Det som slår mig, efter att ha sett Göran Persson prata om sina medarbetare och om oppositionen, är att mannen måste lida av allvarligt dåligt omdöme. Visserligen kan man skriva en hel del elakt om andra personer i en tidning eller på en blogg, men att säga det Göran Persson sade om andra rakt in i en kamera, det är monumental dumhet och en gigantisk obetänksamhet.

Det skulle inte förvåna mig om hans betéende gentemot journalister var grundorsaken till att en nära nog samlad journalistkår arbetade som ivriga bävrar för att få honom, och socialdemokratin, utslagen i senaste valet. Man ställer sig inte på en trappa och sjasar bort folk, som om de vore en skock får, i synnerhet inte de journalister som man är mycket beroende av, samtidigt som man säger till dem att gå undan, ungefär som oborstat folk hutar åt mindre barn. Man säger inte till folk att inte stå på en gräsmatta, på det ohyfsade sätt som Person använde på Vita Husets dito. Den som beter sig på det sättet får helt enkelt inte många beundrare inom den grupp han/hon behandlar på det sättet.

De fula uttalandena om andra, som vi serverades, gav också en mycket sur eftersmak och skadade både Göran Persson själv och socialdemokratin. Hur obetänksam får man vara som toppolitiker? Sådana omdömen som han vräkte ur sig kan man kosta på sig till nära vänner och då man vet eller tror att det inte förs vidare, för att skälla av sig sin frustration, men man säger det inte inför hela offentligheten. Jag trodde knappt mina öron.

Däremot visste Göran Persson precis hur man behandlar andra statsöverhuvuden, vilket i grunden visar på hans uppfattning om människors olika värden. En person som smörar uppåt och sparkar neråt är inte en person värd någon som helst respekt.

Jag har tidigare tyckt att massmedias skriverier, om hans buffliga sätt och översitteri, varit rent politiskt förtal och ingenting annat än ett sätt att svärta ner socialdemokratin. Dessvärre förstår jag precis vad de menade när han fick avslöja sig själv inför hela svenska folket. Journalistkåren har uppenbarligen fått tåla en hel del nedsättande behandling genom åren, och idag tyder väl somligt på att journalister ändå varit tämligen återhållsamma i sin kritik av Perssons ohyfs och översittarfasoner.

Många har frågat sig vad Fichtelius egentligen ville med sin Perssondokumentär, och det kan man ju undra, för det var nu inte mycket av politiska avslöjanden eller begripliggöranden vi serverades. Jag börjar alltså undra om den här dokumentären inte var hans hämnd för vad många journalister uppenbarligen har fått tåla från Perssons sida genom åren.