I den ivriga kampen och det hängivna kriget för yttrandefriheten bl.a. har först USA sedan EU, som ju för det mesta traskar patrull efter USA, nyligen beslutat att 19 iranska TV-kanaler inte får sändas över satellit till USA och Europa.
Hyckleriet når allt högre höjder, nu är det så uppenbart att de flesta borde se vad det handlar om. Sådana här åtgärder riskerar att skapa motsatsen mot den våra makthavare föreställer sig.
Och hur var det nu igen? Jovissst ja, kommunismen var förkastlig och förtrycket i Sovjet var upprörande när sovjetmedborgarna inte fick ta del av Västliga radio- och TV-sändningar. Och det är ju sant, det var ett allvarligt brott mot yttrandefriheten, precis det som vi i Väst fick lära oss var en oundgänglig del av en äkta demokrati. Men, men, det var då det. Demokrati idag är något helt annat det.
’EU banning of Iranian TV stations, outrageous’ (utlagd 17/10 2012)
Ytterligare lite från Press TV om saken:
’West fears truthful power of Press TV’ (Utlagd 17/10 2012)
Varför inte lyssna till vad George Galloway säger om saken (första delen av videon):
European Union’s ban on Iranian channels-Comment-10-19-2012
Återstår att se hur lång tid det tar innan YouYube tvingas ta ner allt från Press TV och från Syrisk TV så att vi garanterat bara får rapporter om Mellersta Östern från USA:s TV och från USA-megafonen i MÖ, Al Jazeera.
Jag har skrivit om det tidigare och varit mycket missänksam mot det yngre socialdemokratiska gardet, och här får vi svart på vitt på att det socialdemokratiska partiet numer är uppköpt av USA, eller av Rockefeller m.fl. i den amerikanska ekonomiska eliten, vilket väl är samma sak.
Urban Ahlin, Socialdemokaternas talesman i utrikesfrågor, är enligt Aftonbladet med i nedanstående organisationer. Så här skriver AB om Ahlins engagemang:
Strategiska rådet: Grupp av akademiker och UD-personal knuten till UD och ihopsatt av Carl Bildt. Den enda deltagaren från ett annat parti är Urban Ahlin (S). Trilaterala commission: som grundades 1973 av personer inom Council of foreign relations och Bilderberggruppen, som David Rockefeller och Henry Kissinger. Ledande personer ville diskutera i en informell miljö utan insyn från medier. Ahlin sitter i kommissionen sedan ett decennium. Peter Wallenberg är med. Carl Bildt angavs som officiell deltagare i fjol. Project for the new american century, PNAC: Amerikansk neokonservativ tankesmedja 1997–2006, finansierad främst av energi- och vapenindustrin. Vice president Dick Cheney ingick. PNAC sägs ligga bakom viktiga delar av utrikespolitiken under president George W Bush. Carl Bildt, Gunilla Carlsson och Urban Ahlin anges som bidragare till tankesmedjan på hemsidan. Aspen Institute: Amerikanskt institut som ska främja ”upplyst ledarskap”, finansierat av stiftelser som Carnegie corporation, Rockefeller brothers fund, Ford foundation. Ahlin anges som deltagare i Program on the world economy i år, Bildt uppges officiellt delta i Idea project 2011. European council on foreign relations: En EU-tankesmedja som Urban Ahlin var med att starta. Ahlin, Gunilla Carlsson och Carl Bildt ingår. Russia in united Europe: En EU-tankesmedja där Ahlin är medlem och även Bildt deltagit, bland annat som talare. German Marshall fund of United States: En amerikansk organisation för främjandet av relationer mellan Nordamerika och Europa. Ahlin sitter i organisationens expertpanel och Bildt förekommer i en informationsvideo på hemsidan. Council on foreign relations: Amerikansk organisation och tankesmedja där både Urban Ahlin och Carl Bildt figurerat.
Definitivt dags att bilda ett nytt socialdemokratiskt parti alltså. Det gamla har svikit allt det stod för en gång och alla de ideal partiet startades för att förverkliga. Idag för partiet precis den politik det en gång startades för att bekämpa, som jag sagt tidigare på denna blogg. Vilken belöning räknar Ahlin m.fl. i partitoppen med att få efter att de gjort sina insatser för USA i Sverige? Vi vet ju vad andra socialdemokrater har belönats med.
Detta är lika illa som om det gamla socialdemokratiska gardet under trettiotalet hade satt sig i organisationer startade av Hitler för främjandet av Det tusenåriga riket. USA kan idag inte sägas vara en demokratisk stat. Med alla de inskränkningar i yttrandefriheten, i rättssystemet mm som Bush och Obama har genomfört, samt i och med det faktum att de båda stora partierna i USA i praktiken ägs av de megarika eliterna i USA, är USA de facto en fascistisk/corporativistisk stat. Även om USA fortfarande kan bli värre, precis som Tyskland blev under trettiotalets gång, så är det illa nog redan nu.
Nu, liksom Hitler och hans anhang då, lyckas makten lura de flesta i Västvärlden med en ofantligt effektiv propaganda. Jag förstår idag hur det kunde komma sig att det tyska folket inte protesterade mot Hitler och inte gjorde något för att förhindra den katastrof han ledde in världen i.
Den som vill veta mer om de här organisationerna som Ahlin deltar i kan endera läsa om dem på nätet, eller läsa Mikael Nybergs bok Kapitalet.se som kom ut 2004 eller göra bådadera.
Nu ska jag reda ut en av de saker som jag inte kände till i mitt förra inlägg, nämligen vem som är premiärminister respektive president i Libyen. Det visade sig, när jag började undersöka saken idag att Abu Shagur var premiärminister men att han avgick förra veckan för att han inte kunde sätta ihop en regering som kongressen godkände.(1)
Precis som det mesta som rör Libyen numer inte är av intresse för Västvärldens media, om det inte rör någon betydelsefull västerländsk person som den dödade diplomaten Christofer Stevens,(2) så sägs det väldigt lite i våra media om att Libyen just fått en ny premiärminister, nämligen en man vid namn Ali Zeidan.(3) Jag hittar inget om detta i våra större svenska tidningar, eller i andra västliga tidningar som New York Times, The Guardian, Los Angeles Times. Vill man veta lite mer om valet av Ali Zeidan får man läsa asiatiska tidningar. Han har valts, läser jag i sådana, med uppgiften att inom två veckor sätta ihop en ny regering som godkänns av kongressen.
Ali Zeidan är en för mig helt okänd person som jag förstås ville veta mer om. I Wikipedia läser jag att han är född 1950 och tjänade som diplomat i Indien under ambassadören Mohamed Yousef el-Magariaf, som idag är president i Libyen.(4) Vem som är president i Libyen har vi inte heller hört så mycket om i Sverige. I varje fall hade jag inte en aning om det.
Ali Zeidan lämnade en tjänst som libysk diplomat i Indien 1980 och tillbringade därefter trettio år i exil. 1981 var han, tillsammans med andra exillibyer, med och bildade National Front for the Salvation of Libya, NFSL.(5) Han verkade sedan i Geneve som förespråkare för mänskliga rättigheter i Libyen.(6) Vilka som avlönade honom där har jag inte lyckats få fram. För att kunna vara förespråkare för något behöver man ju pengar. Men man kan kanske ana med tanke på att Väst, och inte minst USA, velat bli av med Ghadafi och försökt att mörda honom ett flertal gånger under de senaste 40 åren, ända sedan han gjorde statskuppen i Libyen 1969 tillsammans med några andra lägre officerare.
I The Indian Express får vi veta att Ali Zeidan är nära lierad med Jibril. Han, liksom Jibril, läser jag, skaffade sig internationellt erkännande för det ledarskap de ådagalade genom stöttandet av de .sk. rebeller (7) som, fast det nämns inte i artikeln, med Natos hjälp lyckades störta Ghadafi och slutligen mörda honom.
Så har vi presidenten i Libyen, som heter Mohamed Yousef el-Magariaf, född 1940, som var ambassadör i Indien och där samarbetade med Ali Zeidan alltså. El-Magariaf var grundare och den förste ledaren av National Front for the Salvation of Libya (NFSL), en CIA-och Saudi-finansierad oppositionsgrupp. (Så där fick vi antagligen veta hur Zeidan försörjde sig. Han var ju också organisationens ledare en period, enligt Wikipedia.) 1984 var el-Magariaf aktiv i den grupp som försökte mörda Ghadafi, en attack som misslyckades. Han förde propaganda mot Ghadafi och dennes politiska system, Jamahirya och som det står i artikeln om honom:
Magariaf dedicated himself to overthrowing the Libyan Arab Jamahiriya with violence. The NFSL aimed to create disorder inside Libya by sabotage, provocation, and other methods.(8.)
(Min översättning: Magariaf hängav sig åt uppgiften att störta den libyska Jamahirya (min anm: Ghadaffis samhällssystem) med våld. NFSL syftade till att skapa kaos inne i Libyen med hjälp av sabotage, provocation och andra metoder.)
El-Magariaf återvände till Libyen efter inbördeskriget 2011 från USA som han i huvudsak hade bott i under de 30 åren i exil. Han leder nu National Front Party som fick tre mandat vid valet. Han förefaller verka för en sekulär liberal regim i Libyen Han är framför allt inställd på att arbeta med Libyens ekonomi. Till president valdes han 9/8 2012. Ali Zeidan, den nyvalde premiärministern var ju medlem i NTC, övergångsregeringen som godkändes av västmakterna ganska snart efter att upproret i Libyen hade startat. Jag gissar att även Magariaf var det, men sammansättningen av NTC hölls ju hemlig under kriget. Det var bara några få personer som framträdde, bl.a. Jibril och Jalil (9)
Mustafa Abdul Jalil var justitieminister, men en kritisk sådan, i Ghadafis regering och mannen som var högste ansvarige för tortyren av och dödsstraffet mot de bulgariska sjuksköterskor som anklagades för att medvetet ha smittat flera hundra barn med HIV, men som senare frigavs.(10) Han var dessutom en av dem som begärde inrättandet av den överflygningsförbudszon i Libyen som FN snart beslutade om. Han valdes att leda NTC i mars 2011.
I mars 2012, när det verkade som om Libyen skulle falla sönder, hotade Jalil att ta till våld mot dem som försökte dela Libyen. (Märkligt att ingen i Västvärlden reagerade mot detta hot! (11)) Jag hittar ingen redovisning för var Jalil placerats sedan valet och inte heller hittar jag någon uppgift om vilken funktion Jibril fyller just nu, eller om varför han inte blev premiärminister efter valet.
Jibril was instrumental in forming the NTC at the start of the uprising, believing that “there should be body talking to the world.” Neither Tunisian nor Egyptian rebels formed such an umbrella group. “That is why the revolution has been stolen in those countries early,” he says. But the transitional leaders failed to take the action they should have, he says, and were too exclusionary, coming up with laws that weren’t discussed. “People who started the rebellion felt excluded.” (12)
(Min översättning: Jibril var väsentlig för inrättandet av NTC under början av upproret. Han var av åsikten att ”det skulle finnas ett organ som talade med världen.” Varken de Tunisiska eller de egyptiska rebellerna bildade en paraplyorganisation. ”Det är därför revolutionen tidigt blev stulen i dessa länder,” säger han. Men övergångsledarna har misslyckats att vidta den åtgärd de borde ha vidtagit, säger han, och uteslöt för många och kom fram med lagar som inte hade diskuterats. ”Folk som startade upproret kände sig uteslutna.”)
Här har den amerikaniserade Jibril dirigerat Al Jazeera, (13) och tillsammans med en annan amerikaniserad libyer, Magariaf, samt tillsammans med Jalil, som inte talar engelska dock, samarbetat med CIA och Nato för att få till stånd revolutionen i Libyen och bli godkända som regering i Libyen redan innan den gamla regimen hade störtats. Detta och inrättandet av en ny centralbank bara några veckor efter att upproret hade startat visar tydligt att upproret i Libyen var välplanerat, och inte planerat av de unga skjutglada islamister som for runt och skjöt i luften från sina picuper, så man kan verkligen undra vilka som fått sin revolution stulen – och av vilka?
Överhuvudtaget verkar det vara gott om styrande i Libyen som har bott årtionden i USA, somliga med examina därifrån dessutom. Bland andra kan en av preimärministrarna i NTC, Abdurrahim El-Keib nämnas. Han lämnade Libyen 1976, blev strax därefter medlem i den libyska oppositionen och bodde och arbetade i USA fram tills han återvände för att delta i NTC. Ali Tarhouni, som var oljeminister-och finansminister och även premiärminister i NTC en period, flydde från Libyen 1973 (fråntogs sitt medborgarskap och dömdes i sin frånvaro till döden enl Wikipedia, men orsaken till detta nämns inte) och flyttade då till USA där han tog flera akademiska examina och undervisade vid University of Washington. (14)
Sen får vi se hur länge det dröjer innan vi ser omgrupperingar i Libyens nya ledarskikt.
Den här filmen, ett reportage från protesterna i Bahrain, gjord av ett team från CNN, sändes en gång på CNN internt i USA men man sände aldrig reportaget över CNN International där CNN har sin största tittarskara:
Bahrain portion of iRevolution on CNN June 19 2011
Är det så här det går till när man presenterar ”nyheter” för oss från ”Arabvåren”? Hur går det till i våra svenska media undrar man förstås, i synnerhet undrar man det som deras reportage från ”Arabvåren” varit och är så otroligt ensidiga och fördummande.
Tillägg kl 16:30:
Jag lägger in en kommentar från Erik H här eftersom den är viktig i sammanhanget:
Amber Lyon har mera att berätta här vid en intervju av RT.
Hon blir naturligtvis utan jobb efter detta så hon vore ju ett fynd för SVT om de hade några ambitioner att få ut sanningen.
Med anledning av ett inlägg på Svt.se Debattav Täppas Fågelberg och kommentarerna till detta, tar jag ännu en gång upp frågan om vad yttrandefrihet innebär.
Det är nästan otroligt att så många i det här landet inte har en aning om vad vår lag om yttrandefrihet innebär. De flesta, även de flesta inom mediaeliten tycks inte heller förstå den saken med tanke på hur journalistkåren ställt sig upp – nästan som en man, och förklarat att om man inte ”värnar om” Lars Vilks rätt att yttra sig och visa sina alster, så hotas yttrandefriheten. Vad lär man sig på journalisthögskolorna idag?
Yttrandefriheten innebär nämligen bara just detta, att man har rätt att yttra vad man vill, både i bekantskapskretsen och offentligt, utom sådant som faller under sekretesslagstiftningen eller lagen om hets mot folkgrupp eller som handlar om uppmaning till allvarliga brott.
Yttrandefrihet innebär också att man har rätt att starta en egen tidning, en blogg eller sprida flygblad om sina åsikter, så länge man inte använder dessa media för att sprida sådant som strider mot sekretesslagstiftningen eller handlar om hets mot folkgrupp eller uppmanar till brott.
Yttrandefriheten innebär däremot inte att man har en oförytterlig rättighet att få yttra sig i vilket medium som helst, har rätt att få in artiklar eller uttalanden i vilken tidning som helst som man vill ha in sitt alster i, eller i radio och TV, som somliga förefaller tro. Den innebär inte heller att man har rätt att få visa sina konstnärliga eller amatörmässiga alster i vilken lokal man vill. Här står nämligen den heliga äganderätten ivägen och ägaren av en tidning, eller ansvarige för radio eller TV, har rätt att bestämma vad som ska publiceras eller yttras i dessa medier, liksom ägare av utställningslokaler har rätten att bestämma vad som ska visas i dessa. Det är ganska naturligt att det är på det sättet för det skulle vara omöjligt att låta varenda svensk yttra sig i media om allt de irriterar sig på eller vill föra fram till allmänheten, eller låta varenda etablerad konstnär eller svensk som kluddar lite på sin fritid, visa sina alster varhelst han vill visa dem.
Nu skriker folk i högan sky om censur hit och censur dit så fort någon inte släpps fram i media, framför allt klagar många bittert på censur om somliga inte ständigt får föra fram sina invandrarfientliga åsikter i våra stora media. Då vet man inte vad censur är emellertid.
Censurär när staten bestämmer vad man får säga offentligt. Förr hade vi en myndighet som censurerade filmer ex. Den såg filmerna i förväg och kunde beordra bortklippning av scener av ena eller andra orsaken. Censur är exempelvis när det finns en myndighet som läser medborgarnas brev och stryker allt som staten anser att man inte får skriva, eller en statlig myndighet som bestämmer vad media får skriva om det ena och det andra. Det är däremot inte censur när en redaktör stryker vissa insändare eller inte tar in vissa artiklar. Det är refusering. Refusering är varje mediaägares rättighet. Ogillar man den saken får man starta en egen tidning, TV-kanal eller blogg.
Sen finns det förstås något som brukar kallas självcensur, och som handlar om att som journalist inte skriva sådant som kan förarga chefen, hindra karriären eller leda till utebliven löneförhöjning. Men det är inte huvudfrågan i det här inlägget.
Mediafolk skriker igen, och har så gjort många gånger förr, för att rasisten Lars Vilks inte släpps fram var som helst. Det var ett förfärligt liv om hotet mot yttrandefriheten när en ansvarig för en konstutställning vägrade att visa hans muhammedteckningar för några år sen. Men milda makter, massor av konstnärer och amatörmålare får sina verk refuserade på samlingsutställingar runtom i landet utan att en enda kulturpersonlighet skriker sig hes över hotet mot yttrandefriheten. Samma sak gäller artiklar, mängder av människor får sina artiklar refuserade i våra stora media utan att journalister vrålar som stuckna grisar om att detta hotar yttrandefriheten.
Kort sagt, Lars Vilks har aldrig blivit censurerad, däremot refuserad, vilket är ett öde som han delar med många tusen andra människor, mig bland annat och det är knappast något som hotar yttrandefriheten. De som anser att det faktum att just Vilks verk blir refuserade är en katastrof för landet och måste alltså ha andra skäl att anse detta än att det hotar yttrandefriheten.
Avslutningsvis lägger jag in ett äldre inlägg om saken här, som handlar om kulturpersonligheters/journalisters dubbelmoral vad gäller den här frågan. Det handlar om skillnaden på reaktionerna inför refuseringen av Vilks på en utställning och utgivningen av en roman av Maja Lundgren som namngav och avslöjade en del kulturpersonligheter:
Vilksdiskussionen kontra Maja Lundgren-diskussionen 12/9 2007)
Det är väl underligt, när det gällde Vilks och hans ganska illa hopkomna bild av Muhammed som rondellhund, då handlade hela massmediadiskussionen inte om något annat än om yttrandefriheten. Då insåg ingen i massmedia att lagen inte ger vem som helst en oförytterlig rätt att visa eller publicera vad som helst som han eller hon vill visa eller publicera varhelst han/hon vill visa eller publicera det.
När det kom till Maja Lundgrens bok, då visste varenda skribent att det är en skillnad mellan “god smak” och “yttrandefrihet” och att ingen har rätt att få sina alster publicerade var som helst bara för att vi har yttrandefrihet. I det fallet anklagar mängder av skribenter Bonniers för att man haft den dåliga smaken att ge ut Lundgrens bok. Här har jag inte hittat en enda människa (bortsett från en Bonnieranställd!) som ställt sig upp i massmedia och försvarat Maja Lundgren med argumentet att vi ju har yttrandefrihet i Sverige varför det inte bara är helt i sin ordning att Bonniers publicerat boken utan dessutom förlagets förbannade skyldighet att göra det, på grund av yttrandefrihetslagstiftningen.
Nej i Maja Lundgren-fallet så “hade Bonnier inte behövt”, ja borde man inte ha publicerat boken. I det fallet var tydligen, enligt en upprörd skribentkår, Bonnier i sin fulla rätt att neka Maja Lundgren utgivning på grund av bokens dåliga kvalitet – och borde ha gjort det.
Däremot hade inte Gerlesborg rätt att vägra ställa ut Vilks bild, för då gjorde man våld på en konstnärs yttrandefrihet, enligt diskussionen om Muhammedbilden.
Vad ska vi kalla detta? Dubbelmoral? De egna tårna vill man inte bli trampad på, i yttrandefrihetens namn, andras tår däremot är man enligt lagen om yttrandefrihet skyldig att trampa på, i synnerhet på muslimers ömma tår.
Det ruggiga i hela den här cirkusen är att mängder av journalister, och andra, avslöjar sin egen rasism när de tar ställning på det här sättet visavi Vilks teckningar respektive Lundgrens roman. Det kan knappast avspegla något annat än att de tycker att Vilks åsikter är både bra, värda att offfentliggöras och absolut inte oetiska, eftersom om de vore det, som de ansåg att Lundgrens bok var, så skulle de ansett att hans teckningar också borde ha refuserats, på grund av deras usla kvalitet eller deras otetiska karaktär.
Vilks hånar muslimer och deras tro och det är skillnad mellan att håna och att diskutera seriöst, att kritisera seriöst. Det senare är fullt i sin ordning. Det förra är lågt och föraktligt. I synnerhet när hånet drabbar en klart diskriminerad grupp, diskriminerad både i Sverige och övriga Västvärlden.
Att ge Vilks invandrarfientliga åsikter så stor plats i media som man faktiskt gör är oetiskt. Det skriver jag också om i ett tidigare inlägg. Övriga inlägg på den här bloggen om fallet Vilks finner man här.
Läser att Gene Sharp (1) har fått Right Livelihood Award, som ofta kallas ”Det Alternativa Nobelpriset”.(2) Kan inte säga att jag tycker att detta är ett lyckligt eller väl genomtänkt val. Sharps idéer om hur man med icke-våldsmetoder, som i och för sig låter tilltalande, störtar en regering har inte använts på sådant sätt man skulle ha önskat. Han nominerades tydligen till det riktiga Nobels fredspris 2009 men utan att få priset. Bara att gratulera den norska nobelpriskomittén till att man agerade rätt i det fallet.
Så här skriver Sheryl Gay Stolberg i New York Times om honom i februari 2011
Few Americans have heard of Mr. Sharp. But for decades, his practical writings on nonviolent revolution — most notably “From Dictatorship to Democracy,” a 93-page guide to toppling autocrats, available for download in 24 languages — have inspired dissidents around the world, including in Burma, Bosnia, Estonia and Zimbabwe, and now Tunisia and Egypt.(3)
(Min översättning: Få amerikaner har hört talas om herr Sharp. Men hans praktiska skriverier om icke-våldsrevolutioner, framför allt har ”Från diktatur till demokrati”, en 93-sidig guide för att avsätta autokrater, som finns nerladdningsbar på 24 språk – inspirerat regimkritiker världen runt, inklusive i Burma, Bosnien, Estland och Zimbabwe, och nu Tunisien och Egypten.)
Det faktum att Sharps institut, The Albert Einstein Institute, (4) finansierats av diverse storfinansägda fonder och tankesmedjor genom åren, liksom av CIA och NED, (5) den senare en organisation som verkar för att för USA:s räkning störta de regimer som ogillas av den amerikanska regeringen och att träna aktivister runtom i världen att göra uppror, gör att jag känner mig mycket kluven, minst sagt, inför det här valet av pristagare.
Jag kan inte hävda att jag vet att Gene Sharp har arbetat i medvetet syfte att gynna USA:s imperialistiska och nykoloniala politik men det är ett faktum att detta är vad han gjort, direkt som Thierry Meissan tycks anse, eller indirekt genom att han presenterat USA:s ledande en metod att ingripa i andra länders inre angelägenheter och störta av USA oönskade regimer. Så här skriver Meissan om saken:
A few years later, in 1989, Sharp was tasked by the CIA with conducting the practical application of his theoretical research in China. The United States wanted to topple Deng Xiaoping in favor of Zhao Ziyang. The intention was to stage a coup with a veneer of legitimacy by organizing street protests, in much the same way as the CIA had given a popular facade to the overthrow of Mohammed Mossadegh by hiring Tehran demonstrators (Operation Ajax, 1953).(6)
(Min översättning: Ett år senare, 1989, fick Sharp i uppdrag av CIA att leda den praktiska tillämpningen av hans teoretiska forskning i Kina. USA ville avsätta Deng Xiaoping och istället sätte in Zhao Ziyang. Avsikten var att iscensätta en kupp som gav sken av att ha fått legitimitet genom gatuprotester, på ungefär samma sätt som CIA hade gett störtandet av Mohammed Mossadegh en fasad av att vara populärt genom att hyra demonstranter i Teheran. (Operation Ajax 1953) (5)
Det är helt klart, emellertid, vare sig Sharp arbetat direkt åt CIA, NED m.fl. företagssfonder för USA:s nykoloniala politik, eller inte, att USA:s imperialistiska politiker har dragit nytta av Gene Sharps forskning och råd till unga aktivister och att man ibland har kombinerat hans metoder med fruktansvärt militärt våld och dödat massor av människor, vilket Sharp emellertid inte rekommendrar, i varje fall inte offentligt. Däremot menar han att aktivister måste räkna med att det kan gå illa och att de själva kan råka illa ut. Det är ännu värre än så emellertid, hela länder kan hamna i kaos och elände i värsta fall, och har så gjort.
Sharp vänder sig i första hand till unga människor, som är de som är lättast både att lura och att entusiasmera, vilket betyder att många av dem bara kommer att fungera som nyttiga idioter för USA-imperialismen och inte inser, förrän det är för sent, vilket spel de har utnyttjats och blivit bondeoffer i.
Lyssnar med ett halvt öra till en intervju i radion med Håkan Juholt. Håkan Juholt är den förste människan jag hört tala politik på många år, inte en träig spindoktortränad pratrobot. Det känns befriande.
Jag har inte sett filmen om Olof Palme, men hör och läser att en del (yngre) människor är överraskade av det engagemang som han uppvisade när han talade och av hans politiska glöd, det där som han uttryckte med orden ”Politik är att vilja”. Jag var förvisso mycket kritisk till somligt av det Palme gjorde och sade men hans engagemang kunde man inte ta miste på. Han framträdde som en människa som brydde sig och han talade ofta klarspråk i ideologiska frågor. Han var inte den enda politikern på den tiden, dock, som gav intrycket att vara en levande människa med ett genuint politiskt intresse och ett brinnande engagemang för det han/hon sysslade med.
Dagens politiker däremot, som är medietränade över gränsen till det meningslösa, låter som om de inte tycker något alls, inte har någon politisk målsättning, som anser att deras första och viktigaste uppdrag är att absolut inte säga någonting som kan väcka människor, för eller emot något. Politiken idag handlar dessutom om maskiner, inte om människor och förs fram av snackrobotar, inte av levande mänskliga varelser. Politiker låter precis likadant allihop, från yttersta högern till yttersta vänstern, utslätade till rösttapeter, totalt tillplattade utan några som helst konturer eller reliefer. Alla försöker låta som sjukt behärskade landsfäder eller landsmödrar. Inte konstigt kanske med tanke på den hjärndöda journalistkåren, som fastnar på varje liten felsägelse och tar den som anledning att starta ett dödligt drev. Den som säger ingenting är naturligtvis svårare att angripa i stora svarta rubriker på löpsedlar och förstasidor och sälja lösnummer på.
Man kan ju undra vad detta säger om politiken och om oss svenskar. Säger det vad det verkar säga, att alla politiker över alla partigränser tycker precis likadant, så i slutänden är det landsfaderligheten/landsmoderligheten som ska avgöra valen. Den som låter tryggast, som ger intryck av oengagerat kalkylerande och av att inte ha något temperament, inte några personliga drag eller utmärkande mänskliga egenskaper kommer att vinna valen. Är vi svenskar idag så vilsna att vi bara ropar på pappa eller mamma i politiken, idealmamman och idealpappan som aldrig brusar upp, aldrig höjer rösten aldrig begår några misstag och som aktar sig för att avslöja något som helst engagemang för eller emot något?
Juholt skuffades bort förstås, kanske just för att han avslöjade att han är människa med mänskliga drag. Ytterst sorgligt var det skådespel som vi såg när han manövrerades ut, både medias agerande och Juholts partikamrater bar sig skamligt åt. Hans synder var strunt i jämförelse med alla blunder Carl Bildt gjort sig skyldig till och ställer till idag, exempelvis eller det som Reinfeldt sagt om svenska folket.
Men det är väl så – vi har de politiker och den politik vi förtjänar. Fast jag tycker inte att jag förtjänar den men jag är förstås i minoritet och i en demokrati får jag acceptera att massor av svenskar endast vill ha mer pengar i plånboken, oavsett konsekvenserna för andra människor, och/eller styras av omänskligt känslolstörda robotar.
Tillägg kl 17.30:
För några veckor sen förklarade Löfven att S hade en ”affärsplan, nu hör jag på radion att Kommunal diskuterar vad de ska göra med sitt ”varumärke”. Det är nämligen så, får vi veta, att S är för gammaldags och inte har anpassat sig efter ”de nya tiderna”.
Felet med S är det motsatta, vill jag hävda, att man inte kämpade emot när den ekonomiska eliten beslutade sig för att driva Sverige tillbaka till förra sekelskiftet. S och fackens ”gamla” uppgifter behövs idag, mer än på länge alltså och det har S tydligen inte fattat. Istället tror man på ett mystiskt väsen som kallas ”tiden”. På sextiotalet trodde man på ett annat mystiskt väsen ”utvecklingen”, som på samma sätt styrde världen utan att människor eller politiker kunde göra något åt saken. Båda dessa ”väsen” verkar, i sossarnas föreställningsvärld vara lika allsmäktiga som de religiösa tror att deras Gud är. I Själva verket är det som Palme sade, ”politik är att vilja”, att sträva mot uttalade mål, inte att passivt underkasta sig de ekonomiska eliternas krav.
I själva verket har S slutat skapa ”utvecklingen” eller försöka påverka ”tiden”, människors insikter om samhällsstrukturen alltså, och låtit högern oemotsagd påverka människors idévärld och föreställningar om världens tillstånd. I denna föreställning finns inga samhällsklasser längre. Där finns inte längre några orsak- och verkanmekanismer, där finns inte längre någon utsugning och inget förtryck, trots att dessa fenomen är tydligare och mer förödande idag än på 60 år och därmed viktigare än på länge att bekämpa, precis så som S och facken gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
/Kerstin
Länkar:
– ”Politikens dubbelagenter hot mot demokratins kärna”, Daniel Suhonen och Felix Antman Debels, DN 2/10 3012 (Citat: Den brittiske sociologen Colin Crouch har satt fingret på det hot som dagens politiska ”dubbelagenter” utgör. I boken ”Postdemokrati” visar han hur dagens ideologiska ”möte i mitten” med S-affärsplaner och M-arbetarpartier tagit död på det som är kärnan i en verkligt livaktig demokrati – som arenan för politiska intressekonflikter. Postdemokratin behåller demokratins yttre drag men demokratins kärna förtvinar när de stora partierna är överens om allt utom vem som ska utföra själva ledarskapet.)
– Därför får arbetslösheten aldrig försvinna. Dan Josefsson
När jag läste artikeln President Obama och straffriheten. Tortyr till döds. ”Se framåt, inte bakåt!” på Föreningens IrakSolidaritet nätsida (läs den) blev jag så fuktansvärt upprörd att jag måste tala klarspråk, även om man inte får säga N-ordet. Sedan flera år börjar dock även en del tänkande amerikaner säga att USA redan är eller är en bra bit på väg att bli en fasciststat. Bara några citat ur ovan nämnda artikel innan jag diskuterar USA av idag:
Som president har Obama agerat för att torterarna inte ska åtalas och straffrihet råda. ”Ingenting kan vinnas på att ägna tid och energi åt att anklaga det förflutna… Vi måste stå emot de krafter som splittrar oss och istället komma samman i arbete för vår gemensamma framtid”, sade han och behandlar de som vill följa folkrätten och åtala krigsförbrytare, som ”splittrare”.
Om en av de två fall av tortyr som Obama beslutat inte ska gå till rättegång kan vi läsa:
Manadel al-Jamadi, Abu Ghraib, blev slagen, avklädd, översköljd med kallt vatten, slängd i väggen, upphängd i en ställning som gör det svårt att andas och med huva över huvudet, torterad till döds av CIA. Manadel al-Janabis torterade kropp förvarades i is, förevisades och fotograferades med leende amerikanska soldater. Obduktionsrapporten är hårresande läsning.
Detta är bara en av de tusentals människor som USA torterat, en del av dem till döds och det är inte brottslingarna, torterarna som åtalas utan de som avslöjar brotten:
”Whistle blowers” lever farligt
De som höjer sina röster, de som avslöjar begångna krigsbrott, råkar illa ut. Det gäller inte minst Bradley Manning. Fredag 14 september 2012 skriver exempelvis Times att den tidigare CIA-tjänstemannen John C Kiriakou som deltog i jakten på al-Qaida-medlemmar i Pakistan, avslöjade senare offentligt förekomsten av waterboarding. Nu väntar han på rättegång för att ha avslöjat namnen på andra CIA-anställda som deltog i förhören. De enda verkliga ”brottslingarna” blir de som vågar tala offentligt om dessa brott. (Artikeln är en översättning av en artikel i The Guardian, som också innehåller en intressant video.)
Det är medeltiden de ledande återskapar just nu. När jag gick i skolan fick jag lära mig att tortyr var något man sysslade med för flera hundra år sen, ja förutom Hitler förstås, som var ett vidrigt, omänskligt monster och som också torterade sina motståndare, som alltså gjorde sådant som ingen civiliserad människa kunde tänka sig att göra.
Det är inte bara tortyren vi fått tillbaka (fast USA har tillämpat sådan åtminstone från 60-talet och framåt, troligen ända sedan andra världskrigets slut, men det talades det inte om tidigare) från medeltiden, det är också systemet med legoknektar, gangstergäng som utnyttjas av stormakterna, av de ekonomiska och politiska eliterna, för att föra krig åt dem runtom i världen (i profitsyfte). Dagens legokrigare, som de i Libyen tidigare och i Syrien nu, beter sig likadant som 1600-talets. De mördar, plundrar, våldtar och begår alla tänkbara brott mot ”krigets lagar”. Ovanpå detta börjar de rika även i Västvärlden förskansa sig bakom murar och hyra in vaktbolag, bo i det amerikaner idag kallar ”gated communities”. Detta kan inte kallas annat än en utvecklingsmässig kräftgång. Ska vi förstå detta som början till vår västerländska högkulturs sönderfall och undergång? Ett definitivt förfall är det under alla omständigheter.
Obama kritiserar inte den utbredda tortyren i Irak. I december 2011 tog Obama mot al-Maliki i Vita huset och berömde Irak som ett” självständigt och demokratiskt land”, ett exempel för framväxande demokratier i Mellanöster.
När man ser på vad USA är idag, finns det inte längre något skäl att hymla om saken. USA är våra dagars stora, farliga och maktgalna fasciststat, våra dagars naziststat, även om det inte är judarna som utmålas som de farliga idag.
Inget verkligt demokratiskt land stiftar lagar som tillåter fängslande och inlåsning av människor under flera år utan några rättsliga förfaranden och utan att de fängslade ens får veta varför de fängslats och dessutom inte får ha advokater som försvarar dem.(1) Samma rättigheter tog sig Hitler, och sedan hans tid har ingen ledare i något Västligt land gjort något liknande – förrän nu.
I en demokrati gör ingen ledare det som Obama nyligen har gjort, sätter upp en dödslista, som kan innehålla människor från hela världen inklusive egna amerikanska medborgare, och bestämmer vilka på listan som ska dödas och när de ska mördas. Samma rättigheter tog sig Hitler, och sedan hans tid har ingen ledare i något Västlig ”demokrati” gjort något liknande – förrän nu.
USA:s politiska ledare legitimerar avstegen från väsentliga rättsprinciper med att man skyddar sina medborgare mot terrorism. Hitler legitimerade sitt avskaffande av rättssystemet med att han måste skydda det tyska rikets säkerhet och därmed tyskarna.
Men Hitler tog sig sin makt och sina rättighet USA däremot är en demokrati med allmänna val, säger kanske någon. Men ett land är inte en demokrati om det systematiskt verkar för att somliga människor inte ska kunna rösta, som man gör på många håll i USA. Dels håller man valen på vardagar, varvid många fattiga inte kan komma och rösta. Dels har man i vissa stater få vallokaler i fattiga områden, som gör att de fattiga får vänta timtals på att få rösta, medan man har många vallokaler i mer välbärgade områden där väljarna kan rösta utan att behöva stå i kö.
I somliga delstater agerar man för att ta ifrån de sämre ställda, framför allt de svarta, deras rösträtt. Där händer det att åklagare (som ju är politiskt valda i USA) sätter i system att plocka in svarta och anklaga dem för något brott, som de ofta inte begått. Sedan får de veta att de kan göra en ”deal” med åklagaren, erkänna sig skyldiga, dömas till villkorligt straff och gå hem direkt, eller emotse ett mycket långt fängelsestraff, 10-20 år i värsta fall. De som erkänner får visserligen gå hem men är nu straffade och får därmed inte rösta i valen.
Så har vi det valfusk som består i att valmaskinerna inte fungerar som de ska eller att rösträkningen inte alltid blir korrekt, som när George W Bush valdes första gången exempelvis, då han tilldömdes presidentskapet av högsta domstolen till sist. Dessutom försökte våldsgäng att skrämma svarta från att rösta i Florida. Precis den sortens ageranden som fascistledarna uppmuntrade gäng att utsätta kritiker för.
Vi i Sverige skulle inte acceptera det som förekommer i samband med de amerikanska valen som demokratiskt men USA:s ledare har alltså mage att kritisera valen i Ryssland ex. för att vara odemokratiska. Det kanske de är, men man borde sopa rent framför den egna dörren innan man kritiserar andra stater. Kritisera andra stater för valfusk och få folk med sig, kan USA:s ledare göra för att media, i USA och i Europa, inte berättar om hur det står till i USA i det här avseendet.
Nå det organiseras ju i alla fall val i USA – men vad spelar det för roll när de stora multinationella företagen och bankeliten köpt båda partierna och därmed avgör politiken i landet – när de allmänna valen inte är något annat än teater.
USA påstår alltså att man sprider demokrati i världen (ofta med bombattacker,) medan man i själva verket sprider sönderfall, död och förintelse för att skaffa sig kontroll över all världens resurser, precis som Hitler gjorde.
USA:s styrande struntar i hur många människor de dödar på den vägen, egna medborgare såväl som människor i andra länder, precis som Hitler gjorde.
USA talar om ”Responsibility to Protect” men menar dödande för amerikanska ”intressen”. Hitler gjorde detsamma. Han verkade för fred, påstod han och blev trodd av många tyskar, och han hävdade att han skyddade det tyska folket, den ariska rasen, både från inblandning av andra mindrevärdiga raser och från militära anfall från de fientliga grannstaterna. Där USA försvarar ”amerikanska intressen” runtom i världen”, krigar och mördar för att kontrollera andra stater och deras naturresurser, ansåg Hitler att han/Tyskland behövde skaffa större ”Lebensraum”, mer odlingsbar mark och kontrollen över grannstaternas råvaror.
Skillnaden mellan Hitlers och de senaste amerikanska presidenternas agerande ligger enbart i retoriken och i det faktum att Hitler koncentrerade sig på stater ganska nära Tyskland, medan USA idag riktar in sig på stater och naturresurser på andra sidan jordklotet, i MÖ, i bortre Asien, i Afrika och nu åter börjar intensifiera sin omstörtande och antidemokratiska aktioner i Sydamerika. Under tiden förbereds vi i valboskapen att acceptera detta krig mot hela världen, genom att vi får lära oss vilka som är ”diktatorer”, alltså ledare som inte går i Washingtons och Pentagons ledband. De må sedan var aldrig så demokratiskt valda, som Hugo Chavez i Venezuela eller Evo Morales i Bolivia. Följer ledare däremot USA:s diktat då betraktas de som demokratiska, som Iraks ledare, eller så talar man inte alls om hur de styr sina länder, som vad gäller Saudiarabien ex. eller Qatar.
Så här resonerar Patrick Clawson på ett möte med Washington Institute for Near East Studies. Lägg märke till vilka händelser han räknar upp. Det är tillfällen där USA:s ledare skapade ”incidenter” som skulle få och också fick amerikaner att ropa på hämnd och som gjorde att ledarna kunde starta krig utan protester från medborgarna. Hitler gjorde samma sak inför sitt anfall på Polen:
Breaking!! Israel Lobbyist – We Need a False Flag to Start War with Iran! (Utlagd 25/9 2012)
De två mest framsynta personer jag vet under 1900-talet var Eisenhower, som varnade för det militärindustriella komplexet, vars profiter är orsaken till de flesta konflikter och det mesta mördandet världen över idag och Tage Erlander, som vid sin avgång förklarade att han största oro inför framtiden gällde de multinationella företagen. Idag är dessa och det militärindustriella komplexet sammanvävda.
Slutligen ett par filmer med Naomi Wolf som gav ut boken ”End of America” för några år sen:
Naomi Wolf on the End of America Part 1 of 2 (outlaid 30/11 2007)
På grund av en kortare ordväxling mellan mig och en ung kvinnlig moderat på Facebook måste jag skriva några ord om en vanlig borgerlig vanföreställning, som framför allt unga människor är offer för. Den här unga kvinnan hävdade med bestämdhet att om vi fick en massa mer bidrag så skulle folk bara ligga hemma och rulla tummarna.
Tittar vi tillbaka på Sverige och på den tiden då vi hade bättre sjukförsäkring, högre ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, bättre socialbidrag och dessutom bättre förtidspensioner, så var arbetslösheten betydligt lägre än den är idag, ofta låg den på 2-2,5% vilket är väldigt lågt internationellt sett. Dessutom hade vi inte lika många långstidsarbetslösa och långtidssjukskrivna på den tiden som vi har nu. Det måste tolkas som att människor föredrog, och klarade av att arbeta trots en betydligt starkare social- och ekonomisk trygghet via våra obligatoriska trygghetsförsäkringar. Snacket om att svenskar är lata är alltså just detta, snack, dumsnack dessutom.
Men visst, den här kvinnan kan vara högst 35 år, så hon talar kanske för sin generation och erkänner att den består av en samling arbetsskygga lättingar. Det tror jag emellertid inte riktigt på. Det är nog snarare så att med propaganda kan man få folk att tro vilka dumheter som helst, i synnerhet de unga som inte har varit med tillräckligt länge och som därför inte har erfarenheter nog att se igenom den borgerliga propagandan, som dessvärre socialdemokraterna nu också ägnar sig åt att föra. Många av dem som köpt denna propaganda kommer att få betala dyrt, när de själva blir lite äldre, för att de trott på den här lögnen.
Det här är en förfärlig propaganda i tider när politiken resulterar i hög arbetslöshet och människor inte kan få ett arbete i många fall. Att lägga skulden för detta på de arbetslösa själva, eller skulden för sjukdom på de sjuka, avspeglar en fullkomligt vidrig människosyn – som är helt felaktig. Att den är fullkomligt galen har vår ganska näraliggande historia visat bortom alla tvivel.
Såg Skavlans program från 21/9 på Svt Play igår kväll. Det var ett mycket intressant program.
Först fick vi se bröderna Palme säga nästan ingenting av intresse. Men de verkar ju trevliga. Sen ett helt ointressant inslag med Lena Ohlin. Därefter kom det i sammanhanget verkligt viktiga inslaget, om en våldtagen kvinna i USA, och om mannen, som hon tvärsäkert pekade ut som den skyldige. Han dömdes mot sitt envisa nekande och fick förstås ett mycket långt fängelsestraff. Efter ett DNA-test visade det sig att han var oskyldig varför han frigavs efter elva år i fängelse. Testet avslöjade dessutom den verklige våldtäktsmannen, som hade vissa likheter, utseendemässigt, med den felaktigt dömde.
Både kvinnan, som varit tvärsäker på att man tagit och straffat rätt man, och den oskyldigt dömde deltog i programmet. Hon vittnade om sina samvetskval och sin förtvivlan för att hon hade skickat en oskyldig man i fängelse och förorsakat honom elva år i fängelse för något han inte hade gjort. Han hade förlåtit henne. Det var ett starkt inslag.
Undrar om sammansättningen av programinslagen var en slump?
