När jag var ung fanns det inte så mycket som drog uppmärksanheten till sig så vi fick mestadels underhålla oss själva. Livet gick långsammare, information sköljde inte över oss varenda minut dygnet runt, som idag. På femtiotalet hade inte alla människor TV och då var det radioprogrammen, en enda kanal, som vi lyssnade till. Somliga program återkom en gång i veckan, som vissa barnprogram och en del följetonger, som deckarserien om paret Hillman exempelvis. När man följde några av de här programmen var man ivrig att lyssna varje vecka. Var det ett program man uppskattade passade man tiden noga. I mitt fall var det exempelvis programmet Spisarparty med Anders Sandström (tror jag att han hette) och Kersti Adams-Ray (som har ett annat efternamn idag), där man spelade ungdomsmusik, det enda radioprogrammet med sådan musik på den tiden. Deckarserierna ville man förstås inte heller missa eftersom man ville veta hur det gick.

När TV kom, fortsatte man på samma sätt. I början sände man bara några dagar i veckan och det fanns bara en TV-kanal. Vissa program återkom en gång i veckan, som det populära Hylands Hörna och nu började man snart sända TV-deckare av olika slag, mest amerikanska i början, också de med ett program/vecka.

Idag är det helt andra tider och mediebilden är radikalt annorlunda. Vi dränks i underhållningsprogram. Vi har nätet att gå ut på och där kan vi ta del av allt mellan himmel och jord. Det finns något intressant att se eller läsa varenda minut, dygnet runt och under veckans alla dagar. TV-kanalerna är många dessutom och konkurrerar med varandra om tittarna. Fortfarande och trots de totalt ändrade förutsättningarna envisas TV, och även radion, med att bete sig som om vi ännu levde på 50-talet eller 60-talet.

Jag vet inte hur unga människor fungerar idag, kanske inte alls som jag, eller som jag tror, men åtminstone jag tappar numer intresset för TV-deckare, eller andra följetonger, som sänds med ett avsnitt varje vecka. Det hinner hända så mycket under veckan mellan avsnitten att man glömmer vad som hände i förra avsnittet. Visst man glömmer inte helt, men fortsättningen känns aldrig lika angelägen nu som förr. Man hinner komma helt ur stämningen, engagera sig i och tänka på så mycket annat under tiden fram till nästa avsnitt. Förr hände inte lika mycket under veckan och då kunde man gå och vänta på nästa avsnitt med spänning, och spekulera om fortsättningen. Man diskuterade avsnitten med andra, för alla såg ju samma TV-program och hade åsikter om dem, och/eller teorier om ”vem som var mördaren”. Idag ser inte alla samma program och man får som sagt så mycket annat att tänka på under veckan åt att åtminstone jag aldrig blir lika engagerad numer, och så lite så att jag ofta hinner tappa intresset för ”hur det ska gå”. Är det åldern, eller har det med det enorma utbudet att göra?

Just nu, på grund av helgen, sänder man i  TV1 en följetong i fem avsnitt, Criminal Justice, som är både välgjord och spännande. Man sänder ett avsnitt varje kväll, vilket ökar åtminstone min lust att se nästa avsnitt. Det känns verkligen som om man riktigt längtar efter att få se nästa avsnitt och få veta ”hur det egentligen var” då det inte känns som evighet till nästa avsnitt. Dröjer det däremot en vecka mellan avsnitten hinner, som sagt, åtminstone mitt intresse svalna högst avsevärt numer och inte sällan struntar jag i att se nästa veckas avsnitt.

Om även andra reagerar som jag så borde TV byta strategi radikalt idag, om man vill ha kvar sina tittare, eller få fler sådana. Då borde man sända följetonger med tätare mellanrum. Kanske man inte alltid behöver sända ett avsnitt varje kväll, som i det här fallet, fast jag tycker det är suveränt, men sända dem med bara några dagars mellanrum, så att tittarna inte hinner försvinna ut ur serien, känslomässigt, för att de fördjupar sig i så mycket annat under tiden.

Är det kanske dags för TV att tänka om, att inse att vi inte längre lever i ett land och i en tid med bara en TV-kanal och nästan inga andra underhållnings- eller distraktionsmöjligheter som drar vår uppmärksamhet till sig?

Vad anser Ni mina kära besökare? Jag vill gärna höra era synpunkter här.