Nu  har visserligen Centerns nya idéprogram utsatts för så stark kritik i de egna leden att det torde ändras rejält men det har ändå gett upphov till ivriga diskussioner och en hel del, framför allt unga människor, försvarar flera av de idéer som framförs, som förslag till månggifte och slopandet av arvsrättslagarna. Därför vill jag även säga mitt om förslaget.

Unga nyliberaler och libertarianer ivrar för ”frihet” och så till den milda grad att de ropar ”Haleluja” bara de hör ordet ”frihet”. Ordet tycks fungera som en trollformel som i ett slag förorsakar total intellektuell hjärnsmälta hos de nyliberaler och libertarianer som hör det och som inbillar sig att ”frihet” är en enkel historia att förverkliga bara man vill. De inser inte att för det mesta innebär den enes frihet en inskränkning i den andres. De begriper inte att det inte finns och inte kan finnas en total frihet för alla i ett samhälle.

Men, försvarar sig frihetsälskarna, vi talar bara om den frihet som inte innebär att man skadar andra människor. Jag antar att de då menar att det inte ska vara fritt fram att stjäla andras tillhörigheter eller att misshandla eller döda andra men för övrigt ska allting vara fritt.

Problemet är bara att bestämma vad som skadar andra.  Hur är det om man tar ifrån en människa hans eller hennes försörjningsmöjligheter, sparkar henne eller honom från ett jobb, skadar man inte denna människa då? Jag vill nog påstå att man gör det. Skadar man inte en människa när man tvingar denne att sälja allt den har slitit ihop till sig tidigare i livet, innan samhället går in och ger dem pengar till mat och tak över huvudena, eller om man tvingar dem att svälta ihjäl? Är det att inte skada någon? Den som drabbas känner sig definitivt skadad. Är det att skada någon om man vräker denne någon från hans eller hennes bostad? Som det nu är anses det normalt vara den som inte betalar sin hyra som skadar någon annan, nämligen hyresvärden, och detta oavsett om betalningen inte kan göras, exempelvis på grund av arbetslöshet eller sjukdom.

Det senaste geniala frihetsförslaget, från det alltmer absurda Centerpartiet, är att man ska tillåta månggifte, för människor måste ju ha friheten att leva som de vill, och dela sina liv med vem eller vilka de vill, heter det.

Första frågan här: Har vi inte friheten att leva ihop med vilka vi vill idag? Såvitt jag förstår har vi det. Jag kan bo tillsammans med en eller flera personer av andra könet eller av samma kön eller av olika kön – om jag vill. Vi har inga lagar som förbjuder sådana samlevnadsformer. Så ska förslaget vara något annat än ett slag i luften måste det innebära något annat, att man skapar juridiskt giltiga ramar för olika samlevnadsformer – mer reglering alltså, och mer kontroll av människors levnadsvanor. Något slags kontrakt  mellan dem som bor ihop bör detta rimligen handla om. Det har vi två slag av för tvåsamhetsförhållanden, nämligen giftermålet och sambolagen, den senare för dem som inte är gifta. Alltså ska det till något liknande för flera människors samlevnad, ett registrerat förhållande, vare sig förhållandet registreras av kyrkan eller av en profan myndighet, om förslaget ska vara något annat än ett slag i luften. Hur ska denna institution se ut? Ska alla vara gifta med alla de andra i gruppen? Om en kvinna har två eller flera män, ska då männen i familjen också vara gifta med varandra, eller om en man har flera fruar, ska dessa fruar också anses vara gifta med varandra?

Och barnen? Ska de betraktas som hela vuxenkretsens ansvar? Om det finns flera män i familjen hur ska faderskapet se ut? Ska samtliga män registreras som fäder eller bara den biologiske fadern och i så fall, ska varje barn och samtliga män i familjen DNA-testas för att avgöra det biologiska faderskapet för varje barn som föds? Ska bara de biologiska föräldrarna betraktas som förmyndare till barnen eller ska samtliga i familjegruppen vara sådana. Hur ska man sedan förfara med barnen vid eventuella skilsmässor? Ska samtliga i storfamiljen ha  umgängesrätt med barnen, så att dessa i värsta fall, i det fall flera av de vuxna bestämmer sig för att skiljas från familjen, tvingas cirkulera mellan fem-sex vårdnadspersoner, eller fler?

Egendomsrätten i denna fria storfamilj måste regleras. Hur ska egendomen delas upp i det fallet en eller flera vill skiljas från gruppen? Ska alla, som idag är fallet i ett tvåsamt äktenskap, äga allt tillsammans, om inget äktenskapsförord inrättats, eller ska alla automatiskt själva äga vad de själva har införskaffat till hemmet?

Men, säger frihetsälskaren, utan att inse vad han talar om, det här är ju problem som går att lösa bara man vill och man kan förstås tänka sig olika lösningar av de här områdena. Jo, det kan man kanske, problemet är bara hur man ska göra det bättre och dessutom att ingen blir friare av att man sätter igång att reglera området. Det är ett faktum idag att om flera personer väljer att bo ihop så lägger sig staten inte i saken alls. Den ger total frihet för oss alla att bestämma hur vi vill leva tillsammans. De samboende får ordna upp alla dessa områden som de behagar, förutom att lagar reglerar barnens rätt att få en far och en mor registrerad

1974 infördes den första sambolagen. Vi, Motvallsbloggens bloggare, hade då bott ihop c:a 4 år och vi hade valt att inte gifta oss för vi ansåg båda att vi inte ville att staten skulle blanda sig i våra liv. Vi menade att om vi hade önskat en statlig reglering av vårt samboförhållande så hade vi gift oss. Men sambolagen kom och den innebar att vårt förhållande plötsligt reglerades av staten och att vi tvingades att vidta en del åtgärder för att få ha det som vi önskade. Vi var inte glada åt detta. Vi var unga och med ungdom följer ju inte sällan en viss oförmåga att se till andras situationer, ofta beroende på att man inte vet vad andra kan drabbas av eller hur de lever, så senare skulle vi båda komma att inse att sambolagen hade kommit till för att i alla fall i någon mån skydda dem som sambodde utan att vara gifta och tyckte då att lagen kanske ändå inte var så tokig. Men en sak insåg vi redan då sambolagen infördes, att den innebar ökat inflytande över våra liv från statens sida. Vad vi blev mer medvetna om med tiden var det faktum att framför allt kvinnor ofta blev ekonomiskt lidande vid separationer om de levt i ett oreglerat samboförhållande och att lagen var till för att tillförsäkra dem en viss rätt till vad de hade varit med och dragit ihop till det gemensamma hemmet.

Ska man alltså börja reglera samboendeformer av andra slag än tvåsamhet så ska man inte presentera detta reglerande som en större frihet för det är det inte. Tvärtom innebär det mer reglering och mer statligt inflytande över våra liv och det är ju möjligt att moderna unga människor lever så att det föreligger ett behov av mer regleringar på området och att de vill ha sådana.

Ser vi på förslaget om en lag om ”månggifte” oavsett hur man tänker sig att det skulle se ut, så kan vi dessutom var tämligen säkra på att en sådan lag skulle få andra och av förslagsställarna inte anade negativa konsekvenser, och även i det fallet huvudsakligen för kvinnor. Det är inte svårt att inse att lagen skulle resultera i att framför allt rikare personer, huvudsakligen män, kunde skaffa och hålla sig med fler ”äkta tredjedelar eller femtedelar” och att det sannolikt inte skulle bli så många fall där en kvinna håller sig med flera män.

Vidare presenteras förslaget om arvsrättsförändring, att var och en får testamentera sina ägodelar till vem man vill, som en större frihet för alla att bestämma över sin egendom och sina liv. Det innebär förstås ökad frihet för dem som har men samtidigt inskränker det, och mycket värre än man kanske inser, friheten för exempelvis barnen i en familj.

Vi kan ju se för oss situationen som vi kan läsa om eller se på historiska filmer från andra länder. ”Om du inte gör som jag säger så gör jag dig arvlös!” Eller testamentet: ”Då min dotter Lisa gifte sig med en man som jag inte kunde acceptera som svärson och min son Johan inte utbildade sig till läkare, som jag önskade, blir båda arvlösa. All min kvarlåtenskap går istället till dottern Lena som alltid följt mina råd.”

Den här typen av lydighetskrav skulle inte öka unga människors frihet. Och barnen har ju dessutom ingen oförytterlig rätt att ärva allt efter sina föräldrar redan som det är idag. En förälder kan fortfarande testamentera bort en del av sin kvarlåtenskap till vem han eller hon önskar och den som inga barn har testamenterar till vem han vill, släkting eller inte släkting.

Visst kan man kräva en frihet att få testamentera till vem man vill, men återigen, man ska inte presentera en sådan åtgärd som en åtgärd som innebär” mer frihet för alla”. Frihet att testamentera till vem man vill innebär bara en större frihet för den som önskar tvinga barn eller andra möjliga arvingar att göra som han eller hon vill, vilket innebär ökad ofrihet för dessa barn eller andra tilltänkta arvingar.

Slutligen om drömmen om den totala friheten: Det är helt enkelt så att lever vi ett samhälle måste eller bör vi alla acceptera lagar och regleringar som inskränker en del av vår frihet för att skona många andra människor från eländen och total ofrihet. Jag accepterar exempelvis en viss inskränkning i min rätt att köpa alkohol för att jag vet att total frihet att sälja alkohol för vem som helst och när som helst innebär stort lidande för alldeles för många människor, framför allt för kvinnor och barn. Jag accepterar förbud mot att köra bil när man druckit alkohol för att jag vet att om det vore tillåtet skulle många människor dö i trafiken på grund av alkoholpåverkade förare.

Men har man virrpannan Ayn Rand som idol, ja då kanske man inte kan tänka så långt och då anser man kanske att friheten bara är till för de rikaste, de som anses överlägsna alla andra.

Jag har skrivit om liknande frågor tidigare på Motvallsbloggen.

/Kerstin

PS: Det var ingen slump att Platon, som jag för övrigt inte har mycket till övers för, ansåg att de filosofer som borde styra samhället, och med filosofer avsåg han utbildat och kunnigt folk, skulle vara 50 år gamla.

Den här gamla filmen, som är ganska lång men sevärd, och synnerligen klargörande, har jag visat tidigare på bloggen, men den tål att läggas ut en gång till:

Skattefria Andersson

Länkar:
– En hållbar framtid – ett förslag till nytt idéprogram, Centerpartiet
– Sammanfattning av förslaget till nytt idéprogrammet
- Idéprogrammet Centerns vision, Vlt 7/1 2013
– Centern på hal is, DN 10/1 2013
– Fakta: Centerns idéprogram, DN 9/1 2013
– ”Svenskt Näringsliv bakom Centerpartiets idéprogram”, Dagens Opinion 7/1 2013
– Centern tänker som en ambitiös fjortis, Johan Hakelius, AB 14/1 2013 (Inte ofta jag och Hakelius har samma uppfattning, men här har vi det, i varje fall i vissa frågor, så jag rekommenderar hans spalt i AB idag. Man kan notera att han närmar sig de 50 dessutom.)