För att fortsätta på föregående inlägg
Jag betraktar mig som traditionell socialdemokrat på vänsterkanten, vilket väl de senaste 10 åren snarast motsvarat den politik som Vänsterpartiet stått för under denna tid. Jag antar dessutom att jag tillhör medelklassen (växte upp i lägre medelklass) och alla mina vänner och bekanta tillhör endera medelklassen, är lärare, socialarbetare, arbetar på kontor är konstnärer etc, eller är arbetare eller bönder. De senare är dock inte så många. Allihop befinner sig politiskt, som jag, på en obestämd vänsterkant och några är social- eller vänsterliberala (och mycket kritiska till dagens liberala parti). De värnar om offentlig sektor, de vill ha ett välfärdssamhälle som det såg ut före 1990. De vill ha en enhetlig skola för alla barn, goda daghem och god äldrevård. De vill ha pålitliga sociala försäkringar och de har aldrig klagat över skatterna. Nu handlar detta förstås delvis om att kaka söker maka och om människor som är gamla nog att minnas vad socialdemokraterna stod för en gång, liksom Folkpartiet. Man umgås förstås mest med människor som man har något gemensamt med.
Varje gång Mona Sahlin talar om att Socialdemokraterna måste vinna över medelklassen, och drar politiken längre åt höger för att göra det, så undrar jag alltså vilken medelklass hon talar om. Vad är det för människor som enligt henne tillhör denna samhällsklass? Alla dessa medelklassmänniskor och arbetare som jag känner anser att socialdemokraterna (liksom Folkpartiet) svek sina ideal från början av 90-talet och jag känner ingen som varit nöjd med högervridningen av dessa partier sedan skatteomläggningen i slutet av 80-talet ungefär.
De flesta jag känner är dessutom högutbildade och det sägs alltid att det är de högutbildade som var och är för EU. Jag känner en enda person som varit EU-förespråkare alltsedan omröstningen. Alla andra i min bekantskapskrets har varit negativa till EU alltsedan omröstningen. De har insett vart det skulle bära hän. De har varit tillräckligt kunniga för att genomskåda propagandan och se vad EU-medlemsskapet skulle föra med sig.
Så ju mer jag funderar över det här, desto mer övertygad blir jag om att när Mona Sahlin talar om medelklassen och att ge den vad den vill ha, så talar om hon i stort sett om dem som gått på Handels i Stockholm.
Har det aldrig slagit Mona Sahlin att en stor del av denna av henne omtalade medelklass har sina rötter i arbetarklassen, består av människor som är mycket medvetna om att de fick chansen på grund av den traditionella socialdemokratiska jämställdhetspolitiken och som därför stödjer, eller rättare sagt stödde, denna politik, så länge den fördes av S? Åtminstone gäller det väldigt många av dem som är över 45-50 och som vet hur socialdemokraternas politik har förändrats de senaste 25 åren, och de är ju också en del av väljarkåren och en som är ganska stor, så stor att de flesta politiker klagar över dess storlek.
Jag är rädd att Mona Sahlin, som är politisk broiler i kubik och som väl aldrig skött ett vanligt arbete i hela sitt liv, har alldeles för dåliga insikter i hur de socialdemokratiska väljarna tänker. Många är trogna sitt parti men det finns gränser bortom vilka alltfler av dem börjar ge upp.
Dessutom är det förstås så att många av de yngre, de som är under 40-45, inte vet, eller i varje fall inte inser, vad traditionell socialdemokratisk politik har inneburit för deras föräldrar (dvs för min generation) och också för dem själva. De har aldrig sett en mer jämlikhetsinriktad socialdemokratisk politik. De förknippar socialdemokratisk politik med dåliga skolor, med enorma löneskillnader, med nedskärningar i offentlig sektor, nedskärningar på kostnader för barnen, med privatiseringar, med sänkning av skatterna för de bäst ställda, med arbetslöshet, alltså med sådant som Göran Perssons s.k. saneringspolitik ledde till. Dessutom har de indoktrinerats att tro att det tidigare stabilt socialdemokratiska Sverige var så fruktansvärt ofritt, ja att vi alla levde i ett Sverige som var som gamla Östtyskland. De har ju ingen aning om att socialdemokratisk politik istället en gång frigjorde de flesta av oss och gav oss möjligheter och friheter som våra föräldrar aldrig kunnat drömma om. De vet ju inte att vi i flera avseenden hade större frihet som unga än dagens ungdomar har, även om vi inte hade friheten att välja mellan dyrare elbolag och de vet inte att det kulturella utbudet var större för 30 år sedan än det är idag.
Nu försöker Mona Sahlin reparera eländet genom att föra mer av den politik som de äldre socialdemokraterna aldrig har velat ha, och som de yngre med stor sannolikhet inte förstår den långsiktiga innebörden av. Jag är övertygad om att det är helt fel väg att gå och att hon därmed bara öppnar vägen för extremhögern och dömer sitt eget parti till att bli ett betydligt mindre och totalt meningslöst mittenparti. Vi behöver inte fler mittenpartier.
/Kerstin
Länkar:
- Gemensam välfärd, Miljöförbundet Jordens vänner
28/11 20:42 at 20:42
Nu vet jag inte om du var kritisk till Göran Hägglunds tal om verklighetens folk.Men ditt inlägg är helt i linje med det.Socialdemokratisk politik har helt fjärmat sig från vanligt folks åsikter och tycks mer handla om indentitets-politik och värderelativism.
29/11 12:07 at 12:07
[…] Svensson,Jinge,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Röda […]
29/11 15:08 at 15:08
O ja, Kerstin. Vi som var unga på 60-70-talen, under s-politikens höjdpunkt, hade en otrolig frihet. Vi hetsades inte av arbetslöshet – ”i värsta fall kan man alltid få jobb på posten” – och hyrorna var låga. Vi kunde i stort sett göra vad vi ville.
Det är möjligt att den friheten var för stor. Vi blev konsumister som förväntade oss att bordet skulle vara dukat (av andra) och att vi själva inte behövde bidra med något. Inte alla, men alltför många. Vilket får som resultat nu, när systemet krackelerar, att man förväntar sig att nån annan ska fixa det för själv har man inte tid.
Felet var förstås, om man ska dra det tilräckligt långt bort, Saltsjöbadsavtalet, som gav garanterade löneökningar och full sysselsättning mot att folk inte la sig i politiken utan överlämnade den åt ombudsmän och yrkespolitiker (se Lena Hellblom: Från primitiv till organiserad demokrati, avhandling 1985). Dvs det Tage Erlander sen ideologiserade till ”servicedemokrati”. Det många av oss sen gjorde uppror mot runt 1970 i namn av deltagardemokrati och byalag.
Jag tycker det är viktigt att vi inte idealiserar den gamla s-modellen eftersom den bar frön till sin egen undergång. Välfärdsstaten 2.0 måste byggas mycket mer på allas deltagande i processen. En insikt som för övrigt Gustav Möller hade redan på 30-talet även om han blev överkörd (se Per Nyström: I folkets tjänst, Ordfront 1983).
29/11 18:42 at 18:42
Sahlin kör en Obama verkar det: i stället för att ta hand om den stora breda basen av väljare som skulle kunna garantera en bra politik håller hon på att fåna sig med smågrupper som ändå röstar på högern. TCO verkar vara ganska klart över att hotet mot ”medelklassen” (ungefär mer eller mindre välbetalda folk i tjänstemannayrken) blir allt större i och med ”globaliseringen”. Detta gäller även hippa människor i centrala Stockholm. Det skulle kunna vara underlag för en bred front av olika grupper som vill försvara den klassiska välfärdsstat som de flesta svenskar vill ha. Men det är bortom de socialdemokratiska ledarnas kompetensområde idag.
30/11 10:28 at 10:28
Jag har liknande erfarenheter som dig. Det som jag tycker är konstigt är att inte Vänsterpartiet är ett 30% parti. De är ju i praktiken de som står för en socialdemokratisk politik. Är det kommunistskräcken? Är V för taffliga på att organisera sig? Är det en fråga om resurser, borgarna har Timbro och alla stora tidningar utom AB, S har ”rörelsen”.
30/11 13:43 at 13:43
Thomas: Det är amatörism. Vänsterpartisterna har sen kärnkraftsomröstningen, om inte längre, varit förhäxade av tanken att få vara med i de fina salongerna. De skulle lätt ha kunnat vara ett ”rörelseparti”, men för dem har inte det varit viktigt.
Å andra sidan är inte detta unikt för v. Även många s.k. rörelser, åtminstone dessas ledarskikt, har varit mer angelägna att bli fina NGOer som ministrar lyssnar på för att få goda idéer än att mobilisera.
Så länge vi fäster blicken vid att någon ska företräda oss i riksdagen istället för att mobilisera på gatan kommer det att förbli så här. Bygg motmakt istället för att hoppas på goda politiker!
30/11 17:05 at 17:05
Exakt samma tankar har slagit mig…
Jag tillhör samma medelklass som du, och när jag pratar med mina vänner och bekanta (också de inom medelklassen) så finner jag inte alls detta stöd för borgerlig politik i form av t. ex. friskolor, skattesänkningar etc. som borgerliga ledarskribenter tillskriver ”medelklassväljarna”.
Är det något fel på mig och mina kompisar eller varför avviker vi från normen? Är det kanske snarare så att det är MYTEN om vad ”medelklassen tycker” som är det som är i omlopp och som Mona Sahlin oroar sig för? Vilka politiska intressen vidmakthåller denna myt?
30/11 18:04 at 18:04
Jan Wiklund:
Jo, du har säkert rätt. Vi kommer inte att få någon ändring genom att uttrycka oss kritisk på nätet. Människor måste engagera sig utåt och i praktiken på ett helt annat sätt. Men hur får man dem att göra det?
Idag består ju befolkningen i stort sett av två kategorier, de som har jobb och sliter ihjäl sig och som inte orkar mer än så, och de som redan är utslagna varav många är nerdrogade till liknöjdhet.
Ja så har vi förstås de där som kan ägna sig åt dyra fritidssysslor, golfa, segla, jaga etc, för att de blivit superrika och för att de numer kan hyra sig billigt tjänstefolk.
Erik Svensson:
Mycket intressant att du har samma erfarenheter som jag. Frågan är om Mona Sahlin och hennes partikamrater i partitoppen, bara är vilseförda, eller om de istället medvetet försöker driva politiken dithän att vi får en totalt amerikaniserad situation i Sverige.
Risken är förstås att de här personerna bara har gått på den nyliberala propagandan om att ”tiderna” är så annorlunda nu och därför går det inte längre att föra en anständig jämlikhetspolitik, därför har ”vi inte råd” med en sådan längre, vilket väl är vad du syftar på.
I så fall kan vi bara konstatera att vi styrs av mycket okunniga personer, och beklaga detta djupt.
01/12 11:43 at 11:43
Kerstin: Jag såg en gång en dansk prosadikt som gick nånting i den här stilen:
Min farfars far arbetade 14 timmar om dygnet. Han var aktiv i facket och i socialdemokratiska partiet, med i frivilliga brandkåren och en sångkör.
Min farfar arbetade 12 timmar om dygnet. Han hade inte tid med frivilliga brandkåren men han var aktiv i facket och hade koloniträdgård.
Min far arbetade 10 timmar om dygnet. Han hade inte tid med någon koloniträdgård men han var aktiv i facket.
Jag har 8 timmars arbetsdag så jag har inte tid med något aktivt fackligt arbete men jag är medlem i alla fall och går på medlemsmötena.
Min son är arbetslös så han har inte tid med någonting.
Tid är något relativt. Vi prioriterar. Så länge vi inte prioriterar att värna om vår framtid utan bara om att ha det bekvämt i nuet kommer vi garanterat att få en jävlig framtid.
Det handlar bara om att förstå det. Vad vår farfarsfars generation förstod borde väl vi också kunna begripa?
01/12 15:11 at 15:11
Till Erik Svensson och Kerstin Berminge, vars bloggar jag läser, vill jag rikta en retorisk fråga. Känner ni inte till Joel Hägglund från Gävle: Organisera!
01/12 18:33 at 18:33
Jan G Lindhe
Nej, honom känner jag inte till.
03/12 11:47 at 11:47
Jag känner bara till en Joel Hägglund. Den mannen levde som invandrare i ett land där han tvingades ta de hårda och hälsofarliga jobb som de som invandrat före honom inte ville ha. För att kunna få jobb tvingades han också byta namn.
Han gick med i en rörelse som försökte skapa bättre förhållanden för arbetarna och arbetade aktivt för att fler skulle organisera sig mot den hänsynslösa kapitalism som då dominerade landet. Han blev misshandlad och satt i fängelse på grund av sin verksamhet inom rörelsen. Till slut dömdes han till döden efter en domstolsprocess, som knappast kan kallas korrekt, och avrättades genom arkebusering.
Detta hände sig för hundra år sedan och mannen är idag känd under sitt artistnamn Joe Hill.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Joe_Hill#Biografi
03/12 14:19 at 14:19
Dan Gmark:
17 också! Jag gick på den där. Hade inte tanke på att Jan G Lindhe hänvisade till en gubbe som avrättades för 100 år sedan, och att han skulle kunna göra någon nytta idag. Annars känner jag förvisso till Joe Hill och hans riktiga namn, han som bringade tröst till slavarbetarna, med att slavdrivarna lovade dem paj i himlen.