Nu kan jag kanske våga berätta historien om ett av de seminarier jag bevistade som doktorand, seminariet där jag drabbades av en högst olämplig skrattparoxysm:

Det här seminariet ägde rum i slutet av 70-talet. På den tiden var den akademiska världen, i varje fall inom humaniora, inte alls lika ”globaliserad” eller ”internationaliserad” som den väl är idag (föreställer jag mig), så förmågan att tala engelska var nog sämre då än nu, även om vi också på den tiden läste mängder av fack- och kurslitteratur på engelska på universitetets kurser. Så lite förlåtna må svårigheterna då, att tala engelska, vara idag. Det kanske är mycket bättre idag än för 15 år sedan ex. då jag senast var på en internationell vetenskaplig konferens och hörde svenska forskare föreläsa på engelska.

Jag blev alltså, som doktorand i vetenskapsteori, medbjuden till ett seminarium i Stockholm där en engelsk forskare skulle hålla en föreläsning. Den handlade om hans sociologiska forskning och seminariet ingick i ett större forskningsprojekt som bekostades av Högskoleämbetet (tror jag det hette då) och som vår institution var inblandad i. Det var något extra och lite märkvärdigt på den tiden, med inbjudna forskare från andra länder även om det förekom ibland och också vår lilla institution bjöd in forskare från andra länder då och då. Men det här var inte vår institution, utan Högskoleämbetet och Stockholm.

Sammanlagt var det omkring 40 forskare på det här seminariet, idel ädel manliga (förstås) professorer och docenter – och så jag. Den föreläsande engelsmannens assistent och jag var de enda kvinnorna på seminariet. Det var jag ju van vid. Vi var inte många kvinnor inom området vid den tiden (ingen mer än jag noga räknat) och jag brukade vanvördigt, men helt inofficiellt och bara bland goda vänner, kalla seminarierna för ”intellektuella tuppfäktningar” eftersom de närvarande männen alltid ansträngde sig för att ge ett intelligent intryck och för att bräcka av varandra med djupsinniga frågor, påpekanden eller slutsatser, yttranden som inte alltid var så imponerande som de talande förmodligen tänkte sig.

Nu satt vi alltså här, på en intellektuell tuppfäktning, på högsta akademiska nivå, i en stor föreläsningssal i huvudstaden, runt ett jättestort u-format bord. Jag hamnade ganska nära föreläsaren på ena långsidan, den som låg längst från dörren, på andra sidan podiet.

Föreläsaren drog igång, och då och då kastade han ut en fråga till auditoriet, eller någon i detsamma hade en fråga att ställa till föreläsaren eller ville komma med en kommentar. De här manliga akademiska högdjuren var alltså inte så vana att tala engelska så de spände sig oerhört när de skulle säga något intelligent på detta främmande språk. Det blev mer av tuppkammar än vanligt alltså. Jag lyssnade en stund till dem och så hände det som bara inte får hända i en sådan där situation. När jag lät blicken fara över församlingen runt bordet såg jag dem allihop utrustade med rätt uppstående blodröda tuppkammar varvid jag drabbades av en allvarlig och absolut okontrollerbar skrattparoxysm, för de gav ett så vanvettigt komiskt intryck alla dessa spända herrar runt bordet, som dessutom verkade allvarligare än på en begravning.

Man får inte skratta i sådana situationer. Det hade varit akademiskt självmord att göra det, och redan i fosterstadiet så att säga. De flesta har väl någon gång råkat ut för det där, att när man blir full i skratt i en situation där det är högst olämpligt att man ens drar på munnen, så går det bara inte att hejda skrattet. Jag hade inte drabbats av något liknande sedan realskolan, då man minsann inte fick skratta på lektionerna, och nu var jag i alla fall något över 30.

Jag kände alltså hur skrattet började bubbla upp inom mig, ända nerifrån tårna. Dörren, och att smita ut och skratta av sig, var inte att tänka på. Jag hade tvingats passera precis nedanför podiet, där föreläsaren stod, och framför alla åhörarna, för att komma ut och jag hade inte kunnat hålla mig för skratt under tiden. Jag tittade ner i bordet, böjde mig djupt över det och försökte koncentrera mig på mina fingrar. De var ju inte så himla roliga. Det hjälpte inte. Ju mer jag försökte låta bli att börja skratta desto omöjligare blev det. Milda makter, det här går inte. För att försöka dölja min högst ovälkomna munterhet böjde jag mig ner under bordet och låtsades ta upp något därifrån, som jag hade göra en bra stund att hitta, men jag kunde ju inte sitta där och skratta under bordet hur länge som helst. Upp igen alltså, ovanför bordet, fortfarande med huvudet djupt nerböjt. Men jag kunde bara inte sluta skratta. Jag kände hur axlarna skakade av mitt skrattande.

Så kikade jag försiktigt och i vänster ögonvrå, upp mot föreläsaren, för att se om han såg att jag skrattade. Jag visste ju att den som står framme på ett podium och talar har god överblick över hela auditoriet och ser mycket mer än man tänker på när man ingår i åhörarskaran. När jag således kikade upp lite åt sidan, för att kunna se föreläsaren, ser jag att han tittar på mig. Förmodligen undrade han vad jag gjorde, om jag grät eller skrattade, för han måste ju se min skakande axlar. När han nu såg att jag skrattade, kunde jag se hur han också fick svårt att hålla sig för skratt. Det började rycka i hans mungipor, vilket inte precis dämpade min egen skrattlystnad. Så han vände sig mot tavlan och började skriva något och talade en god stund med ryggen mot oss.

Så småningom lyckades jag i alla fall dämpa mitt skrattanfall och se åtminstone nästan normalt tråkig men intresserad ut. Jag drog dock en suck av lättnad när föreläsning och diskussion var över. Jag var livrädd för att skrattanfallet skulle börja igen.

På kvällen bjöds vi på middag på Hasselbacken och den engelske forskaren och föreläsaren kom att hamna snett emot mig vid bordet. Vi hade inte mer än satt oss ner innan han böjde sig fram över bordet mot mig och sade, med ett brett leende och en humoristisk glimt i ögonen: Swedish researchers are very serious, aren’t they? (Svenska forskare är väldigt allvarliga – eller hur?) Jag nickade. Så skrattade vi gott båda två. Han hade förstått precis varför jag hade skrattat.

Så visst, hade de här akademiska högdjuren talat en bättre engelska så hade de inte gjort samma komiska intryck – både på mig och på engelsmannen som föreläste.

För protokollet får jag väl lov att erkänna att jag avstod från att säga något på det där seminariet. Jag visste ju att jag skulle verka precis lika spänd och komisk som de andra om jag försökte.

Någon annan gång ska jag berätta om mötet med den engelske professor som fick min tunghäfta, vad gällde att tala engelska med andra forskare på seminarier och konferenser, att lossna.