Mer disciplin är ordet för dagen – förra sekelskiftet tillbaka
Jag har skrivit om det tidigare: Den intellektuella trenden blir på punkt efter punkt alltmer lik den som rådde vid tiden kring förra sekelskiftet. Reaktionen slår tillbaka med full kraft inom snart sagt alla områden av våra liv. Attitydförändringarna går, som det brukar vara i sådana här sammanhang, långsamt i början och sedan allt snabbare.
Den senaste trenden, som slår ut i full blom nu, är beundran för och kravet på disciplin. Nu ska piskan fram igen, och användas på alltfler människor. Människorna i samhällets botten, och de blir fler och fler dessutom, ska lära sig veta hut. Det gäller både vuxna och barn. Sedan ganska länge har ”hårdare-tagismen” rått vad gäller sjuka, arbetslösa och gamla. Det började med krav på hårdare tag mot invandrare i början av 90-talet och har fortsatt med krav på samma hårdare tag även mot sedan generationer infödda svenskar, precis som man kunde förvänta sig.
På arbetsplatserna börjar man nu införa regelverk av 1800-talsmodell. Idag berättar GP om hur Volvo inför ett regelverk för ren förnedring av de anställda. Genom TV och DN får vi veta att det inte är så dumt att låta barn stå i skamvrån (nå, man ska ju kalla det för något annat, som ”gula rummet” förstås, för ”skamvrå” låter så tråkigt” men skamvrå handlar det om lika förtvivlat) och nu vill den borgerliga regeringen införa ordningsbetyg och disciplinära sanktioner i skolorna igen.
Kontrollsystemen byggs ut inom alla områden, från tillåtelse till telefonavlyssning av oss alla över läsning av vår mejlkorrespondens och kontroll av vilka sidor vi besöker på nätet till tillstånd för polisen att bryta sig in och montera in mikrofoner i våra hem. Även här börjar det med kontroll av invandrarna, närmare bestämt muslimska sådana. De kan ju misstänkas för terrorism. Inom femton år kommer det att anses självklart att även ”infödda svenskar” måste misstänkliggöras och kontrolleras noggrannare och på samma sätt. Det handlar helt enkelt om en smygfascistisering. Sakta men säkert vänjer vi oss och accepterar det nyfascistiska system som nu genomförs – bit för bit:
Jag var ju inte ”jude” så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte kommunist, så jag brydde mig inte.
Jag var ju inte zigenare, så jag brydde mig inte…..
Typiskt för fascism är regerande genom terror mot befolkningen. När människor kan fängslas och utvisas till tortyr utan att de ens får veta vad de anklagas för då har vi infört fascistiska metoder redan. Det här handlar helt enkelt om att skrämmas, om att göra alla muslimer osäkra, och det här är sättet att smyga på också befolkningen i övrigt det nyfascistiska styrsystemet för:
Jag är ju inte invandrare, så jag bryr mig inte….
Jag är ju inte muslim, så jag bryr mig inte….
Länkar:
Tyst i klassen med både piska och morot, DN
Volvo Personvagnars nya attityd – hota sina anställda, GP
Hassan Asad, hotas av utvisning, GP
17/01 16:22 at 16:22
Fast nuförtiden är det väl snarare,
Jag har ju rent mjöl i påsen, så jag bryr mig inte…
17/01 18:41 at 18:41
MAD:
Så sant, men är det inte i själva verket en variant av samma replik, innebärande: Jag är inte muslin, jag kan inte misstänkas för att vara terrorist – så jag bryr mig inte.
17/01 19:35 at 19:35
Ordningsbetyg är populistiskt och helt i linje med liberalernas försök få de allt fler ”marginaliserade” neutraliserade.
17/01 23:35 at 23:35
Nog finns det anledning att känna oro för nyfascistiska strömningar! Liberalernas nyauktoritära idéer om hÃ¥rdare tag i skolan har jag känt är nästan snudd pÃ¥ fascistiska… Och pratet om hÃ¥rdare tag har gjort och gör det opportunt att alltmer uttrycka sÃ¥dana idéer rent allmänt i samhället… Och det är litet otäckt! Att liksom försöka hitta syndabockar.
Â
Jag började läsa Gellert Tamas ”Lasermannen” för snart ett Ã¥r sedan och den läsningen var ganska skrämmande, sÃ¥ skrämmande att jag fick lägga boken Ã¥t sidan. När Sverige genomgick den värsta ekonomiska krisen pÃ¥ decennier, p.g.a. överhettningen i ekonomin (i slutet av 1990 köpte jag en bostadsrätt vars pris rasade till intet en bit in pÃ¥ 1991, sÃ¥ jag rÃ¥kade personligen ut för detta) och stÃ¥lbadet började genomföras pÃ¥ arbetsplatser. I dess spÃ¥r kom ”utbränningarna”, men flera Ã¥r senare…
Â
Han skriver att i dess spår växte en nu militant rörelse fram. Runt om i landet hotades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. I riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Â
Allt detta skriver Tamas om, men vad fort man glömmer, jag hade glömt en massa av det Tamas skriver om!! Tamas menar att lasermannen pÃ¥verkades av dessa strömningar… Trots att eller kanske för att han själv har invandrarbakgrund…
Â
Jag läste också där någonstans om hur dåvarande statsminister Carl Bildt handskades med Lasermannen. Vilket han gjorde på ett väldigt lamt eller tamt sätt, som gjorde mig helt förskräckt att läsa igen. Nästan så man fick intryck att han stödde det som hände, själv har nästan drag av fascistiska idéer!?
Â
Det var alltså under några månader runt årsskiftet 1991-92 som lasermannen satte skräck i Stockholm. Beväpnad med ett lasergevär sköt han sammanlagt 11 personer vid 10 olika attentat. Varav en dog och flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sin mörka hårfärg. (Lasermannen själv färgade sitt hår).
Â
Vad som ocksÃ¥ var intressant (och skrämmande) var lasermannens uppväxtförhÃ¥llanden. Grogrunden för hans hat, som tog sig sÃ¥dana uttryck. Som liksom blev legitima genom de Ã¥sikter som dÃ¥ började bli opportuna att ge uttryck Ã¥t ocksÃ¥. Han fick ett tillÃ¥tet, liksom ânaturligtâ objekt för ett hat som han inte kunde rikta mot dem han borde rikta det mot.
Â
Andra objekt för sÃ¥dant hat behöver ju inte bara gälla mörkhÃ¥riga, utan kan komma att gälla andra grupper i samhället… Och sÃ¥ kändes det redan dÃ¥: klappjakt mot sjukskrivna (misstänkliggöra dem)… Och detta har fortsatt. Idag gäller det arbetslösa, som sägs leva pÃ¥ samhället… Kanske psykiskt sjuka kan komma att bli en sÃ¥dan grupp osv.
Â
Den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus (som man kan googla pÃ¥) skrev boken ”Base Instincts” runt millennieskiftet (finns inte pÃ¥ svenska och är utgiven pÃ¥ W. W. Norton, New York – London) om hur han av en slump tillsammans med en kvinna började undersöka seriemördares bakgrund. Hur dessa människor (främst män är seriemördare) var. Och den var/är fruktansvärd, helt fruktansvärd. Han beskriver ett antal fall i boken ingÃ¥ende: seriemördare som han undersökt och intervjuat.
Â
Han skriver om hur misshandel (fysisk, sexuell, emotionell) kan leda till mord.
Â
Barn som blir utsatta för övergrepp (fysiska bland annat i form av aga, samt sexuella, emotionella övergrepp) kan bli sÃ¥ skadade i hjärnan att de blir helt känslokalla… Utvecklingen av vissa centra (framlob!?) kan bli sÃ¥ skadade av misshandel att de inte utvecklas som de ska. Deras medkänsla med andra (och framförallt sig själva och det de utsatts för) gör att nervceller inte utvecklas som de ska helt enkelt. Och skadorna kan bli sÃ¥ svÃ¥ra och irreversibla att de i värsta fall inte gÃ¥r att reparera. Hur tÃ¥lmodiga och välupplysta pedagoger, terapeuter och annan omgivning de än har.
Â
Han skriver (min översättning) att âutvecklingen av synapser mellan nervceller i hjärnan är mycket känslig för den yttre omgivningen, inkluderande den psykosensoriska omgivningen.â (Sidan 120).
Â
Jag tänker ocksÃ¥ pÃ¥ seriemördaren Ulf Olsson i Hörby… Men där handlade det ju inte om politiska motiv. Utan om har mot prostituerade och övergrepp pÃ¥ smÃ¥ barn.
Â
Dina farhÃ¥gor om fascistiska strömningar är kanske verkligen inte helt obefogade…
Â
Hur behandlar vi våra barn? Och hur borde vi behandla dem? Med respekt och aktning från första början och vågar vi i omgivande samhälle gripa in, vare sig som enskilda eller som myndigheter? Jag tycker inte alls om jan Björklunds idéer! Och har aldrig gjort det, ens många år innan han nu blev minister.
Â
Lars H. Gustafsson skriver om detta med skam och skamvrÃ¥n ocksÃ¥. Hur han blev uppfostrad med den och vad det innebar för dem som blev det, fÃ¥r honom själv. Han tror inte pÃ¥ sÃ¥dana metoder (jag behöver liksom kunna citera andra! Som formulerar det jag själv tycker är bra! J). Han menar att det finns större brister i vÃ¥ra humanistiska samveten än i vÃ¥ra auktoritära (man kanske kan tolka det helt enkelt som att vi tror mer pÃ¥ auktoritära idéer/ideal än humanistiska om man ska se till tendenserna i samhället i stort, med Nanny-program, som jag heller inte alls tycker om). I värsta fall kan detta leda till en ÃNNU mer auktoritetsbunden hÃ¥llning som dövar det egna samvetets röst.
Â
Han skriver bland mycket annat: âUnder senare Ã¥r har vi fÃ¥tt en reaktion mot en sÃ¥dan humanistiskt Präglad fostran /â¦/ Under fältrop som âVÃ¥ga vara förälderâ, âVÃ¥ga vara vuxen!â och âVÃ¥ga sätta gränserâ förs nu en kamp för Ã¥tergÃ¥ng till mer ordning och reda, stramare tyglar och fastare disciplin bÃ¥de i hem och skola. SOM OM DET SKULLE KRÃVAS SÃRSKILT MOD ATT BEGRÃNSA OCH FÃRTRYCKA! [min kursivering]â.
Â
Och han skriver faktiskt om sÃ¥dana här rum dit barnet fÃ¥r gÃ¥ för att ta âtime-outâ. Och han skriver apropÃ¥ dem (s.43): âDet här är metoder som tyvärr redan används pÃ¥ flera förskolor idag, ocksÃ¥ i vÃ¥rt land. Jag tycker inte om dem alls och har hjort vad jag har kunnat för att bekämpa demâ.
Â
Jättestora frÃ¥gor, jo. Och det finns massor att säga om detta. Pincus beskriver ju hur det är i USA. Det är ju människor där han har undersökt. Han diskuterar ocksÃ¥ hur myndigheterna hanterar fall av misshandel och vanvÃ¥rd⦠Hur handfallna de alltför ofta är och ser mellan fingrarna. Men, ja, hur hanterar man detta? Men jag tror mycket pÃ¥ upplysningâ¦
Â
Jag skulle nog kunna skriva en hel avhandling om detta. Det finns mycket mer att citera från de ovan nämnda författarna!
Â
Â
Â
18/01 00:13 at 00:13
Marie:
Jodå, lasermannen påverkades säkert av attityderna då, och de var gräsliga, framför allt tjatades det om invandrare och hårdare tag mot dessa.
Jag arbetade vid den tiden som lärare i svenska för vuxna invandrare och var rasande på massmedia och journalisternas skriverier. De var rent otroliga och ingen protesterade fast det mesta som skrevs i tidningarna var rena rama dravlet, men det uppmuntrade nynazzarna och de invandrarfientliga, som kände att de nu hade vind i seglen. Det hade de dessvärre i ännu högre grad idag. Jag gissar att de tar plats i riksdagen vid nästa val – och skulden är våra politikers, inom samtliga partier, som agerar helt bakvänt som istället för att förebygga att fler börjar sympatisera med dessa, beter sig så att många fler kommer att, om inte annat, proteströsta på dem nästa gång.
Precis som du skriver, så reagerade dåvarande statsministern, Bildt, vänldigt lamt vad gällde det här plötsligt uppblossande invandrarhatet och mot alla attentaten mot flyktingar och flyktingförläggningarna, endast då någon/några vräkte omkull gravstenar på en judisk kyrkogård i Stockholm behagade det honom att uttala ett fördömande.
Sedan har ju de homosexuella också råkat mycket illa ut i spåren av nazismens återkomst. Vi ska inte glömma att flera har mördats också i den gruppen ochh många fler har misshandlats, och hotas även idag.
18/01 00:48 at 00:48
Man håller på att skapa ett ”vi och dom-samhälle” vilket är mycket farligt. Precis som du skriver så har ju ”vi” inget emot att man kollar upp ”dom” efterson vi är de som har rent mjöl i påsen medans det då måste vara dom som inte har det eftersom det finns problem i samhället. Vi slår oss för bröstet med att vi har ett tolerantare samhälle medan hatbrotten rapporteras dagligen, men de begås av ”dom” och dessutom inte mot oss.
De sjuka, arbetslösa, oroliga i skola, missbrukarna, flyktingarna, låginkomstagarna (phuu) får helt enkelt skylla sig själva när de gör så dumma val.
18/01 14:05 at 14:05
Hårdare tag har aldrig hjälpt. Människor måste känna sig trygga för att utvecklas till bra personer.
I tusentals år har människor uppfostrat barn med hårda tag och se hur världen ser ut med krig.
18/01 19:19 at 19:19
Den som inte som barn haft grundläggande trygghet, kommer som vuxen automatiskt hamna i den där gruppen som ”idag för skylla sig själv” för att ha hamnat dit man hamnat, dvs. bland de arbetslösa, fattiga, utslagna osv.
Det är i mitt tycke märkligt att det skall vara så svårt för oss människor inse hur stor roll våra känslomässiga erfarenheter, särskilt tidigt i livet, spelar.
Visst finns det så kallade ”maskrosbarn” som trots svåra uppväxtår växer till ansvarsfulla och sunda vuxna, men så varierar ju också graden av miserabla erfarenhet och ingen kan dra en gränslinje för vad som är för mycket.
Vi måste väl börja förlita oss på de nyandliga tankegångarna att var och en får vad var och en behöver, både av materiellt och i erfarenhetsväg (!???!)
Usch. Personligen blir jag illamående med tanke på dagens dominerande politiska ideologier.
19/01 12:33 at 12:33
Många barn har haft en otrygg uppväxt. Att säga att det automatiskt leder till misär är patetiskt. Trygghet är överskattat. Människan är gjort för att klara sig i en otrygg värld.
Men devisen i Sverige är: Trygga människor vågar!
Sverige är överdrivet tryggt och vi är ett av jordens fegaste och mest hjälplösa folk. Men det beror förstås på att det fortfarande finns lite otrygghet kvar, eller hur?
Kärlek och trygghet är inte samma sak. Otrygghet kan vara en kraftfull sporre. ALLA föräldrar ger sina barn känslomässiga sår- det är farligt anser jag att måla ut detta som en katastrof. Vi har alla stora resurser att förlåta, reda ut och gå vidare. Lyft fram detta istället för denna snyftvals om ”otrygghet” och ”dåliga villkor”. Vägen mot den totala tryggheten är en väg utan mål.
19/01 14:51 at 14:51
Stina:
Bara att hoppas att du lever verkligt otryggt då :-).
19/01 15:28 at 15:28
Neurologisk forskning har visat att övergrepp kan skada hjärnan så totalt att den senare vuxna människan är helt i avsaknad av medkänsla med andra. Och det är ett rent och skärt faktum som går att visa (med EEG och liknande).
Nej, barn kan växa upp under rentav oerhört fattiga förhållanden men ändå bli väldigt väl socialt anpassade! Likaväl som barn som växer upp i överflöd kan bli oerhört dåligt socialt anpassade. Ja, rentav bli psykopater. Men det motsäger ju på intet sätt att övergrepp leder till hjärnskador, underutveckling av vissa delar.
Och det slår mig att dem neurologen Pincus har undersökt till stor del kommer från medelklassen! Dvs. alltså inte från de fattigaste förhållandena helt självklart!!! En av seriemördarna växte upp i en familj där de hade villa, bil, swimming-pool etc. Och en annan hade en far som var pastor i frikyrka.
Pincus refererar också (i kapitlet ”Hitler and Hatred”) till en sociologisk undersökning som en Raphael Ezekiel har gjort på medlemmar i rasistorganisationer och konstaterar att flera drag är gemensamma i dessa personers (de rasistiskas) bakgrund som påminner (i högsta grad) om seriemördarnas! (i den digra referenslistan i slutet av boken ”Base Instinct” refereras till R.S. Ezekiel; ”The Racist Mind” (New York: Viking, 1995. Dvs. han bekräftar ju faktiskt det jag (vi) trodde/tror. Att rasistiska/fascistiska idéer har en orsak! (sedan jag skrev föreg. inlägg har jag i mån av tid börjat bläddra i denna bok och läst här och där och kommer nog också nu efter en tuff arbetsveckas slut att läsa denna bok mer grundligt).
Sedan jag skrev föregående inlägg slog mig att Pincus nämner ADHD och CD (Conduct disorder, vilket betyder Störning i beteendet eller uppförandet?). Och detta fenomen fann han i flera av seriemördarna. Och kanske också i andra undersökningar han gjort eller tagit del av under en lång yrkeskarriär (han är idag pensionär?). Han menar också att ADHD oftast är ett tecken på div. övergrepp, men inte alltid kommer av övergrepp (?). och menar att om ett barn visar ADHD- eller CD-beteenden så borde varningsklockor ringa och man borde undersöka hur barnet har det i sin bakgrund.
Barnläkaren Lars H. Gustafsson skriver också mycket om nyauktoritära ideal, som jag skrev, och upptäckte jag också här refererar till ett tal Astrid Lindgren gjorde när hon tog emot ett pris in Tyskland redan 1978 apropå rop om hårdare tag redan då!! ”Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig…” En historia som i ett nötskal sammanfattar hennes syn på de här frågorna, ett tal som ofta citeras.
Och Gustafsson skriver också (från en nästan 40-årig yrkeserfarenhet och erfarenhet av att vara far till 8 barn, om jag minns rätt) att ”De som sprider sådana budskap [om hårdare tag mot barn] brukar samtidigt understryka hur viktigt det är att barnet känner sig ’älskat’. Och det är inte något nytt. Det har alltid slagit mig hur just de mest autoritära föräldrarna brukar betona det. De ser aldrig någon motsättning mellan kärlek och förtryck.”
19/01 16:44 at 16:44
Efter en promenad (så himla fint; pastellfärger över snön efter solig vinterdag) kom enodorfinerna igång ännu mer!
Pincus skriver också att de här seriemördarna inte godvilligt talade om vad deras föräldrar gjort med dem, de var t.o.m. mycket noga med att inte dra skam över dem! Dvs. de hade verkligen ”förlåtit” sina föräldrar! och en var t.o.m. beredd att ta på sig ett dödsstraff än att få straffet mildrat till livstidsfängelse p.g.a. ”förmidlande omständigheter”, dvs. att de ”skämde ut” ut sina föräldrar genom att tala om vad de och ofta deras syskon också utsatts för!
detta kan kanske visa på effekterna av att ”förlåta”…
De som blivit kanske värst utsatta och skadade kan biland inte ens drömma om att ”anklaga” sina föräldrar och resultatet av detta blir att de begår kallmordiga mord?
Som ett sidospår tror jag att man visst kan ”gå vidare” om man inser mer av sanningen… och när det gäller att ”reda ut” så krävs ju en ganska god del ömsesidighet… Tror jag i alla fall. Dvs. att båda parter är inne på att reda ut på något vis…
”Tig och lyd”-, metoden tror jag inte på…
19/01 17:15 at 17:15
Ursäkta, Kerstin, för att jag har så oerhört bråttom, men jag upptäckte felstavningar som kanske är litet förvirrande, suck! Så här skulle det vara hellre:
Efter en promenad (så himla fint; pastellfärger över snön efter solig vinterdag) kom endorfinerna igång ännu mer!
Pincus skriver också att de här seriemördarna inte godvilligt talade om vad deras föräldrar gjort med dem, de var t.o.m. mycket noga med att inte dra skam över dem! Dvs. de hade verkligen ”förlåtit” sina föräldrar! Och en var t.o.m. beredd att ta på sig ett dödsstraff än att få straffet mildrat till livstidsfängelse p.g.a. ”förmildrande omständigheter”, dvs. att de ”skämde ut” ut sina föräldrar genom att tala om vad de och ofta deras syskon också utsatts för!
Detta kan kanske visa på effekterna av att ”förlåta”…
De som blivit kanske värst utsatta och skadade kan ibland inte ens drömma om att ”anklaga” sina föräldrar och resultatet av detta blir att de begår kallblodiga mord?
Som ett sidospår tror jag att man visst kan ”gå vidare” om man inser mer av sanningen… och när det gäller att ”reda ut” så krävs ju en ganska god del ömsesidighet… Tror jag i alla fall. Dvs. att båda parter är inne på att reda ut på något vis…
”Tig och lyd”- metoden tror jag inte på…
19/01 21:01 at 21:01
Stina:
Nog var ordet ”automatiskt” ett illa valt ord.
Jag står dock fortfarande för det meningsinnehåll som jag försökte förmedla när jag reagerade på det som Kerstin skrev. Jag syftar på de grupper människor som av vissa betraktas som grupper som måste åläggas t.ex. strängare kontroll – eller vad det nu kan gälla som indirekt har anknytning till dessa individers människovärde. Med andra ord grupper som har lägre status i vissa individers ögon, än det status som dessa individer själva besitter. Kerstin räknade upp sådana tänkta grupper, tex. judar, muslimer, zigenare, invandrare, … den där ramsan känner jag igen någonstansifrån (en minnesvärd text – som jag glömt!).
Och det var det jag menade när jag skrev att ”Den som inte som barn haft grundläggande trygghet, kommer som vuxen ”automatiskt” hamna i den där gruppen som “idag för skylla sig själv” ”, dvs. eventuellt ”automatiskt” hamna bland de individer som på grund av viss ”grupptillhörighet” får bära en stämpel.
Det är ju dock så att en del föds med adelsmärke och en del med fattigstämpel, och sådant är inte alla gånger så väldigt enkelt och lätt för alla att ändra på. Vissa klarar det bra, andra klarar det inte. Det är anledning nog att värna om barnens rätt till trygghet och kärlek. Fast barnen i sig borde ju vara anledning nog.
Nog om det.
Stina, jag skulle vilja veta vilken sorts människa är den människa som du säger ”är gjort för att klara sig i en otrygg värld”?
Hur skulle du beskriva vederbörande, – helst med anknytning till det moderna samhället.
Och på tal om det moderna samhället, oavsett hurdan värld vi skapar, kommer otrygghet alltid att finnas, så du kan vara lugn, Stina. Om inte annat kan vädret eller Reinfelt slå till, fastän ”Sverige är överdrivet tryggt”, såsom du säger, men vad menar du med att ”vi är ett av jordens fegaste och mest hjälplösa folk”?
Visst är vi lite fega i Sverige när det gäller att protestera mot orättvisor och lägga oss i när vi ser sådana, men du har rätt, Stina, i att ”kärlek och trygghet är inte samma sak”.
Kärleken ger oss vingarna, medan otryggheten kapar dem.
Och jag tror inte att det är otryggheten som i första hand är en ”en kraftfull sporre”. Det är nog förtvivlan. …
som ibland leder kraftigt vilse, såsom Kerstin ovan påpekade.
Och Stina. Visst ger ”ALLA föräldrar ger sina barn känslomässiga sår”. Visst ger vi alla varandra känslomässiga kängor hela livet långt, men det är farligt – anser jag – att INTE tala om det. Trots allt är det kommunikationen, empatin, förståelsen och inlevelsen som lagt grunden för människans största gåva genom tiderna: nämligen förmågan att samarbeta. Så visst har vi: ”stora resurser att förlåta, reda ut och gå vidare.”
Alla gör misstag. Ordet ”automatiskt” var ett misstag, men uttrycket ”Vägen mot den totala tryggheten är en väg utan mål” är – om inte patetiskt – så åtminstone ett misstag för total trygghet är en utopi.
20/01 03:21 at 03:21
I inlägget ovan menade jag med begreppet ”trygghet” endast den ekonomiska tryggheten, som dock inte är oväsentlig, och det borde jag kanske gjort klart i inlägget.
Jag sade alltid tidigare att vi i Sverige hade en grundläggande ekonomisk trygghet, men att den måste skiljas från den sociala tryggheten, alltså tryggheten i relation till våra medmänniskor, föräldrar, andra släktingar och kamrater eller arbetskolleger. Den senare tryggheten är en helt annan fråga. Den kan inte samhället klara åt oss mer än indirekt. Däremot kan samhället tillhandahålla en god ekonomisk trygghet, och det ska ett gott samhälle göra. I det avseendet blir Sverige ett allt sämre samhälle.
Men, indirekt alltså, så förstör samhället också den sociala tryggheten när den förstör den ekonomiska. Detta uttrycks i ordspråket: ”När spiltan är tom bits hästarna”. Alltså, när människor känner sig ekonomiskt hotade, tvingas konkurrera på kniven om sina försörjningsmöjligheter, då blir de också otrevligare mot varandra.
20/01 08:50 at 08:50
Det sistnämnda var väl vad jag tänkte på, Kerstin. Att när spiltan är tom bits hästarna.
20/01 11:25 at 11:25
Jo, man ser ju hur det är i USA, där klyftorna är större än hos oss, vad gäller trygghet!! fast samtidigt menar vissa amerikaner själva att även de s.k. fria och självständiga amerikanerna låter sig hjärntvättas av myndigheter och staten!! Märkligt vad? Vi trygga svenskar har ju slutat tänka kritiskt p.g.a. vår överdrivna trygghet sägs det eller?
Motiv för att dra ner på trygghetssystemen (dvs. minska skatte-”bördan”. Tja, jag betalar personligen gärna skatt för att värna allas vårt bästa…).
Jag kan känna ang. liberalerna som vill införa ordningsbetyg (nu också i den kommun jag bor i och arbetar inom hela skolväsendet, även på gymnasienivå) att istället för att ha fler vuxna i skolan som inte är så överlastade att de kanske bara har nästippen ovanför vattenytan tar man till disciplinåtgärder. Och detta är också idag opportunt och vinner också stöd hos många. Och helt krasst också billigare (på kort sikt, men på lång?). Dessutom behöver man ju då inte heller befatta sig med några underliggande orsaker.
Varför är det stökigt i skolan? Och hur pass stökigt är det egentligen? Kan man ta itu med det på annat sätt? Och framförallt: borde man ta itu med det på helt andra sätt än att införa disciplinåtgärder?
I ”vuxensamhället” förordas fler poliser.
Men det är ett faktum att disciplin inte är vad de stökigaste barnen behöver vill jag hävda och stöd för detta finns i det senaste decenniets neurologiska forskning (och hjärnforskning). Våld (inte bara fysiskt, utan också sexuellt och känslomässigt) orsakar alltså direkta skador, fysiskt mät- och synbara!! Och leder troligen inte bara till de allra värsta våldsbrott…
De allra mest våldsamma kriminella och dit har vi ännu inte kommit i Sverige eftersom vi haft ett samhälle med större ekonomisk och social rättvisa, inte så stora klyftor, har fått utstå närmast militär disciplin från allra första början i livet t.o.m. I alla fall väldigt tidigt i livet.
Neurologen J.H. Pincus (som undersökt de allra våldsammaste brottslingarna i USA) skriver (min amatöröversättning) på sidan 27 i ”Base Instinct”: ”Det har varit häpnadsväckande att upptäcka att kvaliteten och mängden ’disciplin’ dessa individer har upplevt mer kan liknas vid den för fångar i koncentrationsläger än för ett barn hemma.” Disciplinerade med stryk och emotionella straff och i de värsta fallen också grova sexuella övergrepp…
Han skriver om omgivningsfaktorer, där hemfaktorer förstås kommer först, men sedan betyder ju andra omgivningsfaktorer också saker för den fortsatta utvecklingen av ett barn. Och till dessa hör släktingar, grannar OCH lärare (skolpersonal). Och här kanske förklaringen ligger varför vissa blir så pass socialt anpassade som de blir trots konstaterad våldsam uppväxt?
Pincus skriver vidare på sidan 102: ”Adhd och CD är troligen gjutform från vilken senare våld kommer /…/ det är förspelet till våld. Det borde ringa varningsklockor för lärare, socialarbetare, läkare och skolsköterskor att en social undersökning är brådskande nödvändig. Av vad borde en social undersökning bestå? Det första fokus måste vara att söka efter övergrepp (abuse). Det är häpnadsväckande att många kliniker som ägnar sig åt att ta hand om skolbarn med beteendeproblem inte tar itu med övergrepp/misshandel /…/ Offentliga myndighetspersoner och professionella som arbetar för staten antyder vanligen bara ämnet, pratar runt det och kommer ofta aldrig fram till det.”
Men Pincus skriver också på sidan 103 om hjärnans fantastiska plasticitet: ”Genom att prisa återhämtningsförmågan hos den mänskliga varelsen prisar jag verkligen den underbara plasticiteten hos den mänskliga hjärnan.” På sidan 103 skriver han också att ”Det är inte känt om det finns en tidpunkt när intervention är för sen att skydda ett barn från risken att bli en våldsam vuxen.”
Risken är att man sopar problemen under mattan bara. Men det kanske man också vill göra. Jo, det ligger mycket i det att man vill få alltfler marginaliserade neutraliserade!? Man stoppar huvudet i sanden. Ja, vill kanske inte störas i sin egen trygga, ombonade tillvaro, vem vet?
Antagligen tror man också att det handlar om medfödda faktorer om man lyckas eller misslyckas? Nej, livet kommer aldrig att bli helt ”tryggt”!!! Hur skyddat och tryggt man än lever kan saker hända som man inte har någon makt att kontrollera eller hindra: naturkatastrofer, sjukdom, olyckor… Och det var ju himla sant, det Eija skrev, att vi är ganska fega i så måtto att vi inte vågar reagera och höja rösten!? Mot orättvisor och att lägga oss i när vi ser sådana (och en del av oss tyngs till jorden av dylikt ansvar och känslor av maktlöshet?).
Jo, förtvivlan kan leda oerhört kraftigt vilse OCKSÅ! Total trygghet är en utopi, så vi behöver inte göra den ännu otryggare? Och så kan man ju reflektera över vårt samhälle och hur ”naturligt” det är? Ursprungligen så var vi verkligen beroende av varandra?
Att vi skulle vara trygghetsnarkomaner är idag opportunt att säga! Så egentligen ska vi bara vara tacksamma för att våra beslutande/bestämmande utsätter oss för prövningar? Och att det idag också är ok att slå på div. grupper gör det legitimt för många som måste hitta objekt för sitt hat återigen!
Och som Kerstin skrev någonstans tidigare apropå trygghetsnarkomani: Jag vet inga större trygghetsnarkomaner än de rikaste (min tolkning). Med bonusar, fallskärmar etc. Nej, vissa kan aldrig få nog av makt och pengar!?
23/01 18:48 at 18:48
Säkert en död debatt detta men jag vill ändå svara eftersom Eija faktiskt delvis höll med mig, något mycket ovanligt på denna blogg.
Otrygghet är ett relativt begrepp och vissa blir aldrig trygga ”out there” och andra blir totalt uttråkade av all trygghet. Därför måste varje människa välja sin egen nivå. Därför ska inte samhället bestämma vad som är tillräckligt tryggt, för det passar inte alla. Om samhället hela tiden (som detta) lyfter fram alla faror och tjatar om risker och problem, så blir människor rädda.
Även detta med ekonomisk trygghet är olika. En del är trygga först med evig och hög inkomst. Andra behöver en framförhållning med några månader.
Är låg inkomst lika med otrygghet?
Människan är duktig på att hantera förändring, anpassa sig, ta risker och överleva. Hur skulle vi annars ha kommit hit?
Det visar sig att mat i överflöd är svårare att hantera än viss brist på mat. Kanske är det likadant med trygghet.
En trygg och älskad människa är inte skapelsens krona mer än för sig själv. De som har fått mest visar inte alltid empati och generositet utan tar allt för givet. De som har tagit sig igenom motgångar, ekonomiska, känslomässiga, är för mig de verkligt intressanta och de som kan förstå och hjälpa andra. Det är kanske det som hänt i vårt trygga och mätta hörn av världen
24/01 11:27 at 11:27
Som Kerstin sa: hoppas att du är riktigt otrygg då, Stina…
Jag tror att ökade klyftor och ökad otrygghet i ett sig-själv-nog-samhälle kan komma att skapa fler våldsbrott. Om vi nu följer utvecklingen i vårt broderland i väster.
Det pratades om naivitet i ett annat inlägg? Ja, är det stoppa-huvudet-i-sanden som gäller: det drabbar inte mig så jag bryr mig inte? Vore ett mer adekvat ord att använda vara cynism? Att vara naiv kanske ibland kan vara en oerhörd tillgång. Hur var det nu med ”kejsarens nya kläder”? Det var barnet (det naiva) som såg saker andra inte såg eller inte vågade yttra högt, för det stred mot det som var opportunt och gängse. Det var bara det ännu oförstörda barnet som vågade säga saker högt och tala om att Kejsaren ju faktiskt var naken. Kanske vi skulle behöva fler sådana rentav?
Den som inte visar empati har nog inte fått kärlek, nej, hur materiellt väl förspänt den haft det…
Och det finns nog de som verkligen gjort resor inåt som inte alls tror på att trygghet skulle vara något dåligt eller nästan kanske fördärvligt, kanske tvärtom. Det var någon som nämnde Owe Wikström… Ja, han fick hjärtstillestånd under ett gympapass för bara två år sedan och efter det började han reflektera över vad godhet är… Och han ifrågasätter ju verkligen en massa fenomen i det här samhället.
Barn som växer upp i påvra förhållanden kan få en massa trygghet, genom verklig, genuin kärlek, och barn med alla materiella förutsättningar kan sakna trygghet i form av kärlek. Men Kerstin har faktiskt rätt att det förekommer mer brott i de socioekonomiskt lägsta klasserna (även om det finns undantag).
Så hennes tes stämmer: att har vi ett någorlunda jämlikt samhälle (också ekonomiskt tryggt) skapar det det bästa samhället.
Tur att det inte bara är de fåglar som sjunger bäst som yttrar sig. Och nog finns det gott om dåligt formulerade inlägg här och där. Ibland är innehållet i dem trots det värt en massa, andra gånger inte värt mycket (trots lysande retoriska förmågor)… Det är kanske inte hur saker är formulerade det handlar om alltid, utan innehållet?
24/01 18:47 at 18:47
Det är en påfallande brist på nyanser i denna diskussion om trygghet. Antingen är man god (och tycker att det skall vara mer trygghet) eller ond (och tycker att det kan bli för mycket). Mer jag förstår att man gärna vill göra sig till tolk för de små och svaga och hylla naiviteten och barnet inom oss alla, då känner man att man tillhör de goda i alla fall.
Saknar ni erfarenhet av livet? Allt är så enkelt – har man fått kärlek är man empatisk och är man inte empatisk har man inte fått tillräckligt med kärlek.
Man kan kokettera med sin naivitet också.
Och jag tror att vi alla kan enas om att ”ett någorlunda tryggt och jämlikt samhälle” är det bästa. Men det är var ribban skall ligga som alla inlägg handlar om.
24/01 21:21 at 21:21
Stina;
Du verkar vilja missförstå här. Jag tror inte någon här hävdar att varenda människa som lever under otrygga förhållanden blir kriminell eller ett socialt problem. Vi talar istället om att ett samhälle där allt fler människor känner sig otrygga, och vi kan vara rätt säkra på att det är fler som gör det idag än under 70-talet, så kommer allt fler att falla igenom, och man får mer problem med kriminalitet. Detta är något helt annat än den svart-vita uppfattning du tycks anklaga oss andra för.
25/01 10:24 at 10:24
Det är bara i ditt huvud som det pågår ett samtal utifrån vissa givna förutsättningar. Inte i de inlägg i bloggen ovan. Du tycker att jag missförstår med vilja. Det kan jag bara göra om det finns en tydlig linje att förstå eller missförstå. Du gör dig till tolk för ”vi” och ”oss” och ”vi andra” och förutsätter att ni har ett stillsamt och balanserat samtal med små variationer kring gemensamma föreställningar. Läs inläggen! Utifrån alla dessa spridda inlägg kan var och en göra sin tolkning om vad som diskuteras. Du gör din, jag gör min
25/01 16:00 at 16:00
Stina, du säger i inlägg 18 att varje människa måste välja sin egen nivå av ”trygghet”. Du skriver:”Otrygghet är ett relativt begrepp och vissa blir aldrig trygga “out there” och andra blir totalt uttråkade av all trygghet. Därför måste varje människa välja sin egen nivå. Därför ska inte samhället bestämma vad som är tillräckligt tryggt, för det passar inte alla….”
Eftersom nu trygghet är ett relativt begrepp när det används med syftning på upplevelser i det mänskliga psyket och då det har många nyanser och aspekter, undrar jag, om inte vi i mångt och mycket talar förbi varandra…… trots allt?
När jag läser ditt inlägg, t.ex. säger du att samhället inte kan bestämma för den enskilde vad som är tillräckligt tryggt …tycks det mig mer och mer att du syftar på den sortens trygghetsbehov kontra stimulans som t.ex. forskningen om ”sensation seeking” som den amerikanske forskaren Zuckerman (tror jag mig minnas) på 90-talet främst sysslat med. (?)
Sensation seeking syftar på vad man tål och önskar sig av spänning i livet för må bra och känna sig levande. Vissa människor vill klättra i berg och hoppa bungyjump medan andra känner sig tryggare och mår bättre inom fyra väggar …
Så visst har du, Stina, rätt i att människor har olika behov av trygghet – och klarar av olika grader av otrygghet, översatt till termer såsom kontroll, stimulans, makt, spänning och inte minst rädsla (många fler begrepp kan räknas hit).- dvs. de är starkt korrelerande begrepp.
Men det är inte den sortens trygghet som ”sensation seeking” som inlägget handlar om, tror jag, och jag undrar om det är något vi kan vara överens om?
Vad den enskildes val beträffar måste jag medge att jag har alltid ansett att det varit något skumt med den typen av forskning som utgår ifrån individen som om han eller hon INTE tillhörde något sammanhang och att individen ALDRIG anses ha något ansvar för andra.
Tänka sig att också jag skulle en gång velat klättra i berg, hoppa bungyjump och hålla på med segelfllygning eller åtminstone åka på en solsemester, men mina pengar gick helt och hållet åt att uppfostra och fodra två barn. Man kan t.ex. inte välja att klättra i berg om pengarna inte räcker till mat för ungarna där hemma.
Här kommer dessvärre prioriteringar och därmed värderingar, in i bilden i vår diskussion om trygghet. Och vad prioriteringar gäller, så anser jag att solidaritet, medkänsla, lika människovärde, inklusive strävan efter lika möjligheter åt alla att välja, t.ex. grundutbildning, arbete, vård efter behov, hela tänder, etc. är det som är värdefullt och därmed värt att prioriteras.
Sedan om den enskilde väljer t.ex. bergsklättring som sitt livsmål istället för att på ringa kvinnolön ensam uppfostra barn, är var och ens ensak. Men det är fortfarande omöjligt att välja bergsklättring om man inte har mat för dagen. Och här tror jag att vi talar om den sortens trygghet. Eller?
26/01 11:24 at 11:24
Eija: Vi menar samma sak till viss del. Behovet av spänning är personligt och bör så vara. Men jag tycker att samhället klampar in i denna personliga bedömning med pekpinnar. Allt är farligt och måste bort. Dagens barn får knappt klättra i träd för de kan ju ramla ner. Hur man får utlopp för denna längtan efter spänning är olika men jag tror inte att det är knutet till pengar precis.
Ekonomisk trygghet och det andra du nämner (vård, skola, tandvård) är en annan typ av trygghet. Menar du att du diskuterar denna typ av trygghet? Läs då vad du skriver, för det handlar i princip bara om känslomässig trygghet. Men OK.
Är ekonomisk trygghet bra eller dålig? Jag menar att strävan efter ekonomisk trygghet är en viktig sporre som måste finnas. Allt kan inte vara givet från början för då blir livet meningslöst och trist. Viss otrygghet är bra och väldigt naturlig och inte lika med ”förtvivlan” som nån skrev. För vi pratar väl om situationen i detta samhälle?
Sen slutligen en annan typ av trygghet, känslomässig trygghet som ges av kärleksfull vård. För mig finns ingen koppling mellan detta och ekonomisk trygghet i vårt samhälle.
26/01 18:03 at 18:03
Tack för ditt svar, Stina. Du påpekar att jag talar om känslomässig trygghet fastän jag nu gjorde gällande att det handlar om samhällsekonomisk trygghet. Din iakttagelse är korrekt, men som jag ser på saken kan jag inte skilja åt en så väsentlig del av människan som känslolivet och ställa det vid sidan om som om det aldrig blev påverkad av vad som sker runt omkring oss. En del forskare går så långt att de menar att känslor är helt och fullt ut scoialt konstruerade. Och jag strävar efter en helhetsperspektiv på människan.
Intressant att höra att du tycker att strävan efter ekonomisk trygghet är en viktig sporre som måste finnas. Menar du ordagrant eller syftar du mest på att det inte är bra för någon att från livets början få grillade kycklingar på silversked flygande i munnen?
Du säger vidare att ”Viss otrygghet är bra och väldigt naturlig och inte lika med “förtvivlan” som nån skrev”. Det var jag som refererade till förtvivlan i ett tidigare inlägg. Därför upprepar jag din fråga: ”För vi pratar väl om situationen i detta samhälle?”
Tänka sig att våra världsbilder skiljer sig åt så kollosalt, fastän vi båda lever och verkar i samma land/samhälle!
Jag vill gärna förklara för dig varför jag – till skillnad från dig – ser en koppling mellan känslomässig trygghet som ges av kärleksfull vård och ekonomisk trygghet i samhället. Jag citerar mig själv nedan ur boken ”En bok om människan och livet – livselixir”:
”Margareta Persson, ordförande i den Nationella folkhälsokommittén, skrev en kort resumé i Aftonbladet (2004) om kommitténs ’receptförslag’ till regeringen beträffande hotet mot den svenska folkhälsan. Trots att livslängden ökar, ökar psykiska och psykosomatiska besvär kraftigt i landet, särskilt bland barn och ungdomar och bland lågutbildade kvinnor, samtidigt som de sociala skillnaderna i hälsan består, menar Persson. Hon skriver: ’Flera av dagens stora folksjudomar är i betydande utsträckning beroende av hur människors levnadssituation ser ut.’ Vi kan inte skilja människan från sitt sammanhang. Persson skrive: ’Hotet mot den svenska folkhälsan är under de närmaste åren främst politiska och ekonomiska och inte bakteriella’. (sidan 317 … osv).
27/01 13:52 at 13:52
Ditt citat får avsluta detta lilla meningsutbyte för denna gång. Tack för dina kommentarer. Vi ser inte riktigt på samma sätt i denna fråga, men det är väl spännande och intressant att alla inte tycker lika? För nåt riktigt ”rätt och fel” finns inte.
27/01 17:04 at 17:04
Instämmer. Tack själv.