Eftersom det idag är fyra år sedan jag lade ut mitt första blogginlägg så firar jag det med att reprisera detta första inlägg. Läsaren får själv avgöra om det fortfarande är aktuellt.

G.a Motvallsbloggen 8/1 2005.
Krishjälp och medkänsla
Det är fantastiskt att svenska folket visar så mycket medkänsla och att människor är så givmilda i samband med flodvågskatastrofen i Asien.

Vi kommer förstås att i fortsättningen sätta in lika mycket resurser för att hjälpa och stötta våra flyktingar, människor med allvarliga trauman, nu när vi alla vet vad det innebär att bära på ett trauma.

Många av de flyktingar vi tar emot och ger uppehållstillstånd, kanske mellan 5 – 10.000 varje år, bär på erfarenheter som troligen är ännu värre än de som har drabbats av tsunamikatastrofen. Somliga av flyktingarna har blivit torterade, andra har sett sina anhöriga bli våldtagna och få halsarna avskurna, sett massakrer av vänner och grannar och sett sina tidigare grannar och vänner mörda deras nära och kära, eller upplevt allt detta.
Dessa flyktingar har man hittills gett en burk Cipramil och hotat med indragning av livets nödtorft om de inte rättar och packar sig efter de planer myndigheterna gör upp för dem. Från dem har man begärt tacksamhet och glädje för att de överlevt och för att de fått komma till Sverige.

Förhoppningsvis är det slut på otäcka uttalanden om dem i massmedia, sådana som massmedia var fulla av under 90-talet, som att ”vi måste sluta dalta med flyktingarna”, ”nu måste vi ställa krav på flyktingarna”, etc.

Eller anses människor från andra länder eller kulturer kanske ha mindre känsliga psyken???
Jag bara undrar!