Göran Persson "löfteskorruptionens" vägröjare
Har just läst ut Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott (Ordfront förlag, 2007). Hon skriver bland annat om den närmast totala personalunionen mellan amerikanska toppolitiker och de multinationella företagen därstädes. Nu börjar vi se samma mönster härhemma. Må vara att politikerna alltid har ansett att vad som är bra för företagen är bra för Sverige, men den typ av belöningar från företagen som vi börjar se nu, och som är regel i USA sedan länge, har vi inte sett så tydligt tidigare som vi börjar göra nu.
Jag talar om det jag skulle vilja kalla för löfteskorrumperade politiker. Vanlig korruption, ”du fixar det åt mig så får du si och så mycket pengar”, förekommer förstås, om än inte i någon högre utsträckning – än och förekommer den så blir vi mäkta upprörda. Men löfteskorruption har vi inte talat så mycket om, helt enkelt för att den inte varit så utpräglad hos oss tidigare. En sådan är just vad vi börjar se alltmer av även i Sverige. De mer kända exemplen är Carl Bildt, Björn Rosengren och nu senaste Göran Persson. Den handlar om att avgående inflytelserika politiker som, efter sin politiska karriär, om de av storföretagen anses ha skött sig väl, erbjuds mycket (enormt) välbetalda jobb i de företag som de gynnat som politiker. Det här är en synnerligen otrevlig utveckling som gör att Sverige tar ytterligare steg mot ett rent korporativt samhälle, just det samhälle vi ser i USA.
Vad Göran Persson gjorde när han lät sig värvas som konsult åt den högersinnade pr-byrån JKL var alltså något mycket värre och mer illavarslande än att han, som enskild person, bytte sida, som DN skrev. Det är dessutom tydligen fler socialdemokrater som arbetar för samma högerinriktade firma redan, Så här skriver DN:
JKL anses ha borgerlig stämpel, inte minst moderat. Flera borgerliga politiker arbetar eller har arbetat för JKL.
– Jodå, men det finns också de som arbetat för den socialdemokratiska regeringen här och det blir alltfler med olika bakgrund, säger Göran Persson. Bland annat arbetar hans före detta pressekreterare Anna Helsén på JKL.
Det är precis detta som Naomi Klein beskriver i USA, och som hon så riktigt kallar korporativism. Det hela handlar om att storföretag, med den här typen av ageranden, signalerar till politiker att ”om du gör som vi vill, gynnar oss så kan du räkna med att bli rikligt belönad när du avgår som politiker”. Detta är förstås bara en subtilare form av korruption som i slutänden leder till en total och personlig intressegemenskap mellan storföretagens VD:ar, styrelser och styrande politiker. Göran Persson är inte den förste men han torde vara den mest omtalade och han utgör nu ett efterföljansvärt exempel även för kommande socialdemokratiska politiker: ”Sköter vi bara våra kort så kan vi räkna med ordentligt feta belöningar när vi avgår”.
Löfteskorruption även i massmedia
Vi har sett samma sak hända i massmedia, där journalister som ”sköter sig”, kan hoppas på jobb med feta löner, som PR-konsulter, eller informationsansvariga vid de större företagen. Dessa har nytta av journalister som känner till tidningarnas, TV- och radions arbetssätt, hur man ska få ut sina budskap, vad massmedia nappar på, och som känner de flesta inom journalistkåren etc. För journalisterna handlar det mer om att dra lotter, för alla journalister blir ju inte utvalda. Men det är inte svårt att inse vad denna förhoppning/möjlighet utgör incitament för. Inte konstigt alls att det ser ut som det gör i våra massmedia.
Korporativismen redan här?
Lägger vi därtill till att vi, sedan så där en 25 år, har sett hur de båda politiska blocken, högerblocket/numer alliansen å ena sidan och socialdemokrater/vänsterpartiet å den andra, blivit alltmer lika varandra, så att vi väljare inte längre har några tydliga alternativ att välja mellan, precis som situationen är i USA, så är Sverige snart, om vi inte redan är det, en rent korporativ stat. Vi har bara olika politiker/människor att välja mellan, som i stort sett genomför samma sorts politik, en nyliberal sådan, den politik som företagen kräver, vänsterblocket med socialdemokraterna i något försiktigare takt högerblocket med rasande fart så fort det får en chans.
Länk:
– Om Göran Persson och pr-byrån JKL, DN
30/12 17:50 at 17:50
Precis som du har jag precis läst Naomi Kleins bok. Känner igen dina funderingar. Sverige är en av nyliberlismens ”mönsterländer” utan att vi någonsinn har fått välja den vägen. Vi tycks viljelöst ha svalt ”den enda vägens” politik. Snabbt eller långsamt – bara att välja!
30/12 21:18 at 21:18
För en gångs skull satt jag och nickade instämmande när jag läste ditt inlägg. Jag håller med i din analys av det korporativistiska samhället. Samarbetet med storkapitalet och gynnandet av storföretagen är ju en gammal socialdemokratisk grundbult som även borgerliga regeringar tillämpat. Jag hoppades att du för en gångs skull inte skulle dra in ”nyliberalismen”. Tyvärr så kom min förhoppning på skam.
Sammanflätning av storföretagens intressen och statens är inte nyliberalism, det är däremot korporativism. För att citera M Friedman: ”On the contrary, one of the reasons why I am in favor of less government is because when you have more government industrialists take it over, and the two together form a coalition against the ordinary worker and the ordinary consumer.”
”… and that’s why I don’t want government to step in and help the business community.” Milton Friedman, Free to Choose, 1980 http://www.freerepublic.com/focus/f-news/1667407/posts
31/12 00:57 at 00:57
Ulla Marianne:
Tänk, jag tror säkert att Friedman ansåg detta. Det är samma sak med Karl Marx. Han sade inte alls att man skulle döda en massa människor, som Stalin gjorde ex.
Om du förstår vad jag menar med detta.
Den dystra sanningen är att de flesta utopister missbrukas, och att blind tro på dem som säger sig följa sina mästare oftast är katastrofal.
På samma sätt som Karl Marx hade rätt i mycket medan hans utopi var en omöjlighet, är Friedmans utopi en omöjlighet. Inget modernt samhälle fungerar utan att staten har en del att säga till om. Det bästa vi kan uppnå är en acceptabel kompromiss, en som ger de flesta någotsånär acceptabla levnadsvillkor. En sådan hade vi i i stort sett hela Västvärlden till för omkring 30 år sedan.
För övrigt rekommenderar jag dig att läsa Naomi Kleins bok där hon bl.a, berättar om hur idolen Friedman reste ner till Pinochet, när han förtvivlade, och uppmuntrade honom att fortsätta omfördela från de fattigare till de rika.
31/12 11:13 at 11:13
Kerstin, Karl Marx skulle hytta med sitt tyska filosofiska pekfinger åt dig om han visste att du försökte blanda ihop honom med utopier – det var ju utopierna han ville bort ifrån! Däremot började han skissa på en modell för hur samhällen utvecklas och vilka konsekvenser man kan dra ur modellen, vilket får betraktas som god samhällsvetenskap. Att han aldrig blev färdig beror på att samhället heller aldrig blir färdigt. Först fanns människor i samhällen, sedan uppstod staten, och eftersom den har uppstått kan den försvinna igen och samhället återuppstå. Lätt som en plätt.
Angående Sverige och korporativism hade vi ett fungerande system från 30-tal till 70-tal där stat, fack och företag kunde samverka på ett relativt jämställt plan. Detta är borta nu och jag undrar om man inte helt enkelt kan ta fram den gamla etiketten ”monopolkapitalism”. Men varför träta om detta på årets sista dag – Gott Nytt År! – och vi väntar på nya intressanta synpunkter och animationer under 2008!
02/01 01:35 at 01:35
Du skriver: ” Inget modernt samhälle fungerar utan att staten har en del att säga till om.” Vem riktar du dig till? Mig? Nu när du tagit upp den frågan vill jag framhålla att det väsentliga just är vad det där ”en del” innebär. Diskussionen handlar inte om frånvaron av en statsmakt, utan om var gränserna för den ska gå.
Ingen som passerat 40 tror väl på utopier, och bokstavstroende utgör en fara oavsett om det gäller politik eller religion. Men din jämförelse med Marx och Friedman haltar. Visst, alla filosofer och politiska systembyggare kan misstolkas och missbrukas, men liberalismen har jämfört med kommunismen ett helt annat ”track record”. Ekonomisk liberalism har i land efter land skapat ökat välstånd och minskad fattigdom. Kommunismens ”track record” är ju onekligen dystrare. Vi talar här om alla länder som kallat sig kommunistiska. De är ju några stycken och alla har då enligt dig missuppfattat Marx? Du hittar inget land som kallat sig nyliberalt, men däremot många länder som anammat delar av en liberal agenda.
Dessutom är det en missuppfattning att Friedman var Pinochets ekonomiske rådgivare. Om Klein skriver det ljuger hon eller så är hon felinformerad.
Han höll föredrag i Chile, precis som han höll föredrag i t.ex. Kina. Gör det honom till kommunist? Ekonomerna som engagerades i Chile var chilenare som fått sin utbildning i Chicago. Så här säger F i en intervju:
INTERVIEWER: In the end, the Chilean [economy] did quite well, didn’t it?
MILTON FRIEDMAN: Oh, very well. Extremely well. The Chilean economy did very well, but more important, in the end the central government, the military junta, was replaced by a democratic society. So the really important thing about the Chilean business is that free markets did work their way in bringing about a free society.
http://www.pbs.org/wgbh/commandingheights/shared/minitextlo/int_miltonfriedman.html#10
Slutligen, jag tänker läsa Kleins bok. Oavsett vad man tycker om hennes hantering av fakta så är boken ett måste.
02/01 02:15 at 02:15
Björn Nilsson:
Nåja, att kalla Marxi historicism god samhällsvetenskap är att gå lite för långt, enligt min uppfattning. Det torde inte gå att belägga att det finns några naturlagar som styr samhällens utveckling.
Däremot anser jag att hans ekonomiska analyser var vetenskapliga, liksom hans utläggningar om hur det faktiskt stod till i England och för Englands arbetare, var en god och viktigt sociologisk insats.
Nu brukar man väl inte med korporativism avse system där olika intressegrupper kämpar för sina respektive intressen i demokratisk ordning, som man måste hävda var fallet under perioden 45-76. Istället avser man ett system där alla människor underordnas storföretagens villkor och intressen, samt där man hyser en organismisk samhällsuppfattning (dvs korporativism är en högerideologi). Man kan möjligen säga att samhället tidigare hade vissa korporativa drag, men varenda idologi har drag av de andra, ingen är ensam om samtliga sina idéer.
02/01 02:35 at 02:35
Ulla Marianne:
Gott, läs Naomi Klein (och när du ändå är i farten rekommenderar jag också läsning av Noam Chomskys bok Att förstå makten (ordfront, 2007). Så kan vi diskutera vidare därefter.