Alltfler anmäler andra människor för bidragsfusk – anonymt, hör jag på ekot idag. Ett härligt samhälle vi lever i numer. Myndigheterna kontrollerar allt vi gör och kan kartlägga vartenda steg vi tar. Människor börjar anmäla varandra för fusk, anonymt. Vårt samhälle har snabbt utvecklats till ett kontroll- och angiverisamhälle, och ett som dessutom saknar grundläggande rättstrygghet. Varför kommer jag att tänka på forna Sovjet?

De här anmälningarna beror förstås på myndigheternas och massmedias, under senare år, återkommande tjat om alla som fuskar, ett tjatande som redan socialdemokraterna ägnade sig åt.
Slår man exempelvis på ordparet ”Försäkringskassan/bidragsfusk” på DN:s interna sök, så får man upp sida efter sida med ”information” om det utbredda fuskandet.

Tjatandet om fuskande vad gäller användande av Fösäkringskassan, visar sig emellertid vara propaganda, som dessutom fått önskad effekt. Den kan inte förstås som något annat än regeringarnas medvetna bävrande för att legitimera den allt hårdare kontrollen av oss och för att få människor med sig på nedskärningar i offentlig sektor och i de allmänna försäkringssystemen – och man har alltså lyckats, inte förvånande eftersom enveten propaganda alltid får effekt.
Så här skriver SR på sin hemsida om saken:

Många tror på ett utbrett bidragsfusk
En stor enkätundersökning som Statistiska centralbyrån, SCB, gjort visar att nästan hälften av alla tillfrågade tror att människor fuskar, och att de lämnar felaktiga uppgifter. Och det är fler som tror det nu, än vid den senaste undersökningen som gjordes år 2003 (Ekot idag)

Det är klart att det finns människor som fuskar. Den nytillträdda alliansregeringen visade ju upp en hel provkarta på den saken och somligt småfolk fuskar förstås med sjukförsäkring och A-kassa, det enda som småfolket har en chans att fuska med i praktiken. Men de allra flesta vanliga människor fuskar inte (till skillnad från vad som förefaller vara fallet med ett antal av nuvarande ministrar och bland människor inom överklassen och i den ekonomiska eliten), och att använda de få som fuskar som argument för att bestraffa alla som råkar illa ut, blir arbetslösa, blir sjuka, blir gamla (som vi ju alla blir om vi får leva) är djupt oetiskt. Det är ungefär lika klyftigt och etiskt som att låsa in alla människor för att somliga stjäl, rånar och/eller mördar.

Tjatet om bidragsfusket tycks emellertid inte ha så mycket fog för sig. Den 4:e november kunde man i DN läsa att DN:s egen undersökning av området visade på motsatsen, samt vidare att:

Sedan Curt Malmborg blev generaldirektör för den nya Försäkringskassan i januari 2005 har han bedrivit en kampanj mot ”det omfattande” fusket.
Enligt generaldirektören visar rapporter att närmare en av fyra föräldrar fuskar med ersättning för vård av sjukt barn. Men en genomgång av de fyra senaste ”fuskrapporterna” visar inget stöd för detta. Tvärtom. I Försäkringskassans stora studie om föräldrapenning för 2005, som presenterades i somras, är slutsatsen att en av tio utbetalningar till föräldrar är felaktiga. Av dem beror troligen minst 3-4 procentenheter på misstag från arbetsgivare eller föräldrar.

Så träffade DN generalidirektören ifråga, och skriver om detta möte:

Efter en halvtimmes samtal om överutnyttjande, fusk, brott och moral får han frågan om han läst den senaste SKA-rapporten och kassans egen rapport som han bland annat hänvisar till.
– Nja. Jag har inte läst dem noga.
Har du läst Ifau-institutets senaste rapport?
– Nej, det har jag inte, jag har fått den föredragen för mig.
Men du har gjort tvärsäkra, långtgående uttalanden i medierna kring rapporten. Borde du inte ha läst den innan?
– Nja, det funkar inte så. Skulle jag läsa alla rapporter skulle jag sitta inlåst på kammaren.
Vet du vad siffrorna i undersökningen baseras på?
– Eh, ja. Berätta för mig, jag kan inte det i detalj. Det här är ingen statistisk seminarieövning. Men egentligen är det inte så jätteviktigt för mig med exakta decimaler, om det är 22, 10 eller 16 eller 6 procent eller vad det är. Det visar ändå sammantaget att det är en hög andel som är felaktiga.
Har du och Försäkringskassan något att vinna på att överdriva fusksiffrorna?
– Nej, det har jag svårt att se.
För ett år sedan fick ni 150 miljoner kronor från regeringen, vilket gav 300 nyanställda, för att öka insatserna mot fusk. Vad berodde det på?
– Det ska du fråga regeringen om, säger Curt Malmborg.
Enligt Curt Malmborg handlar det totala fusket med socialförsäkringarna om ungefär en miljard.
– Vi gissar att det är en procent, det kan vi se när vi gör polisanmälningar, säger han.
(min anm: Läs artikeln)

På grundval av fuskpropagandan får mängder av sjuka människor lida ordentligt. På grundval av dylikt förtal av behövande och utsatta människor, man kan inte kalla det något annat än förtal, fattar regeringar beslut som drabbar de behövande mycket hårt. Men förtalet fortsätter och den nya regeringen tar, liksom den tidigare socialdemokratiska, tacksamt emot förtalet, utnyttjar det och fortsätter att lagstifta mot de olycksdrabbade i vårt land och Försäkringskassan tar tacksamt emot angivares tips om vänner, grannar och bekanta.

Sen förstår inte socialdemokraterna varför de förlorade valet, trots att ”det gick så bra för Sverige”! Och ännu värre, de tror att bara de blir ännu lite mer högervridna, så ska de vinna tillbaka sina traditionella väljare, de där som gick till alliansen. De förstår inte att en massa människor, i synnerhet bland de unga väljarna, tror att den borgerliga politik som socialdemokraterna har fört de senaste 25 åren, är traditionell socialdemokratisk politik, och därför menar dessa väljare att det var det dags att testa något annat än det som störtade Sverige ner i elände.

Länk:
– Alltfler anmäler – anonymt, Ekot
– Försäkringskassan överdriver fusksiffror, DN
– Försäkringskassan får hård kritik av JO, DN
– Den svenska fattigdomen syns…. DN

PS: Läs också Ali Esbatis blogginlägg idag om den ökande fattigdomen i USA, det land framför alla, som alliansen har som sitt ideal och som den betraktar som sitt föregångsland.

Jag har redan flera gånger skrivit om det faktum att läkemedelsbolagen idag är mer intresserade av att ta fram preparat, som de kan lura folk att stoppa i sig under många år, än av för att försöka forska fram medel som verkligen botar sjukdomar.

Fortfarande har just både läkare och läkemedelsbolagen en stor good will hos den övervägande delen av allmänheten, och en tilltro som allt färre av dem förtjänar. Grunden för denna tilltro lade läkemedelsföretagen med penicillinet för mer än ett halvt århundrade sedan. Sedan dess har de förändrats drastiskt och idag gör de inte sällan mer skada än nytta med sina preparat. Idag har de nämligen inte som första målsättning att bota människor utan att tjäna så mycket pengar som möjligt, och det gör man inte med mediciner som botar på ett par veckor.

För att tjäna pengar tar de numer till hur många och hur fula knep som helst, en del av dessa har vi kunnat läsa om i massmedia de senaste åren. Idag kan vi läsa om en en ny bok som behandlar området, skriven av en person som arbetat inom läkemedelsindustrin under många år, och som avslöjar dess metoder, hur de mutar både läkare och ansvariga politiker, samt hur de också mörkar undersökningsresultat som inte talar för deras preparat.

I Läkemedelsvärlden, som berättar om den nya boken, kan vi exempelvis läsa följande från en intervju med författaren till ovannämnda bok :

Du skriver om sexuella tjänster och mutor i boken.
– Det mesta sker vid kongresser. Till exempel tog jag 25 svenska psykiatriker på kongress till Puerto Rico. Av dessa var det fem som följde med till ett horhus, som jag betalade för.
– Vid Riksstämman varje år brukade jag hyra Stampen i Gamla Stan i Stockholm och bjöd på jazzmusik, mat och gratis dricka i baren.
Hur mutar man myndigheterna?
– Vi mutade en expert som anlitades då Fontex skulle registreras i Sverige. Det var hemligt vem det var men med hjälp av en massa information från olika håll lyckades vi ta reda på vem det var. Jag kontaktade honom och frågade vad som skulle krävas för att godkänna Fontex.
– Pengar går ju alltid bra, sa experten.
Han fick 50 000 i förväg och skulle få 50 000 till när det var klart.

Boken heter översatt till svenska Rubio talar ut. Författare: John Virapen.

Peter Rost, en annan f.d. högt uppsatt person inom Läkemedelsindustrin (Pfizer och Pharmacia), som är svensk, har också skrivit en bok om ämnet. Han intervjuades i Vetandets värld, P1, 25 januari (repris 27/1 2007 kl. 18.40, lyssna på programmet då). Hans bok heter Sjuka pengar. Båda böckerna förefaller angelägna med tanke på hur mycket sjukdomar som förorsakas av preparat som läkemedelsbolagen gör till storsäljare och som folk inte behöver äta, ja inte borde äta om de vill hålla sig friska, och med tanke på hur mycket av sjukhusvården som går åt till att behandla människor för onödiga biverkningsskador.

Nu har läkemedelsföretagen dessutom börjat med smygreklam till folk i allmänhet. De får enligt lag inte göra direktreklam till allmänheten (vilket de får göra i USA ex, något som leder till patienter går till läkarna och efterfrågar de preparat de sett i reklamen). I dagarna ser vi en annons för ett medel mot prostatabesvär, dels som helsidesannonser i massmedia, dels på stora affischer i Borås (förmodligen även i andra städer). Det står ingenting om läkemedlet på affischerna, det är bara problemet som beskrivs där (och illustreras med en blå båge över hela affischen, urin är ju alltid blått i reklamen), men nederst på reklamsidan/affischen, har man en hänvisning till hemsidan där preparaten beskrivs. En ny ful metod i Sverige alltså, och ett sätt att gå förbi reklamförbudet. Med tanke på vad som sägs i citatet ovan undrar man om det finns personer som mutats för att inte beivra eller stoppa denna reklam.

Länkar:
– Läkemedelsvärlden, intervju med John Virapen
– SR Vetenskapens värld, månadsarkivet, 25/1.2007, Peter Rost
– Läkemedelsvärlden, Peter Rost om läkemedelsindustrin
– Läkemedelsvärlden, Pfizer sparkar Peter Rost
– Affärsvärlden, Pfizer spionerade på Peter Rost
– Sjuka pengar, av Peter Rost, Pressmeddelande
– SR, Kaliber, Sponsrade patienter (om mutor till patientföreningar)
– SR, Läkemedelsbolag indraget i mutaffär
– SR, Astra Zeneca hotas av mutåtal

Jag är ingen beundrare av Macej Zaremba, för att uttrycka det med exakt det understatement som han kritiserar medel- och överklassen för i sin senaste artikel i DN (den enda kritik jag är överens med honom om), så alltså: Jag anser att Zaremba är ute och cyklar ganska ofta, eller ännu klarare, att han alltsom oftast inte vet vad han talar om. Han har skrivit den ena artikelserien efter den andra i DN som egentligen bara har ett tema, att anklaga socialdemokratin och välfärdsstaten för alla nya och gamla samhällsproblem, ja för allt ont som tänkas kan.

Nu skriver han om rättsväsendet och om modern rättshistoria i DN, en ny artikelserie, förstår man, varav jag tagit del av den första artiklen. Som vanligt är det mesta han skriver alldeles obegripligt och logiken oklar.

Vi får exempelvis veta att 60-talet var ett underligt decennium (vilket han vet som kom till Sverige från Polen 1969), och då, skriver han, kom svenska staten att fatta beslut som var fullkomligt galna:

DEN 21 NOVEMBER 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första – och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.

”Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår”.

Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.

Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet ”ansvar”. Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.

Nu har jag lite svårt att följa den här tankegången, men det kanske beror på att jag inte är speciellt insatt i lag och rätt på området eller i vår moderna rättshistoria. För mig förefaller nämligen Zarembas slutsats ovan vara självmotsägande: Menar han att även mentalt sjuka är ansvariga för sina handlingar (och då bör de ju dömas till fängelse) eller menar han att de inte är det (och bör sättas in för psykvård)? Eller på vad sätt fråntog den lag som tillkom 1965, den mentalsjuke hans moraliska ansvar i förhållande till den princip Zaremba tydligen anser mer förnuftig (den som står inom citationstecken ovan)? För att inte tala om sista stycket ovan, vad menar mannen egentligen? Tillsammantaget är det här rena rappakaljan.

Att rättssystemet stipulerar att en persons skuld ska fastställas innan påföljd utdöms, vare sig denna består i ett vanligt fängelsestraff eller i att man låser in personen för psykiatrisk vård, förefaller i alla fall inte mig vara en alldeles galen tanke. Eller menar Zaremba att man ska bura in folk så fort de är mentalt sjuka, att alla som är det är livsfarliga för sin omgivning och bör låsas in på stängda anstalter? Om inte, hur menar han att man avgör vilka som är farliga av de mentalt sjuka? Ska det avgöras på blotta misstanken att han/hon har begått en handling som skulle anses kriminell om den begåtts av en person som är vid sina sinnens fulla bruk? Och var och av och vem ska avgörandet om farligheten tas?

Jag är som sagt inte speciellt väl bevandrad i juridiken på området jag minns bara från min ungdom att de flesta som ställdes inför domstol inte ville få stämpeln psykiskt sjuk i samband med att de hade begått ett brott, eftersom det innebar att de kunde buras in på mentalsjukhus utan tidsbegränsning, att samhället och rättssystemet alltså lade över på psykiatrikerna att besluta när den som begått ett brott var så frisk att han eller hon kunde skrivas ut. Vid fängelsestraff visste de däremot hur länge de skulle sitta inlåsta.

Hur som helst, Zarembas artikel tycks i slutänden handla om att påföljderna blir godtyckliga med den lag (som socialdemokraterna införde) som, enligt honom, fråntar de mentalt sjuka det moraliska ansvaret för deras handlingar, och som förklarar att de kan dömas, till endera fängelse, om de är friska, eller till psykvård, om de är mentalt sjuka, och att han upprörs över den saken.

Jag håller förstås med honom om att godtycklighet alltid är förkastligt, i synnerhet när det gäller samhälleliga åtgärder eller bestraffningar. Dock undrar jag hur han tänker sig att påföljderna skulle bli säkrare och mindre godtyckliga om en persons mentala tillstånd bedöms innan hans eventuella skuld till ett dåd fastställts och om han samtidigt är moraliskt ansvarig men inte bör ställas till svars för sitt dåd?

Risken förefaller uppenbar att personer skulle låsas in för sluten vård utan orsak alls, nämligen om de inte var skyldiga till det dåd de misstänks för, eller bara för att någon anser att de borde låsas in så där i största allmänhet. Det vore inte speciellt mycket mer rättssäkert tycker man. Dessutom har det gått till på precis det senare sättet också, med hjälp av tvåläkarintyg.

Jag håller alltså också med Zaremba om att det här är ett problem och dessutom ett svårt sådant, men Zaremba blandar ihop saker här.

Det faktum att vi inte längre har så många mentalsjukhus att lägga in folk på och inte heller anses ha resurser att hjälpa alla dem som behöver hjälp, leder till orimliga konsekvenser, som att psykiskt sjuka just bara skickas hem med en burk piller. Detta, i sin tur, leder till att fler mentalt sjuka, eller läkemedelsskadade, begår hemska dåd ibland. Men slutsatsen man bör dra är inte att socialdemokraterna tog ifrån de mentalt sjuka deras moraliska ansvar, eller vad det nu var de tog ifrån dem enligt Zaremba, så att godtyckligheten kunde börja regera. Slutsatsen är istället precis den Zaremba inte vill dra, att besparingar och nedskärningar i offentlig sektor, i kombination med en allvarlig övertro på läkarnas försäkran om att man nu har så effektiva mediciner (SSRI och sånt) har skapat problemen. Men just nedskärning av offentlig sektor har varit ett konservativt och liberalt önskemål så länge jag levt.

Zarembas försök att vrida till vartenda samhällsproblem så att skulden läggs på socialdemokratiska regeringar och på välfärdsssamhället är närmast patetiskt. Så hänger hans skriverier inte ihop heller, varken det här resonemanget eller hans så omtalade resonemang kring sterilisieringarna.

Länkar:
– DN, Zarembas artikel
– Wikipedia om Zaremba

Se de videofilmer som jag länkar till nedan, om hur slarvigt läkare skriver ut SSRI (ofta kallade ”lyckopiller”) och även andra lugnande och antipsykotiska preparat.

Det som sägs i dessa filmer är vad vår nya arbetarregering inte vill att vi ska få veta när man lägger ner Kilen, som arbetat med information om de här frågorna under många år och som har byggt upp en bred och djup kompetens på området, en kompetens som varit till hjälp för många. En sådan hjälp finns endast att få på några få ställen i landet eftersom läkare och psykiatriker ofta förnekar de hemska upplevelser och biverkningar som otaliga personer drabbas av och istället skriver ut ännu mer piller till dem, piller som gör dem ännu sjukare i många fall.

Om beroende av SSRI mm

Sida med flera länkar till videofilmer om antidepressiva

(Tillägg 5/9 2009. kl 00.15: Tyvärr har filmerna, som länkas till ovan, försvunnit från nätet. Man undrar varför.)

Visst, det tycks finns människor som blir hjälpta av de här preparaten, det är inte dem vi talar om, utan om alla dem som inte tål dem och som blir sjuka av dem, på ena eller andra sättet, och de är många.

Jag talar om och protesterar mot alla de läkare som skriver ut sådana här preparat utan vare sig noggrann undersökning eller någon uppföljning av hur patienter reagerar på preparaten. Jag protesterar mot läkares egna experimenterande med patienterna och att de skriver ut medlen för allt mellan himmel och jord, som preparaten absolut inte var menade för från början, ja som också skriver ut antipsykotiska preparat till människor som inte alls är psykotiska.

Jag har själv erfarenhet av hur gärna läkare kastar SSRI-preparat efter folk.
För några år sedan kröp jag under uppallade brädor, vindskivor, och målade dem. Jag lyckades vrida huvudet så olyckligt att jag drabbades av en häftig nackspärr. Den var så plågsam att jag inte kunde ligga ner, bara sitta och gå försiktigt. Vanliga enkla värktabletter hjälpte inte och jag insåg att jag behövde starkare smärtstillande preparat några dagar för att få ordning på den akuta muskelinflammation jag hade drabbats av i nacken. Alltså gick jag till vårdcentralen.

Läkaren konstaterade vad jag redan visste, att jag hade en kraftig muskelinflammation i nacken. Hon skrev ut häftiga smärtstillande tabletter (tar jag inte gärna men jag visste att jag behövde dem för att kunna slappna av så att musklerna kunde läkas). Dem skulle jag ta tre ggr/dag under 10 dagar.
– Men, fortsatte hon, så ska jag skriva ut ett muskelavslappnande medel också.
Jag anade ugglor i mossen, på grund av vad jag hört från andra, och frågade om hon tänkte skriva ut SSRI till mig, vilket hon vidimerade. Hon hade inte tänkt tala om det för mig emellertid – istället sade hon alltså att jag skulle få ett ”muskelavslappnande medel”, ljög mig rakt i ansiktet, eftersom hon just tänkte skriva ut ett antidepressivt medel fast jag inte var det minsta deprimerad, bortsett från att jag förstås inte kände mig jättelycklig just då på grund av den akuta värken i nacken.
– Glöm det, sade jag, sådant äter jag inte, jag har inga problem med psyket. Jag lider av nackspärr, en rent kroppslig åkomma.
Hon lade ner pennan. Jag åkte hem och åt två värktabletter/dag två dagar i rad, sedan var jag bra och behövde inte äta fler sådana!

Jag har alltså egna erfarenheter av hur slarvigt och utan skäl läkare skriver ut sådana här preparat. Det här var inte den enda, fast i de tidigare fallen, då läkare velat lura på mig mediciner som jag inte behövt, handlade det om bensodiazepiner, föregångaren till SSRI, och jag har även vänner som råkat ut för samma sak, både sådana som gjort som jag, vägrat ta preparaten och som börjat äta dem. Av de senare mår några mycket dåligt.

Det är inget mindre än en skandal att detta får fortsätta, år ut och år in.

En ännu värre skandal är den nya borgerliga regeringen som lägger ner en av de få instanser, Kilen, som hjälper människor som lurats in i ett beroende av dessa medel och som lider svårt av biverkningar och utsättningsproblem.

Se filmerna!

Länk:
Se även ett tidigare inlägg på Motvallsbloggen där några drabbade berättar.

Några veckor före jul fick jag ett mejl från Kilen, där man berättade att riksdagen har beslutat att dra in bidragen till Kilens verksamhet för hjälp till läkemedelsberoende. Dessa människor får sällan adekvat hjälp från den ordinarie sjukvården, där det dessutom sällan erkänns att sådant beroende kan föreligga. Många av de här människorna har drivits in i läkemedelsberoende totalt utan egen förskyllan.

Jag har ägnat flera år år att ta reda på hur det ser ut på området, sedan jag såg hur illa däran min gamla mamma blev efter att man börjat medicinera henne med lugnande preparat av olika slag, och då jag kom underfund med att hon inte tålde medlen utan blev mycket sämre av dem (och bättre när jag tvingat fram en utsättning).

Jag har då funnit, och faktiskt delvis på grund av egna erfarenheter (hur en läkare ville skriva ut SSRI till mig för en åkomma som inte hade det minsta med mitt psyke att göra) att läkare ofta skriver ut lugnande och sömnmedel på mycket lösa grunder och dessutom utan att följa upp patienterna, för att inte tala om alla dem jag haft kontakt med under dessa år, som berättat om hur läkare vägrar erkänna de biverkningar de kommer till dem och beklagar sig över, och detta trots att somliga av dessa biverkningar står upptagna i FASS.

Mot sig har de som kämpar för de läkemedelsberoendes behov av kunnig hjälp, Kilen ex., hela det läkemedelsindustriella komplexet, som är rent ofantligt starkt och har gigantiska resurser för lobbying och för att föra ut sina glättade bilder av de produkter de försöker sälja in till läkare och patienter och som de försöker utvidga användningsområdena för.

Med Tillstånd från Lena Westin på Kilen publicerar jag här det brev jag fick 6/12 2006:

Till alla KILENs vänner!

Vad händer? Hur går det med KILENs pengar?

Först och främst: TACK för det stöd som vi får för KILENs arbete! Stödbrev, stöduttalanden, telefonsamtal, uppmuntrande e-mail och ryggdunkningar – allt har betydelse för att vi skall orka.
Det får oss att förstå att vi inte bara är några få personer i en kontorslokal i Stockholm som kämpar… Vi vet att vi är många som kämpar och som slåss för allas våra rättigheter! Det känns varmt, det känns tryggt, det känns rätt! Det betyder också att vi faktiskt inte kan förlora! Vi kan bara bli av med lokaler, löner mm. Men rätten till kunskap om läkemedel och det absoluta kravet att bli lyssnade på och att bygga upp kunskap ur våra, konsumenters, patienters erfarenheter – det kan ingen ta ifrån oss!

Så det positiva i denna situation är att vi vet vad vi vill! Och att vi vet att vi har rätt.

Vad händer då rent faktiskt?

KILEN har under flera år, men alldeles särskilt under det senaste året, fört samtal med alla riksdagspartier om en långsiktig finansiering av verksamheten. Samtliga partier har varit inbegripna i denna diskussion och två modeller har formulerats – 1. KILEN finns med i Konsumentverkets regleringsbrev eller 2. KILEN finns med i Folkhälsoinstitutets regleringsbrev, vilket i praktiken skulle innebära att statsbidraget till KILEN utbetalas av Konsumentverket eller Folkhälsoinstitutet.

17 september.
Borgerlig valseger. Ingen oro beträffande KILENs pengar – de borgerliga partierna hade ju visat i ord och handling att KILEN är en viktig verksamhet. Under socialdemokratisk ledning tillsammans med samarbetspartierna v och mp, har ledamöter från fp, kd och m skrivit motioner om KILEN, ställt frågor / interpellationer till socialministern etc.

KILEN kontaktade alla “gamla” ledamöter inom socialutskottet för att påminna om KILENs fråga, för att inte verksamheten skulle bli bortglömd i samband med budgetarbetet. Trevliga samtal och försäkringar om att KILEN fanns med i partiernas budgetar. Ledamöter i alliansen samt politiska sekreterare i alliansen försäkrade oss på olika sätt att KILEN skulle finnas med utifrån deras planering.

Kontakter med Socialdepartementets handläggare och “budgetskrivare”: Flera samtal, vi skickade åter in vårt äskande – 4 miljoner till KILEN och 5 miljoner för att utveckla konsumentdatabasen till en Konsumenternas Biverkningsenhet. På uppmaning skickade vi in skrifter, rapporter etc. till Socialdepartementet.

6 oktober.
Statsministern presenterar utskotten. Vi upptäckte till vår glädje att flera av våra vänner fanns med från alliansen i Socialutskottet. Bl.a. Kenneth Johansson, centerpartist – nu ordförande i Sociautskottet. Barbro Westerholm, folkpartist, och samarbetspartner sedan många år, Chatrine Pålsson, kristdemokrat, även hon har följt KILENs frågor och samarbetat under många år. KILEN tog återigen nya kontakter med dessa ledamöter för att försäkra oss om deras stöd. Kontakten med moderaterna har under den senaste tiden främst varit med Cristina Husmark-Pehrsson, numera socialförsäkringsminister. Vi pratatde med samtliga ledamöter om vikten av att KILEN finns med i budgeten. Man lovade att föra det vidare till sina förhandlare.

10 oktober.
Vi välkomnade den nya socialministern Göran Hägglund.

16 oktober.
Budgetpropositionen presenteras. KILEN omnämns i budgeten för att vi skall utfasas – KILEN skall bort!
Vi blev mycket förvånade, chockade.
Alla positiva signaler om ett långsiktigt stöd var som bortblåsta.

Vi kontaktade Kenneth Johansson, socialutskottet ordförande. Han var förtegen, sammanbiten. Lovade att ta upp frågan på alliansgruppens ministermöte med Göran Hägglund nästa dag. Efteråt informerades vi om att vi skulle kontakta socialminister Göran Hägglund för en öppen diskussion om KILENs ekonomi och framtid. Vi kontaktade omedelbart socialdepartementet med denna förfrågan om ett sammanträffande.

24 oktober.
Möte på Socialdepartementet. Vi fick inte träffa Socialminister Göran Hägglund, vi träffade hans statssekreterare Karin Johansson. Vi hoppades på ett konstruktivt möte med positivt resultat.
Men… Vi informerades endast om att ”det finns inga pengar avsatta för KILEN i statsbudgeten”.
Statssekreteraren avvisade helt en konstruktiv och öppen diskussion om hur KILENs verksamhet och ekonomi skall kunna säkras för 2007 och framåt.

Vi informerades om att inget parti i alliansen, ingen ledamot från något parti, hade uttryckt att KILENs verksamhet var viktig och att medel till verksamheten skulle finnas med i budgeten.
Vi blev förvånade. Ledamöter från olika partier har låtit oss förstå att man har tagit upp frågan om KILEN för behandling. På direkt fråga till Barbro Westerholm, fp, och Kenneth Johansson, c, får vi veta att statssekreterarens påstående inte stämmer. Chatrine Pålsson, Barbro Westerholm och Kenneth Johansson har tagit upp KILEN.

Vi informerades även om att Läkemedelsverket skall få pengar för att ta hand om “det hela” (konsumentdatabasen? Annan KILENverksamhet?), bl.a. eftersom departementet vill ha insyn i arbetet.

November.
Massor av stödbrev har sänts till Socialminister Göran Hägglund och till socialutskottets ledamöter – från Sverige och från hela världen.

Socialdemokraterna har motionerat om stöd till KILEN – där de uppmanar regeringen att se till att KILENs verksamhet kan fortleva.
Miljöpartiet har motionerat om stöd till KILEN – där de avsätter medel i sin “skuggbudget” till KILENs verksamhet samt till en utveckling av KILENs konsumentdatabas till Konsumenternas Biverkningsenhet.
Vänsterpartiet har motionerat om stöd till KILEN – där de avsätter medel till KILEN i sin “skuggbudget”.

21 november.
Vänsterpartiet, Elina Linna, lämnade in en fråga, en interpellation, till Socialministern om KILEN. Frågan besvarades och följdes av en interpellationsdebatt i Riksdagen den 21 november. Debatten kan läsas på KILENs hemsida, www.kilen.org. För en papperskopia, kontakta KILEN. Socialministern menade att konsumentrapportering nu skall överföras till Läkemedelsverket och att han har fullt förtroende för att sjukvården kan klara de problem som KILEN arbetar med.

24 november.
Efter förfrågan inbjöds KILEN till Socialutskottet för att föra fram KILENs fråga och konsekvensen av en nedläggning. Överläggningen varade i en timme.

30 november.
Socialutskottet slutbehandlade motioner och beslutade sig för att godkänna den föreslagna budgeten (vilket alltså betyder 0 kr till KILEN)

4 december.
Miljöpartiet anordnade en hearing i Riksdagshuset på temat “Depression och ångest – ett växande problem. Läkemedel, biverkningsrisker och alternativ. KILEN var med som talare, se information om hearingen, www.miljopartiet.se.

15 december.
Debatt i riksdagen om sociala frågor. Frågan om KILEN kan komma upp under denna debatt.

19 december.
Votering i Riksdagen om budgeten för sociala frågor. Slutbesked för KILEN.

KILEN tackar för allt stöd, alla stödskrivelser, artiklar och engagemang! Och vi tror att vi måste göra ännu mer! Skriv artiklar! Skriv insändare! Tala med politiker! Flera ideer!! Vi, personalen på KILEN, försöker nå ut till media med de problem som KILEN arbetar med och med konsekvensen av att det statliga ekonomiska stödet tas bort.

Samtidigt som KILEN har ett stort stöd bland många – hos allmänheten, bland professionella i Sverige och världen, så finns också motsatsen och motkraften. Motkraften är väldigt stor, mycket av motkraften består också av skitsnack, ryktesspridning – alltså personer som inte tydligt och rakt kan kritisera KILEN utan föredrar att förtala och sprida rykten. Att detta kan pågå, även utifrån myndigheter och verk som bas, är på ett sätt ofattbart. Det bidrar till nödvändigheten med oberoende granskning av myndigheter och aktiviteter rörande läkemedel och säkerhet för oss konsumenter. Människor på olika håll i världen har upprörts över kränkande e-mail från möjligen påhittade personer. Den som vill ta del av mera information runt förtalskampanjer kan kontakta KILEN.

Bästa hälsningar!

KILEN genom
— Lena Westin

KILEN – Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Consumer Institute for Medicines and Health

Länk till Kilens hemsida

Det är ett faktum att somliga människor, dock inte alla, inte tål de lugnande medlen och mår mycket illa av dem. Det är dem den här texten handlar om, inte om dem som tycker sig ha blivit hjälpta av medlen.

Jag skriver om en viktig fråga, som man just tar upp till politisk behandling, beslut om tvångsåtgärder mot äldre och dementa – och endast några få personer reagerar. Är svenska folket redan mentalt dött?

Det finns 180.000 personer med Alzheimers i landet, och det är bara en form av demens. Säg att det finns lika många med de andra varianterna. Det gör i runda tal omkring 400.000 dementa personer. Anta att varje dement har fyra anhöriga, i genomsnitt, som berörs, då har vi 1,5 miljoner människor i landet som är berörda, på ett eller annat sätt.

Och alla verkar strunta i vad som händer deras gamla anhöriga. Vad är det för folk vi har blivit? Ett lands civilisationsgrad, sade man förr, avgjordes genom sättet landet tog hand om sina sjuka, sina behövande och sina gamla.

Det verkar inte stå vidare bra till i Sverige vad gäller civilisationsgrad alltså, eftersom det är så bedövande tyst på området. Någon enstaka läkare har vaknat och skriver några rader i en tidning här och där. Någon enstaka anhörig kämpar – men mest liknöjda anhöriga som tycks strunta i sina dementa och gamla anhöriga.

Ska vi i Sverige börja låsa in, binda fast och tvångsmedicinera våra gamla? Vill du bli behandlad på det sättet när du blir gammal?

Eller tänker alla svenskar under femtio resa till Schweiz och begå snygga och rena självmord när de fyller sextio?

Hör idag på Ekot att regeringen föreslår att personal inom äldrevården ska få laglig rätt att ta till tvångsmetoder mot de gamla och dementa.

Syftet med förslaget är att minska antalet tvångsåtgärder så långt som möjligt, att skydda den enskilde, säger Jan Pennlöv som har utrett frågan åt regeringen.

Förr brukade det alltid heta att allt förtryck, all misshandel av människor var bra för de förtryckta och misshandlade, var till endast för deras bästa. Numer säger man det rakt motsatta. När man lagstiftar om mer tvångsåtgärder så ska tvånget nedbringas med den föreslagna lagen, precis förstås, som avlyssningarna skulle nedbringas med de nya lagarna om avlyssning även av icke misstänkta. Vem tror på det? (Jag ger mig den på att om denna regering avskaffade lagen mot barnaga, så skulle den påstå att avskaffandet är till för att minska barnagan.)
I själva verket är detta lagförslag förstås ett stöd för personal som har problem med hanteringen av dementa människor, oavsett vad deras problem beror på. Att hävda något annat är hyckleri.
Om detta får man veta att:

Samtidigt har det inte funnits lagligt stöd för vårdpersonal att låsa in patienter, att spänna fast för att undvika skador eller att medicinera patienter genom att till exempel gömma medicinen i maten. Det har dock förekommit och i ganska stor utsträckning.
Med de nya förslagen ska vårdpersonalen känna att de har lagen på sin sida, är tanken. Jan Pennlöv tror att vårdpersonalen kommer att välkomna förslagen.

Jo tack, det sista tvivlar jag inte på. Personalen på mammas boende hade ansett det mycket bra om de hade haft lagen på sin sida när de, felaktigt, bedömde att min mamma borde drogas ner tills hon blev ett rent vrak och då jag förbjöd dem att göra så.

Det här görs redan idag, säger man vidare, och så är det ju. Det handlar alltså om att göra olagliga metoder lagliga - fel väg hävdar jag bestämt.

Sådana här metoder är för det första mycket skrämmande för dementa människor, för det andra blir rädda och otrygga dementa människor mycket svårare att handskas med och med sådana här metoder skapar man just de problem som tvångsmetoderna uppenbarligen ska vara till för att lösa. De leder till att man snabbt hamnar i onda spiraler där metoderna är själva problemet, inte de gamla och dementa.

Nu beror det dock på hur den här lagen kommer att tillämpas, men jag känner mig näst intill skräckslagen inför vad en sådan lag kan komma att innebära, ja med stor säkerhet kommer att innebära på vissa äldreboenden.

Redan idag är kunskaperna om hur man ska behandla gamla och dementa förfärande dåliga på många äldreboenden, och det gäller både läkare, skötare, undersköterskor och många sjuksköterskor och boten mot denna okunnighet i behandlingen av de gamla, som inte sällan resulterar i att dessa inte vill låta sig behandlas, har regelmässigt varit neddrogning av dem, vilket blivit dyrt för samhället.

Jag fick erfara hur man man drogade mer min mamma, alldeles i onödan, och gjorde henne mer förvirrad än hon var, förorsakade att hon började ramla på grund av yrsel, att hon förlorade förmågan att förflytta sig normalt, med vanliga steg (började hasa istället, vilket är en nervskada förorsakad av Rispedal), förlorade förmågan att svälja, drabbades av så allvarlig dimsyn att hon var övertygad om att hon höll på att bli blind, m.m . m.m.. Jag såg också hur hon saknade förtroende för personalen och hur hon blev besvärlig att duscha, att ta blodprover på, att vaccinera etc. Lösningen var nerdrogning igen. Jag kämpade som ett lejon under flera år för att förhindra att man drogade mamma så illa att hon dog en förfärlig och sannolikt plågsam död på grund av detta, något jag har sett exempel på.

Jag visste, och vet, att många av dessa problem kan undvikas med kunnig hantering av de gamla och dementa. I mammas fall fick jag ett erkännande för denna min uppfattning härom månaden. Då hade boendet, där mamma vistas, fått både en ny ansvarig sköterska och en ny ansvarig läkare, två personer med helt andra idéer om hur de gamla ska hanteras än som varit förhärskande där tidigare. Läkaren började med att gå igenom medicinlistorna och menade att de gamla stod på för mycket lugnande preperat och sömnmedel, varför mängderna drogs ner.

Sköterskan berättade så en solskenshistoria. Hade jag haft henne i samma rum hade jag gett henne en stor och varm kram. Hon skulle ta ett blodprov på mamma då hon just hade börjat arbeta på boendet. Personalen förklarade att det gick inte att göra på mamma utan att hon drogades ner först. Sköterskan lyssnade och menade att hon skulle i alla fall försöka först. Så gick hon till mamma, distraherade henne genom att fästa mammas uppmärksamhet på något annat, och vips var blodprovet taget, inga problem alls, menade hon. Mamma hann inte ens uppfatta vad hon gjorde.

Det är sådana kunskaper om hur dementa ska behandlas, som varje person som arbetar med dementa ska ha, och har de inte det ska de få den – innan de börjar arbeta med dementa. Med korrekt och kunnig behandling skulle problemen inom äldrevården minska radikalt och behovet av tvångsåtgärder skulle bli mycket mindre.

Genom att lagstifta om möjligheten till tvångsåtgärder går man, enligt min bestämda och på erfarenheter grundade åsikt, alldeles fel väg. Risken är överhängande att en sådan lag får rakt motsatt effekt: Så enkelt att bara droga ner gamlingarna, då krävs inga kunskaper alls av dem som ska ta hand om och behandla de gamla och dementa. Också ett sätt, kanske, att sänka kostnaderna för äldrevården. Antar att man anser att med detta kan man anställa människor som inte har några insikter om demensvård, och till de låga löner som man nu planerar att alltfler människor i landet ska arbeta för. Dessutom kan man skära ner på antalet anställda inom äldrevården – tänker man sig förmodligen

Ännu en gång visar den nya regeringen sin inkompetetns och sin inhumana inställning till alla dem som inte klarar sig själva. Här är alltså deras attack på de gamla och dementa: ”Lås in dem, bind fast dem, droga ner dem, de är ju helt oanvändbara i alla fall så varför ska samhället kosta på dem god och human vård?

Länkar:
– Ekot, om förslaget att legalisera tvångsåtgärder mot de dementa
– Berättelsen om behandlingen av min dementa mamma – läs den om du inte har gjort det tidigare

Som alla, som följt min blogg, vet har jag skrivit en del om äldre och läkemedel och hävdat att man i många fall medicinerar de äldre alldeles uppåt väggarna, framför allt vad gäller SSRI, bensodiazepiner och sömnmedel, och att man inte bara förorsakar många gamla onödigt lidande utan att man till och med tar död på en del av dem i förtid, och på onödigt plågsamma sätt, på grund av felaktig medicinering.

Nu börjar det hända en del på området. Allt fler geriatriker börjar nu säga samma sak. En man som jag beundrar i sammanhanget har då och då framträtt och sagt precis det jag sade redan i min uppsats om behandlingen av min gamla mamma, nämligen professor Yngve Gustafsson i Umeå.

Har du en gammal anhörig så bör du läsa den nedan länkade artikeln i Läkemedelsvärlden. Det kan bespara både dig och din gamla anhöriga många sorger. Det gäller nämligen att man som anhörig har koll på vilka mediciner som läkare stoppar i de anhörga gamla, för läkare i allmänhet vet inte alltid vad de sysslar med i det här fallet.

Är du själv över 45 så gäller det att du är med och kämpar mot den kemiska misshandeln av de gamla innan du själv är där – för när du själv är där är det för sent för din del.

Länkar:
– Läkemedelsvärlden: Yngve Gustafson om medicinering av äldre
– Berättelsen om behandlingen av min gamla och dementa mamma

Sverige styrs sedan snart 20 år enligt den s.k. målstyrningsprincipen. Förr reglerade staten en massa områden mer i detalj, så mycket pengar till skolorna skulle gå till löner, så mycket till läromedel, så mycket till skolbiblioteken – ja ungefär. Sedan man började försöka målstyra landet (fråga mig inte om inspirationen kommer från näringslivet och företagens styrningsmodeller eller om den kommer från det gamla Sovjets femårsplaner), ska alltså politikerna bestämma vilka mål olika samhällsorgan och institutioner ska uppnå, si och så mycket sjukvård per tidsenhet, si och så lång väntetid, som mest, i vårdkö, så och så goda skolresultat etc. Sedan får de ansvariga försöka nå målen på vilket sätt de anser vara bäst.

Målstyrning är ganska lätt, både vad gäller att ställa upp målen och att kontrollera om de uppfylls, när det handlar om lätträknade ting som antal skruv att tillverka/timme. När det gäller människor går det inte lika lätt, varken att formulera själva målen eller att kontrollera om målen uppfylls, för hur ska man formulera ett kontrollerbart mål som handlar om god åldringsvård eller om bra utbildning, för skolbarnen eller i svenska för invandrare?

Hur som helst så innebar övergången till målstyrning att man i praktiken lade ut i stort sett all verkställande makt på kommunerna (man ändrade kommunallagen under 90-talet för att underlätta den här utvecklingen [1]), till de kommunanställda och till chefer inom statlig förvaltning, som därmed blev betydligt mäktigare och kunde agera mycket friare, vilket innebar sämre rättstrygghet för innevånarna. Det senare insåg politikerna så småningom och då ville ”staten”, alltså politikerna, kontrollera om målen, som staten eventuellt bidrog med pengar till, uppfylldes. Det var ju en inte helt tokig tanke – så långt. Denna kontroll gör man så, i princip, genom att skicka ut en enkät då och då, till anställda inom kommunal och statlig förvaltning och fråga dem om de anser att de har nått målet – och det har de, hör och häpna, oftast gjort. Dessutom ålade man en del förvaltningar att åstadkomma ”självvärderingar”. Därmed förvandlades en redan från början halvgalen idé till något som med ett snällt ord kunde kallas för det rena oförnuftet.

Jag råkade vara verksam som lärare i svenska för invandrare när man bestämde sig för att introducera målstyrningsprincipen (alltså i mitten av 80-talet), och just sfi (svenska för invandrare) var ett av pilotområdena, där man skulle testa modellen. Det gick förstås åt skogen och när man konstaterat detta, och försökt att komma tillrätta med problemet, att modellen inte fungerade, utan att lyckats med den saken, bestämde man sig för att införa målstyrning jämsöver och i hela samhället.

Men i början, när man konstaterade att sfi fungerade väldigt illa i många kommuner bestämde man att varje kommun skulle upprätta en ”individuell handlingsplan” för varje kursdeltagare inom sfi. Det lät riktigt förnuftigt det också, tills man fick se hur de där handlingsplanerna såg ut. De urvattnades direkt, i många kommuner, till ett schablonpapper som alla invandrare fick skriva under, där de förband sig att studera svenska och uppfylla de krav kommunen ställde på dem. Individualiseringen kunde man inte se ett enda spår av i de där ”individuella handlingsplanerna”.

Sedan dess har man beslutat om att sådana ”individuella handlingsplaner” ska upprättas inom område efter område, och idag hörde jag (Studio ett) det senaste förslaget – individuella handlingsplaner för dem som får eller behöver psykiatrisk vård!!

Va?? Har man inte behandlat de psykiskt sjuka individuellt tidigare? Nej, det har man nog inte gjort. Man har väl rutinmässigt skrivit ut SSRI till dem och sedan struntat i dem, gissar jag. Får man nu bara en lag om individuella handlingsplaner gissar jag vidare att de psykiskt sjuka får skriva under ett kontrakt enligt vilket de förbinder sig att ta sina SSRI varje dag och enligt ordination. Så löser man säkert problemet med psykvården, åtminstone på papperet och i styrningsmodellernas vackra och ideala värld.

Snipp – snapp – snut – så har vi nått det lyckliga slutet på sagan om målstyrning av samhället.

[1] Margareta Norlin, Baklängesrevolutionen Ordfront 1999.

Länk:
Studio ett, Anders Miltons utredning om vården av psykiskt sjuka

Protestera mot förändringarna av A-kassan – klicka och skriv på

Apropå ett radioprogram, som jag just lyssnar till, om anorexi: Jag har aldrig lidit av anorexi, för sjukdomen fanns inte när jag var ung, eller om den fanns så talade man aldrig om den. Jag kan inte tänka mig att den var lika vanlig på den tiden som idag emellertid, även om den fanns då också – fast helt dold.

När man började tala om problemet, det verkade dessutom explodera för omkring 15 år sedan, och sjukdomen dessutom mest drabbade flickor som bantade, så erinrade jag mig en erfarenhet från min tid på vuxengymnasiet 20 år tidigare.

Jag gick på Norrköpings vuxengymnasium när jag var 22-25 år, där man läste hemma i perioder och sedan var i Norrköping och läste på skolan under fem veckor i taget, dels för viss hjälp med studierna, dels för att tentera av det man hade läst in hemma under mellanperioderna.

Under de här perioderna blev det lite si och så med maten. Jag slarvade, nöjde mig ofta med några koppar kaffe och lite bullar på skolfiket, det var dyrt att äta riktig mat på en bar. Efter några veckor konstaterade jag att mina kläder började hänga på kroppen, att jag hade tappat vikt alltså. Det var väl ingenting jag blev riktigt ledsen över först, men jag hade inte tänkt mig att banta. När jag så gick ut och skulle äta ett mål riktig mat en dag, upptäckte jag att jag inte klarade av att äta utan att må illa. Jag fick helt enkelt inte ner maten. Tuggorna bara växte i munnen på mig. Det här skrämde mig ordentligt och jag trodde att jag hade blivit riktigt sjuk, och då var det cancer i magen som kom för mig fast den troligen inte alls yttrar sig på det sättet. Jag bestämde mig för att inte slarva med maten mer och att börja äta riktigt mat varje dag istället för att bara stoppa i mig bullar och kaffe, för det här tyckte jag var riktigt ruggigt. Den första veckan kunde jag bara få ner en tredjedel av portionerna, och det var nästan plågsamt att få ner det, men efter en tid kunde jag äta lite mer och så lite mer utan att må illa och efter ett par veckor kunde jag äta normalt igen.

När man alltså började tala om anorexi började jag undra om jag i själva verket hade de första tecknen på anorexi den gången, fast jag inte visste vad det var på den tiden och klarade av problemet av det enkla skälet att jag inte alls ville banta och därför inte blev speciellt glad när jag kom på att jag inte kunde äta normalt.

Undrar om någon annan har haft samma erfarenhet från tiden före ”anorexins genombrott”?

Protestera mot förändringarna av A-kassan -klicka och skriv på