Själv hatar jag två ting, att byta plånbok och att byta dator Båda dessa byten är rent traumatiska, och inget av dem sker frivilligt. Datorbytet är det värsta dock, eftersom det kräver många, många, många fler timmars tålmodigt letande efter det man vill ha fram och ännu fler timmar innan man kommer ihåg var det där man ville ha fram fanns någonstans, varje gång man vill ha fram det.

Det är väl bra när datorerna kan göra mer och mer, men måste man nödvändigtvis stuva om alla menyer, lägga alla kommandon på nya ställen, och dessutom byta benämning på dem, och tvinga användare att slösa en sådan ofantlig massa tid på att leta även efter de gamla vanliga kommandona?

Vänta nu, det här brukar jag hitta i vänstra hörnet – inte då, på den här datorn måste jag klicka på en liten hittills okänd och tämligen obegriplig symbol någonstans i mitten av menyn för att få upp en rullgardin där man får vandra ner en bit och klicka på ett nytt och hittills obekant ord för att få fram en annan rullgardin där kommandot ligger, med en ny och annorlunda rubrik. Det tog bara en kvart att hitta det. En vecka senare sitter man åter där – var sjutton låg det där kommandot nu igen och vad kallade man det numer då? Den här gången hittar man det redan efter 12 minuter, stor glädje – kunde det ju bli, men det blir det inte.

Unga grabbar kanske känner sig som datasnillen när de efter lite sökande hittar den där funktionen de vill använda, och växer intellektuellt flera kubikcentimeter i det ögonblicket. Det gör inte jag. Jag tycker bara att tillverkarna djävlas med mig. Jag vill använda datorn till somligt, inte ägna mig åt gissningslekar när jag sätter mig vid den. Min målsättning är inte att lösa ett klurigt tekniskt problem, eller ett språkligt sådant: Vad kallar man det här kommandot det här året då? Vill jag lösa gåtor sätter jag mig med ett korsord! Och det gör jag aldrig.

Jag svär, jag skriker, jag drabbas med jämna mellanrum av en nästan obetvinglig lust att sätta yxan i det nya underverket, som enligt informationen på försäljarnas hemsida gör allt lätt som en plätt. För att inte tala om allt man kan göra med den nya datorn, som jag inte ens vet vad det är – än mindre varför jag skulle vilja eller behöva göra det. Och en hel del av det jag uppskattat mest hos min gamla iMac med sitt gamla Mac OS9, som man fortfarande kände igen och som gjort att jag envist hållit fast vid Mac i snart 15 år alltmedan jag avskytt makens PC och vägrat ha med den att göra, det kan den nya datorn inte göra, utan istället beter den sig plötsligt ibland lika korkat krångligt som makens nya PC, som kostade 1/3 av den här makapären som jag köpte.

Issi bland datorer
Inte ens katten vill ha med datorn att göra!

Hade jag bara vetat hade jag gått över till PC nu och sparat sådär en 10.000. Inte en enda Mac till för min del, och just nu känns det som om det överhuvudtaget aldrig blir en ny dator igen. När den här blivit så passé att ingenting fungerar med den längre, som fallet börjar bli med min gamla iMac, vilket väl är fallet om två år eller så, när jag äntligen börjar behärska den och känna mig hemma med den, då slänger jag ut skrället ur huset, köper ingen ny utan börjar knyppla spetsar istället.

Tack och lov att man inte behöver lägga ner hundratals timmar för att lära sig köra den nya bilen varje gång man byter sådan.