Det är inte lätt att blogga kontinuerligt om pågående händelser, som oroligheterna i Mellersta Östern, eftersom många besökare inte följer bloggen hela tiden och alltså inte vet vad jag skrivit tidigare om området. Det innebär att jag då och då bli anklagad för åsikter som jag aldrig gett uttryck för bl.a. att jag skulle stötta hemska diktatorer, som Moammar Ghadafi i Libyen och nu Bashar al-Assad i Syrien eller tycka att de är bra, eftersom jag dels kritiserat medias rapportering från kriget mot Libyen och nu om oroligheterna i Syrien, dels är helt emot Natos bombningar och arabstaternas beväpning av oppositionella i de här länderna. Det är förstås inte riktigt att jag tycker så.

För att ännu en gång klargöra mina ställningstaganden mot krigen i dessa länder och mot USA/Natos bombningar i Libyen, vad de handlar om och grundar sig i, för jag här in en lätt redigerad och förkortat version av den kommentar jag skrev på Second Opinion igår, till en artikel där, skriven av Cecilia Uddén, som jag nyligen kritiserade här på bloggen för hennes vinklade rapportering från Libyen och Syrien:

….kan inte annat än konstatera att Cecilia Uddén varit precis lika ensidigt vinklad för ”rebellerna” i Libyen som hon är nu för den s.k. ”oppositionen” i Syrien. Detsamma har vi sett i hela Västvärlden. Vi kan också konstatera att de bilder vi getts består av noggrant utarbetad propaganda. Precis som fallet var med lögnen om Saddam Husseins massförstörelsevapen har det framkommit att det mesta av det som lades till grund för FN-resolutionen 1973 (om överflytningsförbudszon i Libyen) var lögner. (1)

CU, och nästan alla andra reportrar i Väst, rapporterar så att våra sympatier automatiskt kommer att omfatta de ”protesterande” i synnerhet för dem som tagit till vapen och underhålls med sådana från Qatar och Saudiarabien. Dessa våldsverkare beskrivs, ibland direkt ibland indirekt, som frihetsälskande demokrater som försöker göra sig av med hemska diktatorer medan de i själva verket är något helt annat. De är legokrigare som i vissa fall verkar för den saudiska wahabismen i andra fall består av unga män som bara tycker om att kriga, på grund av arbetslöshet eller för att de blivit allvarligt mentalt krigsskadade och inte längre klarar av att leva normala liv. (Tillägg här: Och i många fall troligen av unga pojkar som inte riktigt förstår konsekvenserna av vad de gör.)

Att ta ställning mot de här ”krigarna” eller terroristerna, som de snarare borde benämnas, innebär inte att man anser att Ghadafi, tidigare, och Assad nu, skulle vara fullfjädrade demokrater, som många vill göra gällande att vi som är kritiska till medias bilder av det som händer i MÖ just nu, skulle anse. När jag och andra kritiserar den här inblandningen i Libyens och Syriens inre angelägenheter tar vi inte ställning för Ghadafi eller Assad. Vi tar ställning dels mot USA:s/Natos nyimperialism, dels för upprätthållande av internationell rätt, dels för det mindre av två onda ting, för att de länder det handlar om ska slippa få sina länder sönderbombade och slippa hamna ur askan i elden (tillägg här: och givetvis för att de ska slippa mycket värre blodbad och lidanden).

Det är ett oomtvistligt faktum idag att attacken på Irak dödade många fler människor (tillagt klargörande: irakier) än Saddam någonsin dödade, och fler än han hade hunnit döda under resten av sitt liv. Samma sak gäller för Libyen. Den tortyr som Saddam Hussein och Moammar Ghadafi utsatte oppositionella för var inte värre än den tortyr USA-och Natosoldater har utsatt människor för i dessa stater, eller som de nuvarande härskarna i Irak och Libyen utsätter människor för. Snarare torteras fler människor idag i båda dessa länder än som utsattes tidigare. För att inte tala om att USA/Nato använde sig av de här avsatta regimerna för att utföra den tortyr som hemlandets lagar förbjuder och för att sådant hade väckt en mycket stark opposition där. Vi tar alltså också ställning mot den dubbelmoral och det hyckleri vi ser från USA:s och Natos sida i MÖ.

En stund efter att jag skrivit denna kommentar på Second Opinion hittade jag en länk hos Björnbrum, till en artikel i FiB Kulturfront, med en intervju med den världsberömde syriske poeten och essäisten Ali Ahmad Said Asbar – Adonis. Han intar ungefär samma ståndpunkt i den här frågan som jag, i alla fall i ett avseende, att det handlar om att försöka förhindra att befolkningen även i Syrien hamnar ur askan i elden, vilket ett störtande av Assad skulle innebära, eftersom det skulle leda till ett mycket värre blodbad. Samtidigt poängterar Adonis att han är mycket kritiskt inställd till Assads regim.

Dan Gmark, medbloggare på Motvallsbloggen, blev intresserad efter att ha läst artikeln i FiB Kulturfront, letade upp originalartikeln och skrev en kommentar till bloggen, som jag istället väljer att lägga in här och som fortsättning på denna början av dagens inlägg:

/Kerstin

Vad säger Adonis i intervjun?
Intervjun med den ständige nobelpriskandidaten och arabvärldens främste nu levande poet Adonis (tillägget kl. 01.50 i gårdagens inlägg) är intressant på flera vis. Det som först slår mig är språkaspekten: FiB Kulturfront refererar på svenska ett engelskt referat av en intervju som är publicerad på tyska i en österrikisk tidskrift. Men de österrikiska journalisterna har suttit i London och naturligtvis talat franska med den syriske poeten. Viss risk för feltolkningar och förvrängningar förefaller föreligga.

När man läser det tyska originalet visar det sig också att en del av det intressantaste i det som Adonis säger har försvunnit på vägen. Den tyskspråkiga versionen ger emellertid ett intryck av att journalisterna från tidskriften Profil verkligen försökt återge vad Adonis säger. (Detta i sig är också intressant, eftersom Profil inte är någon vänstertidskrift utan närmast liberal och näringslivsvänlig. För säkerhets skull har jag kopierat och sparat hela artikeln. Obekväma artiklar kan plötsligt försvinna från nätet, precis som obekväma YouTubefilmer.) Hela artikeln är verkligen läsvärd. Den vanlige västerländske journalistens bild av Syrien krockar med Adonis uppfattning. Ett par exempel:

profil: Ihre Bilanz, die Sie ein Jahr nach Ausbruch des arabischen Frühlings ziehen, ist also nicht sehr positiv.
Adonis: Möglichkeiten sind vorhanden, gewiss. Aber praktisch kann man keine positive Bilanz ziehen. Nehmen Sie Tunesien. Das Land ist heute hinter Habib Bourguiba (erster tunesischer Präsident, von 1957 bis 1987, Anm.) zurückgefallen. Das Bourguiba-Regime war laizistisch. Und jetzt wird das Land islamisch regiert.
(Min översättning:
profil: Enligt er uppfattning är resultatet av den arabiska våren, ett år efter att den utbröt, alltså inte särskilt positivt.
Adonis: Naturligtvis finns det möjligheter. Men i praktiken överväger inte det positiva. Ta Tunisien. Landet har idag fallit tillbaka till tiden före Bourguiba (Tunisiens förste president, från 1957 till 1987, anm.). Bourguiba-regimen var icke-religiös. Och nu har landet ett islamiskt styrelsesätt.)

Och lite längre ner:

profil: Aber bitte! Die Menschen, die heute in Homs und Hama auf der Straße demonstrieren und massakriert werden, sind doch keine Islamisten.
Adonis: Woher wissen Sie das?
profil: Alle Korrespondenten berichten das. Al Jazeera auch.
Adonis: Und das glauben Sie? Die überwältigende Mehrheit der Oppositionellen sind Fundamentalisten. Ich bin radikal gegen das Regime, aber ich unterstütze auch nicht die Opposition. Denn ich will mich nicht an einem Übergang von einer Militärdiktatur zu einer religiösen Diktatur beteiligen.
 (Min översättning:
profil: Men ursäkta! Människorna som idag demonstrerar på gatorna i Homs och Hama och blir massakrerade, är ju inga islamister.
Adonis: Varifrån har ni fått veta det?
profil: Alla korrespondenter rapporterar det. Också Al Jazeera.
Adonis: Och det tror ni på? Den överväldigande majoriteten av de oppositionella är fundamentalister. Jag är radikalt mot regimen, men jag stöder inte heller oppositionen. För jag vill inte engagera mig i en övergång från en militärdiktatur till en religiös diktatur.)

 Här hittar man originalartikeln, intervjun med Adonis publicerad den 11 februari:

/Dan Gmark

Länkar :
1) Amnesty questions claim that Gaddafi ordered rape as weapon of war, Patrick Cockburn, The Independent 24/ 6 2011
– Cecilia Uddéns förlorade heder, Motvallsbloggen 1/3 2012
- Cecilia Uddén: “Känner mig otillräcklig dygnet runt”, Second Opinion 19/3 2012
- Lästips – Adonis om Syrien, Björnbrum 19/3 2012
- Adonis om Syrien, Knut Lindelöf, FiB Kulturfront 19/3 2012
- Leading Libyan Islamist met Free Syrian Army opposition group, Ruth Sherlock in Tripoli, The Telegraph 27/11 2011
- Nine years after the invasion of Iraq, wsws.org 22/3 2012 (The middle-class lefts who opposed the Vietnam War in the 1960s and 1970s have step by step become advocates for imperialist war. The process was already evident during the Balkan wars of the 1990s, when a considerable section of former anti-war protest leaders directly supported NATO’s intervention and its phoney humanitarian claim to be protecting first the Bosnian Muslims and later the Kosovars. What was behind the attack on Serbia was Washington’s determination to exploit the opportunities opened up by the collapse of the Stalinist regimes in Eastern Europe and the former Soviet Union…….
Vidare:
All of the various ex-left outfits came together last year to shamelessly back the NATO war on Libya, using the same banal humanitarian pretext: all means were justified to oust the “dictator Gaddafi.” Those who nominally “opposed” the NATO bombing supported NATO’s ground forces—the various Islamists, ex-Gaddafi loyalists, tribal leaders and bourgeois liberals gathered under the banner of the NATO-backed National Transitional Council. The result is an anti-democratic regime in Tripoli even more subservient to Washington that will act in the interests of American and European imperialism, combined with the fracturing of the country along tribal and regional lines that threatens to explode into uncontrolled civil war.)