Apropå skolan, så förstår jag inte varför man envisas med att forsätta med ”reformer” som redan visat sig totalt misslyckade.

Jag arbetade som sfi-lärare (svenska för invandrare/vuxna) i mitten av 80-talet, när man lade ansvaret för denna undervisning på kommunerna och beslutade om att den skulle målstyras. Den blev ett slags pilotprojekt för den sortens styrning av undervisning och det första området (bortsett från musikundervisningen) som kommunerna helt fick ansvaret för. Kommunerna fick en viss summa pengar och för dessa skulle de se till att invandrarna nådde en viss kunskapsnivå.

Vi välkomnade lagen och trodde att nu skulle vi äntligen kunna genomföra en vettig och välfungerande sfi-undervisning och goda metoder skulle segra över dåliga, god administration skulle segra över dålig, för det skulle kommunerna tjäna på. Ack vad vi bedrog oss! Systemet resulterade bara i fusk, slarv, ruffleri och nonchalans och kommunerna hade inga som helst ambitioner att organisera utbildningen så bra som möjligt.

I en kommun skulle pengarna fördelas rättvist mellan studieförbunden, varvid eleverna fick byta kurslokaler och lärare titt som tätt och lärare fick gå arbetslösa vissa perioder, tills nästa statliga sfi-guldregn drabbade kommunen och det var dags för förra studieförbundet att få sin del av regnet igen, bara som ett exempel på hur man kunde organisera det hela och hur det inte var undervisningens kvalitet som styrde, utan kompisandan mellan kommunpolitikerna. I andra kommuner hittade man på andra galenskaper som omöjliggjorde all förnuftig undervisning.

Det visade sig alltså att kommunerna misskötte sina ålägganden på alla sätt de kunde missköta dem. Ingen begrep sig på målstyrningsprincipen. Man ordnade så usel undervisning att invandrare inte ville gå på den – och det tjänade kommunerna på eftersom de därmed kunde använda de statsbidrag de fick för sfi-undervisningen till annat. Man anställde kommunfullmäktiges frus väninna som sfi-lärare, för hon var såå intresserad av andra kulturer och dessutom ville hon gärna arbeta några timmar i veckan. Man organiserade kurser lite hipp som happ, köpte kurser av studieanordnare som annonserade efter en lärare för 250 lektioner under våren (vilken kvalificerad sfi-lärare flyttar till Grönköping eller Vilselanda för en halvtidstjänst på några månader?). Man satte högskoleutbildade invandrare i samma kurser som invandrare som var analfabeter etc. etc. Ja det fanns ingen hejd på hur man misskötte och fortfarande missköter området ute i kommunerna.

Men det skulle bli värre. Eftersom kommunerna inte klarade av en målstyrd sfi-undervisning, beslutade man att målstyra och lägga över ansvaret även för ungdomsskolan på kommunerna och att kommunalisera lärarna, som nu fått ett elände med kommunpolitiker som lägger sig i och detaljstyr struntsaker medan de försummar de viktiga områdena i skolan eller beslutar så att de snarare saboterar undervisningen och för lärarna.

När det så visar sig att målstyrningen inte fungerar så bra, ska det skrivas individuella utvecklingsplaner för alla elever i grundskolan – så det så! Tänk, det beslutade man om för invandrarnas del för omkring 10 år sedan, för att få ordning på sfi-undervisningen, och det lyckades inte heller. De här planerna materialiserade sig nämligen som en slags slavkontrakt som man lade för invandrarna och sade åt dem att skriva på. Någon individualisering var det inte fråga om. Någon individuell handledning eller planering var det inte tal om. Invandrarna skulle förbinda sig att gå på undervisningen och lära sig svenska – basta, och om de slarvade skulle de straffas med indragna bidrag.

Så klagar man över att invandrarna inte lär sig svenska! Som vanligt skuldbelägger man offren – dagens modetrend inom politiken för att skyla över politikernas tillkortakommanden. Teorierna fungerar inte i praktiken, alltså måste det var fel på människorna!

Nu verkar det dessutom som om man inte tycker att ungdomsskolan har blivit tillräckligt eländig tillräckligt snabbt, när man föreslår att även gymnasieutbildningen ska kunna läggas ut på privata, lägstbjudande anordnare.

”Likvärdigheten i fara”, skriver Lärarnas tidning (28/10 05), ”alla elever i skolan får inte den utbildning de har rätt till visar en ny rapport och detta är inte acceptabelt säger Skolverket”.
”Skolornas huvudmän”, fortsätter tidningen längre ner, ”inser inte att de är tvungna att leva upp till skollagens paragrafer om likvärdig utbildning”.

Vem hade trott att skolan skulle fortsätta att vara likvärdig i hela landet efter kommunaliseringen? Vem inbillar sig att det hjälper att lagstifta om att alla kommuner ska ge likvärdig utbildning när de har helt olika ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar och i synnerhet sedan skolorna börjat profilera sig?

Det var ingen slump att man förstatligade den obligatoriska skolan på femtiotalet, när man hade börjat anse att alla barn skulle ha rätt till likvärdig och god utbildning, oavsett var i landet de bodde. På den tiden varierade nämligen skolplikten med flera år mellan kommunerna. I min generation (40-talisterna) fick somliga gå sex år i skolan, medan andra, i andra kommuner, fick gå åtta eller nio år.

Mot slutet av åttiotalet, när nationalekonomin ersattes med företagsekonomin som princip för hur ett land ska styras, skulle skolorna målstyras och det skulle bli så mycket bättre, hävdade man, om ansvaret lades ut på dem som stod närmast verksamheten. Riksdag och regering bestämde vilka mål alla skolor skulle nå och överlämnade sedan till kommunerna att besluta hur man skulle nå målen, samtidigt som man drog ner på resurserna till kommunerna. Därmed hamnade ansvaret mellan alla stolar. Kommuner skyller på staten för att de inte har resurser till skolan och regeringen skyller på kommunerna för att de inte följer skollagen. Snyggt sätt var det, att släppa ansvaret för framtiden och att omöjliggöra för väljarna att utkräva politiskt ansvar för försummelser i skolorna.

I Studio 1 igår hävdade en ung man att 40-talisterna var en egoistisk generation, idéer som jag hört från ungdomar sedan mitten av 90-talet. Vilka är det som har intresse av att sprida förställningen om de hemska och egoistiska fyrtiotalisterna? Den här åsikten har klart varit i säck innan den kom i påse och varför vill man sprida myten om att vi tog allt så att det inte finns något kvar åt våra stackars barn och barnbarn?

Det är normalt att unga människor är irriterade över att de inte får vara med och bestämma. Vi fyrtiotalister klagade också bittert över att vi inte hade något inflytande i samhället när vi var unga men vi klagade inte på att våra föräldrar hade allt och vi ingenting, som många i dagens ungdomsgeneration klagar över. Vi visste att våra föräldrar hade varit mycket fattigare än vi var och att många i den äldre generationen hade slitit hund som barn och unga. Vet dagens ungdomar för lite om hur vi 40-talister hade det som barn och unga?

Vi hade förstås nästan ingenting vi heller när vi var unga, som fallet alltid är när man är ung och innan man har hunnit arbeta och slita ihop sig en del ägodelar. Vi hade det betydligt bättre än våra föräldrar men vi hade mycket mindre än dagens unga. Vi hade inte radio, TV och stereoanläggningar på våra rum, om vi alls hade egna rum, vilket de flesta av oss nog inte hade. Vi hade inte mopeder och vi fick inte körkort av föräldrarna. De flesta av oss reste aldrig utomlands för det hade våra föräldrar inte råd att kosta på oss. Vi fick inte samma chanser till högre utbildning som dagens ungdomar. Det var först 50-talisterna som kunde strömma in på universitet och högskolor i större skala, så de flesta av oss började arbeta redan efter grundskolan, eller efter sjunde klass i folkskolan, som var vad som fanns för vanligt folk i många kommuner ännu så sent som under 50-talet. När vi blev giftasvuxna fanns inga lägenheter till oss. Det var 10-15 års väntetid i bostadskön på 60-talet.
Vi fixade dessutom inte ATP som unga människor ofta anklagar oss för. ATP-omröstningen hölls 1957. Ingen av oss 40-talister hade rösträtt vid den tiden för vi hade inte rösträtt förrän året efter vi hade fyllt 21 år!

Men vi hade arbeten när vi var unga, bara att välja och vraka. Det var onekligen en stor och välsignad frihet. De arbeten vi fick som unga blev vi inte feta av emellertid och de tillät inget lyxliv. Jag och många av mina kvinnliga vänner, som började som kontorsslavar i 15-16-årsåldern, tjänade 600 kr/månad före skatt (ca: 6-7.000 kronor i dagens penningvärde) Jag fick ut 460 kr/månad. Det räckte till middagsmat 14 dagar i månaden, efter att annat nödvändigt var betalt, resten av månaden levde jag på några smörgåsar om dagen, dvs jag svalt i stort sett, och pengar till tandläkare kunde man bara drömma om. Flickornas löner var bara tänkta som fickpengar medan vi väntade på att ”bli gifta”. Under tiden fick våra föräldrar hjälpa till att försörja oss, de som hade råd alltså. Det hade inte alla föräldrar. Pojkarna som började i industrin tjänade nästan dubbelt så mycket men det var inte några ofantliga löner ens på den tiden.

Det var en finansminister, en 30-talist, alltså inte en 40-talist, som mot slutet av 80-talet, drev igenom att Sverige skulle följa Friedmans och Hayeks rekommendationer för att hålla nere inflationen, nämligen genom att öka arbetslösheten och genom att banta den offentliga sektorn, som är en väsentlig orsak till den stora arbetslösheten idag. Anklaga dock inte 40-talisterna för detta och definitivt inte hela generationen. De allra flesta av oss har aldrig haft något inflytande över politiken och i synnerhet inte över den ekonomiska förändring som lett till dagens höga arbetslöshet, eftersom den beslutades utan någon som helst offentlig diskussion, och utan att någon hade möjlighet att uttrycka sig om den i allmänna val.

Det finns hur mycket arbeten som helst i samhället som behöver utföras, och Sverige som nation har aldrig varit rikare än idag men vi har hög arbetslöshet – och det är ingenting vi 40-talister uppskattar. Många av oss är arbetslösa dessutom, många av oss har arbetslösa barn och barnbarn och upplever detta som ett stort problem och en stor sorg.

Vår generation var med och byggde ut skolan, möjliggjorde för alltfler att få allt högre utbildning, vi byggde kraftverk, vi byggde nya vägar, vi inrättade daghem för alla – via skatterna. Privat ville vi ge våra barn allt det varken vi eller våra föräldrar fick och vi betalade utan att knota våra föräldrars och far- och morföräldrars pensioner. Det är nog inte många av oss som anser att de gamla inte är värda en god omsorg.

Så vad är det dagens unga begär av oss? Att vi ska lägga oss ner och dö? Man kan undra vilken generation som i så fall är den egoistiska generationen?

Skolan har varit på tapeten under veckan. Jag börjar undra om de styrande i Sverige är intresserade av en bra skola för alla idag, om man inte numer planerar för passning av ”massans” barn, god skola och utbildning för överklassens, och för övrigt importerar vi högutbildad arbetskraft från Indien, den är mycket billigare.

Med tanke på ur illa man behandlar lärare och på hur hårt och fullkomligt hänsynslöst man utnyttjar dessa i den allmänna skolan idag, så ser det faktiskt ut som om detta är en medveten målsättning, fast det är förstås bara en händelse som ser ut som en tanke.