Läser just boken ”Superclass. Hur den nya globala superklassen styr världen” (2008) av David Rothkopf. Halvvägs igenom boken känner jag mig alltmer som en verklig myra, en sådan där som människorna i superklassen trampar på om de vill och utan att ens tänka på det, och som kan skrika sig blå utan att det spelar någon roll. Så vad i hela fridens dar bloggar man för?

Om man kastar in ordet ”ojämlikhet” i ett rum fullt av internationella ekonomer eller politiker, får det samma verkan som om man kastar in en skallerorm i ett rum fyllt av normala människor. Det blir stort rabalder. Häftiga gräl bryter ut längs tunna akademiska skiljelinjer. Felaktig statistik anförs. Insinuationer om motiv yr i luften. Höga moraliska hästar bestigs. Kraftord slungas omkring. (Sid. 93)

Men om jag bloggar vidare kanske jag återkommer till innehållet i den här boken – och det gör jag nog, i varje fall det första, för inte nog med att man är en myra, man är ju en obotlig Don Quijote-myra.

Det är förresten den här superklassen som Bildt hoppas bli upptagen i efter att han gjort tjänst för den som svensk utrikesminister (han har ju redan en tå inne i den, med sitt lobbande för EU:s deltagande i kriget mot Irak). Det är så den nya politikerkorruptionen ser ut: Du gör oss tjänster medan du sitter med och stiftar lagar, så belönar vi dig rikligt när du avgått från din ministerpost. Det var inte så länge sedan vi såg ett exempel på just detta, om än ett blygsamt sådant med USA-mått mätt, en belöning för avskaffande av arvs- och gåvoskatt, för privatiseringar som möjliggör för de stora företagen att göra stora profiter på det som bedrivits till självkostnadpris tidigare och för bantande av offentlig sektor, som också omfördelar pengar från vanligt folk till superklassen. I Sverige var Göran Persson bara en liten blygsam början, ett löfte till efterkommande politiker – om de sköter sig.