Hur det kunde vara att vara barn i slutet av 40-talet.
Ett undantag igen, från regeln att den här bloggen inte ska handla om mig. Men å andra sidan handlar det här också om 40-talet i allmänhet.
Jag föddes i Eskilstuna något år innan kriget var slut. Min pappa arbetade på Bolinder-Munktell, som tillverkade traktorer (tror jag) och mamma var hemmafru. Fabriken låg några kilometer hemifrån. Vi bodde i en liten tvårummare mitt emot Stenmans, en annan av de stora metallindustrierna i staden, som tillverkade nycklar. Lägenheten hade toalett, vilket i alla fall var halvlyx på den tiden men badkar fanns bara i källaren och var gemensamt för alla i huset boende (många bodde på den tiden i ett spisrum, eller i små lägenheter med dass på gården). Pappa kom hem och åt middag varje dag, och vilade en liten stund innan det var dags att cykla tillbaka till arbetet. Under hans vila fick man inte stimma inomhus.
Storvätten, som gick av stapeln var 8:e vecka, ombesörjdes i husets tvättstuga, som var försedd med en vedeldad kokbunke där vittvätten kokades. Mamma tvättade alltid tillsammans med en grannfru för det behövdes fyra händer för en del av jobbet. Att lyfta upp den kokheta tvätten till sköljkaret, som var ett jättelikt väggfast cementkar, var ett styvt jobb och det klarade de genom att lyfta hela sjok av tvätten från varsin sida med hjälp av två käppar, och sedan gällde det att tillsammans balansera över den kokheta massan till sköljkaret utan att tappa något eller bränna sig. Tvätten hängdes sedan på tork på vinden, tre trappor upp (utan hiss förstås).
Det var fortfarande ransonering på de viktigaste basvarorna, som mjöl, socker, kaffe och annat och grönsaker fanns förstås inte under vintern, med undantag för potatis och morötter. När jag gick och handlade åt mamma, hos handlaren på hörnet, klippte han av en liten ruta på ransoneringskortet, som det fanns ett för varje ransonerad vara. Det gällde att få varorna att räcka hela perioden och tills nästa ransoneringskort kom. Läskedrycker, ja det fanns sådana, men de var ren lyx och förekom bara vid festliga tillfällen, födelsedagskalas och sådant.
Det fanns ännu inte så många bilar, lite lastbilar men vanligt folk hade förstås inga bilar och en hel del frakter i stan skedde fortfarande med häst och vagn. Jag minns de där hästarna som stod och mumsade ur sina tornister utanför affärerna och som jag var lite rädd att passera, för det var så enormt stora djur. Trafiken var alltså gles men när arbetarna och tjänstemännen slutade på Stenmans vällde cyklisterna fram ur fabriksporten och fyllde hela vägens bredd under någon dryg kvart.
Det fanns ett garage på gården där vi bodde, och en fabrikör som bodde någon kilometer längre bort, farbror Olle, hade sin bil i detta garage. Till helgerna hände det att han hämtade sin bil för att göra en bilutflykt tillsammans med sin fru och då kunde vi barn få åka med honom till hans bostad, om vi satt stilla i bilen. Sedan fick vi förstås gå hem igen. Att få åka bil – det var fest om så bara en knapp kilometer.
Söndagarna var annars fortfarande heliga. Ingenting var öppet, inga lastbilar eller hästar på gatorna och då var det nästan helt trafikfritt på gatorna. Det enda som hördes under sommarsöndagarna, förutom kyrkklockorna vid högmässan, var gråsparvarnas eviga och intensiva tjattrande. Det fanns massor av dem i städerna på den tiden. Hästarna lämnade ju föda till dem på gatorna även om man städade upp hästlortarna regelbundet. Söndagarna var inte bara tysta, de var evighetslånga och ofta händelselösa för oss mindre barn. Man skulle iaktta något slags allvarligt lugn och tänka på vilodagen så att man helgade den (fast mina föräldrar var inte religiösa och gick inte i kyrkan). Ibland besöktes släktingar och det var inte så kul. Då skulle man ha bästa klänningen på sig och fick inte smutsa ner sig och de andra barnen på gården var ofta inte hemma på söndagarna så det fanns ingen att leka med ute på gården om man själv var hemma.
Då och då kom skärsliparen och slipade upp mammas, och de andra fruarnas knivar och saxar på sina verktyg, som han ställt upp nere på gården, och ibland kom pappersinsamlingen, en lastbil med några unga män som sprang i trappuppgångarna och samlade in de tidningsbuntar som de boende hade lagt ner till dem. Ibland kom det en eller ett par gårdsmusikanter och spelade och sjöng en stund på gården. Då lade en del av tanterna, som bodde runt gården, en slant i ett litet papperspaket och kastade ner till dem. Sådant var stora händelser i livet och roliga avbrott i den vanliga lunken. Vi barn kunde följa musikanterna från gård till gård och hjälpa dem att samla upp de där små slantpaketen som singlade ner från fönstren.
Det fanns förstås bio, men sådant var inte vardagsmat precis. Mitt första och enda biobesök på fyrtiotalet tog pappa med mig på. Vi såg Snövit som matinéföreställning. Det var fantastiskt, fast filmen var ju väldigt otäck förstås, med den hemska häxan (då visades den ocensurerade versionen) som skrämde nästan slaget på mig. Jag tror att jag var omkring 4 år gammal och minns ännu hur jag kröp över till pappas knä när häxan började planera sitt hemska dåd mot Snövit.
Ibland var det marknad i stan och då kunde det hända att pappa köpte en gasballong åt mig. Det var också fest. Besvikelsen var förstås stor när ballongen hade rasat ner till golvet morgonen därpå. Och leksaker då? Vad hade man? Jag hade en docka och en dockvagn och mamma som var duktig att sy, sydde fina dockkläder åt dockan, av stuvbitar och gamla avlagda kläder och pappa snickrade mig ett dockskåp av en gammal byrå i femårspresent. Det blev ett väldigt fint dockskåp och han hade till och med monterat in elektrisk belysning i det. Det var stor lyx för det fanns nästan inte sådant i dockskåp på den tiden. Så fick jag tidigt ett ritbord som var gjort för en pappersrulle där man drog fram papperet varefter. Jag har ju ritat och kluddat mig igenom nästan hela livet. Våren när jag hade fyllt sex år fick jag en splitter ny cykel och gissa om det var sensation och om jag blev lycklig. För övrigt lekte man med vad man hittade i omgivningen.
Fyrtiotalet tog slut och femtiotalet kom, ransoneringen tog slut och allting blev bättre och bättre och nu gick det framåt med rasande fart. 1957 köpte pappa vår första bil och några år därefter inköptes TV, men då hade vi flyttat från Eskilstuna för länge sedan och då var jag redan tonåring.
29/01 00:34 at 00:34
Minnen från tvättstugan på 40- och 50-talet i Stockholms län:
Tvättstuga fanns i hyreshuset. I tvättstugan fanns en stor tvättgryta. Man tände en gaslåga under grytan och sedan rörde man med en stor träspade. Snacka om kokta lakan! Sen flyttade man över tvätten till ett sköljkar. Bara kallvatten har jag för mig. Minns inte om det fanns centrifug. Därefter var det dags att hänga tvätten i torkrummet, om det inte var sommar, då hängde man tvätten på gården där det fanns tvättlinor. Man fick gå ut och uppför backen. I torkrummet tog det minst en hel kväll och en natt innan tvätten var någorlunda torr. Sen skulle tvätten manglas. Man packade allt i en tvättkorg som man ställde på cykelns pakethållare och gick iväg till mangelrummet, ca 15 minuters gångväg. Mangeln var inte elektrisk, man fick veva på ett stort hjul. Efter det skulle tvätten packas i korgen igen, för hemfärd. Sen låg lakanen sicksack på rumsbordet i minst ett dygn, på extra tork. Ibland fick jag ta en bordskniv och vecka örngottsbanden, mest för att det var kul och såg snyggt ut. Hyreshuset ägdes av en gammal skådespelare, Adolf Jahr, tror jag att han hette. Om jag inte minns fel så fanns han med i filmen Rännstensungar.
29/01 01:10 at 01:10
Kvinnlig 40-talist:
Oj vad modernt ni hade det, med gas under tvättgrytan. I huset vi bodde i då eldades med ved under densamma och nej, centrifug fanns inte. Jag har för mig att det fanns någon slags vridmaskin som man drog tvätten igenom för att pressa ut vattnet, och som du säger. sköljvattnet var iskallt. När vi flyttade från Eskilstuna kom vi till ett modernare hus, byggt i början av 50-talet, med elektrisk tvättmaskin (fast utan automatik, man fick passa maskinen och stänga av den när temperaturen var lagom) och där fanns en mycket effektiv separat centrifug. Jösses vad bekvämt det var, och med elektrisk stenmangel, ett livsfarligt monster men som manglade kanonfint. Linnedukar blev fantastiska, stela, blanka och glänsande vackra. Men slitigt var även det, och så såg det ut också när jag fick eget hushåll några decennier senare. Vi köpte dock en liten tvättmaskin till lägenheten, för småtvätten, som ju var till stor hjälp när man fick barn och en massa babytvätt.
29/01 01:35 at 01:35
Minnen från biobesök från 50-talet:
På springavstånd fanns fyra biografer. På söndagar fick man 1 krona. Det räckte till en biobiljett 65 öre, en tablettask 25 öre och två kola 5 öre styck, rival och dixie. Först var det journalfilmer, korta, och sedan började någon, typ lustig Åsa-Nisse-film eller Flottans glada kavaljerer. Jag minns många filmer som handlade om övre medelklassens liv och leverne. Och Anderssonskans Kalle förstås med elaka ”käringar” i tvättstugan.
29/01 01:44 at 01:44
Kvinnliga 40-talist:
Jo, i början av femtiotalet kostade det 65 öre på matiné. På fyrtiotalet fanns det 2-öreskolor också, och jag fick nog 25 öre i veckopeng vid den tiden (fick påökt till 50 öre i början av 50-talet). Det räckte, som du säger, till en tablettask, om man inte var förtjust i Emser, som jag var, och som kostade 30 öre, retligt nog
När jag började gå på bio själv, i början av 50-talet, fick jag spara två veckor för att ha pengar så det räckte till en föreställning.
29/01 02:27 at 02:27
Dagligdags passerade man Filmstaden, men där fanns höga stängsel och vaktkur. Vakten såg till att nyfikna hölls på avstånd.
Jag har många gånger funderat över varför det var så hemligt och tillslutet. Nils Poppe fick man inte titta på om man inte betalade 65 öre på biografen.
29/01 02:44 at 02:44
Kvinnlig 40-talist:
Jag passerade aldrig Filmstaden.
29/01 02:55 at 02:55
Du kanske gick åt andra hållet? Hit?
29/01 03:26 at 03:26
Kvinnlig 40-talist:
Tror inte det. så långt som 20 mil gick jag inte i 4-6-årsåldern
29/01 03:47 at 03:47
Här gick man in om man skulle hälsa på de fem barnen Margareta, Birgitta, Christina, Désirée och Carl Gustaf men jag såg dem aldrig annat än på bio för 65 öre. Och i veckotidningar förstås.
29/01 16:35 at 16:35
Kul läsning. Jag känner igen mig i nästan varje detalj utom det där med ransoneringarna. Hur länge höll de på egentligen?
Jag kommer också ihåg hur vår mjölkaffär på Banérgatan i Stockholm hade ett skyltfönster som det liksom var ett vattenfall på. Vattnet kylde hela affären, dit man gick med egen mjölkkruka och där fanns tanter i vita rockar och mössor som hällde upp mjölk med litermått.
MItt första minne från en tvättstuga är att jag vaknade av att en massa folk stod runt omkring mig och pratade upprört. Min mamma hade tagit mig med till tvättstugan där det fanns en gasuppvärmd tvättmaskin. Hennes kunskaper om gas visade sig emellertid tämligen svaga, för hon lät gasen stömma ut längre än nödvändigt och när hon då tände täntstickan small hela tvättstugan. Jag kommer ännu idag ihåg att jag då, precis då, upplevde att allt blev rött. Sedan vaknade jag av en massa människor…
29/01 17:35 at 17:35
Lasse:
Jag vet inte säkert hur länge ransoneringarna pågick, men jag tror att de tog slut omkring 1950 här hittar man lite information om saken, mer finns på Google. Kaffe bl. var ransonerat till 1951. Även textilier, tyger och kläder, var ransonerade.
De där vattenkylda fönstren minns jag också. Vi hade faktiskt en slakteributik i huset där jag bodde, med just sådan vattenkylning och det där med mjölk i ”lösvikt” pågick ända fram till mitten eller senare delen av 50-talet, när tetrapaken gjorde entré (den där trekantiga som tydligen introducerades 1953, men inte kan ha slagit igenom direkt för jag gick och handlade med medhavd mjölkflaska omkring 1955).
När vi lekte affär (kunde man ju göra då affärerna på den tiden var betjänade och inte snabbköp som knappast är lika roligt att leka) gjorde vi sådana där ”litermått” av tomma kryddburkar, som var av plåt då, genom att trycka en pinne över kanten på dem, och vips hade vi ett ”mått” som vi kunde ösa upp vattnet (som fick fungera som mjölk) med.
Vad gäller ditt ”äventyr” med den exploderande tvättgrytan så ser man vilka tillfälligheter som ibland har gjort att man lever fortfarande. Du kunde ju lika gärna ha strukit med. Det var ett antal barn exempelvis, som blev klämda till döds mellan stenarna på stenmanglarna och väggar, ända tills det blev lag på att avståndet mellan stenens yttersta position och väggen inte fick vara under ett visst mått. Jag fick inte ens vistas i mangelrummet när mamma och pappa manglade och jag har för mig att mamma mestadels försökte hålla mig borta även från tvättstugan.
Jo, det är förvisso ett helt annat samhälle vi lever i idag. Datorn har ju förändrat otroligt mycket, men ändå tror jag att den stora förändringen inträffade mellan åren 1955 och 1970, grovt räknat.
29/01 17:48 at 17:48
PS Förresten. Jag har faktiskt fortfarande kvar kartor med ransoneringskort, dem som inte gick åt när ransoneringarna plötsligt upphörde.
29/01 19:32 at 19:32
Jag minns också en fiskaffär, ”Kronlaxen”, med rinnande skyltfönster. Det såg roligt ut. Som barn var man ju inte så förtjust i fisk, speciellt inte kokt, men jag minns att vi åt mycket stekt strömming och stekt salt sill. Det gillade jag. Säkert var det väldigt nyttigt också. Jag vet att yngre generationer ogärna äter sådan fisk. Inte min son i alla fall.
29/01 21:53 at 21:53
Jag förväntade mig ett angrepp på alla unga i samhället som inte uppskattar de materiella bekvämligheter vi åtnjuter idag.
…Men det kanske var underförstått?
29/01 21:59 at 21:59
Född 1978:
Nej, jag kräver ingen tacksamhet och tycker inte att generationerna ska ställas mot varandra, för ingen av oss mår bra av den arbetslöshet vi har idag exempelvis, som inte bara drabbar er unga. De äldre som drabbas har i många fall sjuk- eller förtidspensionerats, fast de inte vill sluta arbeta och därför syns de inte i arbetslöshetsstatistiken.
Vi har ett GEMENSAMT INTRESSE OCH PROBLEM HÄR inte olika sådana, såvida inte den yngre generationen vill att vi äldre ska lägga oss ner och dö bara, för en sak är klar, vi äldre vill definitivt inte att våra barn och barnbarn ska dö så vi slipper konkurrens om jobben.
Men visst skrev jag det här för att visa lite att vi kanske inte fick allt, som man ibland beskyller oss för och att dagens ungdomar har det bättre materiellt för man blir ganska ledsen när undgomar beskyller oss för att vara giriga, ohjälpsamma och för att ha haft det så ofantligt bra i jämförelse med dem och att vi struntar i de unga. Det är helt enkelt inte sant.
De första, förresten, som hävdade att det där med fasta jobb inte var något att värna om var företagarorganisationen, som för sådär en tio år sedan hävdade att de yngre inte ville ha sådana för de ville röra på sig, se sig om i världen och slippa sitta fast på arbetsmarknaden. Det var struntprat redan då och det är struntprat nu också, liksom påståenden om 40-talisternas oginhet och egoism.
29/01 22:59 at 22:59
Men det räcker inte med att säga att ni inte fick allt. Jag är helt på det klara med att ni hade det kargt och fattigt. Jag förstår att ni jobbade långa dagar för låga löner osv, det gör man även idag kan jag tala om. Jag förstår att ni inte hade råd att köpa nya kläder varje månad. Men tycker du verkligen att den möjligheten idag skänker 14-åriga tjejer äkta lycka?
Vad jag vänder mig emot är att ni grundade en övertro på materiella tillgångar som lösningen på den fattigdom ni reste er ur. De övertron lämnar oss unga i den situationen vi befinner oss i idag. Vem behöver egentligen lyxstandard i alla lägenheter? Vem behöver egentligen billig elektronik. Vem behöver EGENTLIGEN ett perfekt fungerande telefonnät. Men tack ändå, det var snällt att få dessa saker till skänks av er. Personligen hade jag tagit över ett samhälle med lite mer inbyggd eftertanke och heder. Jag kan tänka mig att mot detta leva ett liv utan en kameramobil, men tack ändå! Synd bara att vi får spendera våra liv med att montera ned denna övertro på materiella tillgångar och resursslöseri som liknar missbruk.
Det skall sägas att jag inte är för något generationskrig utan istället vill att vi samarbetar oss ur denna situation. Men innan dess måste ni erkänna att ni har kört in på ett stickspår och det kan bli svårt tror jag.
29/01 23:11 at 23:11
Själv är jag född 1 ½ år efter krigsslutet och växte upp i Vasastan i Tokholm. Känner så väl igen det du beskriver även om vi inte hade toaletter på gården. Många av mina kamrater hade det på det sättet, särskilt vanligt i Sibirien som då var en renodlad arbetarestadsdel. Kol och Kokshästarna med sina havrepåsar minns jag oxo liksom deras sotsvarta tvåbenta kamrater. Man hällde ner kol i källaren på husen via rännor.
Lasses mjölkaffär hade vi oxo. Det var rinnande vatten i fönstret och jag undrar om det inte var så hos fiskhandlaren oxo. Iaf fanns det små affärer för allt som nu träng i de stora matbutikerna. Skulle man ha fläskkotletter så fick man gå till charkhandlaren. Bullar till hembageriet etc..
I Vasastan fanns det väl mycket mindre bilar än idag men bilfritt var det inte. Dessutom fanns det gott om spårvagnar.. Trådbussar oxo för den delen.
Att det hette tornister visste jag inte, men mina ungar ser tvivlande ut när jag berättar om dem.. Det första Luciatåget jag minns från Odenplan var hästdraget..
29/01 23:49 at 23:49
Verkligen roligt att läsa din beskrivning! Kopplar genast till teknikhistoria som jag brukar ta upp i undervisningen för att visa hur mycket som hänt de senaste åren. Även om jag är född på sent femtiotal så känner jag igen mycket i din berättelse, eftersom vi bodde i ett gammalt rivningshus mina första tio år: inget varmvatten, toa på gården, is i vattenrören på vintern, tvättstugan som var barnförbjudet område, skärsliparen men också lumpsamlaren, mjölkflaskorna, den sällsynta läsken, den första tv-apparaten med ”Lassie”…
Min första biofilm var för övrigt också Snövit!
Blir så inspirerad av din text att jag nog får skriva en egen från sextiotalet.
30/01 02:03 at 02:03
Dagis och Fritids.
Det fanns förstås inte. Man fick klara sig själv när även mamma jobbade. Både innan 7 års ålder och efter. Parkleken fanns på 50-talet med tant Inga. Hon kom på vardagar ett antal timmar på dagen och höll lilla huset öppet med diverse leksaksaker och redskap för lek. Styltor, hopprep, bollar, stora spel typ man slängde stora ärtpåsar in i öga-näsa-mun. De flesta parklekar försvann på 80-talet.
30/01 02:29 at 02:29
1978:
Det var inte vi 40-talister som reste oss ur fattigdom, det var våra föräldrar. Tror du att vi satt i riksdagen allihop när vi var 20-30 år? Det är inte 40-talisterna i allmänhet som förstört Sverige de senaste 15 åren, eller tror du att vi allihop har suttit i riksdag och regering hela tiden? Du har gått på en blåsning, som du inte tjänar på själv ens, ledsen att behöva säga det.
Jinge:
Haha, här på vischan är Luciatågen fortfarande ofta hästdragna
Susanne:
Ser fram emot din berättelse om hur det var att vara barn på 60-talet. Då bildade jag ju snart familj och fick barn.
Kvinnlig 40-talist:
Jo parklek hade vi också i Eskilstuna redan på 40-talet, fast bara under sommaren, i Folkets park, som var fint redan då men inte den stora djurpark det är numer. Där fick man saft och bullar. Mums.
Och när min dotter var liten. i mitten av 60-talet fanns inget dagis om man hade en man som kunde försörja en, så jag var hemmafru några år på 60-talet, valet var liksom inte fritt men vi fick låna av mamma till maten de sista dagarna före löning ibland.
30/01 03:07 at 03:07
Javisst – bemannad parklek fanns ju bara under den varma säsongen, dock inte mitt i sommaren, i juli. Tidigt 50-tal så minns jag också ”sopgubbarna”, som faktiskt kom i hästekipage. Luktade inget vidare, det fanns ju inget annat än tidningspapper att slå in soporna i. Det blev mycket strömmingsrens minns jag. Plastpåsarna hade inte gjort entré på marknaden. Rensad strömming tror jag inte fanns att köpa. Vem skulle vilja betala för det?
30/01 04:06 at 04:06
Kvinnliga 40-talist:
Jag förskonades nog från den där strömmingen och stekt salt sill är det värsta jag vet. Jag äter det mesta men inte det, inte sill och inte gröt. Men det är förstås en slags bortskämdhet det också, för blir man tillräckligt hungrig äter man ju vad som helst.
30/01 04:22 at 04:22
Minns någon mjölkflaskorna, som fanns mellan mjölkspann och trekantiga tetrapack? V-mjölk och standardmjölk. Överst på V-mjölken fanns ett ”fett-gräddigt” lager, så det gällde att inte ta först. Kylskåp fanns inte, så rumsvarm V-mjölk var väl så där lagom gott.
Inte så långt ifrån där jag bodde fanns en isfabrik. Där tillverkade man stora isblock som isgubbarna levererade till hushåll, om man hade plats och råd.
30/01 10:32 at 10:32
Kvinnlig 40-talist:
Mja, visst fanns det dagis, om än inte kommunala. Själv var jag på ett dagis redan under andra halvan av 40-talet.
Det fanns ett hus på Furusundsgatan i Stockholm som kallades YK-huset. YK stod för yrkeskvinnor, alltså kvinnor som arbetade utanför hemmet. De hade dagis för kvinnor som yrkesarbetade.
30/01 23:55 at 23:55
I min ägo har jag några gamla vishäften från 50-talet. På baksidan står priset 90 öre resp 1 kr. Aktuella Schlager: Handklaver och Kärlek; Filosofisk dixieland; Röda Rosor, Röda läppar, Purpurvin; En gång jag seglar i hamn osv. I högen av visböcker ligger också ”Sånger för Frälsningsarméns möten, tryckt på Stridsropets tryckeri 1943. Sist men inte minst ”Våra kampsånger”, tryckår 1941, och den har röda pärmar. Internationalen finns på sidan 1. Arbetets söner på sidan 2. Priset var 25 öre.
31/01 02:12 at 02:12
Kvinnlig 40-talist:
Men priserna kan inte jämföras egentligen. Vi gamlingar gör ju ofta det felet att vi tittar på den tidens priser och suckar och tycker att det var ju bättre förr för då var ju allting så mycket billigare. Men så kan man ju inte göra.
Man kan jämföra priser då och nu på olika sätt, dels hur lång tid det tog att arbeta ihop 25 öre då, och vad man får för samma arbetstid idag, dels kan man jämföra köpkraft, blir lite olika resultat, av flera och olika anledningar.
Det intressanta är väl snarare vad och hur mycket man hade råd att köpa på den tiden, och vad som fanns att köpa. Men hur man än jämför så har vi ju mycket mer idag än vi hade då, därför att man rationaliserat produktionen så fantastiskt sedan dess.
31/01 23:33 at 23:33
Vattenproblem i sextiotalets Sverige
Inspirerad av Kerstins berättelse om hur det var att växa upp på 40-talet, plitar jag nu ner en tillbakablick på en av många 60-talsuppväxter, dvs. min egen:Ett av mina första minnen är den mörka,
17/06 12:16 at 12:16
Hejsan!
Rolig läsning från Eskilstuna. Jag är född 44,och Enköpingsflicka. Min far hade lanthandel utanför stan. Innehar ransoneringskort.bla.från 1911. Min farfar var också handelsman i Västerås. Tror inte dagens ungdomar begriper en tid som förflutet. Hur kan de svenska ungdomsnazister förneka Hitler o hans anhang! Har de sovit under historielektionerna? Naturligtvis de var inte ens i skolan! Kommer nån ihåg hur vi blev tvingade att lära in psalmverser när man började i fyran skolan? Till vilken nytta tänker jag på då förståss. Så fick man betyg i varje klass. Bra tycker jag det var. Och för ordning och uppförande. Som lanthandel vi hade kommer jag ihåg den lycka när vi skaffade en frys och kunde ha glass.25 öre för en med jordgubb. Så smaskens. Det var nån gång på tidiga femtital. Det fanns 1-öres kola, och fem öres. Hej från Inger
25/06 20:49 at 20:49
Hej!
Ursäkta min okunnighet men jag skulle vilja ha svar på några frågor om 40-talets slut. Hur skaffade man kläder? Fanns det klädaffärer eller var det vanligare att få kläderna upsydda eller sy dem själv?
Hur länge gick man i skolan?
Sminkade sig tonårsflickor 1947?
När ni pratar om att ha toalett inomhus menar ni då vattentoalett eller någon annan variant?
Vad var en vanlig frukost? Vad var en vanlig anspråkslös middag?
25/06 21:49 at 21:49
Loka:
Nu måste jag ställa dig en fråga: Har du aldrig sett en film från 40-talet, eller snuttar från den tiden på TV? Det är nästan så jag tror att du skojar vad gäller några av frågorna, det låter som om du tror att vi föddes under stenåldern. Men jag tar dina frågor på allvar eftersom flera av dem verkar helt rimliga:
Hur skaffade man kläder? Fanns det klädaffärer eller var det vanligare att få kläderna upsydda eller sy dem själv?
Svar: Jo visst fanns det klädaffärer. Det har nog funnits sådana ända sedan slutet av 1800-talet. Det fanns t.om. stora varuhus, som PUB i Stockholm ex.
Sedan var det inte ovanligt att rikare människor lät sy upp sina kläder hos sömmerskor eller på syateljéer. Det hade emellertid inte vanligt folk råd med så bland arbetare och bönder var det vanligt att kvinnorna sydde och stickade sina egna och barnens kläder. Däremot fick männen köpa sina kostymer och skjortor etc. i klädaffärer eftersom sådana krävde ganska god sömnaddsskicklighet.
Min mamma sydde mina kläder när jag var liten, fast hon kanske inte hade behövt göra det, och många av mina skolkamrater hade köpta kläder. Jag var ganska glad för mammas kläder för det betydde att jag fick precis de klänningar jag önskade. Sedan fanns det också fattigare skolkamrater som gick i ganska slitna kläder, ärvda från äldre syskon eller andra äldre släktingar.
Sedan hade vi ransonering på tyger i slutet av 40-talet och jag tror några år in på 50-talet, pga kriget.
Hur länge gick man i skolan?
Det varierade från kommun till kommun. Skolan var kommunal på den tiden – också. Den förstatligades mot slutet av femtiotalet/början av 60-talet. Du kan nog googla fram årtalen.
I somliga kommuner gick man 6 år var- eller varannan dag i obligatorisk skola (vilket var vad de flesta fick nöja sig med, få fick alltså gå på gymnasier eller högre skolor). I andra kommuner gick man 7 år i den obligatoriska skolan och i somliga åtta år. Min mamma, som föddes i Eskilstuna gick 8 år i skolan redan under trettiotalet. När vi bodde i Motala under femtiotalet hade man där 7-årig obligatorisk skola och i somliga kommuner, jag känner till somliga i Västsverige, gick man som sagt 6 år i skolan, i en del kommuner varannandag i andra varje dag.
Det var detta man ville göra något åt då man önskade se till att alla barn i Sverige fick lika mycket skolutbildning och då förstatligade man skolan i samband med att man införde den. sk. Enhetsskolan, som var 9-årig, men den blev inte allmän i hela landet förrän några år in på 60-talet.
När vi flyttade från Motala 1956, som då hade 7 årig skolplikt, till Södertälje, hade man där redan 9-årig obligatorisk skola, så jag fick plötsligt ytterligare 2 års skolplikt. Men Södertälje var då en försökskommun vad gällde 9-årig skolplikt, så det var inte vanligt ens i slutet av 50-talet med sådan.
Sminkade sig tonårsflickor 1947?
Jadå, tonårsflickor sminkande sig 1947, fast jag var inte tonåring förrän under femtiotalet. Men jag tror att flickorna började sminka sig i lite högre åldrar på den tiden, i varje fall ansåg många vuxna på den tiden att det var vulgärt att sminka sig, eller att flickorna inte skulle börja så tidigt med den ”ovanan”. Min pappa ansåg inte att jag skulle sminka mig så länge jag gick i skolan, i slutet av 50-talet alltså, men det gjorde vi förstås i smyg :-). Fast jag har en känsla av att sminket i slutet av 40-talet ofta bestod av bara läppstift, och möjligen att man målade ögonfransarna också, men puder fanns också.
När ni pratar om att ha toalett inomhus menar ni då vattentoalett eller någon annan variant?
Det fanns alla varianter. Det fanns hus med torrklosett inomhus (halvlyx) och ofta delade man toaletten med alla på samma våning, hade den i farstun alltså.
Det fanns också hus med vattentoalett inomhus (vi hade sådan från det jag föddes, men från början hade vi inte badkar i lägenheten), och under femtiotalet påbörjade man det stora nybyggnadsprojekt som idag kallas ”miljonprogrammet” och som kultureliten gärna skäller på idag, men den var en välsignelse för otroligt många människor som därmed fick tillgång till moderna lägenheter med badrum och kylskåp. Frys i lägenheterna kom inte förrän senare, mot slutet av 70-talet och början av 80-talet om jag inte missminner mig.
Men som sagt, så fanns det de äldre husen, som fortfarande var många under 40- och 50-talen, med torrdass på gården, ofta en länga med utedass. Inte så få människor bodde i sådana hus vid den tiden alltså.
Vad var en vanlig frukost?
Det där varierade nog men jag tror att gröt var en vanlig frukost på den tiden, med mjölk, smörgås och somliga åt också kokt ägg, andra åt säkert filmjöl och kanske tom med flingor. Jag har aldrig gillat gröt så jag åt alltid bara ett par smörgåsar på morgnarna -och gör så fortfarande.
Vad var en vanlig anspråkslös middag?
Oj, oj, den frågan var inte lätt, men vanligt folk, och min familj tillhörde nog sådant fast vi var inte fattiga, åt normal svensk husmanskost, strömming, annan fisk, pannkaka, fattiga riddare, dillkött, kallops, klimp, fiskbullar, sjömansbiff, biff, köttbullar med lingon, rårakor, stuvade makaroner med stekt falukorv, gula ärter med fläsk, bruna bönor med fläsk, kroppkakor, potatisbullar, kåldolmar, potatismos och fläskkorv, rotmos och fläsk eller fläskkorv, fläsk med löksås (bondsås) och i varje fall i min familj åt vi bara efterrätt på söndagarna, och då blev det ofta lite finare middag, som oxkött, fläskkotletter, fläksfilé,. Till efterrätt kunde det vara en fruktkräm eller en paj, med någon sylt till, lite beroende på årstiden. Glass kunde man ju inte servera eftersom man inte hade frysboxar på den tiden.
Lax och kyckling var ren lyx då och det vet jag inte om jag åt alls som barn. Det åts nog bara i rikare kretsar.
På 40-och 50-talen fanns i stort sett inga grönsaker under vintern, förutom potatis, som var det vanliga till maten, och morötter. Så hade man förstås lingonsylten, som man ofta kokat själv (gör jag fortfarande :-)). Så det var festligt på vårarna när de färska grönsakerna kom och man fick rädisor, som kom först, och sedan andra grönsaker. För övrigt åt man en del konserverade grönsaker, som man dels kunde köpa i affärerna, dels kunde konservera själv. Min mamma konserverade en hel del själv, som sylter, blåbärssylt, applemos, ärter, bönor och även svamp mm.
Läskedrycker fanns också, men var lyx. Det fick man bara vid festliga tillfällen och godis åt vi mycket, mycket sällan. Så var vi också smalare än dagens ungdomar – generellt. Det berodde förstås också på att vi var aktivare. Det fanns inte TV så vi ägnade oss åt fysiska övningar istället, cyklade vart vi skulle, eller gick, vi spelade bollspel och lekte ganska aktiva lekar.
Pizza, pasta och annat som man ofta äter idag, fanns överhuvudtaget inte i Sverige på den tiden. De här rätterna började komma i slutet av 60-talet och början av 70-talet då invandrare började öppna pizzerior och andra specialrestauranger och först in på 80-talet började det finnas sådana även på mindre orter överallt i landet.
Gatukök fanns inte på 40-talet, bara varmkorvstånd, och där såldes enbart kokt korv med eller utan bröd. Dessutom fanns ”korvgubbarna”, som hade en låda på magen med varm, kokt korv i, ingen kiosk alltså.
Först i slutet av 50-talet började korvkiosker att sälja mer varierade varor, potatismos med korv först, senare kom pommes fritten och ännu senare sådant som hamburgare och kyckling mm.
Och Loka, det var riktigt roligt att skriva ner det här :-).
21/07 17:26 at 17:26
Hej Kerstin,
det var jätteroligt att läsa din beskrivning, som jag fann genom att googla på eskilstuna och trettiotalet…Jag jobbar med en stadshistorisk utställning för barn inför eskilstunas 350-åtrsjubileum nästa år. Om jag skulle på något sätt använda din text eller delar av den skulle det kunna gå för sig? Hör gärna av dig på min mail!
MVH
Irène Karlbom, utställningsproducent
22/07 00:38 at 00:38
Irene Karlbom:
Kul att du uppskattade min lilla berättelse och naturligtvis får du använda texten.
Kan förresten berätta att min morfar, som var smed, hade ett vagnmakeri på det som numer heter Vagnmakargatan, och att gatan fått sitt namn efter hans vagnmakeri. Dessutom har min mormors och morfars grav kulturminnesmärkts :-). Kanske beroende på att morfar ligger bakom namnet på en gata i stan, men jag vet inte orsaken, gissar bara.
Det visar sig dessutom att nästan hela min barndom i Eskilstuna är kulturminnesmärkt, av slump förstås. Jag bodde först i hörnhuset på Sommarogatan (tror ”hörngatan” är Nyforsgatan). Alla hus som fanns då är rivna och ersatta med nya hus, men just det huset jag bodde i min första tre levnadsår finns alltså kvar på grund av detta, och har renoverats.
Sedan finns även huset på Stenmansgatan, som låg i hörnet Stenmansgatan/Gredbyvägen (Gredbyvägen var adressen) kvar. Det enda som har förändrats där är att man satt igen porten ut till Stenmansgatan, och vi bodde i lägenheten ovanför denna port. Där har tydligen ett helt området kulturminnesmärkts, tror jag. Det har i alla fall rustats upp och står kvar som när jag var barn.
Vi flyttade ifrån Eskilstuna när jag var 6 år, men eftersom jag hade hela min släkt, i stort sett, i Eskilstuna så har jag ju varit där mycket som barn och ung. Nu är de flesta borta dock, alla mostrar och morbröder (mormor födde tio barn) och endast någon av mina kusiner bor kvar. Men min mamma flyttade tillbaka dit omkring 1994 men hon är borta nu.
Jag har mycket klara minnen av min barndom där. När jag var i 50-årsåldern förvånade jag min mamma med att rita upp lägenhetsplanen på lägenheten på Sommarogatan för henne. Den flyttade vi alltså ifrån när jag var 3 år, och dessutom ritade jag upp och beskrev hur lägenheten var möblerad. Mamma bara gapade och tyckte det var otroligt att jag kunde minnas detta så exakt. Det kan jag förstås göra med lägenheten på Gredbyvägen också :-).
På Gredbyvägen bodde vi ju precis bredvid rangerbangården och vi ungar gjorde förstås allt det där som var strängt förbjudet, klättrade runt mellan tågvagnarna, kröp under tågen etc. Tur att mamma aldrig visste det.
På den tiden var ju Eskilstuna inte så stort. Staden slutade i stort sett en bit uppåt Tegelbruksgatan och sträckte sig till Eskilshem på andra sidan Eskilstunaån, samt till Djurgården åt det hållet. Eftersom jag inte är där så ofta numer så känner jag inte till några av de nyare områdena alltså.
PS:
Du får gärna mejla mig. Klicka på ”webmaster” nerderst på bloggen, så har du mejladressen där.
25/06 14:45 at 14:45
[…] i sextiotalets Sverige Postat den 31 januari, 2006 av Susanne Inspirerad av Kerstins berättelse om hur det var att växa upp på 40-talet, plitar jag nu ner en […]
31/03 23:40 at 23:40
Hm….Kul att gå tillbaka till ens barndom här i minnenas värld. Men en del av era minnen stämmer inte med mina. Jag , född 1947, i Helsingborg minns visserligen de vattenstrilande fönstren i fiskaffären på Hjälmshultsgatan. Och vid sidan om hade Herr o fru Went sin grönsaksaffär och där kunde man köpa både tomater , gurka ,äpplen,bananer och en hel del andra grönsaker och rotfrukter även under vintern ! Likadant var det på torget om lördagarna för att inte glömma Saluhallen ! Och visst fanns det pasta på den tiden ! Fast då i form av makaroner …. Huset vi bodde i på Bagaregatan stod färdigt 1948 och mina föräldrar fick en 2 rumslägenhet där med alla bekvämligheter och modernt badrum med badkar . I källaren fanns det en nså kallad ” andelsfrys” . Man kunde alltså där hyra ett frysfack om man så ville. Kyl fanns i lägenhetens kök. Förutom andelsfrysen , fanns det 2 stora tvättstugor med var sin stor 12 kilos tvättmaskin och tillhörande stor fristående centrifug . Tvättmaskinerna var dock inte automatiska och den ena värmdes upp med gas och den andra som installerades något senare var elektriskt uppvärmd . Där fanns även två stora torkrum som var försedda med en stor vattenburen värmefläkt . Förutom detta fanns det även en stor fin bastu som man kunde boka !! Detta var naturligtvis inte vanligt på den tiden och inte heller bordtennisborden man installerat .
01/04 01:00 at 01:00
Håkan Mild:
Tack för din berättelse. Det du berättar minns jag också, som en del av första åren på 50-talet. Det hände ganska mycket åren närmast efter kriget.
Många människor bodde ju även fortsättningsvis mycket omodernt. Fast även mina föräldrar flyttade in i en modern lägenhet 1950, med modern tvättstuga med elektrisk tvättmaskin etc. Då var vi ju ur 40-talet dock.