Ett undantag igen, från regeln att den här bloggen inte ska handla om mig. Men å andra sidan handlar det här också om 40-talet i allmänhet.

Jag föddes i Eskilstuna något år innan kriget var slut. Min pappa arbetade på Bolinder-Munktell, som tillverkade traktorer (tror jag) och mamma var hemmafru. Fabriken låg några kilometer hemifrån. Vi bodde i en liten tvårummare mitt emot Stenmans, en annan av de stora metallindustrierna i staden, som tillverkade nycklar. Lägenheten hade toalett, vilket i alla fall var halvlyx på den tiden men badkar fanns bara i källaren och var gemensamt för alla i huset boende (många bodde på den tiden i ett spisrum, eller i små lägenheter med dass på gården). Pappa kom hem och åt middag varje dag, och vilade en liten stund innan det var dags att cykla tillbaka till arbetet. Under hans vila fick man inte stimma inomhus.

Storvätten, som gick av stapeln var 8:e vecka, ombesörjdes i husets tvättstuga, som var försedd med en vedeldad kokbunke där vittvätten kokades. Mamma tvättade alltid tillsammans med en grannfru för det behövdes fyra händer för en del av jobbet. Att lyfta upp den kokheta tvätten till sköljkaret, som var ett jättelikt väggfast cementkar, var ett styvt jobb och det klarade de genom att lyfta hela sjok av tvätten från varsin sida med hjälp av två käppar, och sedan gällde det att tillsammans balansera över den kokheta massan till sköljkaret utan att tappa något eller bränna sig. Tvätten hängdes sedan på tork på vinden, tre trappor upp (utan hiss förstås).

Det var fortfarande ransonering på de viktigaste basvarorna, som mjöl, socker, kaffe och annat och grönsaker fanns förstås inte under vintern, med undantag för potatis och morötter. När jag gick och handlade åt mamma, hos handlaren på hörnet, klippte han av en liten ruta på ransoneringskortet, som det fanns ett för varje ransonerad vara. Det gällde att få varorna att räcka hela perioden och tills nästa ransoneringskort kom. Läskedrycker, ja det fanns sådana, men de var ren lyx och förekom bara vid festliga tillfällen, födelsedagskalas och sådant.

Det fanns ännu inte så många bilar, lite lastbilar men vanligt folk hade förstås inga bilar och en hel del frakter i stan skedde fortfarande med häst och vagn. Jag minns de där hästarna som stod och mumsade ur sina tornister utanför affärerna och som jag var lite rädd att passera, för det var så enormt stora djur. Trafiken var alltså gles men när arbetarna och tjänstemännen slutade på Stenmans vällde cyklisterna fram ur fabriksporten och fyllde hela vägens bredd under någon dryg kvart.

Det fanns ett garage på gården där vi bodde, och en fabrikör som bodde någon kilometer längre bort, farbror Olle, hade sin bil i detta garage. Till helgerna hände det att han hämtade sin bil för att göra en bilutflykt tillsammans med sin fru och då kunde vi barn få åka med honom till hans bostad, om vi satt stilla i bilen. Sedan fick vi förstås gå hem igen. Att få åka bil – det var fest om så bara en knapp kilometer.

Söndagarna var annars fortfarande heliga. Ingenting var öppet, inga lastbilar eller hästar på gatorna och då var det nästan helt trafikfritt på gatorna. Det enda som hördes under sommarsöndagarna, förutom kyrkklockorna vid högmässan, var gråsparvarnas eviga och intensiva tjattrande. Det fanns massor av dem i städerna på den tiden. Hästarna lämnade ju föda till dem på gatorna även om man städade upp hästlortarna regelbundet. Söndagarna var inte bara tysta, de var evighetslånga och ofta händelselösa för oss mindre barn. Man skulle iaktta något slags allvarligt lugn och tänka på vilodagen så att man helgade den (fast mina föräldrar var inte religiösa och gick inte i kyrkan). Ibland besöktes släktingar och det var inte så kul. Då skulle man ha bästa klänningen på sig och fick inte smutsa ner sig och de andra barnen på gården var ofta inte hemma på söndagarna så det fanns ingen att leka med ute på gården om man själv var hemma.

Då och då kom skärsliparen och slipade upp mammas, och de andra fruarnas knivar och saxar på sina verktyg, som han ställt upp nere på gården, och ibland kom pappersinsamlingen, en lastbil med några unga män som sprang i trappuppgångarna och samlade in de tidningsbuntar som de boende hade lagt ner till dem. Ibland kom det en eller ett par gårdsmusikanter och spelade och sjöng en stund på gården. Då lade en del av tanterna, som bodde runt gården, en slant i ett litet papperspaket och kastade ner till dem. Sådant var stora händelser i livet och roliga avbrott i den vanliga lunken. Vi barn kunde följa musikanterna från gård till gård och hjälpa dem att samla upp de där små slantpaketen som singlade ner från fönstren.

Det fanns förstås bio, men sådant var inte vardagsmat precis. Mitt första och enda biobesök på fyrtiotalet tog pappa med mig på. Vi såg Snövit som matinéföreställning. Det var fantastiskt, fast filmen var ju väldigt otäck förstås, med den hemska häxan (då visades den ocensurerade versionen) som skrämde nästan slaget på mig. Jag tror att jag var omkring 4 år gammal och minns ännu hur jag kröp över till pappas knä när häxan började planera sitt hemska dåd mot Snövit.

Ibland var det marknad i stan och då kunde det hända att pappa köpte en gasballong åt mig. Det var också fest. Besvikelsen var förstås stor när ballongen hade rasat ner till golvet morgonen därpå. Och leksaker då? Vad hade man? Jag hade en docka och en dockvagn och mamma som var duktig att sy, sydde fina dockkläder åt dockan, av stuvbitar och gamla avlagda kläder och pappa snickrade mig ett dockskåp av en gammal byrå i femårspresent. Det blev ett väldigt fint dockskåp och han hade till och med monterat in elektrisk belysning i det. Det var stor lyx för det fanns nästan inte sådant i dockskåp på den tiden. Så fick jag tidigt ett ritbord som var gjort för en pappersrulle där man drog fram papperet varefter. Jag har ju ritat och kluddat mig igenom nästan hela livet. Våren när jag hade fyllt sex år fick jag en splitter ny cykel och gissa om det var sensation och om jag blev lycklig. För övrigt lekte man med vad man hittade i omgivningen.

Fyrtiotalet tog slut och femtiotalet kom, ransoneringen tog slut och allting blev bättre och bättre och nu gick det framåt med rasande fart. 1957 köpte pappa vår första bil och några år därefter inköptes TV, men då hade vi flyttat från Eskilstuna för länge sedan och då var jag redan tonåring.