Den brittiske diplomaten Craig Murray, som avsattes från sin ambassadörspost i Uzbekistan därför att han gjorde sitt jobb för bra, skrev häromdagen om Afghanistan på sin blogg, ett inlägg som alla svenskar bör läsa. Eftersom vår regering just beslutat att skicka fler svenska soldater dit stödjer också Sverige den afghanska regeringen.

Jag citerar (en råöversättning):

På sex år har ockupationen lett till en genomgripande förändring av Afghanistan, en förändring så enorm att den har ökat Afghanistans BNP med 66% och nu utgör 40% av landets hela ekonomi. Det är en häpnadsväckande prestation. Ändå framhåller man aldrig detta. Varför inte? Svaret är: Det lysande resultatet beror på de största skördarna av opium som världen någonsin skådat.
…………….
Den ekonomiska utveckling vi har åstadkommit i Afghanistan går mycket längre än till den enkla produktionen av råopium. Faktum är att Afghanistan inte längre exporterar så mycket råopium. Man har lyckats med vad våra internationella ansträngningar uppmuntrar alla utvecklingsländer att göra. Afghanistan har nu börjat med att förädla sina inhemska råvaror.
Man exporterar inte opium. Opium förädlas numer till heroin i industriell skala, inte i kök utan i fabriker. Miljoner liter av de kemikalier som behövs för processen fraktas in i Afghanistan i tankbilar. Tankbilarna, och lastbilar med opiumråvaran, delar vägarna, som förbättrats med amerikanskt bistånd, med Natos trupper.
Hur kan detta komma sig, och i denna skala? Svaret är enkelt. De fyra viktigaste aktörerna på heroinmarknaden är medlemmar i Afghanistans regering, den regering som våra soldater slåss och dör för att skydda.

Craig Murray kommer vidare med mycket intressant information om handelsvägarna för det afghanska heroinet och lägger fram en teori som länkar denna handel till den i London mördade ryske f.d. agenten Litvinenko. Hans hypotes är att Litvinenko mördades för att han hade kommit heroinhandeln över St Petersburg på spåren. Han tycker sig också se länkar från denna handel direkt till den ryske presidenten.

Murray menar att den här bloggpostningen är den viktigaste han skrivit och han berättar att de artiklar han skrivit om saken refuserats i de flesta stora massmedia.

Så hävdas det, från visst håll, att vi ska vara stolta över att ”vi svenskar” äntligen är med och tar vårt ansvar för freden i världen och inte längre överlåter ansvaret för denna på de traditionella kolonialländerna. Vem känner sig stolt över att Sverige deltar i det här spelet? Jag gör det inte.

Länkar:
Afghanistan, Craig Murrays blogg
Craig Murrays CV, Craig Murrays blogg
God morgon världen, P1,
Talibansk comeback, DN

Tillägg 29/7 kl. 24.00:
Jag har fått en kommentar till det här inlägget som förtjänar att lyftas fram. Därför återger jag den här direkt under inlägget (hoppas att Börje i Torp inte har något emot den saken):

Börje från Torp säger:
29/07 16:04 at 16:04
Craig Murray konstaterar att det viktigaste produktionsområdet för opium är i norra och nordöstra delarna av landet. Det är där de svenska soldaterna är förlagda och arbetar. Han säger att lastbilar med råvaror för heroinframställning och jeepar med färdigt heroin går i skytteltrafik över Vänskapsbron, som binder ihop Afghanistan med Uzbekistan. Vägen till Vänskapsbron är den viktigaste vägen i svenskarnas ”ansvarsområde”. Det heter att de svenska soldaterna är i Afghanistan för att ”stödja regeringen och bidra till utvecklingen” i landet. Vad är det egentligen för regering de/vi stödjer och vilken utveckling?

Vilka är det egentligen som tjänar mest på svenska soldaters närvaro i Mazar-i-Sharif-området? Krigsherrarna/ministrarna/heroinfabrikanterna i Afghanistan? Knarksmugglarna i Uzbekistan, Ryssland och Baltikum? Eller är det heroinlangarna runt Stureplan i Stockholm?

Länk till karta över Afghanistan med svenskarnas ”ansvarsområde” inritat.

Och en länk till en karta där man kan se provinshuvudstaden Mazar-i-Sharif, där svenskarna har sin bas, och vägen därifrån till Vänskapsbron över Amu-Darja, gränsfloden mot Uzbekistan.