Ordet ”demokrati” har bytt innebörd de senaste tio åren, någon annan som märkt den saken?
Tidigare användes ordet för att beteckna stater med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och ett någotsånär pålitligt rättsystem. Idag betyder ordet något helt annat, nämligen stater som låter USA:s multinationella företag lägga beslag på deras resurser. Följaktligen är Venezuela en hemsk diktatur, enligt tämligen samstämmiga svenska och västerländska media, eftersom USA:s oljebolag inte fått lägga beslag på landets olja. Att Chavez valts gång på gång och obestridligen har majoriteten av befolkningen bakom sig, det spelar ingen roll uppenbarligen. Landet är likafullt en diktatur enligt våra media.

På samma sätt var Ryssland för en tid en demokrati, så länge USA:s multinationella företag förväntades kunna lägga vantarna på det stora landets alla naturresurser, olja och gas framför allt. Sedan kom Putin och satte P för en ohejdad utplundring av landet – och vips var Ryssland inte någon demokrati längre.

Irak, där USA lyckats lägga beslag på i alla fall stora delar av oljan, är numer en demokrati, medan Iran, vars olja man inte har kunnat roffa åt sig, är en diktatur. Saudi Arabien, tja den staten talar man bara tyst om.

Venezuela alltså, tycks nu så sakta erkännas som ett mönsterland av flera av de ”utsugna länderna” (= av mig föreslagen ny betydelse av ordet ”U-land”) vad gäller att skapa bättre levnadsförhållanden för sin befolkning, inte bara för den rika och korrumperad överklassen.

Peter Phillips skriver, i Project censored, att;

Before the election of Hugo Chavez as president in 1998, college attendance was primarily for the rich in Venezuela. Today over one million, eight hundred thousand students attend college, three times the rate ten years ago.
(länk till artikeln i Project Censored)

Vidare, skriver han:

Democratic socialism means healthcare, jobs, food, and security, in neighborhoods where in many cases nothing but absolute poverty existed ten years ago. With unemployment down to a US level, sharing the wealth has taken real meaning in Venezuela.
(länk till artikeln i Project Censored)

Och för den som anser att ett villkor för ”demokrati” (i den normala betydelsen) är att det finns fri press:

In Venezuela the corporate media are still owned by the elites. The five major TV networks, and nine of ten of the major newspapers maintain a continuing media effort to undermine Chavez and the socialist revolution. But despite the corporate media and continuing US taxpayer financial support to the anti-Chavez opposition institutions from USAID and National Endowment for Democracy ($20 million annually) two-thirds of the people in Venezuela continue to support President Hugo Chavez and the United Socialist Party of Venezuela. The democracies of South America are realizing that the neo-liberal formulas for capitalism are not working for the people and that new forms of resource allocation are necessary for human betterment. It is a learning process for all involved and certainly a democratic effort from the bottom up.
(länk till artikeln i Project Censored)

Bara att konstatera att just då fler och fler sydamerikanska stater inser att de måste frigöra sig från USA:s och IMF:s inflytande och kolonialism, är det kanske vår tur, i Europa, att halka ner till nivåer som tidigare bara setts just i U-länder sådana som Brasilien och USA. Vad som exempelvis håller på att hända med Island kan vi ta del av här. Skrolla ner lite till de tvåfilmerna: Michael Hudson – með íslenskum texta, och John Perkins – með íslenskum texta, där både Wall Street-mannen Michael Hudson och John Perkins varnar Island för IMF och för vad som kommer att krävas av dem om de sätter sig i knät på IMF.

Någon mer än jag som kommer att tänka på Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” efter att ha sett de här filmerna, hon som hade helt fel, enligt nyliberala idealister, och vars tes nu uppspelas rakt framför våra ögon. Även i Sverige ser vi eländet, men här är det, än så länge, inte IMF som dikterar villkoren (i varje fall inte vad vi vet, men säkra kan vi nog inte vara) utan det är alliansen som förverkligar chockdoktrinen.

Hur som helst, de här två filmerna, samt Perkins berättelse här och här, om sin bok The Economic Hitman, inte bara bekräftar vad åtminstone kunniga människor länge vetat om IMF:s och USA:s agerande, utan de målar upp ett världsscenario som är sju reser värre än de allra flesta av oss kunnat föreställa oss, ja så ruskigt att man har svårt att tro på det när man hör det – men tänk om det Perkins och Hudson berättar faktiskt är sant? Den tanken får mig att åter börja fundera över somligt:

– Hur det kom sig att Ingvar Karlsson tvärvände vad gällde EU-medlemskapet i samband med utbrottet av 90-talskrisen? Jag har grubblat mycket över den saken genom åren. Det var väldigt konstigt för så hade socialdemokraterna aldrig betett sig tidigare. Den plötsliga kovändningen den gången förvånade även Sören Wibe, då medlem i partiet, enligt vad han berättade i radion i förra veckan.

– Varför mördades Olof Palme och vem mördade honom? Jag tror nämligen inte för ett ögonblick att det var Christer Pettersson.

– Vad var det som Mona Sahlin tyckte var så hemskt när hon närvarade vid Bilderberggruppens möte och som hon inte kunde/inte ville berätta om?

Om länkarna:
Tack Toxiska Epistlar för tipset om intervjuerna om Islands ekonomiska problem.

PS: Och apropå Alliansens och Björklunds reformering av den svenska skolan, här en artikel om dess förebild i USA