Sitter just och lyssnar till Studio Ett, om problem med läkemedelsförskrivningen, att patienter ofta får preparat som inte bör ges tillsammans, varvid somliga dör av biverkningar/samverkan mellan sådana preparat.(1) Så sitter Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Sveriges Läkarförbund, och påstår att det här problemet inte beror på att läkare är okunniga utan på att man inte har tillgång till patienternas journal varför läkaren ofta inte vet vilka preparat dessa redan äter.

Hennes försök att försvara läkarkåren må vara välmenande, men hon vet inte vad hon talar om, såvida hon inte ljuger rätt upp och ner förstås.

Några exempel:
En god vän till mig, vars gamla mamma fick ett nytt preparat, kollade i FASS och läste att just detta preparat inte skulle ges tillsammans med en annan medicin som just den här äldre damen åt. När den gode vännen påpekade detta för läkaren, viftade denne bara bort hans påpekande med ett: Jaja, det där behöver man inte bry sig om.

En mig närstående anhörig fick läkemedlet Vioxx för några år sedan och innan preparatet drogs in. Hon drabbades direkt av biverkningar som var mycket obehagliga och gick till läkaren och påpekade detta. Varpå läkaren förklarade för henne att det där var nog bara inbillning, men visst, ville hon ha ett annat läkemedel, som var dyrare dock, så kunde hon väl få det då. När vi senare kollade i FASS visade det sig att just de biverkningar som hon hade drabbats av kunde bli livshotande och den som drabbades av sådana skulle omedelbart upphöra med preparatet. Här kan man inte skylla på att läkaren inte hade hennes journal. Det var samma läkare som hade skrivit ut Vioxx till henne som ansåg att hon led av inbillningssjuka.

En dotter till en annan god vän gick till läkaren för några veckor sedan, för att hon kände sig dålig och fick andningssvårigheter. Hon lider av astma. Läkaren skrev ut ett SSRI-preparat till henne.Två dagar senare åkte hon in igen. Hon hade drabbats av svininfluensa. Vad skulle hon med SSRI till – jo hon diagnosticerades förstås direkt som en inbillningssjuk.

Min gamla mamma började ramla två dagar efter att man hade skrivit ut Sobril (ett bensopreparat) till henne, ett preparat som har yrsel som känd biverkan. Den läkare som skrivit ut preparatet till henne var förnuftig och tog bort preparatet, men på det boende hon strax därpå hamnade, skrev en annan läkare ut ett annat benso, trots att jag sagt ifrån om sådana preparat, varvid mamma började ramla igen. Men enligt personal och läkare berodde hennes ramlande på att hon var gammal. Det gjorde det inte för när jag till slut, och efter hårda motsättningar, fick läkaren att sätta ut preparatet, slutade mamma att ramla.

Bara några exempel. De här läkarna, som ingalunda är undantag, snarare typiska, har endera dåliga kunskaper, eller så är de nonchalanta över gränsen till det oanständiga. Mitt förslag är att de bl.a. inte förstår sannolikhetsläran. Deras läkemedelskonsulenter talar om för dem att de biverkningar som kan förekomma, eller som nämns i FASS, är så sällsynta att dem behöver läkarna i praktiken inte räkna med. Kanske talar läkemedelsföretagens försäljare också om för läkarna att de där varningarna står där mest för att det krävs i USA för att läkemedelsbolagen inte ska bli ersättningsskyldiga för sådant “de är helt oskyldiga till”. Kanske resonerar läkare som så att eftersom dessa  biverkningar är så sällsynta kommer de aldrig under sin läkartid att träffa på dem hos någon patient. Inte lätt att veta men det handlar i varje fall ofta om annat än att läkare inte vet vilka andra preparat en person äter.

Lägger vi så till att läkare, som tidigare var de enda som fick anmäla biverkningar, sannolikt inte gör det, i  varje fall inte när de menar att patienten bara är inbillar sig dem, varför biverkningar troligen är mycket vanligare än de påstås vara, så blir bilden ännu mörkare. Ovanpå detta vet vi idag att läkemedelsföretagens s.k. tester av läkemedlen lämnar mycket övrigt att önska vad gäller vetenskaplighet och noggrannhet.

De få gånger jag sökt läkare de senaste 15 åren, så har ingen enda frågat mig om jag äter några andra mediciner! Så när Eva Nilsson Bågenholm påstår att hela problemet beror på att läkarna inte vet vilka peparat patienterna tar, med att de alltid försöker ta reda på den saken, så är det möjligt att hon är i god tro men hon kommer därvid att vilseföra människor, förvilla dem alltså. Jag skulle alltså rekommendera henne till VoF som nästa års Förvillare. Hon tycks ha en viss fallenhet för att förvilla även enligt andra. (2, 3)

Den sorgliga sanningen är att idag behöver man nästan vara läkare själv för att själv kunna avgöra vilka mediciner man behöver. Man kan inte lita på läkarna nämligen, vilket väl huvudsakligen har sin grund i att den utbildning de får efter sin grundutbildning står det medicinindustriella komplexet för och detta vill i första hand tjäna pengar och ser gärna att läkare skriver ut deras preparat för allt möjligt, även för sådant de inte är ämnade och godkända för. (4, 5) De läkare som inte är direkt korrumperade är istället ofta offer för dem som är det. (6, 7)

/Kerstin

Länkar:
1) Dödliga läkemedelskombinationer, Sudio Ett, SR
2) Sjukhusläkaren.se
3) Marie Wedin hotar att avgå efter strid med Bågenholm, Dagens Medicin
4) Big Pharma Spends More On Advertising Than Researc And Development, Study Finds, Science Daily
5) Big Pharma. Bad Science, The Nation
6) Big Pharma’s Profit Pursuit Means Fewer New Drugs, Report Says
7) Big Pharma: Baxter Files Swine Flu Vaccine Patent a Year Ahead of Outbreak, Global Resarch.ca
Skriv under Budkavle för välfärd”

Jag läser runt på nätet om SSRI. Sedan tidigare vet jag ju att depressioner, enligt teorin, beror på brist på serotonin i hjärnan. Därför sätter man in SSRI, som antas/påstås öka serotoninmängden i densamma (vad jag vet mäter man dock inte serotoninförekomsten i patientens hjärna före eller efter insättandet av SSRI, så att mängden blir den rätta). Detta är ”den vetenskapliga teorin” (förenklade varianten) bakom ordinerandet av SSRI alltså och som man förstås anser vara vetenskapligt belagd, eftersom alla läkare ska grunda sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet och läkare skriver ut alltmer av de här preparaten och för alltfler olika ”åkommor”.

Under ”kringläsandet” hittar jag följande stycke i ett dokument från FDA (Food and Drug Administration, USA) från 22/3 2004. Om just effekterna av SSRI:

Health care providers should carefully monitor patients receiving antidepressants for possible worsening of depression or suicidality, especially at the beginning of therapy or when the dose either increases or decreases. Although FDA has not concluded that these drugs cause worsening depression or suicidality, health care providers should be aware that worsening of symptoms could be due to the underlying disease or might be a result of drug therapy. (1)

(Min översättning: Hälsovårdande enheter/institutioner ska/bör noga iaktta patienter som får antidpressiva medel, om deras depression fördjupas eller om de blir mer självmordsbenägna, speciellt i början av terapin eller när dosen endera höjs eller minskas. Även om FDA inte har dragit slutsatsen att dessa preparat förorsakar fördjupad depression eller ökad självmordsbenägenhet så bör hälsovårdande instans vara medveten om att symtombilden kan bli allvarligare och att det kan bero på den underliggande sjukdomen eller kan vara resultat av medicineringen (med SSRI alltså: min anm).)

Vad får man ut av detta? Egentligen är hela stycket så självmotsägande att man häpnar. Jo, säger man, depressionen och/eller självmordsrisken kan öka när man börjar äta SSRI (Zoloft, Paxil, Celexa, Effexor, Remeron m.fl.) eller när man slutar äta dem, när man ökar dosen eller minskar den. Eventuella försämringar, menar man, beror endera på de preparat man äter, för lite eller för mycket av dem, eller på ”den underliggande” sjukdomen.

I det senare fallet borde depressionen/sjukdomen kunna tänkas bero på något annat än det som det förskrivna preparatet tänks bota, inte på serotoninbrist alltså, eftersom man borde bli åtminstone lite bättre med SSRI, som ju ökar mängden av serotonin i hjärnan, den brist som påstås förorsaka depression. Svenska läkare brukar hävda det senare, och att förbättringen kan ge initiativförmågan tillbaka   (deprimerade saknar ofta initiativ) redan innan depressionen lättat och därmed leda till självmord eller till våldsagerande. FDA nämner dock inte denna förklaring till eventuell ökad självmordsrisk mm vid påbörjandet, avslutandet  eller ökning eller minskning av en SSRI-medicineringen. Tvärtom motsäger man denna förklaring.

Det är något oroande med medicinska preparat som kan resultera i lite vad som helst, som endera gör patienten friskare eller sjukare, och att både inmundigandet av det och upphörandet med det, samt ökande av dosen eller minskande av densamma, kan göra en sjukare – eller friskare och om vilkas verkningar läkare och experter tycks ha helt olika uppfattningar. För mig låter alltihop väldigt mycket som häxkonst eller rent lurendrejeri. Förklara det gärna för mig, den som kan.

Logiken talar alltså för att det är något allvarligt fel på teorin bakom SSRI, på vetenskapen som förskrivandet av dessa preparat vilar på. Behandling med SSRI förefaller mig snarare handla väldigt mycket om trial and error, som inte brukar betraktas som vetenskap eller anses utgöra evidensbaserad behandling. Min uppfattning att så är fallet stärks dessutom av vad jag sett av folk i min närhet som börjat äta de här preparaten. Men visst, trial and error kan ibland leda till att man hamnar rätt – av en ren slump. Vetenskap handlar detta emellertid inte om, och inte heller om beprövad erfarenhet.

Någon som blir imponerad av den vetenskapliga stringensen här? Inte jag. Vetenskapsfilosofen Karl Popper skulle ha rivit sitt hår om han hade levt och läst ovanstående citerade stycke.

/Kerstin

Länk:

1)  Subject: WORSENING DEPRESSION AND SUICIDALITY IN PATIENTS BEING TREATED WITH ANTIDEPRESSANT MEDICATIONS, FDA

Skriv under Budkavle för välfärd”!

I kommentarer till tidigare inlägg har jag hävdat att mängder av läkare, och tillägger här psykologer, sprider förvillande påståenden omkring sig, påståenden som de inte har några tillförlitliga vetenskapliga belägg för. Så låt mig här ta ett exempel:

I dagarna har en man i Finland skjutit ihjäl sin tidigare sambo, flera andra personer samt sig själv. Detta är inte det första fall av det slaget vi ser. Det har nämligen visat sig att en del människor blir aggressiva när de äter SSRI (antidepressiva) eller andra preparat av det här slaget. I en del om än väldigt få fall yttrar det sig så att de begår självmord, i andra i att de börjar skjuta vilt omkring sig och tar med sig ett antal andra människor i döden också. Den vanligaste förklaringen, från läkare, psykiatriker och psykologer, får vi i Aftonbladet:

Det som utlöser våldsdåden kan motsägelsefullt nog vara att den deprimerade börjar må bättre.

– Vi vet att vård eller medicinering ibland löser den handlingsförlamning som personen har och att patienten tar sitt liv när depressionen släpper. Alkohol han ha samma effekt. (1)

Den som intresserat sig för det här området har hört den här förklaringen många gånger tidigare.

Att påstå att en person som börjar må bättre, börjar tillfriskna, kan bli mordisk – just för att den börjar bli bättre/tillfriskna, är ett absurt påstående. Det rimliga vore att istället säga att somliga, men en mycket liten del, av dem som börjar äta antidepressiva preparat, drabbas av paradoxala reaktioner, som gör att de blir helt galna av preparaten. För det är nämligen tecken på ren galenskap att skjuta en massa människor på en gång på det sätt som vi sett många exempel på de senaste 20 åren – märkligt nog under samma tid som man prånglat ut miljontals och åter miljontals doser av antidepressiva preparat.

Det har nästan undantagslöst visat sig att de här skyttarna har varit i kontakt med läkare för sina depressioner eller för sin nedslagenhet och har de det kan vi vara säkra på att de har stått på något, ofta flera, lugnande eller antidepressiva preparat. I de flesta fallen framgår detta klart av artiklarna om dem i massmedia. Den betydligt rimligare förklaringen, eller hypotesen, att några få reagerar med obehärskad aggressivitet på preparaten, vill man inte använda sig av dock. Det kan möjligen bero på att den skulle kasta en skugga över de antidepressiva preparaten, de där som skrivs ut för allt numer, från allmän nedslagenhet över nackspärr till sorg efter en nära anhörigs bortgång och som läkemedelsbolagen tjänar ofantliga summor pengar på.

Läkarna lutar sig här säkerligen mot läkemedelsföretagens undersökningar, som påstås vara vetenskapliga och fullt pålitliga. Men det är de inte alltid.

Idag har man, i alla fall indirekt, börjat erkänna att de antidepressiva preparaten inte är den stora frälsningen från alla problem, som man hävdade när de introducerades och under de 15 följande åren. Dels har man sjukpensionerat alltfler personer under de här åren, pga depression. De borde rimligen ha blivit friska istället om ”mediciner” av det här slaget fungerade så effektivt som hävdas och om orsakssambanden (för lite serotonin i hjärnan = depression) vore så vetenskapligt säkerställda som man gör gällande och om höjandet av serotoninhalten i hjärnan fungerade lika botande som tillförsel av insulin gör vid allvarlig diabetes, som också ofta påstås. Att antalet utdelade elchocker ökat kraftigt de senaste åren, tyder också på att många människor inte alls blir hjälpta SSRI-preparaten. I så fall skulle man inte behöva utsätta dem för elchocker – också. Men detta diskuteras inte.

Tidigare har Björn  Beerman, professor på Läkemedelsverket förklarat självmord i samband med SSRI- eller psykofarmakamedicinering så här:

- Är man riktigt mentalt förlamad, då orkar man inte ens tänka på att ta livet av sig.

– Sen gör medicinen att man blir lite mer aktiv, men man känner sig fortfarande usel och värdelös, då finns risken att man ser självmord som utväg. (2)

Beermans förslag är förstås inte ett vetenskapligt belagt påstående utan något man tror. Den trista sanningen är att läkarkåren/forskarna inte vet vad de faktiskt gör med människors nervsystem när de börjar laborera med sådana här preparat. De har en ”teori”, som i det här fallet är liktydig med en ”gissning om ett orsakssamband”. Man presenterar dessutom definitivt inte en vetenskapligt fastlagd förklaring när man påstår att somliga blir mordiska/galna/självmordsbenägna när de börjar må bättre eller börjar tillfriskna. I vetenskapliga sammanhang kallar man sådana här förklaringar för ”ad hoc-förklaringar”, dvs förklaringar som man tar till för att rädda sin teori när man iakttar fenomen som motsäger den. I det här fallet räddar man en teori som man har lagt till grund för behandling av en ofantlig massa människor, varav en viss andel har blivit riktigt dåliga eller mycket sämre av behandlingen.

Den gängse förklaringen till massmördande av det här slaget, som vi börjat se de senaste 20 åren, eller till självmord i samband med påbörjad medicinering med SSRI, handlar alltså om förvillande verksamheter från läkarkårens och somliga forskares sida. De har varken vetenskap som grund för dem eller beprövad erfarenhet. De tror.

Det är inte alltid så lätt att dra en skarp gräns mellan vetenskap och icke-vetenskap och det står idag ingen helt enad läkarkår bakom tron på SSRI:s undergörande effekter.(3)

/Kerstin

Länkar:
1) ”Vill hamna i centrum”, AB
2) ”Självmordstankar – tecken på tillfrisknande”, AB
3) Antidepressiva läkemedel inte så effektiva som de framställs,Dagens Medicin 19/2 2008

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Nu  har jag läst igenom de exempel från Annika Dahlqvists blogg som man lagt ut på VoF:s forum, som exempel på hur hon förvillar folk, och visst, ett och annat uttalande är inte vetenskapligt stringent. Och som någon påpekat i kommentarerna till mitt förra inlägg, man säger ingenting i motiveringen mot Annika Dahlqvists antikolhydrat/fettdiet. Nej visst, men de uttalanden hon gjort sig skyldig till, som man kan kritisera, är hon för det första inte ensam om i läkarkåren, för det andra är de inte allvarliga nog att utse henne till årets förvillare.

Dessutom tror jag inte för ett ögonblick att det är de här uttalandena som man irriterar sig på från VOF:S sida, utan det är i själva verket hennes viktiga kritik av den allmänna läkardogmen, att det är fett man blir fet av, som man vill komma åt. På den punkten har man emellertid inte tillräckligt vetenskapligt på fötterna för att ge henne ”förvillarpriset” så då samlar man ihop lite av Annikas lösa och inte helt vetenskapligt grundade funderingar och förnedrar henne för dessa istället. Man är givetvis väl medvetna om att detta undergräver förtroendet för allt hon säger.

Gladast för att hon får förvillarpriset är säkert läkemedelsindustrins företrädare, liksom livsmedelsindustrins. Detta sagt utan att implicera att någon eller några i VOF:s styrelse skulle vara anlitade av dessa företag.  Men vi vet att läkemedelsföretagen tjänar stora pengar på bantningspreparat och kolesterolsänkare (även på preparat mot diabetes,) pengar de inte skulle tjäna om människor inte hade viktproblem. Vi vet också att livsmedelsindustrin tillverkar mat som inte sällan består av lika många kemikalier som av naturliga råvaror och där socker tillsätts till nästan allting -i synnerhet till mat som påstås vara ”smalmat”, nämligen lättprodukterna.

Till Årets Folkbildare, å andra sidan, har man valt prof. emeritus i zooekologi, Staffan Ulfstrand.

Ledsen att behöva säga det, men allt han har skrivit och sagt de senaste tio åren är inte heller absolut säkert vetenskapligt belagt. Han spekulerar en hel del han också, exempelvis om människans evolutionshistoria, som vi faktiskt vet ganska lite om med säkerhet, och påstår saker om denna som man definitivt inte har säkra vetenskapliga belägg för. Skulle man vara konsekvent borde man ställa samma krav på att ”folkbildaren” har absolut vetenskapligt oantastliga belägg för allt han säger som man kräver att ”förvillaren” borde ha haft. Men i Ulfstrands fall ser man till helheten och anser den vara god.  I Annika Dahlqvists fall  gör man motsatsen, plockar ut ett antal detaljer som man anser att hon inte har vetenskaplig grund för och utesluter det väsentliga i hennes gärning. Inte snyggt enligt min uppfattning. I synnerhet som man måste vara medveten om att förvillarpriset också spiller över på det väsentliga hon har att säga, det som gjort många människor friskare.

/Kerstin

Länkar:

- VOF Forum, från Dalhqvists blogg

- Årets folkbildare och Årets förvillare, VoF

- Förvillande förvillarpris från Folkvätteföreningen, Toxiska epistlar

- Dan Larhammar och hans dolda jäv, Toxiska epistlar

- Makarna Larhammar del 2, Toxiska epistlar

- Larhammaraffären, del 3, Toxiska epistlar

- Mänsklighetens utveckling – mannens utveckling, Kvinnan, djur eller människa

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Vad jag minns så var det den förra regeringen (Bildt) som började utmåla sjuka och även arbetslösa som lata, slöa bidragsfuskare och som påbörjade den väg som skulle leda bort från solidaritetstänkandet och in i ett samhälle där alla anses vara, och ska vara egoister. Regeringen Bildt blev inte långvarig, endast en period sedan röstades den bort igen.

Det sorgliga i sammanhanget var att ännu en gång kom en socialdemokratisk regering tillbaka och fortsatte bara med den politik som den borgerliga regeringen hade fallit på, och med att gynna de rikaste i samhället. Även S fortsatte att jaga sjuka och tala om bidragsberoende som måste brytas (även om man förtidspensionerade många för att förbättra arbetslöshetsstatistiken) samt sänkte skatterna för de rikaste.

Det obehagliga är att vi hör väldigt lite idag från de röd-gröna om hur de vill behandla sjukskrivna och arbetslösa, och det lilla vi hör, som uttrycks ganska kryptiskt, är att ”arbetslinjen” måste gälla även för en S-dominerad regering och så lite luddigt tal om nödvändigheten att höja lite skatter.

Under Nobelfestutsändningarna, där Mona Sahlin intervjuades, bla.a om sin placering bredvid Marcus Wallenberg, tyckte jag tom att jag hörde henne säga att åsiktsskillnaderna dem emellan inte var så stora. Det har många av oss visserligen redan förstått, men vad tänker människan på när hon uttalar sig på det sättet? Varför är hon inte moderat istället? Fast visst, hederligt är det ju. Så nu förväntar vi oss att S inför nästa val hederligt förklarar att de inte tänker föra en annorlunda politik än Alliansen.

Det är annars helt obegripligt att S-ledarskapet inte inser att sättet att bli valda och omvalda, efter att man vunnit tillbaka makten från borgarna i ett val, inte är att fortsätta föra samma politik som den förlorande borgerliga regeringen gjorde. Om det verkligen vore så att väljarna ville ha en fortsatt sådan, då hade de borgerliga regeringarna knappast valts bort så snabbt som varit fallet. Resonemanget att ”man måste ligga i mitten för att inte förlora valen”, måste vara helt galet. Den logiska slutsatsen är väl att man måste föra en annan politik än den som folket i val visat att man ogillar.

Det här är som om en producent skulle bestämma sig för att konkurrera genom att försämra kvaliteten på sina produkter, så att de blir lika dåliga som de varor konkurrenten tillverkar, och trots att han vet att konkurrentens försäljningssiffror rasar och hans egna stiger.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Det är kanske inte så konstigt, om man tänker efter, att högerns och överklassens människor är empatibefriade.

Inte sällan har överklassens barn vuxit upp utan möjligheter till känslomässig  utveckling. De har blivit omhändertagna av ”svarta” barnflickor, ibland av au pairer som inte kunnat deras språk och som dessutom har bytts ut lika ofta som man byter skjortor. Deras föräldrar har kallat in dem i matsalen, någon eller några gånger i veckan, för besiktning. De har fått lära sig hur man skapar sin egen framgång genom att trampa på andra. (En viss huvudfamilj inom den svenska ekonomiska eliten brukar, kunde man läsa en gång, uppfostra sina söner att konkurrera ut varandra.) Inte sällan har barnen sedan satts i någon privat internatskola vars affärsidé varit att barnen skulle uppfostra varandra genom mobbing och pennalism, och de äldres förtryck av de yngre.

De kan inte bli annat än känslomässigt förkrympta människor med sådana barndomsupplevelser, även om en och annan revolterat och lyckats bli människa trots sin eländigt kärleksfria barndom. Undantag finns ju alltid.

Själv har jag alltid förundrats över eliternas envisa kamp för tillgång till barnjungfrur till lägsta möjliga kostnad, och helst också skattefria sådana och för vilka de inte ska behöva ordna något försäkringsskydd. Jag har aldrig förstått att man vågar överlämna det dyraste och viktigaste man har, sina barn, till barnfickor utan några som helst andra kvalifikationer än att de är billig arbetskraft. Men det kanske bara är en effekt av det sociala arvet. Man har helt enkelt inte någon verklig känsla för något, inte  ens för sina barn, än mindre, förstås, för obekanta med allvarliga sjukdomar.

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Länkar:
- Huka er i bänkarna, för nu laddar de om, Ett Hjärta Rött
- Nu passar dödgrävarna på, Lasses blogg
- Problemen kvarstår med nya sjukförsäkringen, Uredarna
- Pyrrhus-seger för cancerläkarna, nocebo för patienterna, Resursbloggen
- Cancersjuka i arbete, Göran Greider, DD
- Rör inte min Rolls Royce, Kildén & Åsman

- Boliviansk krisbekämpning, Ekonomikommentarer

”Glöm aldrig Anna Olsson, den första som slog larm”, skriver Ilsemarie på bloggen Ett Hjärta Rött.

Läs hennes bloggpost, om hur cancerdrabbade Anna slog larm om hur svårt sjuka behandlas i Alliansens utslagningssamhälle. Anna är död nu, hon överlevde inte sin cancer och fick under sin sista tid i livet uppleva den omänskliga behandling man numer består svårt sjuka i Alliansregeringens Sverige.

Ännu en gång, det finns inget nytt i Alliansens ”moderata” politik. Den är så 1800-talsmässigt konservativ den bara kan vara. Ska vi anta att alliansregeringen applåderar Annas borgång?

När jag ser på filmen där riksdagens borgerliga ledamöter applåderar när man beslutade om den lag som Anna protesterade emot (se föregående inlägg) och blev en av dem som drabbades av, så kan jag inte låta bli att undra hur många av dem som klappade händerna då som var med i de sällskap inom moderaterna som klappade händerna, hurrade och firade när det meddelades att Olof Palme hade mördats? 

/Kerstin

Länk:

- Avslöjande: Husmark Pehrsson visste redan i januari, Alliansfritt Sverige

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Gå in på bloggen Alliansfritt Sverige och bli påmind om hur riksdagens borgerliga ledamöter applåderade när det förra sommaren beslutades att svårt sjuka människor ska tvingas ut att arbeta. Detta är ”psykopati”.

(”Psykopat” = sjukligt empatibefriad/oförmögen att leva sig in i andras situation.)

Tillägg kl 23.05:
Jaha ja, nu har Husmark-Pehrsson plötsligt börja känna djupt med de allvarligt sjuka som tvingas ut på arbetsmarknaden när de utförsäkrats, enligt ekot klockan 23.00.  Tänk, jag tror inte ett ögonblick på denna plötsligt påkomna empati. Eller ska vi tro att regeringens medlemmar är så korkade att de inte förmår förutse hur de lagar de stiftar kommer att slå, fast andra påpekar det för dem redan då regeringen presenterar förslagen? 

Bara för Husmark-Pehrsson att bestämma sig alltså, är hon psykopat eller korkad?

/Kerstin

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Hör just på ekot att, enligt somliga läkare, tvingas nu cancersjuka, som bara har någon eller några veckor kvar att leva, ut för att söka arbeten.

Det finns alltså gott fog för uppfattningen att den konservativa regeringen består av ett antal psykopater. Jag ska inte tala om vad jag önskar dessa personer. Sånt uttalar man inte högt. Min upprördhet känner inga gränser, så mycket kan jag ju i alla fall skriva, och utan att överdriva dessutom.

/Kerstin

Länkar: 

- Husmark Pehrsson vill träffa cancerläkare 

- Precis så här grym är rehabkedjan, Ett Hjärta Rött

Skriv under Budkavle för välfärd”!

Jag blev väldigt glad när jag hittade sidan ”Budkavle för välfärd” och skrev givetvis under uppropet.

När jag skrev under fanns 98 sidor med 20 namn på varje sida, vilket är bra nära 2.000 namnunderskrifter. Räknar man sedan in alla dem som är medlemmar i de organisationer som skrivit under (exempelvis fackföreningsavdelningar mm), då är det en ganska imponerande samling människor, arbetare och ”medelklasspersoner”, som har skrivit under uppropet.

Bara att hoppas att Mona Sahlin får resultatet så småningom och börjar fundera över  vad ”medelklassen” tycker egentligen och att hon slutar skylla sina högerpolitiska ambitioner på denna samhällsklass.

Så alla ni som är för jämlikhet och välfärd för alla skriv under uppropet.

/Kerstin