Många hotas av sorkfeber i höst, läser jag i DN.

Visst, ju fler sorkar som sprider sorkfeber desto fler människor insjuknar i sjukdomen, som visserligen inte är dödlig för det mesta men som ändå kan förorsaka allvarliga problem (förstörda njurar ex.) och som man egentligen inte kan skydda sig emot i områden där smittan finns.

Vi har numer EU-regler som förbjuder bönder att plöja eller harva upp trädor, som de var skyldiga enligt lag att göra före EU-inträdet för att bekämpa skadedjur som just sork, men också ogrässpridning. Så sorkarna, som förresten också härbärgerar borreliabakterien som sedan sprids vidare med fästingarna, fick goda tider med EU-inträdet. Dessutom fick just fästingarna många fler värddjur med den ökande sorkstammen och kan föröka upp sig ofantligt och smitta allt fler människor med både borrelia och TBE.

Hurra för EU-enfalden, samma enfald som man såg i gamla Sovjet där man försökte tillämpa likadana regler för jordbruket från Ukraina till Sibirien.

Men vad spelar ett antal sjuka människor för roll när det handlar om viktigare ting, som total frihet för kapitalet. Det finns ju så gott om folk och dessutom kan man ju alltid vägra att sjukskriva dem som insjuknar, eller förvägra dem, som blir invalidiserade av de här sjukdomarna, sjukpension. Så det problemet är ju en struntsak.

För att inte tala om hur borreliabakterien troligen, ja egentligen ganska säkert, kommer att bli resistent mot antibiotikan inom en inte alltför avlägsen framtid. Dessutom medicinerar man ofta med antibiotika på blotta misstanken om borrelia. Att ta lab-prov för att kolla om antibiotikabehandlingen verkligen behövs är nämligen dyrt. Det belastar vårdcentralernas egna och ofta snålt tilltagna budgetar, medan det förskrivna penicillinet belastar statens, alltså struntar man ofta i att kontrollera om patienten verkligen behöver antibiotikakuren vilket förstås gynnar uppkomsten av resistens hos andra bakterier.

Hurra också för postmodernismen – förnuftets död alltså!

Länk:
Sorkfeber hotar i höst, DN