed unarmed civilians
Nu förefaller också FN:s generalsekreterare Ban Ki Mon ha förstått vad FN:resolutionen 1973, om att skydda civila genom att upprätta ett ”överflygningsförbud” för Ghadafis regim, har tagit vägen och vad resolutionen har urartat i, såvida detta inte är keinesisk desinformation förstås. Eller har någon hört detta från svenska media?
UN Chief urges all parties exercise extreme caution in Libya CCTV News
