Nu, behöver alla goda krafter samverka.

På Johan Ingerös blogg pågår en diskussion om häcklandet och kritserandet av religioner, om yttrandefrihet, med anledning av Lars Vilks ”satiriska” Muhammedbilder, och därmed förstås om de tidigare diskuterade Muhammenbilderna, filmen Life of Brian och fotoutställningen Ecce Homo. Det finns en hel del att säga om just häcklande och vad det innebär. Jag börjar med att citera vad jag skrev i min kommentar på Ingerös blogg:

Häcklar gör man uppåt, förhånar gör man neråt. Det är en viss skillnad i etiskt hänséende vad gäller dessa båda ageranden. Det första är acceptabelt, det senare är det inte om man vill kalla sig en human människa.
Att häckla kristendomen inifrån är något annat än att förhåna muslimer utifrån, och i synnerhet som dessa är de utsatta, de kolonialiserade, de förtryckta.

Att häckla makten
Att häckla makten, att göra satir över den, är ett sätt att kritisera den, ett sätt att ge igen för de oförrätter man anser att makten utsätter en för, ett sätt att bekämpa makten. Att förhåna dem som redan är i underläge däremot är förtryckande mobbing. Det är djupt beklämmande att en så stor del av dem vi brukar betrakta som de intellektuella, inte förstår denna skillnad och att somliga av dem genast rycker ut till försvar för förhånandet av muslimer och islam. Det är dessutom en skillnad mellan satir och seriös kritik.

Det har varit legio att kritisera dem som var kritiska till publicerandet av de famösa Muhammedbilderna och att i det sammanhanget framhålla att ”man måste väl få kritisera Muhammed och islam på samma sätt som man kritiserar allt annat, exempelvis också kristendomen”. Det må vara tillåtet, enligt lagen att göra så och viktigt att stå upp för yttrande- och tryckfriheten men det är djupt oetiskt i det här fallet att försvara Muhammedbilderna och dessutom kontraproduktivt. Man kan fördöma bilderna utan att man för den skull ropar efter censur eller lagändringar.

Det är helt enkelt inte samma sak när kristna, eller människor som fötts in i vår kristet influerade kultur, vi i Västvärlden alltså, ”kritiserar” islam och muslimer på samma sätt som vi kritiserar kristendomen och kristna. Att ”kritisera” islam och muslimer på det här sättet är att förhåna, att kritisera kristendomen på samma sätt är att häckla. Vi kan kritisera kristendomen inifrån, våra förfäder har gjort så, i en kamp mot en kristen och prästerlig överhet som förtryckte människorna, och därmed har vårt samhälle sekulariserats de senaste hundra åren. Men i samma stund som vi gör ”satir” eller försöker ”häckla” islam och muslimer, så gör vi oss skyldiga till förhånande. Muslimer tillhör en diskriminerad och utsatt grupp, inte bara i Västvärlden utan även på deras egen hemmaplan då många av de muslimska länderna endera lyder under stenhårda diktatorer (oftast hållna under armarna av Västvärldens ledande makter och ekonomiska eliter) eller är rent ockuperade av oss i Väst.

Att håna de diskriminerade
Det är i synnerhet förkastligt att ”kritisera” islam genom att sätta likhetstecken mellan extrema muslimer och islam, direkt eller indirekt hävda att alla muslimer är extremistiska galningar. Att ”kritisera” muslimer och islam på det sättet som ofta sker idag, genom att sätta likhetstecken mellan extremisterna och samtliga muslimer, är som att kritisera hela västvärldens befolkning för vad de extremt bokstavstroende kristna anser och gör, de där som vill förbjuda undervisning om evolutionsteorin, som anser att kvinnan ska tiga i församlingen etc. Det föreligger lika många tolkningar av islam, i den muslimska världen som av kristendomen hos oss, och de allra flesta, i synnerhet bland de välutbildade muslimerna, är tämligen sekulariserade, många av dem lika sekulariserade som de flesta av oss västerlänningar, alltså djupt icke-extremistiska. Många av dem anser, precis som vi, att religionen inte, och i synnerhet inte bokstavstroende, ska läggas till grund för statens lagar, att staten ska skiljas från religionen.

Att förhåna islam så som många bland oss västeuropéer och amerikaner börjat göra de senaste åren, det är att stötta de extrema muslimerna, det är att lämna de sekulariserade muslimerna i sticket istället för att stötta dessa, det är att göra dem en mycket stor otjänst och det är dessutom, om vi inte vill se mer extremistisk islamism, att arbeta mot våra egna intressen. Men det är värre än så, det är samtidigt att kämpa för våra egna makthavares intressen, de som behöver en fiende efter Sovjets sammanbrott och som vill lägga beslag på oljekällorna.

Att försöka ”häckla” islam och muslimer är ett förhånande, av exakt samma slag som när man förhånade judar under trettiotalet. Då var judarna den utsatta gruppen, den som man diskriminerade och såg ner på, sedan årtusenden, och de hade inte en chans att försvara sig. Det handlar i båda fallen om hat, det handlar om rasism, det handlar om att bidra till förtryck, det handlar om att förnedra – de redan undertryckta, de redan utsatta. Det finns ingenting modigt i detta. Det är inte modigare än att fortsätta att sparka på den som redan ligger. Det handlar dessutom om att stärka dem som vill skyffla oss i Västvärlden tillbaka till 1800-talets utsugning och förtryck. Det handlar om att vara maktens nyttiga idioter.

Propagandans seger över förnuftet
För att förhindra adekvata diskussioner om det här området, har eliternas progandamaskiner lyckats trumfa igenom ett antal ”påståenden” som numer betraktas som absoluta och oomtvistliga sanningar, påståenden som fungerar effektivt kätftilltäppande. Man får exempelvis bara inte jämföra judarnas lidanden med några andra människors lidanden. Likafullt känns tortyr lika mycket i kroppen på var och en som utsätts för sådan och den känns lika mycket oavsett varför man torteras.

Man får dessutom inte säga eller antyda att det idag finns starka intressen i Västvärlden för upparbetande av hets mot muslimer. Gör man det anklagas man direkt för att ”tro på konspirationsteorier” och sådana föreligger ju definitivt inte – enligt propagandan. Denna floskel har fått folk att tro att maktens män aldrig planerar något, aldrig utför en medveten handling, aldrig vidtar mått och steg för att försvara sina egna intressen och det är obegripligt hur även välutbildade människor sprider denna floskel och tycks tro på den. De här flosklerna fyller ingen annan funktion än att hindra människor från att se vad som händer, att se vilket spel de utnyttjas för. Propagandamakarna kunde lika gärna utropa:

Släck ljuset och ge barna kniven!

Tillägg kl. 19.00:
När jag skrev ovanstående hade jag inte läst artiklarna i DN och SvD. Vill därför göra en komplettering:
De gallerier som vägrar att visa Vilks bilder gör helt rätt men argumentet, att de inte vill ställa ut dem av säkerhetsskäl, är inte rätt argument. Rätt argument är att det strider mot god etik och omsorg om förtrycka människor att visa dem samt för att det alltid är moraliskt klandervärt att uppmuntra till etniska och/eller religiösa motsättningar.

Länkar:
Tack Bulten i Bo för nedanstående länkar.
Johan Ingerös blogg
Stopp igen för Vilks Muhammed-bilder, SvD
samt till DN och Studio Ett
Nej för Vilks Muhammedhundar, DN
Rondellhund som Muhammed, SR, Studio Ett
Och varför inte läsa denna artikeln i DN om den framgångsrika skolan i Rinkeby. Fungerar skolan bara hälften så bra som sägs i artikeln är den ett fantastiskt föredöme:
Från kaos till kreativitet i Rinkeby, DN

Länk tillagd 29/10 2007:
Heroisera inte Muhammedtecknarna, DN