Jag börjar defintivt bli gammal, ordentligt gammal, eftersom jag inte för mitt liv kan förstå den senaste trenden inom kvinnokampen, den om att få gå omkring och vifta med brösten offentligt. Jag har liksom fått för mig att det finns massor av mycket viktigare kvinnofrågor att ta itu med om man känner för att föra en kamp för jämställdhet och kvinnornas möjligheter och rättigheter.

Att jag inte förstår den nya moderna kvinnokampen kan ju bero på att jag själv inte har minsta lust att vädra mina bröst offentligt men det beror inte på att de är gamla och har mist det där kvinnobröst har tills de använts till det de är ämnade för, nämligen amning, en period. Problemet är snarare att jag aldrig har haft lust att visa mina bröst offentligt, inte ens när de var unga och inte skämdes ett dugg för sig (å andra sidan har jag inte heller haft lust att stänga in dem i obekväma tvångsplagg). När jag var ung gömde jag dem omsorgsfullt inuti stora bylsiga tröjor eftersom jag fann det så fruktansvärt obehagligt att bli avklädd med blicken av dräglande gubbsjuka män i alla åldrar. Så, som sagt, jag har väldigt svårt att förstå unga kvinnor som inget hellre vill än få visa allt de har i fråga om kroppsliga företräden när det är svårt nog ändå att få män att fatta att kvinnor kan ha något mellan öronen – också.

Man får ju nästan för sig att kvinnor numer jobbar stenhårt på att dra intresset från deras intellekt (eller brist på sådant kanske?) till brösten istället, eftersom varenda kvinna, gammal som ung, snart sagt, går omkring och visar springan mellan brösten? De senaste åren, sedan modet att visa naveln blev passé, stirrar man ner i en häftig urringning på varenda kvinna man möter. Hur bär de sig åt förresten för att få till den den där springan? I verkliga livet är det ju endast överviktiga kvinnor som har en sådan av naturen. Har de opererat in silikon allihop? Är det kanske dyra investeringar som moderna kvinnor vill visa upp? Det kunde jag kanske förstå. Menar, har man lagt ner en förmögenhet på att få till bröst av en kaliber som knappast finns i sinnevärlden, av naturen så att säga, då är det förstås klart att man vill ståta med och få visa upp dyrgriparna.

Vad blir nästa steg i könskriget förresten? Att Per Ström, som ju anser att män är så förfördelade i jämförelse med kvinnor, kräver att även män ska få visa upp det de har som hänger och dinglar offenligt? Han skulle ju därmed kunna föra upp den moderna könskampen ytterligare ett pinnhål, ja till oanade höjder av förfining och intellektuell skärpa.

Håkan Jaensson skriver om Anders Paulrud i dagens Aftonblad. Det är en fin teckning han gör av Anders Paulrud. Jag tror honom när han skriver att:

Vi är många som sörjer Anders i dag. Han hade en förmåga att se människor, inte minst kvinnor, och han var bra på att lyssna. Förutom ett antal mer eller mindre nära vänner hade han många som han nog knappt kände till: människor han mött på en middag, träffat ­någon gång i rökrummet – och som aldrig glömde hans sneda ögon, hans skratt och den värme han spred omkring sig. Jag har mött flera av dem på sistone.
Anders var en alldeles ovanligt älskad människa, det finns inget annat ord.

Jag träffade honom och samspråkade lite med honom vid Aftonbladets monter på Bokmässan några år, och saknade honom där i höstas. Han hade verkligen en förmåga att få en att känna att man betydde något, trots att han knappt visste mer om mig än att AB hade publicerat en artikel av mig en gång för flera år sedan. Jag får alltså räkna mig till de där som spontant tyckte om honom, men som han inte kände närmare och tillhör dem som sörjer hans bortgång och över att jag aldrig mer kommer att utbyta lite åsikter eller några skämt med honom på Bokmässan.

Länk:
Anders Paulrud är död, AB, 8/1 2008

Ett Betydligt Bättre År 2008!

önskar jag alla besökare på bloggen.
År 2007 var bedrövligt.

Länk från och om frihetens stamort på jorden:
Political Waves, Behind Closed Doors
December 31st, 2007.
Även i USA finns det folk som ser – det inger kanske visst hopp.

Hörde Doris Lessings reaktion på Nobelpriset. Hon lät inte överdrivet glad, närmast som att det kunde kvitta nu, när hon inte fått det tidigare. Har för mig att Astrid Lindgren reagerade på samma sätt, på sin ålders höst, för de priser hon ständigt tilldelades och att hon tom sade att det kanske vore bättre att ge priserna till yngre förmågor, som behövde dem bättre.

Jag förstår dem. För det första har man sällan någon möjlighet att verkligen använda sig av en massa pengar när man är i 90-årsåldern och orken börjar svika, för det andra har man för länge sedan förlorat den där gnistan som gör att man vill vinna till varje pris. Sådant känns, för ganska många människor, inte lika angeläget när man kommer upp i åren.

Det hela påminner lite om berättelsen om hur helvetet ser ut, massor med god mat men ingen mun att äta med etc.

Jag är, som jag väl redan har avslöjat, inte ett dugg religiös, har knappt besökt i en kyrka i hela mitt liv (fast tror att jag var på en gudstjänst en gång i min ungdom, och tom en julotta en gång) och är inte ens komfirmerad, vilket är tämligen ovanligt i min generation. Men jag har läst Bibeln, från pärm till pärm (gamla översättningen).

Som saker och ting ser ut idag, och utvecklar sig, börjar jag fundera. Man kanske skulle bli religiös i alla fall. Han sade ju en hel del förnuftig den där Jesus: ”Älska din nästa såsom dig själv”, exempelvis, eller ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder det skolen I ock göra dem”, (fast det uttrycks kanske på modernare svenska i nya bibelöversättningen).

Ja, så drog han ju lite liknelser som inte heller var så dumma, som handlade om att man skulle hjälpa de nödställda, de lidande och de utstötta, ingen dum idé alls. Han låter faktiskt riktigt socialistisk när jag tänker efter. Och inte minst den här är ju bra: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himlen/Guds rike”. (Kds-pamparna verkar inte ha läst det här.)

De är alltså synd om de rika. De kommer, enligt Jesus, inte att få ”Pie in the sky when they die”, som de troende fattiglapparna kommer att få.

Kunde ju kännas tröstrikt i dessa tider om man trodde på det där – men det går liksom inte, med tanke på hur världen ser ut, att tro på en god och allsmäktig Gud. Istället får man väl trösta sig med Edward Perssons sång om att ”man kan ingenting ta med sig dit man går”, att inför döden är vi alla i alla fall totalt jämlika.

Det sorgliga i sammanhanget är de där som arvskattebefriat ärver miljoner, eller miljarder, utan att de har gjort ett dugg för att förtjäna pengarna, eller rättare sagt, som inte ens stulit pengarna själva.

Såg ett program på TV i kväll, om en hjärnskadad ung man som var otrolig att spela piano. Han klarar inte av att klä sig, klarar inte de enklaste saker och kan varken läsa eller skriva, men så han spelade. En helt otrolig kille i det avséendet.
Så här skriver SvT om honom i presentationen till programmet:

Musikgeniet
Derek Paravicini är blind och autistisk sedan födseln, kan inte räkna till tio eller skilja höger från vänster men är en av världens största musikaliska talanger. Han har absolut gehör och spelar vilken låt som helst efter en enda lyssning.

Det här får mig att tänka på de vetenskapliga modetrenderna, vad gäller människans natur och frågan om gener och miljö. Nå, i den här killens fall handlade det om en skada efter födelsen, inte om gener, men det spelar inte så stor roll. För 75 år sedan hade han satts undan på någon institution och sannolikt inte kunnat prata ens och hade han fötts i Tyskland på tjugotalet hade han förmodligen blivit avlivad under Hitlerepoken, av de hjälpsamma läkare och psykiatriker som ville skona det tyska folket från degeneration. Många sådana såg Hitlereran som deras chans att förverkliga eugeniska program, som för dem måste ha varit av rent ”drömlik” karaktär.

Förutsättningen för att människor i Dereks situation alls ska få utveckla någon förmåga är förstås tron att de kan utvecklas – i något avséende. Förutsättningen för att de ska få göra det är föreställningen att alla människor har något värt att ta vara på och utveckla, att miljön är viktig och anpasssas till människornas förutsättningar alltså. Så länge man trodde att alla betéenden var medfödda och att somliga bara rätt och slätt var begåvade från början, medan andra var ohjälpliga, försökte man förstås inte ens utveckla dem som man stämplade som ”mindervärdiga” eller ointelligenta. Ingen försöker ju något som han/hon är övertygad om omöjligheten av.

Går vi tillbaka till början av 1900-talet så trodde experterna, läkare, psykiatriker och biologer, ofta att den stora majoriteten av mänskligheten inte kunde klara av en skolgång utöver folkskolan och att endast de allra intelligentaste, dvs de rikas barn, kunde klara av att ta studenten. Så fort behaviorismen kom på modet, vilket egentligen inte hände förrän efter andra världskriget, började man organisera allt högre och bättre utbildning för allt fler och se, det var mycket riktigt många fler som klarade sådan. Efter 1950-talet har man upptäckt att även barn med Downs syndrom kan utvecklas långt bortom vad man ens kunde föreställa sig tidigare.

Själv är jag bara så otroligt tacksam att jag föddes under den epoken under 1900-talet då behaviorismen dominerande betéendevetares tänkande och innan biologismen hade gjort come back, som den gjorde under 1980-talet. Jag ansågs nämligen vara ett hyperaktivt barn och hade jag varit liten idag har jag med stor sannolikhet blivit diagnosticerad som ett ADH/DAMP-fall. Som det nu var ansågs jag bara besvärlig i skolan eftersom jag hade så otroligt svårt att sitta stilla och lyssna, och på den tiden var det ju vad man skulle göra från första klassen. Kunde man läsa, fattade man snabbt, ja då blev skolan en plåga från första dagen och då var det svårt att sitta som en zombie i bänken hela dagarna medan man lyssnade till de där stackarna som fröken tragglade bokstäver med timme ut och timme in.

Men mest synd var det om mina föräldrar som aldrig fick sova.

Kommer också att tänka på programmet om professor Gillberg, som gick i TV för några år sedan, och då en av hans medarbetare, minns dessvärre inte hans namn, förklarade att det i stort sett bara var barn från socialgrupp III som drabbades av ADHD/DAMP. Fan tro’t.

Länk:
Se/hör Derek Paravicini spela på en video

Genom Britt, som kommenterat på min förra post om Peter Rosts utmärkta Sommarprogram, fick jag en länk till en artikel i tidningen Vi, om whistle blowers, de där människorna som, liksom Peter Rost, Sara Wägnert, Ingvar Bratt m.fl. går ut och avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser, eller inom andra verksamheter som de känner väl till eller deltar i, som inom politiken, i föreningar eller klubbar. Det är en mycket läsvärd artikel som jag rekommenderar.

När jag så lyssnar på programmet Kropp och själ i natt, där man bl.a. tog upp Stanley Milgrams berömda experiment (från 1961), som handlade om lydnad och vad människor kunde fås att utföra på uppmaning av auktoriteter, ser jag den länk som förbinder de här båda fenomenen.

Milgrams experiment (som man kan läsa om i Wikipedia bl.a) visade att så många som 65% av de undersökta experimentpersonerna var kapabla att, på en auktoritativ forskares uppmaning, döda en annan person (skicka så starka elektriska strömmar igenom hans kropp att han dog av dem/experimentet var fejk förstås). Experimenten handlar mest om whistle-blowerns motsats, om de auktoritetstrogna, de underdåniga, de lydiga men det är dessa människor som möjliggör för maktetablissemang, av olika slag, att behålla sin makt och att stänga av/sparka/isolera dem som rättmätigt säger ifrån. De onda människorna, som någon har sagt, skulle inte kunna göra så mycket ont om inte de goda människor teg.

Ofta börjar whistle-blowern med att försöka tala med den överordnade, påtala vad som är fel, istället för att offentliggöra sina upptäckter direkt, och därmed bäddar han/hon för sin definitiva undergång.

De där som säger ifrån, som påtalar oegentligheter eller lägger fram berättigad kritik mot överheten, de med civilkurage, riskerar alltid sin framtid. De riskerar den just för att alldeles för många människor i deras omgivning är fega, inte vågar ställa sig upp och offentligt stötta whistle-blowern. ”Whistle-blowers” i Sverige stöts nästan alltid ut och går förlorande ur sina strider.

Jag har sett dem, ett antal gånger i mitt liv, oftast i mindre viktiga sammanhang, som i föreningar och klubbar, men även i ett, för mig, mycket viktigt sammanhang: Där sitter de, de där fega, lydiga men annars så trevliga arbetskamraterna, tittar en inte i ögonen, tilltalar en inte, behandlar en som luft. De vet att de är fega, de vet att man har rätt, de vet att de är så ynkligt ängsliga att säga eller göra något som kan resultera i negativa konsekvenser för dem själva. De skäms egentligen över sig själva och just därför undviker de whistle-blowern och bidrar på så sätt till att isolera denna. Sedan kan desssa fega varelser komma, åratal efteråt, och be om ursäkt eller erkänna att man hade rätt, att de inte borde ha tigit den där gången, att de ångrar sig – det är så dags då!

I artikeln i tidningen Vi, berättas historierna om flera av våra mest kända whistle-blowers och hur det gick för dem. Dessutom ges ett antal tips om hur man ska gå tillväga om man bestämmer sig för att ”blåsa i pipan”, för att inte själv drabbas alltför hårt, även, som man skriver, om man alltid måste vara beredd på det värsta. Enligt min erfarenhet kommer alltid det värsta att hända och i verkligheten finns aldrig någon total upprättelse, sådan finns bara i sagorna, åtminstone i Sverige.

Mitt personliga tips är således: Gå inte till chefen och varna honom/henne eller avslöja vad du vet, inte ens av ren omtanke och för att du vill väl, förrän du har bevis, samlat papper och vet att du kan sätta dit chefen om det kommer att knipa (och förvara bevisen, eller kopior av bevisen, så att chefen inte kan få tag i dem). Går du till chefen utan klara belägg som håller vid en offentlig granskning, kommer du garanterat att gå ut som storförlorare. Dessvärre är whistle-blowern ofta den där personen som vill vara juste, och det är livsfarligt i sådana här fall att vara det då det ger den överordnade, eller andra som känner sig hotade, en chans att samla material mot dig, hinna förtala dig, intrigera emot dig, hinna gömma undan bevis etc.

Slutligen: Det straffar sig nästan alltid att vara whistle-blower och det lönar sig nästan alltid att vara nickedocka! Det är de fega som gör detta till ett sorgligt faktum.

Länk:
– Tidningen Vi / om whistle-blowers
– Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro, Motvallsbloggen (3/11 2006) om grupptryck

Hör just på Ekot att Kent Pettersson, generaldirektör för Arbetsmiljöverket och tidigare ordförande i Handels, har avlidit i en ålder av 58 år. Det var ett mycket sorgligt besked.

Allvarligt dystert är det dessutom att de rakryggade människorna, de som äger stor personlig integritet, inte låter sig köpas och som vågar säga ifrån, verkar gå bort tidigare än alla de som i dagens egoistiska tider gör allt för att trycka ner andra människor. Jag saknar fortfarande en annan av dessas personer, nämligen Sven Grassman.

Min medkänsla härmed till Kent Petterssons anhöriga och vänner. Med hans bortgång förlorar hela Sverige ännu en av dessa unika och för solidariteten verkande individerna. Hans bortgång är inte bara en förlust för hans familj, den är en förlust för oss alla.

Länk:
– Kent Petterson avliden, Ekot
– Kenth Pettersson har avlidit, DN
– Kenth Pettersson är död, AB

Asta Lengstål, 1/6 1920 – 17/4 2007.
Borgerlig begravningsceremoni 3/5 2007

Musik till mamma:
Valse Triste, Sibelius
Sång till friheten, dock en inspelning med bara Björn Afzelius
Morgonstämning, Grieg

Jag brukar, som sagt, inte skriva om personliga saker på den här bloggen, med några tidigare undantag och nu ska jag göra ett undantag till.

Varför är vi svenskar så krokiga, så rädda att ligga andra till last, så änsliga för att störa andra med våra egna bekymmer och sorger. Det är ju i sorgen, det är ju när vi har bekymmer och känner oss nedslagna som vi behöver varandra och det är dessutom så att de allra flesta av oss vill hjälpa, stötta och ställa upp när och om vi kan. Så tänker vi så krokigt att vi inte låter våra medmänniskor ställa upp och glädja eller trösta oss fast de ofta mår bättre av att få göra det än av att utestängas.

Jag visste inte att min kusin var så sjuk. Jag visste att hon var sjuk, men fick aldrig klart för mig, under våra telefonsamtal, och det senaste var inte så länge sedan, att det var så illa som det var. Hade jag bara förstått, varför gjorde jag inte det, hade hon bara berättat för mig så hade jag satt mig i bilen omedelbart och kört upp och hälsat på henne. Jag hade så gärna velat träffa henne en gång till innan hon gick bort. Men hon ville inte oroa mig, hon ville inte att jag skulle må dåligt av hennes sjukdom, berättade hennes son för mig i lördags. I själva verket gjorde hon mig mer ledsen på grund av detta, fast jag vet att det var av omtanke om mig. Nu sitter jag här med ett stort hål inombords och är så fruktansvärt ledsen att jag inte fick träffa henne en gång till. Min enda tröst i detta är att hon möjligen inte själv visste hur allvarligt sjuk hon var, och att inte heller hennes son visste det. Slutet kom tydligen som chock, både för sonen och för sjukvårdspersonalen.

När min bästa väninna, sedan vi var 13 år och som bodde i Danmark, insjuknade i cancer för omkring 7 år sedan, så berättade hon det för mig, men det fanns hopp – ett bra tag. Hon levde flera år efter beskedet och innan hon gick bort. Vi träffades som vanligt då och då, och hade roligt tillsammans varje gång, fram till sista halvåret, men när hon började bli sämre och antagligen förstod hur det skulle sluta, ville hon inte att jag skulle få veta hur illa det var – för hon ville inte göra mig ledsen eller oroa mig. Hennes man var emellertid så klok att han ringde mig och berättade om hur det stod till och tog löfte av mig att inte tala om för henne att han hade ringt mig (hoppas han inte misstycker till att jag berättar det här men kanske andra kan ha nytta av att läsa detta). Det är jag honom så oerhört tacksam för. Vi reste ner över pingsthelgen och hade ett par mycket trevliga dagar tillsammans, trots att min väninna var så dålig att hon inte kunde gå själv längre utan hennes man fick bära henne. Men humöret var det inget fel på. Den där helgen är ett mycket fint minne för oss. Sedan gick det några månader och så ringde han igen och undrade om jag ville träffa henne en sista gång för i så fall hade jag inte många dagar på mig. Vi satte oss i bilen direkt och åkte ner. Det var visserligen mycket sorgligt att se henne så fruktansvärt avtärd, men ändå är jag så djupt och innerligt tacksam att han ringde mig och att vi åkte ner den gången också. Hon gick bort två dagar senare.

Så varför är vi så rädda att göra andra ledsna, att oroa andra, så ängsliga att de ska tycka att vi är besvärliga? Just nu är det mig en mycket stor sorg att jag inte fick träffa min kusin Inga en sista gång. Det hade känts mycket bättre om jag hade gjort det.