Jag kan inte låta bli att se serien, fast jag egentligen inte tycker om TV-serier och trots att jag mår dåligt hela tiden jag tittar på den – och en god stund därefter. Jag känner ända ner i magen hur Lotta har det, och känner så väl igen det grabbspel som hon råkar ut för i Rosenbad. Jag gissar att det finns en hel del kvinnor som gör det, och som dessutom inte har haft en mer slipad och mäktigare kvinnlig mentor och stöttepelare.

Serien illustrerar kvinnors situation i karriären på ett mycket bra sätt. Den visar så förbaskat bra hur kvinnor har svårt att komma fram och att de ofta manövreras ut av grabbgänget, att kvinnor bör stödja varandra om det ska bli en ändring (vi ser ju båda sorterna av kvinnor i serien, de som sviker och den som stöttar, jag har mest träffat på den typen som inte stöttar), samt att kvinnor ofta får helt andra problem med privatlivet än män i karriären.

Kvinnors situationer ser ungefär likadana ut på lägre nivåer i samhället, så fort det handlar om arbetsuppgifter med karriärmöjligheter.

Det var ju onekligen ett nytt grepp att lägga samhällsekonomiska aspekter på våldet mot kvinnorna (sedan kostar förstås mäns våld mot män också pengar), som man gjorde i Agenda i söndags. Men numer är jag luttrad nog att inte riktigt tro på föreställningen att politiker tar ekonomiska kostnader på allvar och att ekonomiska argument biter bäst.

Mina erfarenheter, sedan jag var kommunalt anställd lärare och under den tiden då man lade om politiken i nyliberal riktning och började införa målstyrning, lärde mig att politik handlar om helt andra saker än att få ut så mycket som möjligt för de skattepengar kommunen fick in. Att påvisa möjligheter att spara pengar, både direkt och för framtiden, bet inte alls när politikerna bestämde sig för otroligt oövertänkta åtgärder och vägrade organisera undervisningen ifråga på ett mer rationellt sätt. Det handlade istället om allt från svågerpolitik över okunskap och nonchalans till vanligt enkelt räv- och maktspel och intrigerande.

När vi fick för oss att försöka påvisa vad det kostade, att organisera undervisningen illa, kämpade vi förgäves. Det var mycket mer lönsamt, i nuet, ansåg man, att missköta undervisningen för de statsbidrag som kommunerna fick för undervisningen på den tiden kunde ju användas till annat än att förbättra undervisningen och framtida kostnader för försummelserna var ingenting som de ansvariga politikerna kunde föreställa sig, och kunde de det så struntade de i dem.

Så att insikten, att våldet mot kvinnor kostar väldigt mycket, skulle sätta eld i byxorna på ansvariga politiker hyser jag dessvärre inga förhoppningar om.

Så här i internationella kvinnodagens trettonde timme får man väl uttrycka sin tillfredsställelse över att man inför VM i Tyskland, där man fixar bås för männens samtliga och mycket pockande dagliga behov, dels skaffar mängder av kvinnor från Öststaterna sysselsättning, dels uppmanar männen att vara observanta på om kvinnorna, i den ena sortens bås för behovstillfredsställelse, ställer upp frivilligt, verkligen är ”lyckliga horor” och inte tvingade att tillfredsställa männen mot kvinnornas egen vilja.

Denna uppmaning till de män som bevistar VM och besöker de speciella båsen för ett av deras livsviktiga dagliga behov, tyder väl på att jämställdhetsfrågor har blivit riktigt erkända runtom i Europa.

Se även Jinges inlägg om saken

Jag har tidigare skrivit om prostitution under rubriken:
Män säger själva att de är djur!
och under rubriken:
Sexköplagen bör försvaras tills vidare!

Jag brukar inte titta på sport på TV och perioderna med OS och VM brukar vara dödstrista för att det bara är sport i TV. Men ikväll tittade jag på ishockey, damishockey närmare bestämt. Hade inte alls tänkt titta men så ropade min man på mig: ”Du måste komma och titta, det här ju roligt. Tjejerna spelar ju verkligen hockey, och de åker skridskor, de fajtas inte bara hela tiden”.

Så jag kom och tittade och blev mycket imponerad av de svenska tjejerna. Att hästa upp sig så bra i sista perioden, efter två perioder av underläge, var imponerande och som min man sade, de var roliga att titta på också – tjejerna, eftersom de spelade ishockey, inte bara blockerade varandra utmed sargen hela tiden.

Jättegrattis till de svenska flickorna som fick silvermedalj i OS! Det var en prestation väl värd beröm.

Angående prostitution, se även mitt inlägg på Gamla Motvallsbloggen

Jo, visst är det så att man lätt kan lura människor med hjälp av statistik. Det kan man göra genom att göra missvisande stapeldiagram, det kan man göra genom att bara tala om halva sanningen mm mm. Jag kan inte säga att jag hittar något sådant i Slagen dam dock.

Låt mig ta ett exempel: För några år sedan, då det i England började bli populärt att lägga skulden för pojkars kriminalitet på ensamstående mödrar, påstods i någon tidning (minns nu inte vilken och det spelar inte så stor roll eftersom det här endast handlar om att klargöra hur man kan missleda med statistik) att det var dubbelt så stor risk att söner till ensamstående mödrar blev kriminella. Det låter ju förfärande och kan ju göra vilken ensamstående moder, med söner, som helst orolig.

Jag minns inte heller de exakta siffrorna, men de låg nära följande siffror: Söner till ensamstående mödrar löpte 2% risk att bli kriminella medan söner i familjer där både mamma och pappa finns, riskerade att bli kriminella i 1% av fallen (det kan ha handlat om 3% respektive 1,5% dock). Det gav förstås dubbelt så stor risk för söner till ensamstående mödrar.

Men detta kunde lika gärna ha uttryckts så här: Söner till ensamstående mödrar blir till 98% normala och välartade, söner i familjer med både mamma och pappa blir i 99% av fallen välartade. Det ger liksom ett helt annat intryck än när man bara säger att ensamstående mödrar får dubbelt så många kriminella söner, även om det är sant att säga detta.

Det väsentliga man kunde visa med undersökningen Slagen dam, var att det inte alls var som man trodde tidigare, enbart alkoholiserade, arbetslösa eller invandrade män som misshandlade sina kvinnliga partners. 83% av allt våld mot kvinnor utövades av män som inte tillhörde någon av dessa grupper. Alltså: Den viktiga slutsatsen i rapporten, att vilken kvinna som helst, oavsett mannens utbildning eller sociala status, kan råka ut för att bli misshandlad och att man inte ska tro att ingen välutbildad, ingen välbetald man misshandlar, är helt korrekt även om risken för att råka ut för misshandel är lite större i vissa grupper.

Eftersom jag själv känner några kvinnor som misshandlats av sina mycket etablerade, mycket välutbildade och ekonomiskt välsituerade män, en är läkare ex., tycker jag att det är helt rätt att man erkänner att även valetablerade och välutbildade män kan misshandla sina kvinnliga partners. De senaste åren har ju dessutom åtminstone en känd kvinna framträtt och berättat att hon har blivit misshandlade av sin, förmodar jag, välutbildade man. Dessutom har vi i tidningarna fått läsa om flera andra sådana fall på senare tid.

Vad gäller länkar till rapporten Slagen dam, se detta inlägg.

Så har jag då läst och begrundat granskningen av Slagen dam, gjord av vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, en gång till och jämfört den med rapporten ifråga. Utvärderingen är minst sagt konfunderande.

Båda utvärderarna menar att det inte finns någon anledning att misstänka Eva Lundgren för vetenskaplig oredlighet, som ju redan framkommit i massmedia. Hon har alltså inte, enligt dessa, gjort sig skyldig till förfalskning av data, vilket var vad granskarna skulle undersöka, en uppgift som endast hade krävt tre raders redovisning. Men, eftersom de båda granskarna menade att det inte var möjligt att kontrollera endast detta utan att man också var tvungen att kontrollera kvaliteten på Lundgrens m.fl forskning, så nöjde man sig inte med dessa få rader.

Vad gäller somliga av de intervjuer som låg till grund för Eva Lundgrens undersökningar gjorda i Norge för omkring 20 år sedan, kunde granskarna inte kontrollera materialet eftersom intervjuerna, i enlighet med norsk lagstiftning om skyddande av uppgiftslämnare, var förstörda, något man knappast kan klandra Eva Lundgren för.

Sedan inriktar sig granskarna på att försöka visa att de slutsatser och den statistik som redovisas i rapporten Slagen dam, är felaktig, att man inte redovisat materialet korrekt och att forskarna bakom rapporten (fler än Eva Lundgren alltså) inte visat någon riktigt vilja att kritiskt granska sitt statistiska material.

För att visa detta gör man ett par nya statistiska beräkningar och konstaterar, hederligt nog, att dessa inte ger anledning att tillbakavisa slutsatserna i rapporten. Granskarna försökte med detta visa att det i huvudsak är alkoholister, utslagna män och utländska män som misshandlar kvinnor, alltså att just den föreställning som tidigare varit den vanliga och som rapporten klart visar inte håller, är mer korrekt.

Det visar sig nu, säger utvärderarna, att det är 18% risk att bli misshandlad av en invandrad man, mot 9% risk att bli misshandlad av en svenskfödd man. Alltså, säger utvärderarna, har forskarna Eva Lundgren m.fl. dragit felaktiga slutsatser när de säger att det inte går att hävda att det är speciella män som misshandlar (arbetslösa, alkoholister och invandrarmän) utan att misshandel av kvinnor utförs av alla män, i alla samhällsklasser och grupper (83% av all misshandel begås inte av dessa grupper visar rapporten!).

Tittar man närmare på statistiken i Slagen dam, så visar det sig att det egentligen är svårt att säga något alls om invandrade män i det här avseendet utifrån den här undersökningen, eftersom svar om invandrade män är lågt representerade i enkäten. Den enda grupp av invandrade män man möjligen kan säga något om, är gruppen ”invandrade män från övriga Skandinavien” även om också detta material är väl tunt.

Tittar man på den i rapporten redovisade statistiken, finner man att risken för kvinnor att bli misshandlade av män från övriga skandinaviska länder är drygt dubbelt så hög som att bli misshandlad av svenska män. Män från andra delar av världen är så få, endast några få fall, att man inte kan säga något alls om dem utifrån undersökningen. Alltså: Akta dig för norska, finländska, danska och isländska män, blir resultatet. Men utvärderarna har inte bemödat sig att skilja ut män från olika kulturer utan klumpat ihop alla ”invandrade män” i sina kontrollerande statistiska beräkningar.

Vill man hävda att män från andra kulturer än den svenska misshandlar i högre grad än svenska män, som varit vanligt att hävda, får man vara så vänlig att skilja ut män från olika kulturer och kontrollera saken på denna grund. För man menar väl inte att invandrade män från Norge och Danmark har en från svensk kultur mycket avvikande kultur? Detta har utvärderarna inte gjort således och det ger faktiskt inte materialet i Slagen dam möjlighet att göra på grund av att materialet är för litet för detta. Alltså rekommenderar Eva Lundgren m.fl., helt korrekt, att man studerar detta område närmare, en slutsats som knappast kan kritiseras.

På denna skakiga grund hävdar sedan utvärderarna att de lagt fram allvarlig kritik av rapporten Slagen dam. Det är övermaga att påstå det. Det är också underligt att de båda granskarna inte kunde komma överens om en gemensam slutsats.

Jörgen Hermansson tycks medveten om det övermaga i utvärderingens slutsats och ber indirekt om ursäkt för denna genom att dels tala om att Eva Lundgren är en kreativ och idérik forskare, dels hävda att den typ av granskning, som han varit delaktigt i, är en tveksam ”kvasijuridisk” process, vilket hedrar honom.

Margareta Hallberg däremot, hävdar i sin slutsats bestämt att granskningen visat på allvarliga brister i Eva Lundgrens m.fl. slutsatser. Det säger faktiskt mer om Hallbergs kompetens än om Lundgrens m.fl. Efter att ha läst utvärderingen betvivlar jag att Hallberg är kompetent att säga något alls om den här rapporten.

Lundgren m.fl. har emellertid gjort sig skyldiga till ett rejält misstag. De säger i den inledande sammanfattningen i rapporten kort och gott att 46% av kvinnorna varit utsatta får våld. Eftersom de flesta, både journalister och andra, endast klarar av att läsa en A4 sida och inte orkar plöja igenom en hel rapport, kommer de flesta aldrig att observera att den här rapporten dels definierar ”våld” vidare än man vanligen gjort, dels, att när man synar statistiken i rapporten närmare, så framgår det klart att kraftigt våld, det som man vanligtvis talar om, endast drabbar omkring 4,5% av kvinnorna (de senaste 12 månaderna), en siffra som inte ligger så långt ifrån den officiella och den som andra fått fram, som tycks ligga på omkring 3,5%.

Eva Lundgren har sedan försvarat sig mot kritiken, och bland annat genom att hävda att utvärderarna inte har den formellt korrekta kompetensen att utvärdera hennes forskning, eftersom ingen av dem är sociologer. Detta försvar har Margareta Hallberg reagerat på genom att hävda att det har hon visst. Jag vill här hålla med Eva Lundgren, det har hon inte. Margareta Hallberg kan uppenbarligen inte läsa statistik och inte förstå vad sådan säger.

Tidigare inlägg på Motvallsbloggen om denna fråga:
här, här och här.

Lundgrens försvar av Slagen dam: Del 1 och Del 2

Tillägg 20/1: Inlägg om den här saken på Gamla Motvallsbloggen:
Kritiken mot ROKS, en del av antijämställdhetskampanjen (13/6 2005)
Kvinnliga forskare får inte göra ett enda fel (13/6 2005)
Huvudlös diskussion om feminism! 12/6 2005
Fokusera på rätt sak – på kvinnohatet! (2/6 2005)

Citat ut Backlash (Faludi 1992, sid 213) ”Äldre kvinnor vill se sexiga ut på jobbet”, hävdade chefen för Componix, en klädfirma i Los Angeles. ”De vill att män ska se dem som kvinnor. Se först på mina ben, sedan på mina meriter”

I den svenska Backlashen är det inte ben som gäller förstås. Men så har vi svenskar aldrig varit lika pryda som amerikaner!

Varför inte ytterligare ett citat till från samma bok:

Med anledning av resultaten från dessa undersökningar räknade Molloy (John T: min anmärkning) ut att kvinnor som gick klädda i kostym hade en och en halv gång så stor chans att de blev behandlade med respekt – och löpte en tredjedels mindre risk att få sin auktoritet ifrågasatt av män. Kläder som som drog uppmärksamheten till sexualitet – kvinnlig eller manlig – sänkte däremot statusen på kontoret. ”Att klä sig för att lyckas i affärer och att klä sig för att vara sexuellt tilldragande är två ting som nästan utesluter varandra.” (sid 204)

När Susan Faludis bok kom ut (1991 i USA och 1992 på svenska)) väckte den viss uppmärksamhet i Sverige men alla var rörande överens om att den inte ägde någon giltighet för Sverige. Här var vi ju mycket mer jämställda, här hade vi ju inte män som bekämpade kvinnor och feminism på samma sätt som man hade i USA.

Men, USA var bara, som vanligt, 15 år före världens mest amerikaniserade land utanför USA, Sverige. Att läsa Faludis bok idag igen, är som att läsa om Sverige idag. Namnen på de personer som står på de feministiska eller de antifeministiska barrikaderna är bara olika. Då var det Shere Hites forskning som sablades ner med buller och bång, här är det idag Eva Lundgrens. Då var det en antifeministisk man, ”psykologen och doktorn” Srully Blotnik, som togs emot med värme i massmedia. Hans ”resultat” påstods visa hur fel Hite och andra feminister hade (sedan visade det sig att resultaten var bluff och att Blotnik varken var psykolog eller doktor, fast det blev inga stora rubriker, enligt Faludi). Andra studier, som visade hur fel ”dåliga” feministiska forskare hade, slogs upp stort i massmedia och väckte indignation medan forskare som kunde visa att kritikerna också hade fel i ganska mycket ibland i avgörande frågor, förtegs eller förlöjligades i massmedia.

I inledningskapitlet beskriver Faludi inledningsvis hur jämställdhetsarbetet i USA påstås ha gått för långt, hur kvinnor i själva verket redan är totalt jämställda men också hur sjuka och eländiga de blivit av denna jämställdhet, hur mycket lyckligare de skulle vara utan den:

Kvinnorörelsen, får vi höra gång på gång, har visat sig vara kvinnornas största fiende (sid. 12)……
Sociologer har menat att ”feministinspirerade” lagreformer har berövat dem deras särskilda ”skydd” (sid. 14)…..
Slutligen har några ”frigjorda” kvinnor själva stämt in i klagolåten (sid. 14)

Faludi fortsätter med att fråga vad för slags jämställdhet massmedia talar om: Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män, avancerar inte inom företagen i samma utsträckning som män, har sämre sjukvårdsförsäkringar än män, får lägre pensioner än män (om de alls får någon), knappast alls finns representerade i bolagsstyrelser eller som VD:ar i de större företagen och dessutom arbetar mycket mer i hemmen än män etc. Ja vi känner igen situationen.

Om nedskärningarnas effekter, de som kom 20 år tidigare i USA än här (och först sedan vi hade haft en borgerlig regering som i körde Sverige i botten, dock med benäget bistånd från socialdemokraterna till en början och innan dessa sade stopp) får vi läsa:

De kvinnor som står längst ner på statusstegen har fått en oroväckande låg status; regeringens nedskärningar bara under Reagan-administrationens första fyra år drabbade nästan 2 miljoner familjer med kvinnliga familjeförsörjare och fem miljoner ensamstående kvinnor, så att de hamnade under existensminimum. Och föremålet för regeringens indragningar har varit bara det ena könet: en tredjedel av nedskärningarna i Reagans budget gjordes till exempel i verksamheter som utnyttjas främst av kvinnor – än mer anmärkningsvärt med tanke att alla dessa verksamheter tillsammans står för endast 10% av den federala budgeten. (sid.19)

Hon forsätter med att påpeka att även den kvinnliga representationen inom politiska sfären sjunker och slutligen skriver hon något som vi tycker oss känna igen från Sverige:

Antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblades från början av sjuttiotalet, en nästan dubbelt så stor ökning som för andra våldsbrott och fyra gånger så stor som brottsligheten i stort i USA. (sid.19)

Kort sagt. USA:s Backlash för kvinnosaken är över oss. Den slår nu till mot kvinnor och feminismen med full kraft. Det var nu Faludis bok skulle ha översatts till och lanserats på svenska, inte i en tid då vi här hemma i Sverige trodde oss förskonade och överlägsna amerikanerna vad gällde tankeförmåga och förnuft.

Det är nu vi ska läsa boken, läsa om den om vi läste den då och tyckte att den var lagom exotisk och om vi log åt de dumma amerikanerna, läsa den för första gången om vi inte har läst den tidigare. Den hjälper oss att se vad som händer i Sverige just nu, i samband med att det skärs ner inom offentlig sektor och rikedomarna omfördelas från de sämre ställda till de redan rika. Mönstret är exakt detsamma här och idag, som det Faludi urskilde i USA då, för snart 15 år sedan.

Faludi menade att reaktionen mot kvinnornas frigörelse kom för att kvinnorna hade varit så pass framgångsrika i sin jämställdhetskamp. Jag föreslår att reaktionen kommer när det råder starkare konkurrens för att resurserna är mer begränsade, när lika behandling av kvinnor och män obönhörligen innebär att män måste börja maka på sig.

När krubban är tom bits hästarna, som bekant.

Innan jag skriver ner min åsikt om undersökningen Slagen dam vill jag framhålla följande:

1) Jag har ingenting att göra med några av de personer som gjort undersökningen, eller med några av de personer som tyckt till om denna.
2) Jag är inte engagerad i genusforskning och har aldrig varit det men jag anser mig vara feminist (halva makten hela lönen).
3) Jag kan väldigt lite om genusteori Jag känner alltså inte till de konflikter, teoretiska eller praktiska, som finns inom genusforskningen eller vilka personer som står på ena eller andra sidan.
5) Jag känner inte till de intrigspel som försiggår inom Uppsala universitet men utgår från att sådana pågår där som på de flesta andra universitet.
6) För egen del har jag ingenting att vinna eller förlora på att ha den ena eller den andra åsikten eller på att stötta den ena eller den andra sidan i den här konflikten.

Därmed till saken:
I Slagen dam redovisas resultaten från en vanlig normal enkätundersökning där man skickat ut en enkät till 10.000 slumpvis utvalda kvinnor i olika åldrar. Omkring 70% svarade på enkäten, en bra svarsfrekvens. Metoden har varit korrekt och undersökningen har förberetts noggrant. Vad gäller metoden och proceduren hittar jag således ingenting att anmärka på.

Statistiken som redovisas i undersökningen, den första som gjorts i Sverige av kvinnors upplevelser av manligt våld mot dem, är en guldgruva för dem som vill fortsätta att forska inom området, både för dem som ställer sig kritiska till utgångspunkterna och för dem som anser att dessa är plausibla. Statistiken är utförlig men den väcker trots detta många frågor värda att forska vidare om, något som gör undersökning fruktbar och värdefull enligt allt vetenskapsteoretiskt tänkande.

Utgångspunkterna för undersökningen samt tolkningen av resultaten tycks vara måltavlor för den häftiga kritiken och jag anar att utvärderarna, vars rapport jag återkommer till i ett senare inlägg, önskade hitta statistik som motsade de teser som Eva Lundgren arbetar utifrån och som hon dessutom tydligen blivit internationellt känd för, könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade i vår kultur, normaliseringstesen, som innebär att misshandlade kvinnor till slut kommer att acceptera mannens syn på sig själva, som kvinnor som inte förtjänar bättre, att det är deras fel att de får stryk, samt tesen om våld som en kontinuerlig variabel med lindrigare våld i ena änden av skalan och svårt fysiskt våld i den andra.
I rapporten väljer forskarna dock att skilja mellan två typer av våld mot kvinnor, dels vanligt fysiskt våld, dels sexuellt eller sexualiserat våld.

Undersökningen handlar om kvinnors upplevelser av våld från män. Forskarna (för de är flera, inte bara Eva Lundgren som man lätt får intryck av när man läser inlägg om den här undersökningen) har inte, vad jag kan finna, försökt kartlägga varför män våldför sig på kvinnor, som exempelvis utvärderarna, och andra kritiker tycks anse att de borde ha gjort istället.

Utifrån dessa utgångspunkter är sedan frågebatteriet konstruerat och frågorna och analysen måste därför förstås mot bakgrund av utgångspunkterna. Jag finner inte mycket i rapporten som är ologiskt eller konstigt redovisat i relation till utgångspunkterna. (Det gör faktiskt inte utvärderarna heller fast de låtsas som om de funnit anmärkningsvärda svagheter i det avséendet.)

Forskarna för sedan inga mer utförliga teoretiska resonemang kring den statistik som redovisas, bara kortare sådana, men på några punkter förefaller resultaten inte stämma överens med utgångshypotesen och där för de fram troliga orsaker till detta.
Så säger exempelvis en stor majoritet av kvinnorna att våldet mot dem föder ilska och hat och detta tycks motsäga normaliseringstesen, eftersom de enligt denna tes borde betrakta våldet mot dem som riktigt efter en tid och alltså känna mer skuld och skam än ilska och hat.
Å andra sidan visar statistiken att ”kvinnorna nästan alltid lever i mindre våldsamma förhållanden just nu”, medan flera av dem tidigare levt i mer våldspräglade förhållanden. Hur kan det komma sig, frågar forskarna, och gissar att det är lättare att fördöma den våldsman man kommit ifrån än den man just nu lever med, vilket inte låter orimligt. Här finner vi alltså data som är åtminstone synbarligen motstridiga och därför ett område värt mer ingående studier.
Det ska dock noteras att forskarna inte på något sätt försöker dölja den statistik som visar de här motstridiga tendenserna, vilket tyder på att de inte är överdrivet ivriga att ”bevisa” att de har rätt. Att de försöker finna en förklaring av dessa motsägelser som stämmer med utgångshypotesen är fullkomligt rimligt, även om förklaringen skulle visa sig vara felaktig vid närmare undersökning.

Med andra ord, forskarna tror på sina utgångshypoteser och försöker i några fall hitta en förklaring till varför resultatet inte tycks bekräfta utgångshypotesen. Detta förhållningssätt, som kritiseras av utvärderarna som om det vore en allvarlig vetenskaplig synd, är tämligen normalt i forskarvärlden, och som jag hävdat i en kommentar tidigare, ingenting att förfäras över, snarare bra för prövning av hypoteser.
Karl Popper, 1900-talets store vetenskapsteoretiker/filosof, skulle visserligen säga att det är dålig forskning att göra så eftersom en god forskare, enligt honom, alltid ska försöka att falsifiera sina hypoteser. Thomas Kuhn, som Margareta Hallberg i alla fall tidigare uttryckt sin beundran för, säger istället att detta är normalt under paradigmatisk forskning, som det kan sägas handla om här, och att paradigmatisk forskning (normalforskning) är själva förutsättningen för upptäckter av felaktigheter och för att man ska komma vidare inom vetenskapen.

Jag finner alltså ingenting i undersöknigen som är undermåligt eller anmärkningsvärt och definitivt ingenting som gör det befogat att utsätta Eva Lundgren och hennes medforskare för den häxjakt som man utsatt dem för, och detta trots att jag tycker att somliga av deras utgångspunkter är ifrågasättbara men samtidigt intressanta att diskutera, vilket jag ska återkomma till i ett senare inlägg.

Istället anser jag idag att massmedia gett en mycket vinklad och gravt felaktig bild av undersökningens resultat när man kort och gott gick ut och förklarade att de här forskarna hade kommit fram till att nästan hälften av alla kvinnor hade utsatts för manligt våld. Man undvek att berätta om hur forskarna bakom Slagen dam definierade våld, nämligen betydligt vidare än vi är vana vid att använda begreppet. Därmed gav man lyssnare en tämligen felaktig bild av vad enkätundersökningen faktiskt visade.

Jag minns att jag också reagerade när jag hörde de här siffrorna på radion då rapporten kom, och först sedan jag nu har läst undersökningen förstår jag vad som avses. Det har alltid sina risker att ge invanda begrepp en ny innebörd, som forskarna har gjort här, och de har också fått smaka på konsekvensen av detta förfarande. Det innebär dock inte att det är automatiskt fel att förfara på det sättet. Ibland kan en sådan omdefinition visa på sådant som inte varit synligt på grund av att den tidigare definitionen har dolt det. Delvis tycker jag att det förhåller sig så i det här fallet.

För visst är det så att många av oss kvinnor har fått respekten för mäns överlägsna styrka och överordning i ryggmärgen. Så självklar finner många av oss den, och så självklart anpassar vi oss efter denna ordning att vi till slut inte ens tänker på att vi gör det. Vi bara är försiktiga i vårt umgänge med män. De kvinnor som råkat ut för lite grövre våld någon gång blir troligen ännu mer medvetna om att män kan ”sätta dem på plats” om de vill, och att de kan komma att göra det utan att våldet har kunnat förutses, och de kommer troligen att anpassa hela sin livsstrategi efter denna insikt och att göra detta faktum helt självklart (normalisering alltså). För att inte tala om kvinnor som råkat ut för allvarligt fysiskt eller sexuellt våld, som undantagslöst leder till rena trauman och förlorad tillit.

Det räcker till och med att ha blivit uppfostrad av en far som, även om han inte slåss, klart och tydligt visar att det är han som bestämmer och att ingen kvinna ska tro att hon kan få rätt gentemot honom, för att man som kvinna ska ha fått könsmaktsordningen i ryggmärgen, vill jag hävda! Men allt detta måste man kanske vara kvinna för att förstå, ja kanske till och med kvinna med vissa erfarenheter men erfarenheter som tämligen många av oss har, vilket jag menar att den här undersökningen visar.