Återigen är invandrarnas svenskkunskaper på tapeten och klåfingriga besserwissers, som inte har en aning om vad de pratar om, lägger fram förslag om hur invandrarna snabbare ska lära sig svenska eller hur sfi-undervisningen ska organiseras för att bli effektivare.

Som vanligt är det kompetensskräcken som regerar. Politiker och beslutsfattare aktar sig noga för att blanda in folk i sina utredningar som vet vad det handlar om. Istället får den ena charlatanen efter den andre komma med förslag som svävar fritt från verkligheten och som löser problem som inte finns med metoder som inte fungerar.

Tänk om det här landet kunde styras med kompetens någon gång, så otroligt mycket bättre allting skulle fungera och så mycket effektivare allting skulle bli. Men istället sätter man konsekvent folk att göra sådant de inte kan och att utreda sådant de inte förstår sig på och inte har några mer ingående kunskaper om.

Senast läser jag i DN om hur två personer, en statsvetare och en nationalekonom, Dan-Olof Rooth och Per Strömblad, som kallas ”integrationsforskare”, på uppdrag av ”Globaliseriongsrådet”, vet hur man ska bete sig för att invandrare och flyktingar ska lära sig svenska snabbare. Jo, efter att de klarat av ett prov i svenska ska de kunna bli svenska medborgare snabbare. Morötter är bättre än bestraffningar, menar de, och det är ju i och för sig korrekt. Men har de frågat några invandrare vad som skulle vara morötter för deras del? Har de ens en blek aning om vad det är att lära sig ett främmande språk så att man kan ta vilket arbete som helst och klara det på det främmande språket. Nej det har de bevisligen inte.

Exempel från ”Bolognaprojektet”
Hörde senast idag ett radioprogram om den ”förnämliga” engelskspråkiga universitetsutbildningen vi fått, inom det enfaldiga Bolognaprojektet (likriktningen av all högskoleutbildning i Europa). Den sker alltså på ett språk som många tror att svenskar kan eftersom de ju studerar engelska ganska många år i skolan innan de kommer till universiteten. En student förklarade att undervisningen på engelska var rena skämtet (fast hon sade det med andra ord) eftersom lärarna – på universitetet – inte kunde tillräckligt bra engelska. Jag är rädd att om de hade kunnat det hade studenterna inte hängt med.

Naiviteten på området ”lära sig ett främmande språk” är så stor att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Sorgligt usla kunskaper om sfi bland utredare
För att inte tala om naiviteten vad gäller frågan om vad undervisning i svenska för invandrare kräver. När en nationalekonom tänker till då blir den ena villan värre än den andra. Det är redan alldeles för många sådana som fått vara med och bestämma om sfi (svenska för invandrare).

Så här säger Nyamko Sabuni och Jan, rottingmajoren, Björklund, enligt de båda författarna till inlägget på DN-debatt:

I en artikel på DN Debatt (18/2) hävdar de ansvariga ministrarna Jan Björklund och Nyamko Sabuni att sfi-utbildningen präglas av otydliga mål, bristande kvalitet och dåliga resultat.
……..
Till de förstnämnda hör granskningar och restriktioner av olika slag, såsom obligatoriska slutprov, ökade prestationskrav och skärpta tidsgränser för tillåten studietid.
…….
Som morot vill man införa en ”prestationsbaserad sfi-bonus”.

Jo, morötter är ju bättre än piskor, men om man inte förstår vad man talar om, inte begriper vad man gör, hjälper det inte med morötter.

Här leker politikerna affär, varför har vi inte politiker som slutat leka?
Först försöker man hävda att konkurrens alltid medför bättre kvalitet och effektivare utföranden. Det är så dumt att man inte tror att normalbegåvade människor kan tro på det. Denna föreställning, som vi andra ska lära oss att tro på, kan inte vara något annat än en beslutsam önskan från nyliberala politiker att bidra till att några få kan göra sig enkla vinster på skattebetalarnas bekostnad.

Här utannonserar man ett uppdrag, om att undervisa i sfi, som sedan går till lägstbjudande. Den som får uppdraget vet att han har ett visst antal timmar, i bästa fall fem år på sig, sedan kan han förlora uppdraget till någon annan, som bjuder under i pris. Vem är så dum att han lägger ner en massa resurser på att skaffa en kompetent lärarkår, ge denna god vidareutbildning och anständig lön, när han inte vet om det kommer att löna sig i det långa loppet, eller snarare, när han vet att sådana kostnader kommer andra att undvika och därmed bjuda under vid nästa tillfälle att lägga in anbud, varvid uppdraget förloras. Ja vem har ens med kostnader för sådant utvecklings- och kvalitetsarbete i kalkylen vid första anbudstillfället? Alltså gäller det bara att roffa åt sig så mycket man kan under den tid man vet att man har, för sedan kan det vara slut med vinsterna.

Kort sagt, det här handlar bara om rufflarnas marknad. Den som missköter sig mest tjänar mest och har störst chans att få behålla uppdraget. Sedan skyller man på invandrarna som inte lär sig svenska!!

Jag sökte faktiskt ett arbeta som sfi-lärare hos en privat anordnare för några år sedan, en som hade tvingats lova att kursen skulle ledas av en kvalificerad sfi-lärare. Man erbjöd mig 17.000/månad och eftersom det skulle vara två lärare så skulle jag dessutom fungera som handledare åt den andra läraren, som inte var kvalificerad. Så nej, jag tog inte jobbet.

Man ska nu veta att en kvalificerad sfi-lärare i princip ska ha högre utbildning än en gymnasielärare, arbeta fler timmar/vecka och ha fler undervisningstimmar/år än en sådan. Vad förväntar man sig sedan? Men den sidan talar man inte om. Istället är det ett bekymmer att ”invandrarna inte vill, eller inte försöker lära sig svenska”.

Att undervisa i ett främmande språk i grupper på 35 elever, med kontinuerlig intagning, som man kräver på sina håll idag, det är dessutom omöjligt. Det sägs då att eleverna ju ska arbeta individuellt och själva ta ansvar för sina studier och att läraren bara ska vara handledare. Men sanningen är nu den att sådan undervisning kräver mer av läraren och mindre grupper än klassundervisning.

Så har vi då elevernas situation
Det första är att vi är olika och har olika lätt för att lära oss främmande språk som vuxna. För somliga, men ganska få personer, går det ganska lätt, för andra är det mycket svårare. Hur lätt det är att lära sig svenska beror dessutom på vilket eller vilka andra språk man talar och på vilken tidigare utbildning och därmed vilken studieteknik man har.
Att lära sig ett språk över nivån ”turistspråk” kräver mycket mer än de flesta är medvetna om dessutom och ganska få svenskar kan mer än turistengelska efter sådär en åtta års studier i engelska i grundskolan och på gymnasium.

Ovanpå detta, och en verklighet som alliansen nog inte vill kännas vid, kanske pga ekonomiska bidrag från läkemedelsindustrin, står de flesta av alla flyktingar på antidepressiva och/eller lugnande medel. De mår ju inte så bra, som var och en som har minst en hjärncell förstår. Vad de allra flesta inte vet och inte känner till däremot, trots många hjärnceller, är att ett stort antal människor blir intellektuellt handikappade av sådana preparat. De kan helt enkelt inte lära sig. ”Det spelar ingen roll hur jag pluggar och sliter”, som en av mina invandrade flyktingar sade till mig i början av 90-talet, med gråten i halsen, ”det fastnar bara inte”. Personen ifråga var förtvivlad och trodde att hon var dum. Det var hon inte. Hon hade bara fått sin hjärna avstängd av en läkare. Ovanpå det trauma som flyktingskapet skapar lägger man alltså också, med hjälp av för läkemedelsindustrin ofantligt lönsamma preparat, ytterligare oförmåga att lära sig språket. Sedan skyller man på flyktingarna själva. Det är de som inte vill. Det är de som inte försöker. Det är de som ska piskas att lära sig.

Varför går mina tankar till den forntida skola som min mamma gick i, där elever som inte kunde läxan fick stryk, trots att de kanske inte kunde läxan för att de var så närsynta att de inte såg bokstäverna, eller för att de hade hörselproblem eller var ordblinda. Men visst, det ligger ju helt i linje med rottingmajorens intentioner: Piska de utsatta, sparka dem som redan ligger! Huvudsaken är att de stora utbildningsanordnarna kan lägga beslag på delar av våra skattepengar och att läkemedelsjättarna kan tjäna storkovan.

Länkar:
– Goda kunskaper i svenska bör påskynda svenskt pass, DN
– Välkomna till Bolognaklubben – den jämförbara högskolan? SR 8/6

PS och tillägg kl. 20.00
Jag konstaterar emellertid att beslutsamheten att förändra sfi-undervisningen igen, och skälla på den misslyckade integrationspolitiken, innebär att den borgerliga regeringen erkänner att vad de gjorde förra gången misslyckades. För vad jag vet har inte socialdemokraterna gjort speciellt mycket på området eller på något avgörande sätt ändrat någon av de åtgärder som den förra borgerliga regeringen vidtog – även den gången i suverän, högmodig och välgrundad okunnighet och självgodhet.

Jämställda tjejer räknar bättre, läser jag i DN, ja i stort sett räknar de lika bra som pojkar.

Ojoj, jämställdhet får flickors hjärnhalvor att byta plats alltså, ja eller så muterar deras gener.

Det är illa. Vad sådana allvarliga hjärn- alternativt genskador kan få för konsekvenser vet vi inte ännu, men förfärliga blir de säkert. Ska vi gissa på att detta kan få mäns testiklar att skrumpna?

Så har vi det här, som kan läsas på bloggen Motkrig apropå den amerikanska tortyrvännens besök.

Nu går skam på torra land. Som jag gissade skulle skulden för skolors misslyckanden läggas på lärarna och det var ju inget nytt. Socialdemokraterna har, verkar det, hatat skolan och lärare i alla år och också tagit sina möjligheter att klämma åt lärarna, på senare år inte minst med nerdragningar i skolan och med regler om att lärare minsann ska sitta i skolan mellan åtta och fem, med att genomföra ”lean production” även i skolan – ständig underbemanning alltså. Dessutom inledde man besparingarna på 90-talet med att ofta anställa rektorer som var underkvalificerade, satte förskolärare, i värsta fall ekonomer, som rektorer för lärare med äldre elever och att basa över lärare som hade betydligt högre utbildning än rektorerna – det blev billigare på det sättet och ovanpå detta drog man in resurser till hemspråksundervisningen, som ofta betydde extra skolhjälp för invandrarbarn med begränsade kunskaper i svenska. Någon bra arbetssituation för lärarna blir det inte med sådana åtgärder.

Repalu föreslår nu, som ytterligare ett socialdemokratiskt hatförslag gentemot lärarna, att dessa ska betygsättas av eleverna. Den lärare som inte förmår entusiasmera sina elever ska få veta detta från eleverna.

Det finns två slutsatser man kunde dra om orsakerna till att klass 9A lyckades under de fyra experimentmånaderna, en riktig och en felaktig och givetvis drog man den felaktiga slutsatsen och den mest improduktiva.

Å ena sidan kunde man säga som det är, att många lärare har fruktansvärda arbetsbördor numer, just på grund av att man stressar dem allt mer och för att man dessutom inte backar upp dem, inte anser att det de gör är viktigare än att man kan sänka deras löner, relativt sett, och försämra deras arbetssituation – på alla sätt. Å andra sidan kunde man säga att elever misslyckas för att lärarna inte ids anstränga sig, och det blev det senare man bestämde sig för – förutsägbart som amen i kyrkan.

De senaste 20 årens skolpolitik är som om man skulle ta ifrån en grävmaskinist hans grävskopa, ge honom en spade och kräva att han hinner gräva lika mycket med spaden som med grävskopan.

Först river man Sverige och ger dem som sliter i offentlig sektors olika delar, och som numer går i väggen den ena efter den andra, allt sämre arbetsförhållanden och allt mindre resurser, sedan skäller man på dem för att de inte klarar sina uppgifter nöjaktigt och föreslår att de ska pressas ännu mer psykiskt – för att jobba bättre och bli effektivare. Piska lärarna mer, säger Repalu alltså, och tänker utrusta eleverna med piskor. Det fungerar inte. Jag gissar att det mest kommer att resultera i att fler lärare lämnar skolan och att färre vill utbilda sig till lärare.

Jag har skrivit om det tidigare på bloggen: Här tar man in ett antal skickliga lärare under fyra månader och ger dem i prinicip fantastiska möjligheter, en klass med bara 20 elever, en total uppbackning från rektor och studierektor (eller vad den ene av de ledande var), sätter TV att filma lärarna, låter hela svenska folket följa deras arbete, och se, resultatet blev lysande. Dessa lärare slet som djur, vilket också svenskläraren vidimerade när hon mitt i perioden berättade att hon var dödstrött. En klass på 20 elever några timmar varje vecka – och dödstrött. Man ska vara bra korkad för att inte förstå vad hon faktiskt berättade med detta.

Försök göra om deras trick med 150 elever Repalu, med fem dagars undervisning och skyldighet att sitta i skolan och syssla med dumheter, onödiga möten, om allt möjligt som egentligen är irrelevant, den tid som inte fylls ut av lektioner och att dessutom åka runt stan och samla upp de elever som föredrar att skolka. Jag garanterar, Repalu kommer att misslyckas.

Nej, låt barnen sätta betyg på samhället och på politikerna, på det samhälle som i allt högre grad struntar i barnen och ungdomarna, som betraktar dem som tärande och skär ner på alla kostnaderna för dem, från barnavård genom boende och förskolor över ungdomsgårdar, grundskola och gymnasium tills de ska ut i arbetslivet, som skär ner på de sämre ställdas möjligheter och ger allt mer till de allra rikaste!

Länkar:
– Elevernas betyg på sina lärare, Repalu i AB
– 9 A och rivningen av den svenska skolan, Motvallsbloggen 4/4

Jag har följt serien om klass 9A och ju mer jag ser av programmet desto argare blir jag. Ännu argare blev jag när jag idag lyssnade på ett radioprogram om hur man sätter intellektuellt fullt normala barn i särskola för att kommunerna därmed får mer pengar för dem. När man intervjuar en skolansvarig så menar han att ”när resurserna är knappa så…”

Varför knappa resurser?
Här är Sverige, som nation, rikare än någonsin. För 30 år sedan, då landet som helhet var avsevärt mycket fattigare än idag, hade skolan betydligt bättre resurser, fler lärare, mer pengar till läroböcker och mer övrig personal i skolan än idag. Sedan 1990 har man dragit ner på allting i skolan. Då bestämde politikerna att den offentliga sektorn skulle få en mindre andel av landets tillgångar. Sedan dess har man dragit ner på antalet lärare, de har fler barn i varje klass, man har dragit ner på antalet resurspersoner i skolan, man har dragit ner på administrativ personal, man har dragit in skolpsykologer och skolsköterskor, man har dragit ner på personalen på dagis och man har dragit ner på fritidsgårdar och ovanpå detta har lärarlönerna sackat efter andra grupper och idag tjänar de tämligen lite i förhållande till många andra arbetssäljare med lika långa utbildningar. Inte nog med det, man har bestämt att en del av dessa minskade resurser ska hamna som profiter i fickorna på privata utbildningsföretag och alltså inte komma skolorna till del. Alla dessa nerdragningar drabbar barn och ungdomar, men de drabbar också lärarna och annan skolpersonal, det som finns kvar av denna personal.

Idag har man istället befriat de rikaste från förmögenhetsskatt och från arvsskatt och dessutom har de alla möjligheter att undvika att betala skatt på sina övriga inkomster också. Hur var det? 100 miljarder delades ut i bonusar till de rikaste förra året. 40 miljarder fixar de undan skatt i något skatteparadis. Hela skolan lär kosta c:a 80 miljarder/år. Det är alltså till den rika överklassen resurserna har gått de senaste 15 åren. En sådan politik är enbart ägnad att fullkomligt föröda Sverige och låta landet gå både en ekonomisk och en teknologisk såväl som social kräftgång – på lite sikt.

SÅ TIL KLASS 9A
Och därmed över till 9 A. Programmet är bra på det sättet att det visar vad som krävs av lärare för att få alla, eller de allra flesta med sig i undervisningen. Det är uselt därför att det dels skuldbelägger barnens vanliga lärare, ja alla lärare som inte lyckas lika bra som TV-lärarna, de där som uppenbarligen inte orkade och som egentligen arbetar under helt andra villkor än de här superlärarna. Det är uselt därför att det tycks säga att bara lärarna ids anstränga sig så kan de få mer intresserade barn och då kan många fler klara målen i skolan.

För trettio år sedan kunde lärare koncentrera sig på sin undervisning och på eleverna. Idag ska lärare göra nästan allt det som man tidigare hade annan personal till (de får väl vara glada över att de ännu inte måste skura skolorna också) och samtidigt begär man av dem något som är nästan omänskligt, att de ska vara obegränsat och ständigt engagerade – i kanske flera hundra elever, att de ska orka vara uppmuntrande, intressanta, medryckande, mycket väl förberedda samtidigt som de ska orka åka hem till och hämta skolkande barn till skolan och gå hem till dem för att dra föräldrarna till möten om eleverna.

De här superlärarna i TV-programmet är bra lärare, kanske tom mycket bra sådana. De förstår precis hur de ska balansera mellan krav och uppmuntran och jag tror säkert att de är bra lärare även i sina ordinarie jobb, om de nu arbetar som vanliga grundskollärare där också men – det finns flera mycket allvarliga ”men” här, som gör att TV-bilden blir väldigt skev.

Lärarjobbet är ett råslit
För det första är det nog få icke-lärare som förstår hur otroligt tröttande det är att vara en bra lärare. Svenskläraren i TV-programmet berättade i förra veckans program att hon var dödstrött, och tacka 17 för det. De här lärarna har tagit på sig uppgiften att inom en termin göra om 9A till en av Sveriges tre bästa klasser och det torde ställa dem under mycket stark press. Naturligtvis anstränger de sig maximalt för att klara utmaningen, i synnerhet som hela Sverige kommer att kunna se hur det går för dem och för klassen. Jag betvivlar, nej jag är övertygad om att inte någon enda lärare orkar hålla den takten och den intensiteten i sin undervisning som de här lärarna uppvisar, dag ut dag in, år ut och år in tills de fyller 67 eller 70 år, i synnerhet som normala lärare på högstadiet (eller vad det heter numer) har flera hundra elever. Jag skulle inte ha orkat med den saken när jag var ung, och jag tyckte ändå det var väldigt roligt att undervisa och tyckte om mina elever och senare studenter.

Få icke-lärare begriper vad det innebär att vara engagerad och uppmuntrande, aldrig ge upp en elev och att alltid vara 100% alert under en hel skoldag. Nästan ingen som inte arbetat som lärare en längre tid, och tvingats visa att han/hon når resultat, förstår hur psykiskt påfrestande lärarjobbet är och hur trött man blir av det om man lägger manken till och vill ha med alla elever i klasserna.

De perioder när jag har arbetat heltid som lärare kom jag hem klockan halv fem på eftermiddagarna och kände mig som en urvriden skurtrasa, fullständigt tom inuti, och så trött att jag stöp på vardagsrumssoffan och sov till klockan åtta på kvällarna – och då var det dags att ta itu med planeringen av nästa dags undervisning. I veckorna hann jag nästan inte med något annat än arbetet. Så jag har inga svårigheter att tänka mig in den här TV-svensklärarens trötthet.

Man djävlas med lärarna
Idag djävlas man dessutom med lärarna och det är en socialdemokratisk synd. De ska ”arbeta som alla andra”, inte kunna gå hem tidigare från jobbet än andra, så då sätter man dem på en massa ovidkommande uppgifter, och tar ifrån dem möjligheten att koppla av några timmar på eftermiddagen, efter en tröttande skoldag, innan de börjar förbereda sig för nästa dags arbete. Lärare måste ju kunna ha familj, egna barn och kunna koppla av lite dessutom. Vi har ju inte så många klosterskolor i det här landet.

Ovanpå undervisningen hade man möten och föräldrasamtal och skolkonferenser, ibland flera kvällar i veckan, då det förstås bara var att avstå från sömnen på eftermiddagarna. Då arbetade jag ändå som lärare under en period när skolan var ett område som samhället prioriterade och verkligen satsade resurser på, under en period då det inte var de allra rikaste som skulle ha det mesta av de vinster som producerades i landet utan då man använde landets resurser för satsningar på bland annat barnen och deras framtid, då det alltså ställdes betydligt mindre krav på lärarna att även sköta andra administrativa sysslor i skolan och då de hade färre elever i varje klass.

Vad ska man säga om den här fantastiska gymnastikläraren som hämtade en skolkande pojke åtminstone under en viss period? Jo det var väldigt positivt och bra, men om en lärare har 200 elever totalt, och låt oss säga att han har 10 elever som behöver hämtning (vilket förmodligen är lågt räknat i vissa områden), ska han då fara som en skottspole mellan de olika elevernas hem och samla ihop dem allihop? Eller om lärarna bara ska ha ansvaret för de klasser där de är föreståndare, ska en enda lärare fara runt och samla ihop 3-5 elever varje dag – också?

Vad kommer TV-programmet att resultera i?
Vad kommer man att ställa för krav på skolan och lärarkåren i spåren av den här TV-serien? Vilka kommer att få skulden för att skolan inte uppnår sina mål? Jag gissar att det blir lärarna. Men då ska man veta att även lärare är människor, som behöver uppmuntran och behöver få känna att det de gör betraktas som viktigt, att det inte bara är elever som anstränger sig mer om de får uppmuntran.

Den slutsats man bör dra
Slutsatsen som man bör dra av den här TV-serien, men som jag är rädd att exempelvis rottingmajoren och hans åsiktsfränder inte kommer att dra, är att många lärare skulle kunna åstadkomma mycket mer och en mycket bättre undervisning förutsatt att man gav dem mer resurser och avlastade dem en massa administrativt arbete och om man framför allt inte tvingade dem hålla på med en massa strunt – sådant som skrivande av rapporter, utvärderingar etc. Men vilka tror att det är denna slutsats som vår regering, eller det socialdemokratiska partiet för den delen, kommer att dra? Jag tror det inte.

Länk:
– Barn felaktigt placerade i särskola, SR
– 100 miljarder i bonusar, Motvallsbloggen 25/8, 2007

Så har Björklund och Sabuni framträtt och avslöjat sin okunskap om sfi. Det var inte första gången Björklund gjorde sig skyldig till detta. Det de säger är en sådan blandning av fördomar, okunskap, rappakalja och vanföreställningar, uppblandat med vanlig grumlig propaganda, att jag inte orkar reda ut alla galenskaper.

Jag upphör aldrig att förundras över hur okunniga alliansens ministrar är, och ännu mer förundras jag över hur omedvetna de tycks vara om sina egna begränsningar. Det är inte många bokstäver de båda fått rätt, varken i presskonferensen eller i artikeln i DN.

Nå, alla kan inte kunna allt, men ministrar har ju faktiskt möjligheten att omge sig med rådgivare som kan, eller vända sig till människor som är experter på de områden de uttalar sig om eller vill förändra. Sådan noggrannhet verkar vara helt främmande för alla partier i regeringen, den här gången liksom den förra gången vi hade en borgerlig regering. Ministrarna kan ofta inte vad de borde kunna om områden den ger sig på. De bryr sig inte om att informera sig och de bryr sig inte om att försöka förutse konsekvenserna av de förslag de lägger fram. Istället grundar de sina beslut på fördomar och vanföreställningar, om de inte grundas i rent folkförakt. Kunskapsförakt är det mest passande epitetet på alliansministrarnas förhållningssätt. Just kunskapsförakt har alltid varit en viktig och central del i den traditionella, klassiska konservatismen. Däremot var den tidigare inte en äkta del av liberalismen, som den blivit numer.

Förutom en massa galenskaper menar Björklund och Sabuni att man måste utbilda sfi-lärarna. Det är väl gott och väl men tänk, det gjorde man förr, innan stora privatiserings- och besparingshysterin inträdde. Därefter började man privatisera sfi-undervisningen. Det skulle ju bli så mycket bättre på det sättet, sade man och menade nog egentligen bara att det skulle bli mycket billigare. Nu är det så att på nästan alla områden gäller att ju billigare desto sämre kvalitet. Det gäller, inte särskilt förvånande, även på sfi-området. Vi får väl anse att marknadsfanatiker känner till detta och ställa oss frågan vad som är deras egentliga agenda.

Vem tror att kommuner och studieförbund kan hitta kvalificerade lärare om man erbjuder dem en lön som inte ens är i närheten av vad andra lärare tjänar samt erbjuder dem arbetsvillkor som är sämre än dem alla andra lärare har?

För några år sedan sökte jag ett arbete som sfi-lärare i en grannkommun. Undervisningen var uthyrd till ett studieförbund som i kontraktet skrivit på att det skulle anställa behöriga sfi-lärare (sådana fanns tydligen då men behörighetsbeteckningen har avskaffats numer och ersatts med kommunernas egna bedömningar av vem som har ”behörighet”, också en förbilligande åtgärd kan man nog utgå ifrån). Man erbjöd 17.000 kr/mån och för denna summa skulle jag ansvara för två grupper, eftersom den andra gruppen inte skulle få en behörig sfi-lärare. Hur många lärare på gymnasierna har den lönen?Dessutom har sfi-lärare fler arbetstimmar/år än andra lärare? Var och en förstår att de flesta föredrar att arbeta som lärare i andra skolformer där de kan få mellan 3 och 10.000 kronor mer/månad samt längre semestrar.
För att få behörighet som sfi-lärare krävdes tidigare, då behörighet existerade, akademisk utbildning, i princip en vanlig gymnasielärarutbildning, plus 40 poäng sfi från universitetet, alltså en längre utbildning än vanliga gymnasielärare har. Dessa figurer skulle sedan arbeta för lägre löner och med sämre arbetsvillkor än andra lärare med motsvarande utbildningar.

Ovanpå detta slog man sönder de exempel på välorganiserad sfi-undervisning som existerade. Detta lyckades man med både i Göteborg och i Stockholm, där Björklund var inblandad dessutom. Det har blivit kroniskt det här, att alliansen går till storms mot konsekvenser av den politik som de själva fört och försöker skylla dessa på socialdemokraterna.

Den som vill läsa ett lite längre epos om vad det är att lära sig svenska, eller att främmande språk, kan läsa avsnitttet INVANDRARNA OCH DET SVENSKA SPRÅKET – MYTER OCH FÖRDOMAR ur det tidigare omtalade byrålådsmanuset om ”massmedia, flykting- och invandringspolitiken från 1993, som jag tidigare har publicerat en del avsnitt ur på bloggen Avsnittet skrevs i ilska förra gången man skällde på flyktingpolitiken och på sfi-undervisningen i massmedia. Det är lika aktuellt idag. Inget förnuft har visats på området sedan dess, tvärtom.

På bloggen Alliansfritt Sverige, en av kommentarerna, kan man dessutom läsa ett svar till Sabuni/Björklund som är skrivet av Olle Kjellin, en av Sveriges få verkliga experter på området, väl känd bland alla oss som arbetat med sfi under många år och som varit intresserade av ämnet och av att ständigt förbättra våra metoder. Hans meriter på området är gigantiska. Honom borde Björklund konsultera, men det förutsätter förstås att man låter kunskap gå före politisk populism och det ligger ju inte för den här regeringen, och sorgligt nog inte den tidigare socialdemokratiska regeringen heller vad gäller den här frågan.

Fler inlägg på Motvallsbloggen om sfi-undervisningen kan läsas här

Länkar:
– ”Krav på svenskkunskaper skärps för invandrare”. DN debatt
– Skärpta krav på svenskkunskaper, AB
– Tre års betalda studier är knappast snålt”, SvD

Tillägg kl 20.40
Lite vidare efterforskningar visar att förebilden för den sfi-undervisning som Björklund/Sabuni föreslår och vill införa återfinner vi i Danmark. Kanske inte så konstigt. Det är ju där fp har sitt systerparti, dansk folkeparti.

Vidare kan man se Björklund tala om sitt sfi-förslag här

Så vill rottingmajoren fortsätta att ändra på (läs: förstöra ännu mer) den svenska skolan och nu ska betyg in på alla i nivåer. Fem steg i betygsystemet är bevars inte tillräckligt därför ska det bli fler steg och för att det riktigt ska märkas att man verkligen, faktiskt och ordentligt rejält, har förändrat och förbättrat skolan så ska det bli bokstavsbetyg istället för sifferbetyg (kanske alltså – men i alla fall om rottingmajoren får som han vill).

Det urgamla systemet, som delades ut till min generation, från första terminen i första klass och två gånger om året genom hela skoltiden, hade ju också många fler steg: A, a, AB, Ba, B, BC och C där B var godkänt och BC och C var två underkända nivåer. Inte nog med det, man kunde få + (plus) och – (minus) efter också (men A var utomordentligt sällsynt att någon fick, mer än i ordning och uppförande, där det ansågs vara det normala). Så om läraren sade till en elev att denne var värd ett AB+, så blev det inte bara ett slätt AB till elevens förtrytelse, utan det blev AB+. Men det förstås, det fanns ju inget AB++, så den stackare som av en beklagande lärare fick veta att han nog egentligen var värd detta betyg fick förstås nöja sig med det lite lägre AB+.

Tänk så käckt det blir, när barnbarnen och barnbarnsbarnen, om än efter vissa tankeoperationer, kan jämföra sina betyg med morfars, farmors, gammelfarfars och gammelmormors. Men varför inte ta det urgamla betygssystemet till heders igen direkt, så slipper ju barnen och gammelmormor sitta och översätta betygen så att de blir direkt jämförbara.

Fast det är klart, att ta tillbaka ett gammalt system, det där som alla i alliansen egentligen längtar tillbaka till, det skulle kanske vara lite väl utmanande. Betygsstegen med a, b, c, d, e och f däremot, är ju ny, fräsch och ger intryck av ”verkligt” framåtskridande, och av ”ingen gammal skåpmat i repris här inte”.

Länk:
Björklund om förslaget om nytt betygsystem, SR

Just nu är jag fullt upptagen med min nya elektroniska leksak och med att lära mig programmera den, samt att lära mig den PC jag blev tvungen att inköpa eftersom programmet till leksaken bara fanns för PC. Alltså nöjer jag mig med ett par korta kommentarer:

Mona Sahlin har gett Per Nuder silkessnöret hörde jag på nyheterna på middagen. Med det steg hon flera pinnhål i min aktning. Jag har fortfarande inte förlåtit Nuder, och kommer inte att förlåta honom för det där med ”köttberget”.
Men så kom det mer information senare under dagen: ”Nejdå, det är inga skillnader mellan oss vad gäller den ekonomiska politiken”, sade Mona Sahlin, och föll därmed raskt tillbaka till samma bottensteg i min aktning där hon alltid har befunnit sig.

Nuder själv gick så ut med ett uttalande av samma kaliber som hans tal om ”köttberget” och förklarade surt att nu skulle han bli sittande på gubbhyllan i riksdagen tillsammans med Bosse Ringholm. Men medlemmarna i ”köttbergsklubben” tenderar ju att bli yngre och yngre så det är väl bara att önska honom lycka till med hans inträde i densamma. Där hamnar alla, om de får leva, vad trodde han, att han skulle bli för evigt ung? Somliga köttslamsor i detta berg behöver ju dock aldrig oroa sig för sin försörjning på ålderns höst, och när de gjort sitt, så han har det ju bra i jämförelse med dem han talade om som ”köttberget”. Synd om honom tycker jag inte.

Så har alliansen fixat till vårdnadsbidrag att gälla från 1:a juli. Borgerliga partier förnekar sig inte. De är ett enda gigantiskt tanklöst och ansvarslöst misstag allihop. Den förra borgerliga regeringen såg till att snabbt och effektivt skapa invandrarghetton i storstäderna. Det gick på 7-8 år med deras invandrarpolitik. Den här har bestämt sig för att fördjupa det utanförskap och de problem som den förra borgerliga regeringen ställde till med. Mer om detta kan man läsa i artikeln Grattis! Nu fördjupar vi utanförskapet! i Dagens Arena.

Kan inte låta bli att citera några avsnitt från SvD om Sören Holmbergs undersökning om vad svenska folket kan om vårt politiska system och om de politiska partierna: Resultatet är ganska festligt eftersom det visar att de av så många ungdomar (i alla fall av många av dem som rumsterar på nätet) föraktade äldre är de kunnigaste, vilket väl egentligen inte är någon nyhet eller förvånande på något sätt.

Så här skriver alltså SvD om saken:

Under 1960-talet kunde mellan 65 och 70 procent av väljarna tala om hur den sittande regeringen såg ut. Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna.
…………
Undersökningen visar också att kunnigheten ökar ju äldre man blir. De allra äldsta pensionärerna, 71-80 år, var bäst på att sätta partibeteckning efter olika politikernamn jämfört med förstagångsväljarna 18-21 år.

Konstaterar alltså att jag har ytterligare ett par år på mig att bli ännu kunnigare om svensk politik :-).

Dystrare är följande avsnitt dock, men det är heller inte någon nyhet:

Kunskapsnivån påverkar även viljan att rösta överhuvudtaget. 40 procent av okunniga avstod från att rösta medan 95 procent av de kunniga utnyttjade sin möjlighet att välja.

När jag var ung visste de flesta att man inte kan ta demokratin för självklar utan att den måste försvaras, hela tiden, för att inte gå förlorad. Nu håller vi på att förlora den.

Länk:
– Svenska väljare okunniga, SvD

Kan inte låta bli att fundera vidare på Mona Sahlins och socialdemokraternas strategi för att vinna tillbaka väljare vid nästa val. Den förefaller mig så bakvänd den bara kan vara nämligen, även om den kallas triangulering och är uttänkt av amerikanska spin doctors.

Här förlorar socialdemokraterna valet efter den fulaste massmediaförföljelse jag sett under hela mitt liv. Under ett helt års tid drar massmedia fram all smuts man kan om socialdemokrater och målsättningen i våra massmedia är helt klar: Det är alltid bra med växling vid makten då och då. Intrycket man fick som massmediakonsument var att hela journalistkåren ansåg att det var dags att byta regering bara för att det var dags att byta regering, om inte annat så för att näpsa Göran Persson och socialdemokraterna.

Sakfrågorna skrevs det egentligen väldigt lite om före valet och ingen enda tidning brydde sig om att verkligen klargöra vad alliansens utlovade politik handlade om, eller hur den skulle komma att slå, trots att det inte var så svårt att förutse den saken. Ingen utredde vad som dolde sig bakom den vackra retoriken, framför allt moderaternas, det nya arbetarpartiet. Endera hade journalistkåren gått på bluffen eller så ville man inte informera väljarna om vad det handlade om. Troligen var det en kombination av bådadera.

Så förlorar socialdemokraterna valet och vi får en borgerlig regering igen efter 12 år av socialdemokratiskt styre av landet.

Under den borgerliga regeringens första regeringsår rasar stödet för denna regering i opinionsmätningarna. Det vill säga, när det börjar stå klart för väljarna vad borgarna hade för avsikt att göra, och när de nu gör det, då blir regeringen mäkta impopulär. Vänsterblocket går därmed framåt i opinionsmätningarna och så snabbt att vi tidigare aldrig sett något liknande så kort tid efter ett val. Socialdemokraterna vinner alltså tillbaka massor av väljare/sympatisörer på de borgerligas politik och utan att de själva behöver lägga två strån i kors. Av detta borde man kunna dra slutsatsen att väljarna, när de ser vad de valde, istället hade föredragit den socialdemokratiska politik som de nu ångrar att de röstade bort.

Men vad drar så Mona Sahlin för slutsats av detta? Jo, att det nu gäller för socialdemokraterna att bli mer lika de borgerliga (som nu i skolfrågan) för att ta tillbaka väljare från de borgerliga i nästa val, alltså att ta efter just den politik som de borgerliga rasar i opinionsmätningarna på grund av. Detta finner jag vara så ologiskt att jag häpnar.

Det finns bara ett sätt för mig att förstå det här, nämligen att nu försöker socialdemokraterna genomföra den strategi de tänkte ut månaden efter valet. Att denna redan visat sig totalt felaktig och överspelad, alltså grunda sig en felaktig analys, inser man inte. Tala om att var ur led med tiden!

Alltså: Vad tänker det socialdemokratiska ledarskiktet med? Jag förstår det inte alls, fast jag förutsåg just den reaktionen från socialdemokraternas sida. Har liksom sett den förut. Obegriplig är den likafullt, och har alltid varit. Socialdemokraterna har inte kommit tillbaka till regeringssitsen ganska snabbt efter varje borgerlig sejour i regeringspositionen, för att väljarna velat ha mer av borgerlig politik. Varför har socialdemokraterna aldrig fattat den saken? Vid valet 1991 var det ny demokrati som vann på denna strategi och som möjliggjorde en borgerlig regering. Vid nästa val blir det sd som tjänar på denna socialdemokratiska strategi och som i värsta fall kan hjälpa alliansen att sitta kvar ytterligare fyra år.

Länkar:
– ”Betyg från sexan” Sahlin och s är beredda göra upp med regeringen, AB
– Sahlin fick klartecken, DN
– Låt idag bli en engångsföreteelse! Bloggen Social Democracy
– Surrealism, Bloggen Social Democracy
– Ett politiskt parti – inte en reklambyrå, Bloggen Social Democracy
– Åtta år med Reinfeldt och en fasansfull framtid, Motvallsbloggen 20/8 2006