TV – strategier från 50-talet. Dags att tänka nytt eller?
När jag var ung fanns det inte så mycket som drog uppmärksanheten till sig så vi fick mestadels underhålla oss själva. Livet gick långsammare, information sköljde inte över oss varenda minut dygnet runt, som idag. På femtiotalet hade inte alla människor TV och då var det radioprogrammen, en enda kanal, som vi lyssnade till. Somliga program återkom en gång i veckan, som vissa barnprogram och en del följetonger, som deckarserien om paret Hillman exempelvis. När man följde några av de här programmen var man ivrig att lyssna varje vecka. Var det ett program man uppskattade passade man tiden noga. I mitt fall var det exempelvis programmet Spisarparty med Anders Sandström (tror jag att han hette) och Kersti Adams-Ray (som har ett annat efternamn idag), där man spelade ungdomsmusik, det enda radioprogrammet med sådan musik på den tiden. Deckarserierna ville man förstås inte heller missa eftersom man ville veta hur det gick.
När TV kom, fortsatte man på samma sätt. I början sände man bara några dagar i veckan och det fanns bara en TV-kanal. Vissa program återkom en gång i veckan, som det populära Hylands Hörna och nu började man snart sända TV-deckare av olika slag, mest amerikanska i början, också de med ett program/vecka.
Idag är det helt andra tider och mediebilden är radikalt annorlunda. Vi dränks i underhållningsprogram. Vi har nätet att gå ut på och där kan vi ta del av allt mellan himmel och jord. Det finns något intressant att se eller läsa varenda minut, dygnet runt och under veckans alla dagar. TV-kanalerna är många dessutom och konkurrerar med varandra om tittarna. Fortfarande och trots de totalt ändrade förutsättningarna envisas TV, och även radion, med att bete sig som om vi ännu levde på 50-talet eller 60-talet.
Jag vet inte hur unga människor fungerar idag, kanske inte alls som jag, eller som jag tror, men åtminstone jag tappar numer intresset för TV-deckare, eller andra följetonger, som sänds med ett avsnitt varje vecka. Det hinner hända så mycket under veckan mellan avsnitten att man glömmer vad som hände i förra avsnittet. Visst man glömmer inte helt, men fortsättningen känns aldrig lika angelägen nu som förr. Man hinner komma helt ur stämningen, engagera sig i och tänka på så mycket annat under tiden fram till nästa avsnitt. Förr hände inte lika mycket under veckan och då kunde man gå och vänta på nästa avsnitt med spänning, och spekulera om fortsättningen. Man diskuterade avsnitten med andra, för alla såg ju samma TV-program och hade åsikter om dem, och/eller teorier om ”vem som var mördaren”. Idag ser inte alla samma program och man får som sagt så mycket annat att tänka på under veckan åt att åtminstone jag aldrig blir lika engagerad numer, och så lite så att jag ofta hinner tappa intresset för ”hur det ska gå”. Är det åldern, eller har det med det enorma utbudet att göra?
Just nu, på grund av helgen, sänder man i TV1 en följetong i fem avsnitt, Criminal Justice, som är både välgjord och spännande. Man sänder ett avsnitt varje kväll, vilket ökar åtminstone min lust att se nästa avsnitt. Det känns verkligen som om man riktigt längtar efter att få se nästa avsnitt och få veta ”hur det egentligen var” då det inte känns som evighet till nästa avsnitt. Dröjer det däremot en vecka mellan avsnitten hinner, som sagt, åtminstone mitt intresse svalna högst avsevärt numer och inte sällan struntar jag i att se nästa veckas avsnitt.
Om även andra reagerar som jag så borde TV byta strategi radikalt idag, om man vill ha kvar sina tittare, eller få fler sådana. Då borde man sända följetonger med tätare mellanrum. Kanske man inte alltid behöver sända ett avsnitt varje kväll, som i det här fallet, fast jag tycker det är suveränt, men sända dem med bara några dagars mellanrum, så att tittarna inte hinner försvinna ut ur serien, känslomässigt, för att de fördjupar sig i så mycket annat under tiden.
Är det kanske dags för TV att tänka om, att inse att vi inte längre lever i ett land och i en tid med bara en TV-kanal och nästan inga andra underhållnings- eller distraktionsmöjligheter som drar vår uppmärksamhet till sig?
Vad anser Ni mina kära besökare? Jag vill gärna höra era synpunkter här.
04/04 09:52 at 09:52
För mig är räddningen att TVn har digitaliserats. Då kan jag se de avsnitt jag missat när jag har tid. Så lyckades jag se alla avsnitt av Saltön. Nu slipper man spela in avsnitt på videon.
Själv skulle jag aldrig kunna sitta flera dar i rad och kolla på tv. Har alldeles för mycket annat för mig.
Att det kommer ”bara” ett program i veckan är ett litet problem.
04/04 12:42 at 12:42
Britta Sethson
Så du har en sådan där TV med hårddisk då?
För oss är digitaliseringen snarare en katastrof, om man vill se TV ofta, eftersom vi inte har acceptabel bild mer än ibland. Det är väl, om jag ska vara ärlig, också en del av orsakerna till att jag ofta inte ens börjar se följetonger, för man vet aldrig om man kan se kommande avsnitt, om överföringen kommer att fungera den dagen. Alltså har vi inte ansett det vara någon vits att lägga ut en massa pengar på ny TV.
Sedan kan vi inte heller se TV i datorn, för bredbandet är så långsamt att man ser 10 skunder, får stillbild 20 sekunder,ser 10 sekunder till etc. Detta ids man inte titta på. Och vi är inte ensamma i Sverige om det här problemet. Det är ju inte så numer att ”hela Sverige ska med”.
04/04 16:06 at 16:06
Jag känner igen mig i din beskrivning av hur du upplevde TV:n och radion, men jag undrar om vi inte helt enkelt blvit gamla stötar som redan sett och hört allt av värde…
04/04 19:34 at 19:34
Lasse Strömberg:
Så du reagerar som jag ungefär. Det var ju intressant att få veta. Hoppas sedan fortfarande på synpunkter från lite yngre människor också, för att få klart för mig om det är skillnad mellan åldersgrupperna här :-).
05/04 10:01 at 10:01
Jag tror mig ha sett en undersökning som visar att ungdomar idag tittar mindre på tv och ägnar mer tid åt dataspel istället. Där får man nämligen själv bestämma hur det ska gå.
05/04 11:41 at 11:41
Jan Wiklund:
Ja, och så läser de inte den här bloggen – uppenbarligen.
05/04 17:00 at 17:00
Det går bra utan TV också. Har inte saknat burken sedan den åkte ut för över ett år sedan. Tycker att även de brittiska kriminalarna tappade stinget, det är väl för mycket serieproduktion där också numera. Fast ”Foyles krig” tyckte jag höll måttet de säsonger jag hann med.
Läste någonstans att man i stället för att vänta på att intressanta TV-serier kommer hit med något års fördröjning köper dem på DVD och ser hela klabbet på en gång. Är det något som sänds av en reklamkanal slipper man ju det eländet också.
Var det inte så att enda radiokanalen på sin tid slutade klockan elva på kvällen med att spela ”du gamla, du fria”, och så blev det tyst i etern till nästa morgon?
05/04 19:29 at 19:29
Björn Nilsson:
Och du tittar heller aldrig på ett TV-program i datorn?
Det kan jag inte göra för bredbandet är för litet. Så slänger jag ut TV:n kan jag aldrig se något som visas där, och trots allt, det visas ett och annat bra och/eller intressant program då och då.
Och jo, det var nog i elvasnåret radion stängdes ner för natten. Men så sov folk ordentligt på den tiden och det kanske bidrog till att de mådde bättre. Fast den tidens radio- och TV-situation vill jag inte ha tillbaka igen.
15/04 01:41 at 01:41
Jag tror att barnen förr definitivt mådde bättre utan allt strunt att se på TV. De hittade på utelekar istället.
De utnyttjade den egna kreativiteten istället för att bli passiva konsumenter som t o m kan få en snevriden bild av sig själva och sin omvärld. Nja.. snedvriden.. ? det beror på hur man tolkar saken, vad som är avsikten och vad som är önskvärt.
15/04 15:17 at 15:17
Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Vet bara att vi hade väldigt roligt på många sätt när vi var barn och unga och hur vi var mycket aktivare än dagens ungdomar verkar vara – och smalare :-).
Men nog verkar det ligga något i din tanke om att kreativiteten gynnades av att man inte fick allting färdigserverat utan fick lov att själv hitta på roliga lekar och hur de skulle organiseras. Jag undrar om barn och ungdom alls leker lekar av det slag vi lekte idag?
Fast mitt inlägg handlade kanske snarare om hur äldre eller vuxna människor reagerar på TV-programmen och vad som lockar dem till en speciell kanal.