Här går man hela vintern och längtar efter sommaren, bara för att finna att den är full av plågor och eländen. Först har vi alltså knotten, det går absolut inte att vara ute när det är molnigt eller framåt kvällarna. Nu har jag sytt mig en knotthatt, med ett skynke som är så finmaskigt att inte ens svidknotten kommer igenom – bara för att finna att visserligen kan de inte bita mig när jag har det där skynket över ansiktet, men istället har jag en svärm på sådär en miljon knott framför det där floret inom en kvart, vilket nästan får mig att gripas av panik trots att de inte kommer åt ansiktet.

I kväll tog vi en promenad i skogen och hade vår långhåriga collie med oss. När vi kom hem upptäckte jag att det fullkomligt kryllade av fästingar i hans päls. Jag stod nog en timme och gick igenom pälsen och plockade den ena efter den andra, och dödade dem, tröstande mig med att för varje hona jag förpassade in i evigheten så dödade jag egentligen minst hundra fästingar. Jag hittade nog omkring 30-40 fästingar på honom. När jag inte orkade leta efter fler var det bara att klä av sig själv och kontrollera att man inte hade några på sin egen kropp. Jag kunde inte se någon men en halvtimme senare, när jag satt mig vid datorn, kommer ett av de där vidriga krypen travande uppför min underarm.

Det enda elände vi inte har här – än, är mördrarsniglar. Men det är förstås bara en tidsfråga innan de invaderar även vårt område – men visst, myggen är inte så besvärande, just här.

Sedan finns det förstås glädjeämnen med sommaren också, fast just i kväll känns de inte påtagliga precis. Nu längtar jag bara till oktober, regn, rusk, blåst och fästing- och knottfrihet.

Igår dock, fick jag vara med om något jag aldrig har upplevt tidigare trots att jag delat den oss nära naturen med en massa rådjur under många år. Banjo, långhårscollien, skällde på det där karaktäristiska sättet som betyder ”matte kom – direkt, här är något märkvärdigt”, så jag gick förstås bakom huset för att se vad han skällde på. Han stod vid stängslet och stirrade bort mot stenmuren, 25 meter bort, som omgärdar vår tomt (allt är inte inhägnat). Där, ganska nära vår ”lekstuga” stod en råget med ett väldigt litet kid. Hon började skälla tillbaka, lika envetet och målmedvetet som hunden. När jag dök upp drog hon sig så småningom, men sakta och som om hon inte ville det, lite in i skogen tillsammans med kidet men blev stående bara 50 meter från oss och skällde ut oss efter noter, ända tills jag tog hunden med mig och gick in.

Jag tyckte det var ett märkligt betéende och började undra om hon hade ett kid till, som blivit liggande i det långa gräset, kanske skadat eller så. Så jag beslöt att lämna henne ifred och gick in tillsammans med hunden. En halvtimme senare kunde jag inte bärga mig emellertid varför jag gick ut och kollade om det fanns ett kid där i gräset. Det gjorde det inte. Endera hade geten hämtat ett sådant redan, eller så skällde hon på oss av en för mig obegriplig anledning. Jag har i varje fall aldrig blivit utskälld av en råget någon gång tidigare.

Samtidigt som rådjuren är väldigt vackra djur så har jag börjat betrakta dem med alltmer avsmak, närmast som en slags gigantiska råttor. Dels kan de bli gräsliga marodörer i trädgården och käka upp allt man har där i grönsaksväg, ja även i blomväg, dels är de fantastiska spridare och uppförökare av fästingar. De har helt enkelt blivit alldeles för många och alldeles för oskygga.

Och nej, jag tror inte att rådjursstammens enorma tillväxt har med växthuseffekten att göra, och inte heller att fästingexplosionen, för en sådan har vi sett de senaste 25 åren, beror på någon sådan, trots att forskare idag gärna skyller alla förändringar i naturen på detta fenomen. Växthuseffekten må vara hur riktigt som helst, men somligt elände har vi människor förorsakat på andra sätt än genom att elda för mycket olja. Vi (eller snarare somliga av oss) är klantiga på mer än ett sätt alltså.