Urban Beckström förde fram moderaternas verkliga program i radions Lördagsintervju, det där programmet som moderaterna inte låtsas om inför väljarna. Det var inget lustigt program. Det handlade om sänkta ersättningsnivåer för alla dem som är arbetslösa eller sjuka. Det handlade om avskaffande av anställningsskydden, om avskaffandet av rätten att sympatistrejka. Det handlade om avskaffandet av förmögenhetsskatten och sänkning av arbetsgivaravgiften och det handlade om önskvärdheten av ökade löneklyftor.
Det handlade kort sagt om att göra de rika ofantligt mycket rikare och de sämre ställda mycket sämre ställda.
Jag anar en strategi här. Moderaterna ska spela de mjuka, de snälla, medan företagarnas propagandaorganisation ska ställa de obehagliga kraven. På så sätt kommer moderaterna att framstå som synnerligen humanitära och mer intresserade av småfolkets väl och ve än av storföretagens önskemål, ja som om moderaterna är i ren opposition mot storföretagen och deras agenda.
Vi kommer att få se en del av Bäckströms önskelista realiserad var sig vi får en socialdemokratisk regering eller en borgerlig, men med en borgerlig får vi troligen alla de eländen som Bäckström efterlyser och förespråkar – och lite till.
Journalisten frågar så Bäckström vad han anser om att VD:ar under 70-talet tjänade en omkring 6 gånger så mycket som en arbetare, medan han idag tjänar 31 gånger så mycket. Bäckström valde att inte svara på frågan och att istället prata om något helt annat, nämligen om hur viktigt det är att få folk i sysselsättning. Det ska ju löna sig att arbeta, det som egentligen betyder: ”Folk bör piskas att arbeta för mycket lägre löner”.
Om man inte visste att storföretagen brukar få sin vilja igenom i slutänden (även socialdemokraterna har alltid ansett att vad som är bra för storföretagen är bra för Sverige), skulle man skratta åt Bäckströms absurda och djupt människofientliga visioner. Nu har man istället all anledning att frukta dem.
Jag mådde rent illa när jag lyssande på intervjun.
16/10 03:33 at 03:33
Om man tror på den Karl Marx’ konfliktbeskrivning mellan arbete och kapital kanske det Urban Bäckström säger verkar hemskt. Som tur är så hade Marx fel. Det är tvärtom så att det som är bra för kapitalet (företagsamheten) också är bra för de arbetande. Ingenting i moderaternas eller Bäckström politik syftar till att ”göra de rika ofantligt mycket rikare och de sämre ställda mycket sämre ställda” utan till att göra livet bättre och friare för alla.
Vad Sverige behöver efter nästan 70 år av kall socialism är fler arbeten, radikalt lägre skatter, privatiserade försäkringssystem, en avreglerad arbetsmarknad, fri invandring, och fri lönesättning. Detta vågar dock varken moderaterna eller företagarorganisationerna säga av rädsla för maktetablissemanget. Denna feghet gör mig illamående.
16/10 13:28 at 13:28
Aqurette:
Att det föreligger en total intressegemenskap i ett samhälle är en av fascismens grundidéer.
16/10 15:11 at 15:11
Kerstin:
Så tror man inte på marxistisk konfliktteori är man fascist? Bara om man önskar en fascistisk regim kan man förfäkta tanken att både arbetare och företagare tjänar på en politik som syftar till växande ekonomi och fler arbetstillfällen? Jag är med andra ord inte bara obildad utan fascist också? Din debatteknik är verkligen förbluffande skicklig. Lite synd att denna friska debatt sker i ett undanskymt hörn i cybervärlden och inte på ett podium inför publik.
16/10 15:16 at 15:16
Jag skulle vilja ställa frågan till Aqurette, som bl. a. vill ha privatiserade försäkringssystem, fri lönesättning, fri invandring, osv. hur hon har tänkt sig att t.ex. samhällets ”sämst ställda”, utbildningsmässigt, ekonomiskt och språkligt skall, t.ex. betala för sina arbetslöshets- och sjukförsäkringar, sina läkarkostnader, sina barns passning, skolgång, tandläkarkostnader och uppehälle, osv.?
Var står Aqurette beträffande moralfilosofiska frågeställningar?
Jag skulle vilja kalla den av Aquerette föreslagna ”politiska modell” för ”anarchy of the fittest and richest”.
Och jag skulle vilja fråga: ”Aqurette, du säger att Sverige har 70 år av socialistisk politik på nacken. Tycker du verkligen det?”
16/10 15:24 at 15:24
Vad är den exakta definitionen av ”bra för”?
Själv har jag nog det intrycket att alla inblandade – antingen de begriper det eller inte – är på väg att fövandla Västvärlden till ett enda Alabama.
16/10 16:36 at 16:36
Kerstin:
Jag mår illa när jag läser ditt referat av programmet. Visst har du rätt. Det är det som är så illa.
Aqurette:
”70 år av kall socialism”.
Om den varit så kall kan diskuteras, för denna ”kalla socialism” har skapat ett land med ett av världens högsta levandsstandrad. Hur nu det kan förklaras. Kan du?
16/10 16:41 at 16:41
Aqurette:
Jag har inte sagt att man är fascist för att man inte tror på maxismen, men däremot skrev jag att idén om total intressegemenskap mellan alla människor i ett samhälle är en av grundstenarna i fascistisk ideologi.
16/10 16:51 at 16:51
Nog ligger det fog i påståendet om total intressegemenskap och fascism… och endast det påståendet i sig återför diskussionen till ett icke personligt domän…
16/10 16:59 at 16:59
Iad tyckte dessutom någon ekonomisk guru, i radions P1 (tror progammet heter ”Pengar”) att det inte var så dumt att man i Kina hade möjligheten dra vägar var som helst (läs: utan hänsyn) och han beundrade Kinas infrastruktur som var mycket bättre än Indiens, Indien, som han sade, som brukar berömma sig av att vara världens största demokrati.
Ridå!
Gärna en ordentlig diktatur som servar oss med infrastruktur och som håller folk i schack, bara vi kapitalägare får göra som vi vill!
Från barn och dårar får man höra sanningen, som det brukar sägas.
16/10 19:21 at 19:21
Eija:
Arbetslöshetsförsäkring och liknande ska betalas av den som arbetar. Skola och sjukvård har jag inte nämnt, men menar nog att dessa verksamheter till stor del måste finansieras via skatten. Principen bör dock vara att var och en betalar för sin egen välfärd och utformar sitt försäkringsskydd som det passar honom eller henne bäst, inte att alla kollektivt tvingas betala för att en elit ska ta hand om oss. Det är omöjligt för en välfärdsstat att utforma sina försäkringssystem så att de passar alla, därför bör inte staten ägna sig åt sådant utan lämna detta åt varje medborgare. (Och ja, jag menar verkligen att Sverige har varit socialistiskt styrt nästan oavbrutet den senaste 70 åren.)
Lasse Strömberg:
Svensk standard beror på att kapitalismen aldrig helt utrotats i vårt land. Istället har de socialistiska regeringarna lierat sig med ett tiotal storföretag, och med dem byggt upp landet. Problemet är bara att samarbetet med dessa storföretag inte längre fungerar lika väl eftersom regimen inte kunnat hålla tillbaka skattetrycket. Sedan 1970 har det inte skapats ett enda nytt arbete inom privat näringsliv i Sverige. Att denna trend började just runt 1970 beror på att det var då den svenska välfärdsstaten svällde och började sluka allt mer av våra resurser. Från att ha varit världens köpstarkaste land med ett Europa-genomsnittligt skattetryck började vi förlora i köpkraft i takt med att skattetrycket blir allt högre och slutligen högst i världen. Jag tycker detta är en kall och hänsynslös socialism och vill därför åter göra Sverige till ett varmare land med hög tillväxt och pengar som jobbar för folket istället för de politiska systemen.
Kerstin:
För att avsluta detta med fascism så citerar jag The Oxford Companion to Philosophy: ”Fascism [is a] political doctrine combining ethnic nationalism with the totalitarian view that the state should control all aspects of social life.” Om det är detta du tror jag förespråkar när jag skriver om friare arbetsmarknad, mindre politikerstyrning och fri invandring så förstår jag din aggression.
16/10 23:26 at 23:26
Jag mår också illa över alla dessa maktmänniskor som får så mycket utrymme i medierna trots att de inte har något annat att komma med en ren egoism. För det handlar aldrig om att de själva behöver svälja alla beska piller som de vill ordinera andra.
16/10 23:38 at 23:38
Söta Aqurette!
Den definitionen är inte någon mer utförlig analys av vad fascism är. Det finns böcker om den saken också. De brukar klassificeras som politisk filosofi.
16/10 23:42 at 23:42
Hannelore:
Jag misstänker att de här herrarna anser att alla jobbar svart för att de inte i sin vildaste fantasi kan föreställa sig att man kan överleva på 6.000 i månaden, eller ännu mindre.
De gnäller dessutom över att utsatta människor får dessa svindlande summor, ibland något högre sådana, och sedan kräver de subventioner för att anställda städerskor fast de själva tjänar osannolikt mycket, så att de utan vidare kunde hyra vita sådana och betala vad de faktiskt kostar. Men i det fallet passar det bra med bidrag från staten!
17/10 00:29 at 00:29
Kerstin:
Eftersom jag tydligen är helt körd i huvudet och du är så smart kanske du kunde hänvisa mig till en bok som ger din definition av fascism. Alla böcker som jag har tillgång till definierar fascism som något helt annat än det jag beskriver i min första kommentar. Jag har bara hittat din definition av fascism på hemsidor tillhörande allehanda kommunister, och då just som ett försök att dra likhetstecken men kapitalism och nazism. Jag betvivlar dock att någon seriöst skulle kunna driva tesen att arbetares och företagares gemensamma intresse av ökad tillväxt är att likna vid fascism.
17/10 01:25 at 01:25
Men milda makter Aqurette: Kan du bara tänka i dikotomier, är man inte vit så är man svart! Jag har inte sagt att kapitalism är detsamma som fascism.
Du började med att säga att det inte finns någon konflikt mellan kapitalägare och egendomslösa, att Marx hade helt fel om klasskonflikten. Jag kontrade med att säga att om man inte tror att det finns några konflikter mellan grupper i samhället, då hyser man en fascistisk idé.
Jodå, det finns visst ett gemensamt intresse av framsteg, tillväxt och utveckling, men bara om resurserna fördelas någotsånär rättvist. När det kommer till hur framstegens resultat ska fördelas, då är åsiktsöverenskommelsen inte längre total visar det sig.
Enligt fascistisk och för den delen också traditionell konservativ ideologi, ligger det i alla människor intresse att de får precis vad de får, om det så är ingenting. Enligt Marx ligger det i alla människors intresse att de får vara med och dela rättvist på de resurser som skapas i samhället. Enligt marxismen föreligger alltså en intressekonflikt mellan dem som har allt och dem som inte har något, eller mycket lite. Enligt fascism och traditionell konservativsm ligger det bara i allas intresse att tjäna ledaren och landets fortbestånd, oavsett var individerna hamnar på den sociala skalan och oavsett vad de får med att de resurser som skapas i samhället. Där ska människorna vara beredda att dö för ledaren och för helheten, för staten.
Vad är det för konstiga böcker du läser om politiska ideologier som inte klargör de här skillnaderna. Är de utgivna av Timbro allihop?
Därmed har jag diskuterat färdigt med dig om den här saken.
17/10 09:44 at 09:44
Fascism är en riktning i tidig modern tid, som vill fortsätta det för-moderna samhällets strukturer.
Alltså, där samhället ses som e t t hushåll, med e n ”ledare” som gemensam husbonde.
Ett fortsatt husbondevälde på industrisamhälleska, likt den antika (athenska) demokratin: husbönderna på torget.
Politiskt blir detta (samhället som ett hushåll med en husbonde) diktatur, men kallas ibland av anhängarna korporativ eller ”organisk” demokrati, till skillnad från den m o d e r n a demokratin; en person en röst – utvecklad ur alternativet: flera hushåll i ett samhälle med f l e r a husbönder.
I ett korporativ samhälle är (var) fackföreningarna också hierarkiskt sammansatta. Likt flera SACO-förbund organiserade de o l i k a tjänste-nivåer i samman förbund = intressekonflikter mellan över- och underordnade förnekas.
17/10 11:35 at 11:35
I vissa frågor känner jag mig som ett rabiat högerspöke, eller en socialdemokrat från en svunnen tid. Den här till exempel. Det är så fruktansvärt intressant att man från så många debattörer på vänsterkansten har så lätt att känna så starkt för hur välfärd ska fördelas ”rättvist”, men ha så oerhört få tankar om hur denna välfärd skapas? Jag upphör fantamej aldrig att förvånas. Hur ska människans solidaritet förmås att bli drivkraften för människans insats i produktionen när ni genom den ”rättvisa fördelningen” plockar bort möjligheten till egen vinning?
Marx hade rätt i så många frågor – bla. var han väldigt tydlig i att revolutionen måste komma globalt. Så länge det finns mer gynnsamma platser dit kapitalet kan fly så kommer det att göra det. Kvar står de geografiska ytor där man bestämt sig för att fördela produktionsresultatet ”rättvist” och inse att produktiviteten bara sjunker när kopplingen mellan arbetsinsats och utfall för den enskilde individens del försvunnit. Jag vet inte om det här är en egenskap som kan skolas bort hos människorna som Marx trodde. Däremot vet jag att alla försök att omprogrammera oss som hittills genomförts har misslyckats. Kanske beroende just på att kapitalet och dess förföriska locktoner till de initiativrika och driftiga hittills funnits kvar på andra sidan gränsen?
Men frågan ni i förlängningen måste besvara innan ni tar mer från de rika och ger åt de fattiga är – vad ska ni plantera när ni har fördelat det sista utsädet rättvist?
17/10 12:00 at 12:00
Simon: Har jag, eller någon annan på vänsterkanten, sagt att allting ska delas ut till alla och ätas upp direkt och att ingenting ska investeras?
17/10 12:13 at 12:13
Nej det har ni inte – den repliken var en del av ett större resonemang. Frågan är hur vi ska få solidariteten att räcka som drivkraft för att hålla samhället igång? Fördelningen av det sista utsädet var en metafor som var avedd att belysa problemet med den minskade produktivitet som blivit följden i alla fall som jag känner till när samhället genom höga skatter eller annan typ av expropriation tagit bort kopplingen mellan insats och utfall för individens del.
17/10 12:53 at 12:53
Simon:
Konstigt not har det tagit Timbro trettio år att övertyga somliga (och mest ungdomar) om att det är fel att betala skatt. Skatterna har varit något som svenskarna accepterat, och stött, eftersom de allra flesta som varit med lite längre, vet hur mycket som har byggts upp i samhället och hur mycket vår gemensamma välfärd har ökat på grund av skatteanvändningen.
Lustigt nog tyckte en av de ekonomer som skällt på svenska skatter i säkert 15 år i radioprogram om ekonomi, att Kinas system för utbyggnad av infrastruktur var bra för där tillfrågades inte folket. Dvs. gärna skatter för andra, bara inte för mig. De här personerna är egoister. Majoriteten av svenska folket har inte varit det mellan åren 1950 och 1990, och stora delar av befolkningen är fortfarande beredd att betala mer skatt om det går till skola, vård och omsorg. Så dina åsikter om att skatter är så fel och förstör all arbetsmoral håller inte.
17/10 13:34 at 13:34
Det är bara delvis det jag säger. Jag menar att vi kan se massor av tecken idag på att vårt samhällsbygge, grundat på hög moral hos både arbetare och kapitalister, håller på att krascha. Vänstern brukar argumentera för att detta bara beror på kapitalisternas ökande girighet. Högern lägger istället skulden på arbetarna och de sjukskrivnas lättja.
Min övertygelse är att felet kan sökas på annan plats – nämligen i att regelverket/samhällsbygget i mycket har lyft bort kraven på arbetstagarna att vara moraliska, samtidigt som kapitalisterna uppmuntrats att bli allt girigare. Lägre möjligheter att tjäna pengar här hemma har kombinerats med ökade möjligheter utomlands -samtidigt som hela medelklassen numera har del i leken på kapitalmarknaden.
Vad som behövs är alltså regler som styr de enskilda individernas beteende åt mer moraliskt håll, oavsett de är knegare eller företagare – småsparare eller kapitalister. Ju nyttigare man är för samhället desto bättre ska det gå för en själv. Detta sagt med den tydliga reservationen och förbehållet at även människor som av tillfälliga eller andra skäl inte kan vara nyttiga ska ges möjlighet till ett drägligt liv.
En kapitalist som försöker berika sig på onyttiga eller omoraliska affärer ska alltså ha det lika tungt som en statstjänsteman som inte orkat masa sig till jobbet efter en blöt kväll. En sjuksköterska som hoppar in och täcker upp extra vid högbelastning ska se det i plånboken på samma sätt som en företagare som satsar liv och kapital på en idé som lyckas. Så ser ett rättvist samhälle ut i mina ögon.
17/10 13:46 at 13:46
Simon!
Jag är hemskt, väldigt och förfärligt ledsen, det verkar som om jag av misstag raderade ditt senaste inlägg eftersom jag inte hittar det här nu. Det var verkligen inte meningen. Jag tyckte att jag godkände det och så kikar jag här och på andra ställen i bloggen, men det är bara borta, finns inte heller bland kommentarerna på mitt interna bord. Mycket pinsamt. (Jag förstår egentligen inte hur det kunde försvinna för jag har definitivt inte klickat i någon ”är du säker på att du vill radera-ruta)
Skriv in det igen så blir jag glad. Det var ett bra inlägg!
17/10 15:13 at 15:13
Simon igen:
Vi verkar vara ganska överens om det du skriver i ditt senaste inlägg
Jag tror nämligen inte heller på någon renodlad planekonomi, borde kanske sagt det mycket tidigare.
17/10 17:16 at 17:16
Det tycks finnas en idé om att kapitalister är en särskild sort människor med helt andra drivkrafter än ”vanligt folk”. Så är det inte. Målet för de flesta är att få ett så bra liv som möjligt och att öka sin komfort. Girighet kan detta kallas om man vill.
Vänsterdebattörer vill gärna framhålla att passiva bidragstagare inte är giriga medan kapitalstarka företagare med stora bonusprogram är det. Jag menar nog att girigheten förenar båda dessa grupper, för det handlar i båda fallen om att få ut så mycket som möjligt för så lite arbete som möjligt. Att tjäna sitt uppehälle på garanterad bonusutbetalning (alltså fri från prestation) är detsamma som att uppbära a-kassa eller sjukersättning utan att söka jobb eller rehabilitering. Egentligen angriper alltså den politiska vänstern och höger samma sak, ändå försöker man låtsas som att man är varandras motsatser.
Girigheten är en av de bästa drivkrafter som finns. Det är alltså inte människors strävan efter att ”roffa åt sig” som bör bekämpas. Istället är det kopplingen mellan prestation och belöning som bör stärkas. För bolagsstyrelserna innebär detta att bonussystem åter måste kopplas till konkreta resultat, och för ”trygghetssystemen” – privata eller statliga – innebär detta att bidragen måste kopplas till tydliga krav på arbetssökning och rehabilitering.
17/10 23:06 at 23:06
C. L. K. Aqurette:
Girighet betyder för mej att man vill ha mer, mer, mer hur långt som helst. Att mättnadskänslan saknas. I min begreppsvärld så är narkomanen och den girige på samma nivå psykologiskt. De har övergett sina gränser.
Att vilja ha det gott nog är inte girighet i mina ögon. Då befinner man sej mitt i ”utbudet” och vill ha sin del av kakan. Däremot så påverkas vi av reklam, media m.m där vi luras tro att ingenting är gott nog. Det är motorn i köphysterin idag. Det finns som en sövande mer-mer-mer-propaganda i luften som tjänar syftet att manipulera fram behov efter det som inte behövs.
När du jämför bonus-fuskare i toppen av pyramiden med fuskare i botten, så haltar det för mej. Jag reagerar positivt på att du erkänner fusket i toppen. Men i mina ögon är det skillnad mellan miljoner och tusenlappar. Och jag tänker att i en hierarki så fungerar det psykologiskt så att om toppen skor sej, så spiller den mentaliteten neråt.
Trots det så kan jag se fler hederliga bland botten-skiktet än i toppen-skiktet. Som om det inte är så noga med moralen när man kan köpa sej fri… Och den tendensen är skrämmande i ett rätts-samhälle. Det är den undergrävande faktorn, som jag ser det.
18/10 04:16 at 04:16
Petra:
Vad girighet är kan diskuteras. Men jag vidhåller att det är samma mekanismer som ligger bakom människors strävan efter mer. Men som sagt, girighet är en bra drivkraft. Det finns ingenting snuskigt eller omoraliskt i att vilja bli framgångsrik och förmögen. Problemet är alltså inte girigheten utan de system som ger människor belöningar utan motprestation.
Visst är det skillnad mellan miljoner och tusenlappar. Men att rättfärdiga ett felaktigt beteende med att andra gör samma sak fungerar inte. Var och en är ansvarig för sina handlingar.
Det var inte svårt att ”erkänna fusket i toppen”. Fusk är fusk oavsett på vilken nivå det sker. Men om jag ska vara ärlig så stör det mig mer att människor fuskar med bidrag än att chefer i privata företag får för mycket i bonus. Detta helt enkelt för att bidragstagarna lever på pengar som vi alla tvingats betala medan pengarna cheferna får kommer från aktieägarna.
Slutligen instämmer jag i att det är skrämmande att människor behandlas olika i en rättsstat. Som jag ser det bygger en stats legitimitet ytterst på att medborgarna erkänner behovet av vissa gemensamma lagar som gäller lika för alla. Tillåter man vissa att bryta mot lagarna förlorar staten i förlängningen sin legitimitet. Så långt har det dock inte gått i Sverige ännu.
18/10 09:36 at 09:36
Jag måste säga att jag tycker att CLK Aqurettes förställningar om arbetsmarknaden är verklighetsfrämmande.
Det går 10 arbetssökande personer på varje (formellt) ledigt arbete.
Detta kan inte förklaras med Anna Heborgs attitydproblem ”lättja” eller ”fusk” och arbetssökandes låga moral, utan just matematiskt: 1/10.
Och vi kunde läsa i bladen i dag att de offentliga pengarna för rehabilitering frös inne för 10-15 år sedan…
Knappast de sjukskrivnas fel.
Att sedan ”bonusarna” borde ha varit knutna till minusresultat, är väl givet, men då skulle de aldrig ha funnits – och inte heller blivit ett samhällsproblem.
18/10 09:42 at 09:42
Petra och CLK –
Mycket kloka synpunkter!
Min tro är att sanningen finns hos er båda: Girighet finns hos alla människor och de uttryck vi ser hos Skandiachefer och sjuklönefuskare är olika uttryck för samma drivkraft. Problemet är ett – vi människor jämför oss alltid med varandra – och helst uppåt. Bygger grannen i väster ut så känns vårt eget hus plötsligt trängre – även om grannen i öster fortfarande bor lika trångt som vi. De här drivkrafterna hos oss utnyttjas vilt av marknadskrafterna i reklam och annan kommunikation vilket bl.a. får till följd att vi människor mår allt sämre trots att vi får det allt bättre.
Problemet med CLK:s resonemang att se girighet som något i stort sett bara gott, är just att vi inte kan se var det tar slut – något som om inte annat visas av Skandiacheferna. Om vi ponerar att Maslow hade fel, och det bara finns ett steg på behovstrappan ser utvecklingen mörk ut för mänskligheten. Om inte krig och korruption blir slutpunkten för vår samlade girighet så lär miljöförstöringen bli det. Problemet med Petras resonemang, att göra skillnad på girighet beroende på var man befinner sig i inkomsthierarkierna, är att det krävs en artificiellt införd gräns – när blir naturlig girighet ond?
Paretooptimeringen som tankegång är således fel. En person kan nära nog per definition inte få det bättre utan att någon annan får det sämre, och därmed faller en viktig del av det liberala ekonomiska idébygget. Men vad ska vi bygga istället då? De vänsterideologier jag befattat mig med antar samtliga att girigheten inte finns, alternativt kan skolas bort och ersättas med solidaritet. Jag tror inte på det – ingenting jag sett i världen tyder på att solidariteten är tillräcklig som drivkraft för att ett samhälle. Men jag låter mig gärna motbevisas…
Istället tror jag på en styrd girighet: Människor ska kunna bli rika eller lata eller hur de nu vill förvalta sina möjligheter, men förutsatt att det de gör inte förstör för andra. Samhällsnyttig verksamhet skall med främst ekonomiska styrmedel premieras och vissa typer av samhällsfarlig till och med förbjudas. Människor och samhällen kan behöva hjälp att ta sig upp från de materiella stegen på Masslowtrappan och istället se till andra (högre?) värden. Men vem ska då avgöra en verksamhets samhällsnytta, eller -fara, och hur ska man veta att beslut om detta fattas på sakliga grunder? Korruption drabbar ju alla makthavare. Där har tankebygget dessvärre nått sin gräns. Någon som har idéer?
18/10 14:59 at 14:59
C. L. K. Aqurette:
Jag vill inte rättfärdiga något felaktigt beteende. Bara för att chefen skor sej så har inte de anställda ansvarsbefrielse. Däremot pekar jag på det psykologiska sambandet – hur vi omedvetet fungerar. Vi är inte alltid medvetna om hur vi motiverar våra val.
Jag tänker att du inte vill kännas vid att vi är psykiska varelser, och att psyket har sina strukturer. Jag undrar om du förstår hur jag tänker när jag talar om gränslöshet? Vi har behov av gränser för vårt beteende. Dessa gränser sätter vi som kollektiv. Mord är t.ex inte okej – det är en kollektiv gräns. Att mord ändå sker går att förklara psykologiskt – men förklaringen är aldrig en ursäkt. Dock kan förklaringen nyansera bilden av skuldfrågan. Världen är sällan svart eller vit.
När girigheten går utöver det som kollektivt accepteras så har en gräns passerats. Eftersom de i toppen fjärmat sej från fotfolket i hög grad så har de ingen aning om var den kollektiva gränsen går. Det är det som är klassklyftor. Att man inte delar samma verklighetsuppfattning.
I själva verket så har varje människa en egen verklighetsuppfattning, men trots det så är vi känsliga för vad som socialt är okej. Och på så sätt kan avgränsade grupperingar bli fjärmade från det som allmänt är okej. Som i sekter t.ex. Detta gör oss också känsliga för ”ledare” som är karismatiska och lätta att se upp till. Man kan passera sina egna sunda gränser för ledarens skull, det är en psykologisk fälla i våra inren som vi har att vara vaksamma emot. På samma sätt kan man passera sina gränser för kollektivets skull, vill jag tillägga, och det är detta prov varje människa står inför varje idag: Var går min gräns?
Varje människa har ansvaret för att säga: Stopp – där går min gräns. Detta ansvar är svårt att ta eftersom få lärt känna och är medvetna om sina egna gränser. När man handlar för att man ”måste” eller av rädsla, så är det ofta för att man inte tar eget ansvar. Och med det menar jag inte att man kan skita i alla måsten. Men man har att ta ställning inför dem, så att man sedan inte skyller på andra.
simon j:
Vad betyder paretooptimering?
Jag tror att jag ovan besvarat hur jag ser på gränsen för girighet. Jag tänker att det är en gräns som vi drar kollektivt. Det blir inte en exakt gräns – men idag är den passerad med råge – om vi lyssnar till opinionen.
Jag håller med dej om att korruption drabbar alla makthavare mer eller mindre – det är, som jag ser det, en inbyggd psykologisk svaghet i människan. Därför skulle vi kunna kräva strikt hederlighet av de med makt, och som du antyder, stränga gränser mot maktbefogenheter.
Du efterlyser idéer. Mmm. Om ingen människa har makt över någon mer än sej själv – så vore saken löst. Jag tänker att det är kärnan i liberalismen. Att alla har makt och ansvar över sej själva. Däremot anser jag att det är fel att kalla det för frihet. Frihet är ett ord som oftare lockar till ansvarsfrihet än till ansvar. Typ – jag kan göra vad jag vill!
Att ta sin egen makt på allvar, och det egna ansvaret, kräver att ingen annan tar det ifrån en. Det kräver en kollektiv moral… Ja, det får räcka för nu.
18/10 15:23 at 15:23
Det är en tankefigur som lanserades av en Italiensk matematiker som hette Pareto och i princip innebär att en åtgärd som innebär en förbätring för någon utan att innebära en försämring för någon annan är bra. Den är kopplad till Bentham och utilitarismen och tillämpas i förlängningen även på kollektiv och hur stor förbättring för en grupp som kan motivera en försämring för en annan.
18/10 18:40 at 18:40
Bara ett par avslutande kommentarer.
Simon J:
Det mesta du skriver är bra och vettigt även om jag har små invändning. Fel har du däremot när du skriver att ”en person kan nära nog per definition inte få det bättre utan att någon annan får det sämre”. Det fina med marknadsekonomin är nämligen att alla kan få det bättre. En fri och dynamisk ekonomin är inte ett nollsummespel. Gör vi en historisk tillbakablick ser vi att det för hundra år sedan var en stor majoritet som levde i fattigdom och mycket få som levde i överflöd. Sedan dess har ekonomin växt enormt och med det har fattigdomen minskat radikalt och allt fler lever i överflöd. Det är svårt att se förlorarna. De grupper och folk som är fattiga nu var det med all säkerhet för hundra år sedan också.
Petra:
Jag håller helt med dig om att moralen är personlig. Faktum är att jag skulle vilja gå längre och säga att vi alla, var och en för sig, är helt autonoma när det gäller moralfrågor. Dock håller jag inte med om att moralregler ska baseras på vad majoriteten i ett samhälle tycker. Den typen av kollektivism kan leda oss var som helst. I stället tror jag att man i moralfrågor bör försöka hitta rätt med hjälp av rationalism. Du exemplifierar med mord, och jag skulle här vilja hävda att mord är fel därför att det inte skulle gynna någon att det blev tillåtet att mörda. Likt Immanuel Kant menar jag att en maxim (moralisk levnadsregel) är bra om den går att tillämpa som allmän lag. Alltså: Om jag planerar att mörda någon måste jag fråga mig vad som skulle hända om alla andra också började mörda. Eller: Om jag fuskar till mig bonus eller bidrag måste jag fråga mig vad som skulle hända om alla andra också började fuska till sig bonus och bidrag.
19/10 07:21 at 07:21
CLK –
Min omprövning av den liberala dogmen som du återciterarar – och som jag för övrigt länge bekännt mig till själv – kommer utifrån den återkoppling till subjektet som jag beskrev ovan. Om den enskilda människan uppfattar att hennes situation försämras när hennes granne får det bättre så håller ju inte dogmen. Då befinner man sig i den situation vi haft de senaste 50 åren, där det materiella välståndet ökat konstant, medan människors välbefinnande minskat. Till vad nytta ska vi fortsätta att eftersträva ekonomisk tillväxt om den inte är kopplad till ett ökat välbefinnande hos människorna? Om vår avund mot dem som har mer ändå hindrar oss från att njuta av det vi har?