Forts från Del V

Hur lär man sig främmande språk bäst, som invandrare eller flykting?
Hur man lär sig svenska bäst vet varenda en som inte har någon aning om den saken, men som lärt sig språket som liten och som modersmål, tror de. De flesta har helt fel. Det är nämligen en stor skillnad att lära sig ett främmande språk som vuxen mot att lära sig det som barn, och mellan att lära sig föräldrarnas språk och ett annat språk som talas i landet som man bor i.

Det är viktigt att inse att den första tiden i ett främmande land är mycket viktig, ja rentav avgörande för hur bra man lär sig det nya landets språk.

Att lära sig ett främmande språk (och att lära sig det bra) kan sägas handla om
1: ordinlärning,
2: om att lära sig om syntax (alltså hur man bygger meningar på det främmande språket), och
3: om att lära sig ett acceptabelt och begripligt uttal.

(Ja så har vi det allra svåraste, alla de där ideomatiska uttrycken, som väl får betraktas som överskurs och som tar mycket lång tid att lära sig.)

Ett bra uttal mycket viktigare än de flesta tror
Vilket är nu viktigast? Jag skulle säga att ett bra uttal ofta är viktigare än absolut korrekt meningsbyggnad, även om en totalt bakvänd sådan också blir tröttsam att lyssna till.

Vilket uttal man lägger sig till med beror på modersmålet. Om man talar grekiska som modersmål exempelvis, blir alla vokaler korta eftersom man inte har långa vokaler i grekiskan. Detta leder till problem i Sverige och med svenskan, om man inte får kvalificerad hjälp redan direkt när man börjar tala svenska.

Greken som ”lär sig själv” och utan intensiv uttalsträning kommer ofta att tala med bara korta vokaler på svenska alltså, eftersom man tenderar att överföra reglerna för det egna modersmålet till det främmande språket. För en svensk låter tal med korta vokaler aggressivt. Vi reagerar med ryggmärgen och känner oss angripna av den som talar staccatoartat och med korta vokaler och vill helst slippa ifrån människan som talar så så snabbt som möjligt. Vi tycker att det är obehagligt att tala med den där personen, och till och med fast vi känner till orsaken till brytningen, som jag gör. En människa som talar om för mig att : ”Domm_harr _fäll_närr_domm sagger_att_vi_grekker_ärr_latta_och_inte_vill _arrbätta,” orkar jag inte lyssna till mer än högst 10 minuter, om jag inte får betalt för att rätta till uttalet. Efter tio minuter mår jag dåligt och känner hur magen vrids ut och in.

Jag minns förresten greken som jag rekommenderade att börja röka cigarr istället för pipa om han inte ville lära sig uttala ”pipa” korrekt.

Eller vilken svensk förstår meningen: ”Barr vorr do?” Ett inte helt ovanligt uttal av satsen ”var bor du?”, från en som har spanska som modersmål. Uttalet beror på de spanska reglerna för uttalet av b och v, som i vissa fall är utbytbara.
För att inte tala om finländaren som blev irriterad på svensken som inte förstod vad han ville ha när han begärde att få köpa ”måttorsåggsettjao’lia”, motorsågskejdeolja alltså.

Ett mjukt och för svenska öron vänligt uttal är alltså mycket viktigare än de flesta av oss är medvetna om. Rätt uttal lär invandrare sig inte automatiskt och genom att bara lyssna till svenskar och lära sig prata genom att höra svenska, som så många oinitierade tror och påstår. Nå, det finns enstaka undantag, men de är så sällsynta att vi kan lämna dem därhän och tala om det stora flertalet. Det är liksom de flesta saken handlar om, inte om de där mycket sällsynta undantagen.

Bra uttal kräver kvalificerad hjälp
Nu förhåller det sig också så att den som börjar tala utan kvalificerad uttalshjälp ofta kommer att tala på ett sätt som dels gör att svenskar inte orkar lyssna till dem, dels gör att de inte har en chans att få kvalificerade arbeten så småningom, hur välutbildade de än är.

Vad värre, när en människa har uttalat alldeles galet i några år så är det nästan omöjligt att ändra på hans/hennes sätt att tala. Några få, de som är medvetna om problemet, och dess vidd, och som är beredda att lägga ner en massa energi och arbete på att lära om klarar den saken. De flesta som lärt sig uttala alldeles galet klarar inte denna omlärning emellertid. De kommer att fortsätta att ”bala taklänges” eller uttala alldeles uppåt väggarna. Vi sfi-lärare brukar tala om invandrare med ”fossiliserad svenska”. Felaktigheterna, både vad gäller uttal och grammatik, sitter som berg och går inte att ändra på efter några års felaktigt prat. Detta gäller både meningsbyggnad och uttal.

Av det här skälet är det vanvett att först låta flyktingar vänta i flera år innan de får en god och kvalificerad sfi-undervisning, som de inte får förrän de fått permanent uppehållstillstånd – i bästa fall. Under väntetiden lär de sig, alldeles av sig själva, eller av okvalificerade lärare på ytliga kurser i svenska, att ”bala taklänges” och dessutom lär de sig oftast ett alldeles vansinnigt uttal.

Om någon, av alla dem som uttalar sig tvärsäkert om saken i massmedia, om hur man bäst lär sig svenska, begrep något, skulle de ställt/ställa kravet på god sfi-undervisning för flyktingarna direkt när de kommer till Sverige, med väl utbildade sfi-lärare som förstod allt detta, vilket inte alla som arbetar som sfi-lärare gör. Så krav på utbildning av sfi-lärarna om det här vore också ett förnuftigt krav. Alternativt skulle de ha ställt kravet på rejält kortare väntetider, Men istället vet alla okunniga, och det är samtliga som uttalar sig om saken i massmedia, för att inte tala om de politiker som lagstiftar om området, att svenska lär man sig bäst genom att prata med svenskar.

En sann berättelse ur livet – om att lära sig genom att prata med svenskar
Många, ja de flesta svenskarna tror att vi talar som vi skriver. Det gör vi inte.

Jag hade en gång en elev från Polen, en kvinna som gift sig med en svensk och som kom till min kurs i sfi. En dag gick jag igenom hur vi reducerar bort bokstäver i vissa fraser, sådana som ”Nej det har jag inte”, som vi uttalar som: Nä, dä ha´ ja’nte, ”Nej det vill jag inte” som blir,nä, dä vill ja’nte etc. Då sken den här kvinnan upp.
– Oh, sade hon, nu förstår jag äntligen.
Så lyckades hon, med den lilla svenska hon kunde, förklara att hon hade hört svenskar säga ”jante” gång på gång. Hon hade frågat vad det betydde och alla svenskar hade envist hävdat att så sade de aldrig. Hon hade letat efter ordet ”jante” i lexikonet, men inte kunnat finna det, och ändå var hon säker på att svenskarna sade ”jante” jämt och samt. Eftersom alla förnekade att de sade detta ord, så hade hon till slut börjat tro att hon var galen. Hon hade avbrutit sin man, sin svärmor och andra svenskar, som hon ju träffade ganska många, direkt då de hade sagt ”jante” och påpekat att nu sade du ”jante” igen, men de hade alla lika envist förnekat att de hade sagt ”jante”. Nu fick hon äntligen förklaringen och hon var glad som ett barn. Ingen enda svensk i hennes omgivning hade förmått inse att de faktiskt sade ”jante”, för alla var helt förblindande av stavningen av vad de sade, nämligen att det skrivs ”jag inte”.

Invandrarna hör inte ordet ”inte” när vi säger det
Och här har vi en av de väldigt allvarliga problemen med svenskan och de invandrare som kan lite men inte väldigt bra svenska.

Undersökningar har visat att invandrarna, som kan en del men inte mycket bra svenska, missar sådär en 60% av alla ”inten” vi svenskar uttalar. Vi betonar nämligen inte ”inte” när vi talar utan sväljer halva ordet: Ja’ kommern’t ikväll”. Detta lilla obetonade ”rn’t” hör många invandrare inte ens, för de har inte lärt sig att höra det. Vi svenskar hör egentligen inte heller mycket av det, men vi ändrar betoningen i satsen och lyssnar mer till betoningen än till orden. Testa att säga: ”Jag kommer ikväll” och ”Jag kommer inte ikväll” så märker du att du ändrar betoningen. Men denna lilla förändring är lätt att missa om man inte talar svenska som modersmål, eller har lärt sig språket som ganska liten. I synnerhet är det svårt som svenskan är ett betoningsspråk, till skillnad från många andra språk, där betoningarna inte är lika viktiga.’

Tänk bara på uttryck som: ”Du fårn’t göra det, som lätt förstås som: ”Du får göra det”, Eller: Du kan’te göra det för att..

Det är inte svårt att inse att dessa missar skapar stora och många problem i kommunikationen mellan svenskar och invandrare. Så säger svenskarna exempelvis ofta att man inte kan lita på invandrarna, ”man säger en sak till dem och så struntar de i vad man säger”. Jag har många exempel på missförstånd som uppstått mellan invandrare och svenska socialassistenter och flyktingmottagare av det här skälet, men även av andra orsaker. Här kommer ett sådant annat exempel:

Tidsangivelser kan också var problematiska
När jag började arbeta som sfi-lärare i en liten kommun, som nyss börjat ta emot flyktingar, visade sig flyktingarna var urarga på flyktingmottagningen och flyktingmottagarna var lika arga på flyktingarna. Jag kollade upp saken.
– Jo de kommer aldrig i tid. De kommer nästan alltid en timme för sent och man blir ju förbannad när man säger till dem att komma halv ett och så kommer de halv två. Det är då fan att de inte kan passa tiden, sade flyktingmottagaren.
– Skriver ni upp tiden på ett papper till dem, undrade jag.
Nej,det gjorde man ju inte, för de talade ju tillräckligt bra svenska.
Då fick jag förklara att på de här flyktingarnas språk så sade de inte ”halv ett” utan ”tolv och halv” när de menade halv ett, så när de översatte halv ett till sitt språk, som man gör innan man kan ett främmande språk mycket bra, var det vanligt att de översatte eller mindes fel och så trodde de att flyktingmottagaren hade sagt halv två, alltså ”ett och halv”. Därför kom de en timme för sent. Därefter skrev flyktingmottagarna alltid upp tiden på en lapp och inga flyktingar kom sedan en timme för sent.

Att förstå våra ord rätt – viktigt för att förstå vad som gäller i Sverige
Jag minns också den man som arbetade som flyktingsamordnare i en kommun i landet, och som på grund av att han var invandrare, ansågs vara expert på allt som hade med Sverige och invandrare att göra. Han kom till min kommun och skulle tala om för oss i ”flyktingsvängen” hur det fungerade här i Sveriga för flyktingarna. Han förklarade så att det var helt galet ”att invandrarna i Sverige inte fick arbeta”, att politiken var felaktig menade han förmodligen. Hela hans anförande om den här saken var emellertid alldeles obegriplig ända tills det gick upp för mig att killen inte förstod skillnaden mellan att ”få arbeta” och att ”få arbete”. Jag undrar än idag vilken föreställning han hade om de lagar och regler som gällde för invandrarna. Det här var på den tiden då asylsökande inte fick arbeta, medan de som kommit ut i kommunerna och som således hade permanent uppehållstillstånd, var fria ta ta vilket arbete som helst, om de kunde få ett sådant. Själv trodde han att han talade en väldigt god svenska, och han hade lärt sig det alldeles själv, berättade han, och ansåg att svenska lär sig invandrarna bäst själva. Han hade varit i Sverige i 20 år! Ja, så var hans uttal förstås bedrövligt. Många av dem av oss som lyssnade på honom begrep ingenting av vad han sade.

Tillägg 20/9 kl. 13.30:
Måste tillägga att jag med ”bra uttal” inte menar ett perfekt sådant. En liten brytning behöver inte vara besvärande. Det är tur för de allra flesta lär sig aldrig tala brytningsfritt på ett främmande språk som de lärt sig som vuxna. Med ”bra uttal” menar jag istället det som Olle Kjellin, en av våra verkliga experter på uttalsträning, kallar ”ett lyssnarvänligt uttal”. Alltså ett uttal som gör det lätt att förstå invandraren utan stora ansträngningar, och som dessutom inte låter aggressivt.

Fortsättning följer i del VII.