Man har fått problem med kvaliteten på upphandlad tolkservice i Stockholm, hör jag på radion. Kvaliteten blev dålig då det bara blev priset som avgjorde.

Förvånad? Inte jag. Jag arbetade inom ett av de första områden där politikerna började leka affär och handlade upp tjänster från privata företag, nämligen inom svenskundervisningen för invandrare. Detta var i slutet v 80-talet, och sfi (svenska för invandrare) var ett av de första försöken, dels med målstyrning, dels med kommunalisering av undervisningen, dels med konkurrensutsättning, med den nya managementmodellen för styrning av offentlig sektor alltså. Det gick käpprätt åt…, och följdriktigt beslutade man så småningom att även ungdomsskolan skulle läggas ut på kommunerna och kunna privatiseras och ”konkurrensutsättas”.

Vi bjöd, till en utbildningsdag för oss lärare, in en upphandlare av sfi-undervisning på Länsarbetsnämnden, och fick våra värsta farhågor bekräftade.
Nej se kompetensen och kvaliteten på undervisningen som man köpte, den kontrollerade man inte. ”Man fick ju utgå ifrån att anordnarna (säljarna alltså) erbjöd en fullgod undervisning” fick vi höra. Det gjorde de oftast inte.

Anordnarna bjöd under varandra i pris, anställde vem som helst, för lägsta möjliga lön (på den tiden var det brist på arbetskraft) och satte igång, med egentligen känt resultat. Invandrarna lärde sig inte svenska så bra. Sedan blev det ett himla hallå i massmedia för att invandrarna inte lärde sig svenska och ganska snart började man lasta invandrarna för detta, när de i själva verket var helt oskyldiga till eländet.

Vad hade man förväntat sig med de här privatiseringsreformerna? Man köpte undervisning av den som krävde lägst betalning, och skrev kontrakt på ganska korta perioder (några månader till några år), varefter det var dags för konkurrens igen och ny upphandling. Området blev rena Schlaraffenland för rufflare. Här gällde det ju att roffa åt sig så mycket pengar man kunde under den tid man hade kontrakterad, för man visste aldrig om kontraktet förlängdes. Följaktligen satt människor och undervisade utan att någonsin ha undervisat invandrare, ja aldrig ha unvervisat någon alls. Undervisningen organiserades inte sällan så uselt att analfabeter kunde gå i samma grupper som akademiker. Kursanordnarna resonerade som politikerna och som alla andra, att här anställde man en pratkvarn, för prata svenska lär man sig ju bäst genom att prata och prata på och prata svenska kan ju varenda svensk. Att det exempelvis är något annat att lära sig skriva svenska förstod nästan ingen, att uttal är viktigt, mycket viktigare än de flesta förstår, och att rätt träning för bra uttal kräver avancerade och kompetenta lärare inser nästan ingen.

Jag slutade arbeta med sfi 1992. Sedan dess har området varit ett sorgebarn och råkat ut för den ena lagändringen klantigare än den andra, hopkokad av folk som inte begriper någonting om vad det är att lära sig ett språk eller att undervisa invandrare i svenska.

Så att tolkservicen i Stockholm inte fungerar förvånar mig inte. I synnerhet som Stockholm varit mycket bra på att förstöra och slå sönder de sfi-kompetenssystem på området som byggts upp.

Så fort en organisation börjat fungera och lärarna börjar bygga upp en bättre kompetens, så får politiker för sig att området ska reformeras, så river man alltihop och börjar från början. Undrar hur kärnkraften skulle fungera om man gjorde samma sak inom det området? Då hade vi haft härdsmältor vid vartenda kärnkraftverk vid det här laget. Som det nu är har snålhet och direktörernas jakt på bonuspengar bara lett till sämre säkerhet och incidenter, där visserligen en varit ordentlig allvarlig men det kan säkert bli värre där också.

Köp- och sälj är bra på torget och när det gäller tomater och äpplen, men uselt när det gäller undervisning. Ännu lite mer av samma sak inom offentlig verksamhet och Sverige kommer inte att fungera alls, inom något enda område

Länk:

http://www.sr.se/cgi-bin/stockholm/nyheter/artikel.asp?Artikel=1227480

(Obs: Av någon obegriplig anledning fungerar inte länken om man klickar på den, men däremot om man kopierar den och skriver in den i adressfältet.)

Den nya regeringen har uppenbarligen bestämt sig, helt i enlighet med traditionell konservatism så klart, att det simpla folket ska kastas ner i ”nyttig okunnighet” (det blir fler pigor på det sättet). Varje liten åtgärd som kan vidtas i den riktning ska vidtas, är regeringens motto, men det deklarerade den inte före valet förstås.

Skolorna ska inte längre ge sämre folks barn god utbildning har vi just konstaterat. Att de sämre ställda inte heller ska ha råd att besöka muséerna för gratis förkovran är ett steg i samma riktning. I snitt har muséerna förlorat 35 procent av sina besökare sedan den konservativa regeringen återinförde entréavgiften på de statliga muséerna. Kulturministern säger i DN att:

… muséerna måste kunna locka med annat än gratis inträde.
– Ingenting är gratis. Vi kommer inte att kunna ha muséer med högkvalitativ verksamhet om de inte kan ta betalt för den, säger kulturministern

Nä, att ingenting är gratis, det vet vi ju, och att moderater anser att ingenting ska finansieras gemensamt och solidariskt visste vi ju också, för att inte tala om att åtminstone många av oss visste vilka som i första hand skulle drabbas av moderaternas kollektiva egoism.

Effektivt jobbat regeringen. Det är precis så man sätter pöbeln på plats – så nu väntar vi på nästa åtgärd i samma riktning. Betalning för boklån på biblioteken ligger väl i pipe linen, och varför inte inträdesavgift på desamma också, så att ingen sneker in där och sitter och läser en bok eller en tidning alldeles gratis.

Länk:
– Om muséernas besökstapp, DN

Det är lustigt hur somligt som ens lärare har sagt har satt spår i ens tänkande. Sällan tänker man på att somligt av det man själv, som lärare och föreläsare, säger sätter outplånliga spår i andra människor. Ändå får man då och då uppleva att det har gjort det.

Att undervisa i vetenskapsteori, som jag har gjort ett antal år, har inte sällan varit en ganska otacksam uppgift eftersom ämnet är sådant att det inte alltid står klart för studenterna vad man säger, och menar, medan man säger det. Ibland kommer de på det långt senare. Så belöningen som lärare i sådana ämnen som behöver smältas, består inte sällan i de studenter man träffar flera eller många år senare och som talar om att de lärde sig mycket, eller något speciellt viktigt, från ens kurser, som de inte riktigt förstod förrän senare.

Jag har samma erfarenheter från min egen studietid. Jag började exempelvis studera sociologi och tänkte att nu äntligen skulle jag få lära mig hur det verkligen förhöll sig. Jag blev till en början mycket besviken. För vad fick jag? Jo läsa en massa olika teorier om samma sak, alltså inte alls lära mig hur det faktiskt var. Långt senare förstod jag vad jag verkligen lärde mig under mina studier i sociologi även om det är svårt att sätta det på pränt, och hur stor nytta jag hade av det senare i livet.

Någon gång i början av 70-talet upptäckte jag att det fanns tre böcker som alla trodde att de kände till innehållet i men som ytterst få verkligen hade läst, nämligen Bibeln, Darwins bok om arternas uppkomst och Karl Marx Kapitalet. Alltså läste jag dem alla tre, från pärm till pärm (vad gällde Kapitalet alla tre delarna) och jag upptäckte mycket i dessa verk som jag inte hade haft en aning om tidigare, trots att jag redan hade läst ganska mycket referat och kortare sammanfattningar av dem. Det var då jag insåg att originaltexterna ofta är mer lättbegripliga än referaten och de kortare sammanfattningarna. När jag senare började undervisa, rekommenderade jag därför alltid mina studenter att inte nöja sig med sammanfattningar och andras tolkningar av de stora tänkarna (som man ofta har som studielitteratur vid universitetens grundkurser), utan att själva gå till källorna, som nästan undantagslöst är mer intressanta, mer givande och lättare att läsa än kortare sammandrag.

Själv minns jag således, och blev glad över den student som, några år efter att hon hade studerat vetenskapsteori och haft mig som lärare, sade att speciellt en sak hade hon lärt sig från mig, just detta att läsa originaltexter, och det var hon mig mycket tacksam för. En obetydligt sak kan det kanske tyckas, men jag tror att den var viktig och hade gett henne mycket som hon annars inte hade fått och jag blev glad att hon hade uppskattat och haft nytta av tipset.

Jag själv kom häromdagen, och på grund av en diskussion på Mr. Browns blogg, att tänka på en för mig viktig föreläsning, en som satte djupa spår i mitt tänkande och som jag fortfarande är tacksam för. Jag återger här vad jag skrev om saken på nämnda blogg:

När jag studerade filosofi förresten (vilket jag gjorde en period under min ungdom, men utan att tentera eftersom jag låg före i studieschemat och tyckte att det kunde vara roligt att studera bara för att det var intressant), minns jag en föreläsning av Mats Furberg. Han redogjorde noga och ingående för en stor filosofs tankesystem. Vi studenter satt alldeles förstummade och förstod att precis så där är det naturligtvis.
Mot slutet av föreläsningen strök Furberg ett stort streck över allt han hade skrivit på tavlan och sade:
– Ja, och som ni förstår hänger det här inte ihop – logiskt. 
Det hade vi nu inte förstått, så det kändes lite snopet att få den kunskap vi just trodde att vi hade insupit, direkt utskåpad. Då fortsatte Furberg med det som blev den stora behållningen av föreläsningen, och sade:
– Kom ihåg, det är ingen konst att konstruera ett till synes imponerande filosofiskt system. Konsten är att konstruera ett utan brister och logiska inkonsekvenser – och det har ingen filosof lyckats med hittills.

Mats Furberg är idag prefessor emeritus i filosofi vid Göteborgs universitet. Då var han docent i ämnet.

Länk:
Mr Browns blogg, Liberalismen och problemet med den ”solitära” synen på mänsklig identitet

Socialdemokraterna anklagades före valet, av alliansen och av allianspartiernas unga supporters, för att vara maktfullkomliga. I verkligheten, vilket jag tidigare försökt förklara för somliga som kommenterat här, hade socialdemokraterna inte egen majoritet varför de faktiskt var tvungna att överlägga med de andra partierna och få stöd från åtminstone något av dem, innan de kunde genomföra något eller förändra något, vare sig de önskade överlägga eller inte. En del av de allra sämsta reformerna som de åstadkom under de senaste 25 åren, genomförde de med stöd från något eller några av de borgerliga partierna. Men, jag har nog ändå intrycket att socialdemokraterna alltid har varit mer ansvarstagande och har haft en bättre insikt i det faktum att somliga områden inte bör utsättas för dagsländepolitik utan att de bör ha sådant stöd, från alla partierna, att även växling vid regeringsmakten skonar dem från nyckfulla förändringar.

Nu har vi en borgerlig regering igen, som till all olycka har egen majoritet i riksdagen och som anser att den därmed och utan vidare kan köra över drygt halva befolkningen (de där som inte röstade på alliansen), att den inte har anledning att överlägga med oppositionspartierna om någonting, inte ens i frågor som bör lösas för att fungera långsiktigt. Skolan är ett sådant område exempelvis.

Vad gäller skolan så rusade även den förra borgerliga regeringen åstad under parollen ”Europas bästa skola”. Om detta skriver ledaren i GP följande idag:

I början av 90-talet införde den dåvarande borgerliga regeringen stor valfrihet för elever att välja olika ämnen och kurser. Reformen blev inte lyckad. Den ledde till att eleverna medvetet valde lätta kurser som gav högre betyg. Dagens unga kommer till exempel att vara den första generationen som har sämre språkkunskaper än sina föräldrar. Detta skall bland annat korrigeras genom att en del av kurserna tas bort. Dessutom kan svårare kurser komma att få ett högre värde i ansökan till högskolan.

Nu ska de borgerliga reformera skolan igen, för den är ju så dålig menar de (och hoppas förstås att svenska folket inte ska minnas att somligt av det som är dåligt med skolan är resultat av den förra borgerliga regeringens insatser). Troligtvis ändrar man även denna gång utan att först ha tänkt igenom reformerna och deras konsekvenser. Det vi hittills har sett av alliansens agerande tyder på att den kör på i enlighet med Unckels gamla paroll: ”Vi lagstiftar och ser hur det går, och fungerar det inte så får vi väl ändra igen”. Det gick inte bra alltså, så nu ska de ändra igen. Av allt att döma ska vi testa 1950-talets disciplin- och utsorteringsskola den här gången. Kanske anser Björklund att denna skola var mer frihetlig, fast jag, som gick i den en gång, minns den som starkt förtryckande.

Länk:
Ledare i GP om skolan

Har funderat en hel del kring frågan om varför så många i dagens unga generation är fullblodsegoister och fördömer samverkan och solidaritet som något riktigt korkat. Jag har förstås inte det absolut sanna svaret men jag har förslag om en del av orsakerna.

Jag tror för det första att daghemmen fostrat till egoism. De lärde (och lär) barnen två ting, dels att alla vuxna i omgivningen är till enbart för deras skull och dels att det gäller att skrika högst och mest för att få all uppmärksamhet.
Redan under 70-talet reagerade jag på vad jag kallade ”daghemsskadade ungar”, de där som tog med sig den här lärdomen hem. Det gick inte att prata med deras föräldrar för ungarna skulle alltid var i centrum. Det var deras vilja som gällde, deras intressen som gällde, och alla vuxna i deras omgivning skulle enbart bry sig om dem.

Sedan hamnade de i en skola som hade en incitamentsstruktur för utvecklandet av superegoism, på grund av de relativa betygen. Dessa var aldrig tänkta som de flesta lärare faktiskt tillämpade dem, men med den vanliga och missförstådda tillämpningen blev betygen riktningsgivare för attityden: Hjälp för död och pina inte dina klasskamrater för då kan någon annan av dem sno åt sig femman i ämnet och ska du göra karriär (komma in på den eller den skolan) så gäller det att sno åt sig femman för egen del.

Ovanpå detta hade de blivit kompisar med lärarna. Dessa hade inte längre någon auktoritet, utöver den att dela ut ämnesbetyg i de högre klasserna. Då gällde det att smöra för läraren dessutom,och smöra mer än de andra i klassen (idag har det tydligen ibland gått ett steg längre, så att det gäller det att driva läraren till lydnad, åtminstone om man ska tro massmedia – men det ska man ju egentligen inte).

I min gamla disciplinskola, läroverket på 50-talet, den där skolan som major Björklund vill införa igen, var det helt annorlunda. Där delade lärarna ut varningar (papper med anmärkningar som man fick ta hem till föräldrarna för påskrifter om man inte skötte sig – och sådana var inte roliga), där delade lärarna ut betyg i både ordning och uppförande (och sänkt sedebetyg, som det hette, var en katastrof), där delades det ut, inte örfilar men rejält med ovett, kvarsittning, bestraffningar av andra slag, utvisningar ut klassrummen, utskällningar av rektor mm. Vi visste alltså precis vilka våra fiender var. Det var lärarna och mot dem gällde det att hålla ihop. Man skvallrade bara inte och man skyllde aldrig ifrån sig. Den som gjorde det blev utfrusen av de andra i klassen. Inte ens om man fick ta straff för vad andra hade gjort, skvallrade man (När jag började vikariera som lärare i slutet av 60-talet var skvaller det normala: Vadå, det var inte jag som började jööö, det var ju han jööö, en svarsreplik till läraren som var otänkbar för oss).

Så vem vet Björklunds disciplinskola kanske kan återskapa den gamla solidaritetskänslan igen och fostra nästa generation till personer som har gemenskaps- och solidaritetskänsla, insikten att det gäller att hålla ihop mot överheten :-).

Så här säger Björklund enligt DN:

– Man ska inte belönas för att man gör det man ska. Att uppföra sig respektfullt mot andra måste ju vara normalfallet, det låter konstigt att man ska få biobiljetter för det.

Jag har sysslat med hundträning i många år och tidigare alltid ansett att hundar måste lära sig vad ”nej” betyder, alltså – att om de inte lyder när man säger ”nej” då blir det obehagligt. Så får jag hand om en treårig tik för inte så länge sedan. Hon är väldigt trevlig mot alla utom mot vår gamla katta som hon mest verkar vilja döda.
Jag skäller på henne, tar henne i kragen, ger henne rejäla och ilskna avbasningar – ingen effekt alls – hon blir bara värre mot kattstackarn.

Då vänder jag på steken. Jag har ju testat den nya positiva klickerträningen i bruksträning med min andra hund och funnit att den är otroligt effektiv. Alltså mutar jag tiken med en korvbit varje gång katten kommer in. Inom ett par veckor har tiken lugnat ner sig. Varje gång katten kommer in kommer hon nu till mig och undrar om det inte är dags för en godbit ”för att” katten får vara i fred. Med tiden drar jag ner på godiset och nu har mötet mellan gammelkattan och tiken avdramatiserats avsevärt och det uppstår inte längre direkta överfallsssituationer.

Visst, vi människor är inte djur men ibland tror även jag, som annars är mycket negativ till att man jämför oss med djur, att vi kan lära en del av det som fungerar bra på djur, framför allt vad gäller inlärning.

Så jag anser att Björklund har alldeles fel. Man ska visst belöna rätt betéenden. Varken vi människor eller de högre stående däggdjuren har alla ”riktiga” beteenden medfödda. Vi måste lära oss dem och den positiva vägen är alltid effektivare än den negativa,

Länk:
Om Björklunds på militärdisciplin grundade åsikter

Apropås ett svar som Enn Kokk ger på sin blogg, kommer jag på att jag, som också är gammal nog att ha uppfostrats med det tidigare tituleringvansinnet, blir ganska irriterad varje gång en ung människa ”niar” mig, och det gör alltfler idag. Förmodligen tror de att de är artiga, medan de i själva verket förolämpar mig, och troligen ganska många av oss äldre, med detta tilltal.

Jag fick en gång lära mig, och ordentligt dessutom, att man inte sade ”du” till äldre människor och att det var viktigt att man använde rätt tilltal, så det var ett evigt ”farbrorande, mostrande, fastrande, tantande, och herr- och fruande när jag var barn. För att inte tala om det underdåniga direktörandet och doktorandet.

Talade man med en människa man kände men inte hade ”lagt bort titalarna med” och det var den äldre som skulle föreslå det (i vissa fall den ranghögste och här krockade normerna ibland vilket kunde trassla till saken), hörde det till god ton att man använde yrkestitel plus namn samt talade i trejde person:
”Vill direktör Svenneryd skriva under här”.
Talade man med främmande personer som man inte kände och alltså inte visste yrkestiteln på var det ”herr/herrn” eller ”fru/frun” som gällde:
”Vill herrn/frun vara så vänliga att skriva under här”.
Eller så tvingades man krångla till det ännu mer och säga;
”Has det något emot att skriva under här?” eller: ”Har man något emot att jag…”

Var man lite mer familjär med direktören sade man bara: ”Vill direktör’n skriva under här”.

Överordnade tilltalade underordnade endera med yrkestitel, om den var något så när fin, eller med ”herr/fru/fröken” plus namn, eller i mer familjära situationer med bara efternamnet:
”Vill Johansson göra det här idag”.

Den som ”niade” däremot, var arrogant och talade om att han/hon ansåg den tilltalade så underlägsen att han/hon inte var värd ”herr/fru- eller frökentiteln” ens. Niande var alltså en ren förolämpning där jag växte upp.

När dureformen kom, i slutet av sextiotalet (möjligen i början av sjuttiotalet, jag minns inte säkert), började jag att dua alla i min egen ålder och de som var yngre. De äldre kände sig inte sällan förolämpade om man duade dem utan vidare eftersom de var uppfostrade med andra normer, varför min lösning var att inte tilltala dem alls förrän de, genom sina tilltal till mig, hade talat om för mig hur de ville bli tilltalade . Om de ”fröknade”, eller senare ”fruade”, mig då titulerade jag dem i enlighet med ”gammal god sed”. Om de däremot duade mig direkt, då duade jag tillbaka. Med åren blev det allt färre som använde de gamla tituleringarna och duandet blev till slut det naturliga i alla samhällsklasser och åldrar – och det var fantastiskt befriande.

Nu råkar jag emellertid, och gång på gång, ut för att bli ”niad” av någon ung, ja ibland tonårig pojke eller flicka, sådana som hade kunnat vara mina barnbarn, och även om jag inser att de inte menar något illa, så sitter min gamla uppfostran i ryggmärgen och jag känner irritationen komma krypande i kroppen: Jag är fanken inte ”ni” för dig, jag står inte lägre i rang än du.

Somliga av de gamla ränderna sitter i, med andra ord, och det man som barn lärde sig så att det satte sig i ryggmärgen är det svårt att frigöra sig ifrån. Man reagerar direkt och känslomässigt, som man lärde sig att reagera.

Länk:
Enn Kocks blogg

Många som går ut lärarhögskolan borde inte ha godkänts, läste jag i DN häromdagen. Förvånar mig inte och jag gissar att detta gäller även andra institutioner på universitet och högskolor. Eftersom jag själv dessutom, inte en gång utan återkommande, träffar på människor som går på lärarhögskolorna och som inte vet när de ska skriva de och dem eller dom, så tror jag på dem som säger att en fjärdedel inte borde ha godkänts.

Ett av de värsta otygen på våra universitet och högskolor är alla dessa grupptentor, och hemtentor. Framför allt de förra är hemska. De är praktiska för lärarna (och jag förstår att de gärna har sådana) men de tillåter ganska många studenter att glida igenom på andras bekostnad. Därför är de ojusta mot alla de studenter som tar sina studier på allvar, vill lära sig något och som vill ha ut sina betyg i tid.

Redan när jag var student lärde jag mig att hata alla dessa grupparbeten där det i slutänden ofta blev jag som fick göra två eller tre mans jobb. Ibland, om det var en större grupp, kunde det hända att vi var ett par personer som tillsammans gjorde fyra personers jobb. Vi som ville ha ut våra betyg och som inte kunde med att skvallra, blev ju tvungna att göra även de andras jobb.

”Det är så bra att lära sig samarbeta”, säger de som förordar grupparbeten. Jo, om det vore så väl, men det är ingalunda alltid fallet, snarare undantag föreslår jag. Istället lär sig somliga, enligt mina erfarenheter (både som student och lärare på universitetet) mellan 20 och 30%, att de kan skyffla över sitt arbete på andra och glida genom livet på en glassmacka.

Jag vill vidare påstå att lärare som gärna lägger ut grupparbeten som tentamensarbeten i själva verket lägger över sitt läraransvar på de plikttrogna och duktiga eleverna, ett ansvar som dessa inte har en rimlig möjlighet att ta.

Elever/studenter har nämligen ingen formell status, eller auktoritet i en grupp, så en elev/student kan inte beordra en annan, mindre energisk elev/student, att göra sin del av arbetet. Den elev eller student som drabbas av en slö grupparbetskamrat (eller flera sådana) har bara två möjligheter, att göra jobbet själv eller att strunta i om han/hon får ut sitt betyg. Det senare är inte ett alternativ för den seriösa eleven/studenten. Jag föreslår att somliga, mindre energiska lärare, rider högt på dessa energiska elevers insatser och det är ren ynkedom.

Länk:
DN, ”Var fjärde examinerad lärare borde ha blivit underkänd”

Sverige styrs sedan snart 20 år enligt den s.k. målstyrningsprincipen. Förr reglerade staten en massa områden mer i detalj, så mycket pengar till skolorna skulle gå till löner, så mycket till läromedel, så mycket till skolbiblioteken – ja ungefär. Sedan man började försöka målstyra landet (fråga mig inte om inspirationen kommer från näringslivet och företagens styrningsmodeller eller om den kommer från det gamla Sovjets femårsplaner), ska alltså politikerna bestämma vilka mål olika samhällsorgan och institutioner ska uppnå, si och så mycket sjukvård per tidsenhet, si och så lång väntetid, som mest, i vårdkö, så och så goda skolresultat etc. Sedan får de ansvariga försöka nå målen på vilket sätt de anser vara bäst.

Målstyrning är ganska lätt, både vad gäller att ställa upp målen och att kontrollera om de uppfylls, när det handlar om lätträknade ting som antal skruv att tillverka/timme. När det gäller människor går det inte lika lätt, varken att formulera själva målen eller att kontrollera om målen uppfylls, för hur ska man formulera ett kontrollerbart mål som handlar om god åldringsvård eller om bra utbildning, för skolbarnen eller i svenska för invandrare?

Hur som helst så innebar övergången till målstyrning att man i praktiken lade ut i stort sett all verkställande makt på kommunerna (man ändrade kommunallagen under 90-talet för att underlätta den här utvecklingen [1]), till de kommunanställda och till chefer inom statlig förvaltning, som därmed blev betydligt mäktigare och kunde agera mycket friare, vilket innebar sämre rättstrygghet för innevånarna. Det senare insåg politikerna så småningom och då ville ”staten”, alltså politikerna, kontrollera om målen, som staten eventuellt bidrog med pengar till, uppfylldes. Det var ju en inte helt tokig tanke – så långt. Denna kontroll gör man så, i princip, genom att skicka ut en enkät då och då, till anställda inom kommunal och statlig förvaltning och fråga dem om de anser att de har nått målet – och det har de, hör och häpna, oftast gjort. Dessutom ålade man en del förvaltningar att åstadkomma ”självvärderingar”. Därmed förvandlades en redan från början halvgalen idé till något som med ett snällt ord kunde kallas för det rena oförnuftet.

Jag råkade vara verksam som lärare i svenska för invandrare när man bestämde sig för att introducera målstyrningsprincipen (alltså i mitten av 80-talet), och just sfi (svenska för invandrare) var ett av pilotområdena, där man skulle testa modellen. Det gick förstås åt skogen och när man konstaterat detta, och försökt att komma tillrätta med problemet, att modellen inte fungerade, utan att lyckats med den saken, bestämde man sig för att införa målstyrning jämsöver och i hela samhället.

Men i början, när man konstaterade att sfi fungerade väldigt illa i många kommuner bestämde man att varje kommun skulle upprätta en ”individuell handlingsplan” för varje kursdeltagare inom sfi. Det lät riktigt förnuftigt det också, tills man fick se hur de där handlingsplanerna såg ut. De urvattnades direkt, i många kommuner, till ett schablonpapper som alla invandrare fick skriva under, där de förband sig att studera svenska och uppfylla de krav kommunen ställde på dem. Individualiseringen kunde man inte se ett enda spår av i de där ”individuella handlingsplanerna”.

Sedan dess har man beslutat om att sådana ”individuella handlingsplaner” ska upprättas inom område efter område, och idag hörde jag (Studio ett) det senaste förslaget – individuella handlingsplaner för dem som får eller behöver psykiatrisk vård!!

Va?? Har man inte behandlat de psykiskt sjuka individuellt tidigare? Nej, det har man nog inte gjort. Man har väl rutinmässigt skrivit ut SSRI till dem och sedan struntat i dem, gissar jag. Får man nu bara en lag om individuella handlingsplaner gissar jag vidare att de psykiskt sjuka får skriva under ett kontrakt enligt vilket de förbinder sig att ta sina SSRI varje dag och enligt ordination. Så löser man säkert problemet med psykvården, åtminstone på papperet och i styrningsmodellernas vackra och ideala värld.

Snipp – snapp – snut – så har vi nått det lyckliga slutet på sagan om målstyrning av samhället.

[1] Margareta Norlin, Baklängesrevolutionen Ordfront 1999.

Länk:
Studio ett, Anders Miltons utredning om vården av psykiskt sjuka

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Även om den här bloggen inte ska handla om mig, så det här inlägget kommer att göra det, ännu ett avsteg.

Aftonbladets artikel med intervjuer, dels med mobbade ungdomar dels med personer som har mobbat, visar flera viktiga saker.

1: Att de allra flesta som mobbar inte vill erkänna att de gör det, varken medan de gör det eller senare i livet (heder åt dem som framträdde i AB och erkände vad de gjorde, det var mycket starkt – och beundransvärt)
2: Att vuxenvärlden inte vill se
3: Att vem som helst kan bli mobbad
4: Att vem som helst kan bli mobbare

Jag var också mobbad, allvarligt från 3:e tom 5:e klass, i en mindre stad vid Vättern, även om jag mest blev knuffad och skuffad och fick utstå lite knytnävsslag, blev skrämd, omringad av en grupp pojkar som hotade och hånade mig och slog på mig (men jag blev aldrig allvarligt misshandlad, som somliga kan bli idag, det grova våldet var inte så vanligt på den tiden, i början av femtiotalet).

Det handlade om öknamn och om att mobbare stod och väntade på mig på min väg hem från skolan då och då, så att jag var skräckslagen varje dag när skoldagen närmade sig slutet. Jag drog en suck av lättnad de dagar jag lyckades komma hem utan att bli omringad av mobbarna, trakasserad och hotad och slagen. Man levde från dag till dag och en dag som man lyckades undvika mobbarna, och undvek att bli retad av dem, slagen och trakasserad på hemvägen, var en bra dag.

Det hände att lärare såg mobbningen, under en rast, och då tog vår lärarinna ett långt samtal med hela klassen och förklarade att så skulle man inte bete sig mot varandra, och där satt jag och önskade bara att hon skulle sluta för jag och visste, att den här dagen var det stryk som gällde på vägen hem från skolan. Jag skulle få igen för att läraren hade läxat upp mobbarna, fast jag inte hade skvallrat.

Jodå, man talade och skrev om mobbning ibland även på den tiden och då konstaterade expertisen alltid, och som en självklarhet, att det var den mobbade som det var något fel på. Han eller hon förklarades alltid vara svag, dålig i skolan, ha svag intelligens eller vara utrustad med något handikapp och därför ha svårt att klara sig (förra sekelskiftets biologism som levde sig kvar, den som nazismen och steriliseringslagarna byggde på, som handlade om att det var biologiskt naturligt att ge sig på de svagare, de där som naturen hade menat att utrota).

Jag minns att jag läste sådant och blev rosenrasande redan då. Jag var inte svag i skolan, jag var bland de bästa i klassen, jämsöver alla ämnen, och jag var dessutom duktig i både teckning, gymnastik och idrott. Jag var inte tjock. Jag bar inte konstiga kläder, då min mamma alltid var noga med att jag skulle ha snygga sådana och se proper ut och även om jag inte var någon skönhet så såg jag inte rent anskrämlig ut. Men – jag kom ny till klassen i trean och blev därför utsatt för test direkt – och jag blev ledsen när man då började reta mig för min mörka röst (var begåvad med en sådan redan som barn, en som jag växte i så småningom så att säga) och visade det. Det var mitt stora misstag.

Min lärarinna, som jag tyckte mycket om, försökte nog att hjälpa mig så gott hon kunde, men för det mesta slog det ju alldeles fel. Det hände att jag väntade på henne när jag skulle gå hem, och gjorde sällskap med henne, varvid jag fick gå en rejäl omväg hem. Hon tröstade mig, menade att hon förstod att jag inte hade det lätt, men sade att de andra bara var avundsjuka på mig, och förresten så skulle det inte dröja länge förrän pojkarna istället skulle tävla om att få bära min väska hem. Det fick jag ju aldrig uppleva i den klassen förstås.

Jag tänker på det här när jag läser om Markus Larsson, som berättar, i en artikel i Aftonbladet, om hur han var en mobbare och om hur han luktade sig till rädslan hos den han mobbade och även Anna berättar samma sak – just där tror jag att man har en faktor som sällan diskuteras och som man förbiser.

Jag tror nämligen att två ting är viktiga att lära barn, dels att tala med barn, redan mycket tidigt i livet och om och om igen, att man aldrig ska mobba, aldrig ska reta någon, inte ens om de är avvikande på något sätt, och aldrig delta när andra gör så, helst säga ifrån. Men det räcker inte. Man ska också tala om för barn hur de ska undvika att själva bli mobbade. Det gäller nämligen att inte visa att man tar åt sig, inte visa att man blir rädd, redan från början och även om man tar åt sig, även om man blir rädd. Mina egna erfarenheter säger att det senare är lika viktigt som det första.

Jag mådde förstås förfärligt dåligt av mobbningen under de här åren, så dåligt att mina föräldrar, som insåg att de inte kunde göra något för mig, till slut valde att flytta från den här staden. Det resulterade i att jag kom in i en ny klass ännu en gång, till en 6:e klass i en stad strax söder om Stockholm. Vid det laget hade jag lärt mig och jag hade bestämt mig för att ingen skulle få sätta sig på mig igen, jag skulle aldrig mer visa mig ledsen, aldrig mer visa om jag tog åt mig om någon försökte reta eller mobba mig.

Givetvis testades jag ganska snabbt i den nya klassen. Ett gäng grabbar samlades runt mig en rast och gjorde sig lustiga över mig. Jag stirrade stint på den grabb som var mest framåt vad gällde att tracka mig. Så sade jag lugnt: ”Kom hit ska du få en puss”. Det blev tyst, så fniss och skratt och lite knuffande bland grabbarna och grabben (som förresten är lite av en kändis idag) såg lite störd ut. ”Kom då” sade jag. De andra grabbarna vände sig mot den stöddige: ”Äh, gå fram till henne, hon törs inte pussa dig – Va, är du feg?” Till slut blev han tvungen att visa att han inte alls var feg, så han travade fram de där få stegen till mig, varpå jag tog ett stadigt tag om hans huvud och gav honom en rejäl puss mitt på munnen. Det väckte stor munterhet bland de andra pojkarna och den stackars mobbledaren blev illröd i ansiktet. Jag blev aldrig mer retad i den klassen (hur man nu ska ta det :-)). Det var helt enkelt inte roligt att reta mig. Jag tog inte åt mig och jag vände försöken att mobba mig mot den som ledde mobbningsförsöket och på ett humoristiskt sätt dessutom. Tipset om hur jag skulle bete mig hade jag fått av pappan till en av mina lekkamrater i min tidigare hemstad, när jag hade berättat hur jag hade det i staden vid Vättern.

Ett år senare var det dags igen. Nu hade jag börjat i realskolan och några grabbar i parallellklassen började tracka mig på skolgården och ropade ”skatan” efter mig. Först struntade jag i dem men när de inte slutade vände jag mig om till slut, log hult och sade att ”Skatan är ju en mycket vacker fågel, och intelligent dessutom”. Därmed var jag testad och inte rolig att reta där heller.

Till saken hör att min otroligt snälla och gulliga mamma också hade varit mobbad som liten, för att hon var tjock. Därför hade hon inpräntat i mig, sedan jag var så liten att jag liksom bara växte upp med det här om att man aldrig ska reta människor som är annorlunda, så i småskolan minns jag att jag till och med slogs för att försvara en pojke som var den klassens mobboffer. Varje gång jag såg att någon blev retad såg jag för mig min underbart snälla mamma som barn och hur rädd och utsatt hon hade blivit och blev urarg. Men hon hade inte lärt mig hur jag själv skulle klara mig från att bli mobbad. Det fick jag lära mig av min lekkamrats pappa.

Det gäller förstås att den som blir utsatt för mobbningsförsök är förberedd, vet redan första gången hur han/hon ska bete sig för att slippa i fortsättningen. Humor och avväpnande kommentarer räcker för det mesta. Man behöver inte slåss för sin sak. Men om man redan är ett tacksamt mobboffer, då är situationen mycket svårare. Då har den mobbade mycket sämre möjligheter att själv ta sig ur situationen även om det inte heller då är omöjligt.

Förbered alltså barnen om de måste byta skola eller klass, situationer som just inbjuder till utvecklandet av mobbingbeteenden från den nya klassen, så att de kan ta de första försöken på rätt sätt. Det räddar kanske inte alla, men förhoppningsvis några.

Jag minns förresten, från den tiden jag var utsatt, att det som gjorde allra mest ont var alla de där vuxna som bara passerade och såg mig omringad av mobbarna och såg vad jag utsattes för och som inte ingrep och det gjorde inte en själ. Jag hade blivit så hjärtligt tacksam om jag hade kommit undan, just där och just då i alla fall. Men ingen vuxen ingrep någonsin. På den tiden skulle ungar göra upp själva och på den tiden hade ändå barn respekt för vuxna, så de passerande vuxna riskerade varken okvädningsord från pojkarna eller en kniv i magen om de ingrep.

Det tog mig mer än 30 år att ens kunna tala om den här perioden, berätta för någon att jag hade blivit mobbad. När jag för några år sedan fick en inbjudan till klassträff från den här klassen där jag mobbades, och inbjudan dessutom kom från en av de värsta mobbarna, kände jag hur det vände sig i magen. Jag åkte förstås aldrig på den klassträffen, trots att jag gärna hade velat träffa flera av flickorna i klassen igen.

När jag började studera på universitetet i Göteborg, 12 år senare gick jag med i Östgöta Nation och träffade redan vid första besöket på en nationsfest, på en av pojkarna från den här klassen. Han hade inte varit en av de värsta då, men han drog sig inte för att genast börja kalla mig för det öknamn man hade haft på mig i mellanstadiet och började förlöjliga mig. Han var då 25 år gammal. Jag gick aldrig dit mer.

Slutligen: Har jag förlåtit mina mobbare från den tiden? Nej det har jag nog inte gjort, men jag slutade tänka på mobbningen redan efter några år, och då jag visste att jag själv kunde klara av sådana typer. Jag var därefter inte rädd för dem och det hjälpte mig över den här perioden utan alltför allvarliga trauman. Min period i realskolan minns jag som en mycket trevlig och rolig period

Länkar:
– Aftonbladets artikelserie om mobbning
– Hon blev väl inte mobbad. Klasskamraterna om mobbningen, Aftonbladet
– Johanna mår fortfarande dåligt. Aftonbladet