.
Två av julklappsböckerna genomlästa.
– Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra
av Liza Marklund och Lotta Snickare samt
– En sexists berättelser. ”Jag visste inte att det var så illa”
av Lars Einar Engström.

Båda utgivna 2005 och båda mycket intressanta. Borde läsas av alla män – med eftertanke.

Alla unga kvinnor, som fortfarande tror att det inte förekommer diskriminering av kvinnor på arbetsplatserna, läs dem inte. Behåll era illusioner några år till, tills ni blir riktigt kompetenta och erfarna och då männen och cheferna på era arbetsplatser börjar känna sig allvarligt hotade av er.
Ni som redan sett hur det är, läs dem och känn er bekräftade.

Har förstått att en ”riktigt kvinna” är en som bakar bullar till barnen, så eftersom det är jul i övermorgon har jag beslutat att vara en riktig kvinna ett par dagar och börjat med att baka kanelsnurror med saffran – till barnet (dryga 40) som firar julafton med oss.

Men jag lovar att jag kommer att vara mitt vanliga elaka och typiskt okvinnliga jag igen om bara ett par dagar – om jag kan hålla mig så länge.

Så har jag då skrivit ut (från nätet) och börjat läsa Slagen dam och blir alltmer förundrad ju mer jag läser i den. Det är inte många bokstäver man fått rätt när man lyssnat till massmedia och läst kritiken av Eva Lundgren på olika bloggar. Det senare är kanske inte att förvånas över eftersom de flesta bloggare, som skrivit om den här undersökningen, troligen utgår från vad de fått höra från massmedia och några nöjt sig med att läsa granskarnas rapport.

Av vad jag hade läst och hört på radio, samt efter läsning av undersökarnas delvis (men observera, bara just delvis) kritiska rapport, har jag fått intrycket att verket var Eva Lundgrens alldeles egenhändigt hoptotade verk, att hon gjort lite osorterade intervjuer med några kvinnor och sedan snickrat ihop fullständig galna slutsatser utifrån en statistik som inte hade en bokstav rätt. Men ju mer jag läser i boken desto mer tycker jag fallet liknar Expressens falska påståenden om Persbrandt.

Jag har inte kommit så långt som till att analysera statstiken och inte heller läst slutsatser och kommentarer, så dem får jag kanske återkomma till om jag anser att jag får skäl att göra det och det är fortfarande möjligt att det är just där man hittar all den galenskap man fått höra att Eva Lundgren har presterat i denna undersökning.

I metodavsnitten råkar jag alltså på den första överraskningen, den jag ska skriva om här, nämligen informationen om hur många personer som varit inblandade i upplägget av undersökningen. Där ser undersökningen ut som ett rent mönster av en seriöst upplagd sådan. Hur var det enligt massmedia och rektor på Uppsala universitet: Eva Lundgren och några till hade arbetat alldeles för isolerade från andra forskare och annan forskning.

I själva verket var ett ansenligt antal personer inblandade i den här undersökningen: Ansvarig förutom EvaLundgren var docent Gun Hiemer, chef för RiksKvinnoCentrum, Koordinator Jenny Westerstrand, Uppsala universitet, Ann-Marie Kalliokoski och Maria Eriksson, båda från Sociologiska institutionen Uppsala universitet samt Kristina Stensson, RiksKvinnoCentrum i Uppsala. Vidare hade de som utförde undersökningen som rapporteras i Slagen dam en referensgrupp bestående av Eckhardt Kühlhorn, Brottsförebyggande rådet, Britta Bjelle, generalidirektör för Brottsoffermyndigheten, Bo Lewin, docent vid Uppsala universitet, Maud Eduards, professor vid Stockholms universitet, Gunnel Gustafsson, professor vid Umeå universitet, Sven-Olof Isacsson, professor vid Lunds universitet. Dessutom skötte Statistiska Centralbyrån (SCB) om framtagning av frågeblanketter, ansvarade för lay-out och svarade för det praktiska urvalet, datainsamlingen samt framtagande av resultatprofil (sid 123 -124). Utöver detta gjorde man tre pilotstudier för att testa metoden, enkätfrågorna, om de var klara och otvetydiga, på tre olika grupper av kvinnor, som också fick ge sina synpunkter på frågorna innan man skickade ut dessa till 10.000 personer. Ovanpå detta reste man över till Finland, där forskare redan hade gjort en likadan undersökning, och överlade med forskarna där om utformningen.

Vad gäller metoden är undersökningen fullkomligt oangripbar med andra ord och så värst isolerat verkar inte Eva Lundgren ha arbetat med denna undersökning i alla fall.

Så här långt kommen begriper jag inte varför man valde ut just denna undersökning för granskning och kritik om det var Eva Lundgren personligen man vill komma åt eller kritisera. Jag har mina aningar dock. Får väl se om dessa blir eller inte blir bekräftade efter genomläsningen av resten.

Nu har granskarna, vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg och statsvetaren Jörgen Hermansson, kommit med sin rapport om Eva Lundgrens forskning. Den tycks i huvudsak handla om det den inte skulle handla om, nämligen om kvaliteten på Eva Lundgrens forskning.

Följande kan man läsa i utvärderarnas rapport:

Det bör framgå att vårt uppdrag handlar om att pröva Lundgrens trovärdighet som forskare och inte om att granska kvaliteten i hennes forskning. På ett allmänt plan är det enkelt att iaktta en sådan åtskillnad. I det konkreta fallet visar det sig emellertid inte vara så lätt. Som vi tolkar uppdraget och universitetets regelverk kommer vår granskning i själva verket att handla om en grundläggande kvalitetsaspekt i all forskning, nämligen att man som forskare har goda argument för sina påståenden. När det, som i detta fall, handlar om empirisk forskning kommer granskningen i mångt och mycket att kretsa kring frågan om belägg.

Alltså: Vi har fått ett visst uppdrag, men det var svårt så vi gör något annat istället!

De båda utvärderarna kunde sedan uppenbarligen inte komma överens om slutkommentaren varför de skrev varsin. Jörgen Hermansson för bl.a. fram följande reflektioner i sin slutsats:

Hur ska man se på att forskning blir utsatt för detta slags kvasijuridisk granskning? Min bestämda uppfattning är att detta är en synnerligen olycklig lösning. Att börja tala om ohederlighet och fusk, när man uppfattar vissa forskningsresultat som märkliga eller kontroversiella, riskerar att förstöra ett av det mest grundläggande både inom vetenskapen och i den offentliga debatten, nämligen att vi försöker bemöta och kritisera varandra i sak”.

Han skriver också, vilket är ett gott betyg:

Eva Lundgren är otvivelaktigt en idérik och produktiv forskare. Hennes texter utmanar invanda föreställningar och ger öppningar för nya spännande infallsvinklar

Och så här, bl.a., skriver Margareta Hallberg i sina slutsatser:

Den viktigaste slutsatsen vad gäller den kvantitativa studien Slagen dam är att ett av dess mest centrala resultat, tesen om våldets allmängiltighet, inte har stöd i Lundgrens m.fl. egna data.

Med anledning av ovanstående kommentar erinrar jag mig vad opponenten sade på Margarta Hallbergs disputation, och jag citerar ordagrant:

Jag håller med dig om dina slutsatser men jag kan inte se att de följer av din avhandling

(Jodå jag antecknade kommentaren då den var så anmärkningsvärd och en kvinna i publiken reste sig dessutom och påpekade att i och med detta konstaterande borde avhandlingen förstås underkännas, vilket givetvis inte blev fallet.)

Hallbergs avhandling var en enda lång kritik av ett antal feministiska forskare, framför allt av några framstående amerikanska sådana. Hallberg är alltså en, i akademiska sammanhang, välkänd kritiker av feministisk forskning.

Med anledning av detta och av vilka som valdes att utvärdera Eva Lundgren drar jag slutsatsen att en bra kvinnlig forskare är en som stryker det manliga forskaretablissemanget medhårs (alternativt att man gärna får vara en dålig kvinnlig forskare bara man stryker män, eller manliga forskare medhårs). Då behöver man inte ha belägg för det man säger och för de slutsatser man drar, medan en manlig forskare kan kosta på sig att erkänna vikten av feministisk forskning.

När man sedan hör Margareta Hallberg i TV (16/12) hävda att det är viktigt att granska Eva Lundgrens forskning för att den får politiska konsekvenser, då anar man vad förföljelsen av Eva Lundgren handlar om. För en sak är klar, den handlar inte om att peka ut en speciellt dålig forskare.

PS: Gå också in på Jennys webblogg och läs vad hon har att förtälja i saken. Det är en del som kan nyansera bilden.

Tillägg 18/12: Här finner man Eva Lundgrens försvarsskrifter: Del I och Del II.

Läser i Göteborgsposten om en undersökning att den:

visar att var tredje kvinna och var tionde man har en negativ syn på hur de tror att barn inverkar på deras karriärmöjligheter. Stabil ekonomi, ett bra jobb och tillgång till barntillsyn värderades som mycket viktigt för att man skulle välja att bli förälder.

Jaha ja, och vem förvånas? Jag förvånas över att någon enda kvinna vågar skaffa barn idag. Det skulle inte jag våga om jag vore ung.

Så är vi då tillbaka till 50-talet vad gäller kvotering av män till utbildningar. Det går bakåt i många av avseenden just nu, och fort går det.

När Carl Tamm, för drygt tio år sedan, inrättade några tiotal professurer och tillika forskarassistenttjänster för ”underrepresenterat” kön, uppfattades detta av somliga som en gruvligt olycklig kvotering och ett antal manliga professorer och akademiker blev mycket upprörda. De gick ut i massmedia och i det närmaste vrålade ut att nu skulle man få ett B-lag av forskare. Hela forskarsverige hotades av denna ”kvotering”.
Då handlade det ändå bara om, att i det fall en kvinna och en man var lika meriterade så skulle underrepresenterat kön ha företräde. Det vill säga, i det fall det handlade om forskningsområden där män var överrepresenterade skulle en lika väl meriterad kvinna ha företräde, i det fall det handlade om områden där kvinnor var överrepresenterade skulle en lika meriterad man ha företräde. Om endera var mer meriterad då skulle den mer meriterade individen har anställningen.

Nu visar det sig att män kommer in på högskoleutbildningar (sjukvårdslinjer) med lägre betyg än kvinnor, det vill säga män med lägre betyg slår ut kvinnor med högre betyg (diskuteras just nu på Studio 1 i radions P1).

Var är nu de professorer som blev mäkta indignerade över kvoteringen av ”lika meriterade” för underrepresenterat kön. Man tycker att samma män nu borde uttrycka stark oro över att de riskerar att bli behandlade av ett B-lag av sjuksköterskor om, eller snarare när de blir sjuka. Men det tycks inte oroa dem alls.

Ibland önskar jag att jag hade levt i början av 1900-talet. Då var det helt klart vilka som var de verkliga fiendena vad gällde kvinnosaken, eller feminismen som man säger idag. Den gången sade män vad de tänkte, att kvinnor var dummare än män, att kvinnor inte dög, att kvinnor inte var intelligenta nog att ta ansvar (med några få undantag – som alltid).

Idag är det annorlunda. Numer säger ingen man sådant öppet, bara till andra män och bakom stängda dörrar. Istället hyr de kvinnor för att föra deras antifeministiska kamp. Det finns dessvärre ett alltför stort antal kvinnor som är beredda att agera nyttiga idioter, i synnerhet som det betalar sig bra! Inte sällan är dessa nyttiga idioter unga och en dag vaknar många av dem, men då är det för sent för deras del. Då står det en ny kader unga kvinnor på kö att låta sig utnyttjas mot sitt eget kön.

Läser i nya numret av tidskriften Genus, att män kvoteras in på sjuksköterskeutbildningarna idag. Så nu vill jag gärna se ett antal framstående män uttrycka allvarliga farhågor i massmedia för att vi nu kommer att få ett B-lag av sjuksköterskor som kommer att äventyra hela sjukvården, nämligen de män som grät intellektuellt blod i DN:s spalter för några år sedan, då det inrättades några tiotal professurer vikta för underrepresenterat kön, alltså i praktiken för kvinnor.

Kan inte erinra mig att jag noterat att någon av dem visat sig offentligt oroad eller varit lika upprörd på grund av könskvoteringen till sjuksköterskeutbildningen. Undrar varför?

Idag är det två inrikespolitiska fenomen som fångar mitt intresse. Dels Ringholms fadäs, dels Tiina Rosenbergs person och strävanden inom F!.

Ringholm har glömt stänga av telefonen och blivit avslöjad med att hysa samma uppfattning som folk i allmänhet, om polisen i det här fallet.
Det kan inte vara lätt att vara politiker och tvingas försvara tjänstemän och offentliganställda som man tycker missköter sig. Dels får man som politiker inte agera så att partiet förlorar de inkompetenta tjänstemännens röster, dels ska man göra alla dem som kritiserar dessa samman tjänstemän till lags så att man inte förlorar deras röster. En hopplös sits som ingen kan avundas politikerna. Ringholms ofrivilligt avslöjade reaktion var annars riktigt uppfriskande. Han är trots allt en människa som alla andra. Sedan kan man ju beklaga att politiker inte kan se till att tjänstemän i stat och kommuner får den kompetens och de resurser de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter, vilket väl är det dystra i det här fallet.

Vad gäller Tiina Rosenberg så är hon en katastrof för F!.

Det är kanske dags att börja tala om att vi har minst 4, kanske fler kön, och att erkänna att alla dessa kön har lite olika intressen. Dels de heterosexuella, dels de homosexuella (=4 kön) dels de som tycks flyta mellan könen (de transsexuella), varvid vi är uppe i minst 6 kön. Frågan är nu om alla dessa kön har samma intressen och samma målsättning? Jag tror inte att så är fallet.

Är inte alls säker på att lesbiska kvinnor, om de inte har och inte är intresserade av barn, har samma målsättning och samma intressen som heterosexuella kvinnor.
Om jag ser mig omkring tycker jag nog att det verkar som om de kvinnor som inte har barn (vilket är majoriteten av de lesbiska kvinnor jag känner) har betydligt lättare, både att avancera på arbetsplatserna och att skaffa sig goda inkomster med ty åtföljande acceptabla pensioner, än de heterosexuella kvinnor som skaffar sig man och barn. Så den kvinnorörelse som sätter de lesbiska kvinnorna eller de transsexuella kvinnorna (finns de förresten – de kvinnor som vill klä sig i manskläder, och om de finns, är de diskriminerade?) före de hetrosexuella kvinnorna torde inte få speciellt stort stöd bland majoriteten av kvinnorna i landet.

De flesta kvinnorna är trots allt heterosexuella så en genuin kvinnorörelse måste nog handla om att kvinnor inte ska diskrimineras för att de föder och har barn. De som inte accepterar detta borde starta en egen och lesbisk rörelse som kämpar för de lesbiska kvinnornas rättigheter.

Det har inte talats öppet om detta tidigare, men det finns grundläggande motsättningar mellan heterosexuella kvinnor och lesbiska kvinnor och det är kanske dags att man drar fram dessa motsättningar i ljuset och diskuterar dem öppet så att feminister i allmänhet slipper bli beskyllda för manshat.

Jodå. jag är feminist och jag har ställt förhoppningar på F!, men nu har F! tydligen spårat ur totalt. Dels alla dessa avhoppare, och jag har ganska stort förtroende för Ebba Witt-Brattström, dels förslaget om att även flerpersonersrelationer ska stadfästas! Det förfärar. Vem tror man kommer att vinna på det?

Det är precis hur tillåtet som helst att bo ihop hur många som helst redan idag, men att lagfästa förhållanden av alla de slag, det är att öppna för elände för kvinnor. Förstår man inte det, då är F! illa ute. Vill man verkligen skruva klockan tillbaka till stenåldern?

Jag var kvinnosakskvinna redan på den tiden då ordet ”feminism” inte var uppfunnet, men jag tappade intresset för kvinnokampen i slutet av sjuttiotalet och i början av åttiotalet, då livmodermystiken kom i ropet inom kvinnorörelsen och då kampen huvudsakligen kom att handla om kvinnor inom akademierna.

Det var OK att hävda att kvinnor hade erfarenheter som männen inte hade, och att dessa erfarenheter också borde räknas, tas med i samhällsplaneringen etc. men när det övergick till att handla om kvinnor som en unik grupp, som på grund av innehav av livmödrar aldrig kunde förstås av männen, då ville jag inte vara med längre. Jag såg det som ett stöd för den biologistiska ståndpunkt som jag bekämpat under hela mitt vuxna liv, vilket det också blev då särartsfeminismen snart kunde hämta näring ur just dessa resonemang.

Nu går feminister i F! ett steg längre och bäddar för månggifte, det kommer inte att bli förhållanden med en kvinna många män det kan vi vara ganska säkra på. Vad tänker de på?