Det är något förbryllande med de föreskrifter och mediciner jag fick med mig hem från hjärtintensiven i november.

Det var två blodförtunnare (eg. antikoaguleringspreparat). Båda tar jag fortfarande och har noterat en tilltagande tendens till blåmärken. Jag går omkring och ser ut som om jag har en hustrumisshandlande man, vilket jag inte har. Kommer på mig med att ta på mig långärmat när jag går bort för att ingen ska se mina blå/gulflammiga armar, precis som misshandlade kvinnor ofta gör.

Vidare fick jag betablockerare, som sätter ner hjärtverksamheten (för att hjärtat ska läka snabbare sades det) och sänker blodtrycket, samtidigt som jag fick order att motionera mig svettig för att stärka hjärtat. Men betablockerare leder till att pulsen blir låg. Det spelade ingen roll hur mycket jag ansträngde mig så blev jag för det första inte svettig, fick jag, för det andra, inte upp pulsen och blev dödstrött och efter 150 meters promenad fick jag kramp i vaderna (har gått över nu)
Om nu hjärtat inte ska arbeta så intensivt för att läka efter infarkten, varför säger man då åt mig att motionera (så att hjärtat arbetar mer) för att stärka hjärtat samtidigt som man ger mig medicin som ska förhindra att hjärtat arbetar intensivare?

Till slut satte jag ut betablockerarna, successivt under några veckor. Hjärtat arbetade mer när jag ansträngde mig. Vilopulsen steg, från konstant omkring 52 till mer normala omkring 70 (+ lite mer när jag ansträngde mig). Blodtrycket, som betablockerarna skulle ta ner gick först upp lite ett par dagar för att sedan gå ner till mellan 125 och 135 igen. Ingen ko på isen där.

Nu håller jag på att sätta ut ACE-hämmarna, som vidgar blodkärlen, sägs det men som också sänker blodtrycket, och som, liksom betablockerarna, kan påverka lever och njurar. När ett levervärde (vilket det nu var) ökade blev läkaren orolig och kallade mig för ny provtagning. Vet inte vad resultatet blev men skulle få det hemskickat (vilket jag inte litar på att jag hade fått) om värdet stigit ytterligare. Han förhörde sig noga om mitt alkoholbruk och såg besviken ut när jag redogjorde för detsamma, några glas vin/månad eller mindre.

Statinerna, som ska sätta ner kolesterolvärdet och som tas av c:a 900 000 svenskar, tog jag överhuvudtaget aldrig eftersom jag inte hade höga kolesterolvärden, snarare tvärtom och eftersom dessa preparat ingalunda är oförargliga.
Efter att ha läst på har jag kunnat konstatera att statinerna kan förlänga livet, tre dagar statistiskt sett och att de endast har positiv effekt för någon procent av dem som äter dem, samt att de är rent farliga för många av de andra. Dessutom läser jag att modern forskning visar att kolesterolvärdena inte har något med hjärtinfarkter att göra.

På hjärtintensiven förhörde man sig om min övriga hälsa, framför allt om det som betraktas som riskfaktorer och
1) jag hade inte övervikt
2) inte diabetes
3) inga åderbråck
4) dricker mycket måttlig med alkohol
5) knappast varit stressad de senaste 10 åren
Sen hade jag inte heller höga kolesterolvärden
och lungorna konstaterades vara ua

Läkaren som förhörde mig såg lite desorienterad ut. Jag stämde nog inte alls med bilden av den typiska hjärtinfarktpatienten. Så jag hjälpte honom lite på traven och talade om att jag hade rökt i 50 år. Rökning är ju en riskfaktor. Men röntgen av lungor samt annan undersökning av dessa hade ju visat på friska lungor. Kanske därför han verkade så ointresserad av att jag utsatt mig för denna riskfaktor. Men skälet kan förstås ha varit att man ju inte kan medicinera mot rökning (om vi bortser från SSRI förstås).

Resultatet blev, misstänker jag, att jag skickades hem med medicinstandardkitet, utprovat (kanske), och avsett för gubbar som väger 80-90 kg (eller mer).

OK jag tar kanske vissa risker även om de, enligt de undersökningar jag har läst är små, när jag plockar bort en del av medicinerna. Så vi får väl se hur länge jag stoppar när jag satt ut de flesta av de medikamenter jag fick med mig hem.

För övrigt kan jag tänka mig värre sätt att dö på än genom en stöddig hjärtinfarkt. Den gör visserligen ont men bara en kort stund om den är så kraftig att man dör av den. Hellre det än Alzheimers.