Och apropå datorer –teknostressens moder
Själv hatar jag två ting, att byta plånbok och att byta dator Båda dessa byten är rent traumatiska, och inget av dem sker frivilligt. Datorbytet är det värsta dock, eftersom det kräver många, många, många fler timmars tålmodigt letande efter det man vill ha fram och ännu fler timmar innan man kommer ihåg var det där man ville ha fram fanns någonstans, varje gång man vill ha fram det.
Det är väl bra när datorerna kan göra mer och mer, men måste man nödvändigtvis stuva om alla menyer, lägga alla kommandon på nya ställen, och dessutom byta benämning på dem, och tvinga användare att slösa en sådan ofantlig massa tid på att leta även efter de gamla vanliga kommandona?
Vänta nu, det här brukar jag hitta i vänstra hörnet – inte då, på den här datorn måste jag klicka på en liten hittills okänd och tämligen obegriplig symbol någonstans i mitten av menyn för att få upp en rullgardin där man får vandra ner en bit och klicka på ett nytt och hittills obekant ord för att få fram en annan rullgardin där kommandot ligger, med en ny och annorlunda rubrik. Det tog bara en kvart att hitta det. En vecka senare sitter man åter där – var sjutton låg det där kommandot nu igen och vad kallade man det numer då? Den här gången hittar man det redan efter 12 minuter, stor glädje – kunde det ju bli, men det blir det inte.
Unga grabbar kanske känner sig som datasnillen när de efter lite sökande hittar den där funktionen de vill använda, och växer intellektuellt flera kubikcentimeter i det ögonblicket. Det gör inte jag. Jag tycker bara att tillverkarna djävlas med mig. Jag vill använda datorn till somligt, inte ägna mig åt gissningslekar när jag sätter mig vid den. Min målsättning är inte att lösa ett klurigt tekniskt problem, eller ett språkligt sådant: Vad kallar man det här kommandot det här året då? Vill jag lösa gåtor sätter jag mig med ett korsord! Och det gör jag aldrig.
Jag svär, jag skriker, jag drabbas med jämna mellanrum av en nästan obetvinglig lust att sätta yxan i det nya underverket, som enligt informationen på försäljarnas hemsida gör allt lätt som en plätt. För att inte tala om allt man kan göra med den nya datorn, som jag inte ens vet vad det är – än mindre varför jag skulle vilja eller behöva göra det. Och en hel del av det jag uppskattat mest hos min gamla iMac med sitt gamla Mac OS9, som man fortfarande kände igen och som gjort att jag envist hållit fast vid Mac i snart 15 år alltmedan jag avskytt makens PC och vägrat ha med den att göra, det kan den nya datorn inte göra, utan istället beter den sig plötsligt ibland lika korkat krångligt som makens nya PC, som kostade 1/3 av den här makapären som jag köpte.
Inte ens katten vill ha med datorn att göra!
Hade jag bara vetat hade jag gått över till PC nu och sparat sådär en 10.000. Inte en enda Mac till för min del, och just nu känns det som om det överhuvudtaget aldrig blir en ny dator igen. När den här blivit så passé att ingenting fungerar med den längre, som fallet börjar bli med min gamla iMac, vilket väl är fallet om två år eller så, när jag äntligen börjar behärska den och känna mig hemma med den, då slänger jag ut skrället ur huset, köper ingen ny utan börjar knyppla spetsar istället.
Tack och lov att man inte behöver lägga ner hundratals timmar för att lära sig köra den nya bilen varje gång man byter sådan.
15/09 07:21 at 07:21
Jag tror inte du skrikit mindre om du gått över till PC – det hade varit fler små skillnader att försöka lära in än i övergången mellan system 9 och system X!
Jag var väldigt nöjd närj jag uppgraderade från system 9 till X för några år sedan – för på min maskin var system 9 så instabilt att det kraschade ungefär var femtonde minut. Den fördelen uppvägde problemen med att lära sig kommandon.
Det där är en viktig punkt bakom vår förmåga att lära nytt. Om man ser nyttan väldigt tydligt (som jag gjorde) lär man snabbt och enkelt. Om man tvingas byta av andra skäl, utanför ens kontroll (som att den gamla älskade maskinen inte funkar ihop med omvärlden längre) är det bara svårt.
Det jag hade mest problem med var att kringla N för ”ny mapp” istället öppnade ett nytt fönster i OS X, minns jag. Där gör jag fortfarande fel ibland.
Dock: Efter att ha använt PC på jobbet i två år (mitt eget val) har jag ruttnat och gett upp på Windows. Nu blir det åter till Mac även där. Har blivit mer och mer störd över ett antal egenskaper och funktioner som inte finns i Windows och som hjälper mig mycket i Mac.
Och de ständiga virusattackerna på PC, med kraven på att lägga allt mer tid på motåtgärder, är en plåga.
Fast jag är inte Mac-religiös; var och en får hitta det verktyg som passar dem bäst. För mig är det MAc; det kan jag konstatera efter att ha gett PCn en rejäl chans.
15/09 13:10 at 13:10
Jonas:
Jodå du har så rätt så, i allt du skriver. Jag kommer nog att älska min nya iMac bara jag vant mig vid den, men det kommer att ta ett tag till, och sedan vill jag nog inte ens arbeta med den gamla mer. Så var det när jag bytte från Stubben till Performan och senare till iMacen, så visst. Men likafullt, det är faktiskt lite onödigt och skapar onödigt arbete att ändra även på sådant som i grunden inte är olikt, som var man hittar kommandon och vad man kallar dem etc.
Sedan saknar jag möjligheten att färga själva dokumentsymbolen, det där att man i den nya programmet färgar texten under istället gör bara överblicken sämre och rörigare tycker jag. Jag har letat efter en möjlighet att ställa om det där, men hittar ingen sådan. Finns den någonstans som jag inte hittat tro?
Vad du menar med kringla N ”för ny mapp” förstår jag inte ens, så det är en krånglighet som jag inte ramlat över än tydligen Något nytt att förarga sig över när jag upptäcker det alltså