Psykiatriker brukar anse att psyket i grunden handlar om fysiologiska processer. Ja de flesta vetenskapsmän anser nog att allt mänskligt i grunden handlar om biokemiska processer i kroppen eller i hjärna och nervsystem. Av det skälet har den medicinska vetenskapen sökt och sökt efter de biokemiska medel som ska förändra eller påverka psyket i önskad riktning.

Alltså stoppar de i deprimerade patienter ett biokemiskt preparat (SSRI ex) som de antar fungerar si eller så i hjärnan, påverkar hjärnans och nervsystemets sätt att fungera så att patienterna slutar att känna sig deprimerade ex. Så långt resonerar de ju konsekvent (även om de oftast inte alls vet hur de preparat de stoppar i folk faktiskt fungerar). Känner sig patienterna gladare/nöjdare, så bra, då fungerar medlen.

Ibland resulterar de praktiska försöken med sådana här preparat i att forskarna/psykiatrikerna föreslår en tänkbar orsak till att preparaten fungerar som tänkt. Ibland utgår de från en hypotes om saken, skapar ett biokemiskt preparat som de tänker sig ska fungera bra mot depression och börjar testa det. Ibland har läkemedelsjättarna redan ett preparat som inte fungerar för vad det var tänkt emot och som de börjar experimentera med mot andra åkommor, verkliga eller inbillade. Ibland uppfinner de en sjukdom att använda deras preparat mot. De moderna antidepressiva  medlen antas påverka serotoninhalten i hjärnan så att patienterna blir mer harmoniska, mår bättre. Fortfarande resonerar de konsekvent även om de inte alltid har rätt.

Nu visar det sig att en del människor inte alls reagerar som teorin säger att de ska reagera på preparaten de börjar äta. Då börjar läkare och psykiatriker ofta experimentera vilt, genom att skriva ut mer av preparatet som patienten blev sämre av, genom att byta till ett annat eller lägga till ett eller flera andra preparat också, i värsta fall rekommenderar de till slut ECT (elchocker). Därmed vet de inte alls vad som händer med patientens biokemiska system. I det stadiet klampar de omkring i människors nervsystem som elefanter i en porslinsbutik. Nu sysslar de med ren Trial and Error. Spelar Gud med patienterna som intressanta spelbrickor.

Ibland blir patienterna vanvettigt dåliga när de försöker sluta äta preparaten, eller efter ECT-behandlingar. Både i det fallet, och när patienter klagar över påfrestande biverkningar av medlen de får, börjar inte så få psykiatriker och läkare att tala om att patienterna ”bara upplever” det ena eller det andra, ”bara inbillar” sig det (ex. Håkan Odeberg, se förra inlägget). Här övergår de till att betrakta psykiska känslor och/eller upplevelser som något andligt, substanslöst som något som ”inte är verkligt”. De här ”inbillningarna/upplevelserna” beror absolut inte på de medel patienterna äter alltså finns de inte.

Inbillning verkar i psykiatrikernas och läkarnas föreställningsvärld plötsligt vara något icke-fysiologiskt, något man inte behöver ta på allvar. Men, varför är i så fall inte också den ursprungliga depressionen bara ett ”andligt icke-fysiologisk fenomen”, en ”ren inbillning”? Varför är patienters ”upplevelser”, ”känslor” eller ”inbillningar” något man inte har anledning att bry sig om, något som kan bortförklaras som något som inte har med hjärnans och nervsystemets biokemi att göra, när de förskrivna preparaten inte fungerar eller fungerar på ett helt annat sätt än de ska göra enligt teorin? Hur kan psykiatriker undgå att fundera över vad sådana här upplevelser beror på, istället för att bara förklara bort dem som icke-intressanta, icke-adekvata, icke existerande fenomen, till skillnad från känslan av att vara deprimerad?

Alldeles givet är alla känslor och upplevelser grundade i biokemiska processer i kroppen så det borde vara omöjligt för psykiatriker och läkare att bortförklara somliga upplevelser som varande något annat, något irrelevant. De borde, om de vore någotsånär konsekventa, ta de biverkningar som patienter berättar om, som lika verkliga och fysiologiskt betingade som den ”depression och nedstämdhet” de tror sig lindra eller bota.

Men – om man kan diagnosticera en person som schizofren, på grund av dennes upplevelser, inbillningar eller hallucinationer, då finns det preparat att sätta in. Somliga läkare tar också till dessa preparat när patienterna klagar på allvarliga biverkningar av SSRI-preparat,  som då betraktas som närmast hallucinatoriska. Somliga psykiatriker är konsekvent korkade alltså, andra är  korkat inkonsekventa.

/Kerstin

PS: När man endast hade bensodiazepiner att sätta in som lugnande, som var gravt beroendeskapande, då kallades patienterna läkemedelsbehövande ända tills de behövde så stora doser att läkarna inte kunde skriva ut så mycket som de behövde. Därför skaffade sig många recept från flera olika läkare. När detta hände betecknade man istället patienterna som ”läkemedelsmissbrukare”. Felet var inte läkarnas eller läkemedelsindustrins, det var patienternas. Psykiatriker i allmänhet har alltid betraktat sig som gudomligt felfria.

Länkar:

Uppdrag granskning, svt 1

 Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1

 Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play

 Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson

Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg

Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost

Piller och Profiter, John Virapen

Tittade på reprisen av  senaste Uppdrag granskning i kväll. Det handlade om elchocker, metoden som kommer tillbaka stort. Användningen av metoden att bota depressioner har fördubblats sedan år 2000, förra året slogs rekord med 45.000 elchockbehandlingar (ECT). Sverige och övriga Norden ligger på topp i världen vad gäller antalet elchocker. Detta är mer än anmärkningsvärt med tanke på hur ofantligt effektiva och livräddande man påstått att SSRI-preparaten är. Vore de verkligen det skulle man naturligtvis inte anse sig behöva ge människor elhocker för att bota deras depressioner.

Första frågan är alltså: Hur effektiva var nu SSRI-preparaten? Har man hyst överdriven tilltro till deras effektivitet månne? Det var i så fall inte första gången verkan och välsignelsen av ett psykiatriskt preparat har överskattats de första tio åren efter att det har introducerats. Tvärtom har detta varit fallet med alla sådana preparat alltsedan början av 1900-talet.

Nästa fråga är: Blir somliga mer deprimerade och mår sämre av de SSRI-preparat de äter? Somligt tyder på att detta åtminstone gäller för en del människor. Som vanligt hävdas, från psykiatrikerhåll, att sådant inte förekommer och trots att många människor genom åren har rapporterat om allvarliga, ibland hemska biverkningar av alla möjliga slag. Vi kan vara ganska säkra på att  de som utsätts för ECT-behandling stått på ett, troligen flera, SSRI-preparat en längre tid innan ECT-behandling rekommenderas.

Problemet är dock att psykiatriker nästan undantagsvis bortförklarar biverkningar som inbillning eller som förorsakade av den ”underliggande” psykiska sjukdomen. Problemet för dem som drabbas av biverkningar, eller av utsättningsproblem, förvärras sedan av att de  redan diagnosticerats som psykiskt sjuka. Därmed behöver läkare och psykiatriker inte tillmäta deras utsagor något som helst värde, ingen som helst trovärdighet, så till slut rekommenderas de ECT-bhandling. Och så här har det fortgått under hela 1900-talet, från preparat till preparat.

Ja det finns människor som lurats att ta medel mot psykisk sjukdom, trots att de sökt läkare för rent fysiologiska åkommor, som prostatabekymmer eller värkande muskler, och som inte varit det minsta psykiskt sjuka eller deprimerade, och som sedan mått väldigt dåligt av dessa mediciner. När de berättar för en läkare att de mår dåligt av de preparat de fått uskrivna till sig så är de inte trovärdiga ”för de måste ju ha fått preparaten på grund av psykiska besvär”. Det hjälper dem inte att så inte varit fallet. Börjar man en gång använda benso eller SSRI så är man sedan en icke-människa, ett psykiatrisk fall enbart, utan egen tankeförmåga, utan att kunna uppleva något verkligt, allt som de här människorna ”upplever” blir, i pykiatrikerns hjärna, fantasier, hjärnspöken eller inbillning.

Minnesstörningar av ECT

Nu påvisar alltså Uppdrag granskning att en del människor drabbas av allvarliga minnesstörningar av ECT, så allvarliga att de inte längre kan klara sina arbeten. Många psykatriker gör som vanligt – förnekar att deras behandling, ECT i det här fallet, kan ha några som helst obehagliga eller allvarliga biverkningar. Psykiatriker och läkare är Gudar, de vet, ingen annan är begåvad med tankeförmåga eller analysförmåga.

Psykiatrikern  Håkan Odeberg säger i slutet av programmet att han ”inte har någon kunskap” om några bestående minnesstörningar av ECT. Trots detta skriver han i en skrift till kolleger att ”vissa patienter inte återhämtar sig helt och att det finns belägg för bestående minnesstörningar”. Men, detta, tycks han mena, är vad andra anser, själv har han inte sett några sådana effekter av ECT och han klassar uppenbarligen inte ens andra psykiatrikers erfarenheter som ”kunskaper”. Sådana har bara han själv. Han säger, i programmet att ”vissa upplever att…men han tror inte….” Det vill säga, deras ”upplevelser” kan inte tillmätas betydelse, underförstått: De är ju inte psykiskt tillräkneliga. Hans tro är mycket mer tillförlitlig. Han ”ser inte att det är vetenskapens ståndpunkt att ECT ger permanenta skador”. Alltså informerar han inte patienterna, i den skrift han skriver till dessa, om några risker för långvariga minnesstörningar.

Lyssna på programmet, Odeberg vrider sig som en mask och tänker noga igenom vad han säger innan han svarar på de frågor han får, för att få till ett försvar för åsikten att ECT inte ger några allvarliga biverkningar. Det han säger kokar ner till : Jag har inte sett några sådana skador, alltså tror jag inte att de förekommer. Vetenskap och kunskap är vad jag tror och vad jag anser att mina erfarenheter säger mig och patienternas ”upplevelser” ser jag inga skäl att bry mig om, inte heller andra psykiatrikers åsikter eller erfarenheter. Deras upplevelser  är inte heller trovärdiga och inte vetenskap.

Tacka 17 för att en massa psykiatriker  inte ser några negativa effekter  av ECT, eller för den del av SSRI eller benso (detsamma gäller ett inte ringa antal vanliga läkare som skriver ut SSRI lite hur som helst). De vägrar ju tro på patienter som berättar om negativa biverkningar. Detta har även jag sett så många exempel på sedan min mamma drogades ner av flera läkare för snart 10 år sedan, att min tilltro till läkare och det medicinindustriella komplexet är mycket nära noll idag. Det här etablissemanget sysslar alldeles för mycket med att lura människor, i akt och mening att tjäna pengar.

Det finns dock psykiatriker som har civilkurage nog att hävda att man inte bara kan bortförklara effekter av ECT som flera olika patienter, oeberoende av varandra, berättar om. Johan Stiernstedt, som också medverkar i programmet, är en sådan psykiatriker. Sådana psykiatriker verkar vi inte ha gott om dock för psykiatrins historia är inte vacker, för att uttrycka det milt.

Nu kan det finnas många människor som anser sig hjälpta, både av ECT och av SSRI och då är ju allt väl, men det finns också människor som anser att de hamnade i helvetet på grund av behandlingar av det här slaget. De ska också tas på allvar och varje människa har rätt att själv ta ställning vilka risker de vill ta för vilka eventuella fördelar. Det är inte läkaren som ska bestämma den saken åt dem. Det är inte läkare och psykiatriker som ska spela tärning om mitt liv och om min framtid, även om de tror att risken för negativt utfall är ganska liten. Det är patienten som själv ska bestämma den saken – och på grund av korrekt information, inte på grundval av läkares eller psykiatrikers personliga tro.

/Kerstin

Länkar:
Uppdrag granskning, svt 1
Fick ECT – mot sin egen vilja, Uppdrag granskning, svt 1
Uppdrag granskning, del 13 av 16, svt-play
Snärjd av vetenskap och beprövad erfarenhet, Ove Carlsson
Pillret : en berättelse om depressioner och doktorer, forskare och Freud, människor och marknader, Ingrid Carlberg
Sjuka pengar – En svensk insider skakar läkemedelsindustrin, Peter Rost
Piller och Profiter, JohnVirapen

Jag frågade, i ett tidigare inlägg, vart alla de där omtalade och duktiga farmaceuterna tog vägen, när apoteken nu säljs ut. I Läkemedelsvärlden hittar vi måhända förklaringen, i varje fall en del av den:

Ett exempel på problem är den it-lösning som erbjuds nya aktörer som en övergångslösning av Apoteket AB. Den kostar 800 000 kronor per år, en omöjlig kostnad för en nystartad liten verksamhet.
- De som vill nyetablera får inte en reell chans på grund av det här it-eländet. Det har avskräckt många, men det finns också många som trots allt kämpar på, säger han.

Länk:

Farmacevtföretagarna satsar vidare på entrprenörerna, Läkemedelsvärlden

Alla som följer med lite i media vet förstås att Obama just nu utsätts för en regelrätt hatkampanj (liknande den som unghögern utsatte Palme för på sin tid, fast värre). Obama ville nämligen införa en obligatorisk sjukvårdsföräkring, i stil med vad de flesta européer har. För detta beskyller den amerikanska högern honom för att vara kommunist/socialist – och det vet ju alla hur Stalin var – en massmördare. (De svenskar som inte vet det ska informeras om den saken nu, för massmord på 30-talet är viktigare att känna till och ta avstånd ifrån än massmord som begås nu, framför allt som de senare mest begås av kapitalistiska system, och att sådana kan begå dylika brott mot mänskligheten är inte vad Forum för Levande Historia har regeringsdirektiv och får statliga pengar för att lära oss.)

Jag behöver inte själv skriva om hur det ser ut i USA, i det här avséendet, istället rekommenderar jag mina besökare att läsa mer om saken på bloggen Utredarna.

Det är vad som beskrivs där som många nyliberaler (och dit räknar jag Alliansregeringen) i Sverige anser vara ett bra sjukvårdssystem. Det viktiga är inte att alla får acceptabel vård till lägsta möjliga samhällskostnad, utan att privata företag kan göra stora profiter på vården.

Kanske är det brist på inspiration, men somligt tål att upprepas. Så här repriserar jag ett inlägg jag gjorde på bloggen 2 januari 2007, om individuell frihet:

Liberal individualism kontra ”socialistisk kollektivism”.
Det är vanligt idag att ställa kollektivism mot individualism och hävda att socialdemokraterna, ja vänstern i allmänhet, är kollektivistisk medan de borgerligare partierna är individualistiska. Med kollektivism avses då en politik som står för gemensamma lösningar på samhällsproblem, som sjukvård, stöd vid arbetslöshet, gemensamt finansierad infrastruktur, skolor, åldringsvård etc. Det socialdemokratiska kollektivistiska samhället, säger nyliberaler och konservativa, har med de allmänna socialförsäkringssystemen, tagit ifrån människor det personliga ansvaret för sina egna liv, med resultatet att människor bara kräver av samhället. Mot det ofria kollektivistiska samhället, där överheten sägs bestämma allt åt oss, ställs nyliberalismens/extremliberalismens individualistiska lösningar. Det liberala samhället lägger sig inte enskildas privatliv. Det påstås istället lägga ansvaret på individerna själva och ge större frihet för var och en att själv bestämma över det egna livet.

Det här är förstås dumheter.

Grundläggande för förståelsen av vilka samhällen som ger största möjliga individuella frihet, är insikten att det inte finns några människor som är helt fria att göra precis som de vill och utan hänsynstagande till andra. Ett sådant mänskligt samhälle har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Alla är vi beroende av många andra människor, somliga mer andra mindre visserligen. Dessutom är vi olika mycket beroende under olika perioder av våra liv. Utan andra människors hjälp och stöd skulle de flesta av oss inte bli gamla, närmare bestämt inte äldre än något eller några dygn. Att tro något annat är lika infantilt som att tro att det finns troll och älvor.

Nu finns det olika sätt att lösa problemet med vårt beroende av andra, om man anser det vara ett problem. Man kan endera göra såsom Reinfeldt och andra konservativliberaler föreslår, låta familjerna klara av stödet, (återupprätta familjen brukar det kallas). Det vill säga se till att det inte finns något allmänt och gemensamt finansierat socialt trygghets- och skyddssystem varvid alla människor blir totalt beroende av släktingar, föräldrar, syskon eller främmande människors personliga välvilja istället. Detta sätt att lösa ”problemet” med vårt beroende av andra var det vanliga fram till medeltiden och det är fortfarande det vanliga i exempelvis Mellersta Östern. Där är det klanen som ställer upp, samtidigt som klanen ställer motkrav, att medlemmarna underordnar sig klanens gemensamma värden, normer och intressen. Det förhåller sig inte så, inte någonstans i världen, att människor är totalt fria och gör precis som de vill. Man får inte mer valfrihet i samhällen som bygger på klansystem (familjen/släkten som styrande enhet). Enskilda individer kan förstås försöka fly ut ur klanen men då hamnar individen garanterat och ganska snabbt under andra gruppers kontroll, inte sällan i kriminella sådana, för ingen människa kan klara sig helt ensam.

Under medeltiden började människorna i Sverige (även i andra länder gissar jag) att sluta sig samman inom skråna, och skapa sig försäkringskassor. De förband sig gemensamt ansvar för varandra inom en yrkeskår. (Det finns fortfarande försäkringskassor kvar och i verksamhet sedan den tiden.) Det fanns då ingen profit inbakad i systemet utan det handlade renodlat om att stödja skråbröder och deras släktingar om dessa råkade illa ut. Man kom alltså på att man kunde försäkra varandra om ett visst mått av trygghet även utanför familjen eller släkten. Detta blev grunden till våra moderna försäkringar, privata såväl som samhälligt, kollektiva sådana.

För att göra en lång histora kort, i och med industrialiseringen slogs familjebanden/klanerna om vi vill, sönder definitivt. Kvar blev bara kärnfamiljerna. Människor tvingades flytta till industriorterna och dessutom blev tillgångarna mycket ojämlikt fördelade varför somliga inte hade något ekonomiskt stöd att få från sina familjer eller släktingar. Då uppstod behovet från många människor, att sluta sig samman i organisationer för att tillförsäkra sig denna trygghet på annat sätt och för att se till att samhället erbjöd tillräcklig trygghet även för dem som inte var stora kapitalägare – de socialistiska rörelserna, fackföreningarna etc. föddes. De började kämpa kollektivt, och kampen handlade förstås om största möjliga frihet för alla i kollektivet ingående individerna. Ett kollektiv är som bekant alltid uppbyggt av individer.

Och här kommer min poäng: De socialistiska rörelserna var och är i grunden mycket mer individualistiska och mycket mer kritiska till det täta beroendet av föräldrar, syskon etc. Friheten blev så mycket större för var och en om ingen behövde underordna sig föräldrar eller släktingars regimer, utan om det fanns ett övergripande, opersonligt försäkringssystem som stod för tryggheten.

Jag menar alltså att den socialdemokratiska regimen gjorde oss alla mycket friare och mycket mindre beroende av godtycke och av enskilda människors, framför allt av släktingars, välvilja än klansystemet, eller vilket annat trygghetssystem som helst. Det är mycket dystrare att behöva underordna sig närståendes krav för att få hjälp än att kunna gå till en opersonlig och väl reglerad institution för att få den hjälp man behöver, en som man har betalat in till under den tid i livet då man inte behövt den. I detta system har man dessutom haft möjligheten att överklaga om man blivit felaktigt behandlad, vilket var tänkt att minska risken för godtycklig behandling.

De socialdemokratiska regeringarna (medan partiet fortfarande förde traditionell socialdemokratisk politik) har också avskaffat släktens möjligheter att sätta press på och ställa krav på barn och andra arvingar, genom att lagstifta om arvsrätt. En fader kan därmed inte tvinga sina barn till det ena eller det andra genom att hota med arvlöshet Även de kollektiva försäkringssystemen bidrar till den frihet det innebär att mamma och pappa, eller andra släktingar, inte kan bestämma över våra livsöden. Sedan har förstås även dessa system sina begränsningar, som kan diskuteras vad gäller detaljerna, men begränsningar är oundvikliga just på grund av att ingen människa är en ö.

Så länge socialdemokraterna hade den fulla sysselsättningen som målsättning (fram till början av 90-talet) och det fanns jobb i överflöd, var de flesta mycket friare än de är idag. Det är kanske svårt för unga människor att förstå att den största friheten för de allra flesta ligger i att kunna lämna en arbetsplats man vantrivs på och veta att man får ett annat jobb (som man kan leva drägligt på) direkt, men så är det och så gott var det i min ungdom. Vi, alla som inte är miljonärer, var mycket friare och hade mycket större valfrihet under det i den borgerliga propagandan så förtalade 70-talet än vi har idag och kommer att få med den nya högerregeringen.

En källa:
Per Anders Forstorp & Brian Palmer, Georg W. Reinfeldt. Konsten att göra en politisk extreme makeover,, 2006 ex. Där Reinfeldts politiska program och politiska retorik granskas.

(Författarna ifråga har fått helt rätt. Undrar om alliansen hade vunnit valet om svenska folket hade läst deras bok?)

När staten, dvs vi, inte längre vill vara med och ta ansvar för oss, vi inte vill vara med och ta ansvar för varandra, då bäddar vi för en mycket större ofrihet alltså.

Under 70-talet, då många, av oss som var unga då, inte förmådde uppskatta vad vi hade (inte heller jag i många fall), framhöll man exempelvis ofta hur fint det var söderut i Europa, där familjerna tog hand om sina gamla själva istället för att skjutsa in dem på en institution. När jag talade med de invandrare som jag då undervisade i svenska, om detta, invandrare som oftast kom från Jugoslavien eller Grekland, så förklarade det nästan med en mun att det svenska systemet var mycket bättre. De äldre ville inte ligga sina barn till last och ville inte bli beroende av dessa. Dessutom, berättade de, var det inte alls så rosenrött som många unga svenskar trodde. Det var inte ovanligt, berättade man för mig, och så var det även i Sverige förr, att de gamla misshandlades av den yngre generationen exempelvis. Ibland är det alltså mycket bättre att få hjälp av icke-släktingar, personer som går hem efter åtta timmars arbetsdag och som därför inte måste orka med en hela dygnet, i bästa fall, fast dessa bästa fall dessvärre inte är så vanliga ens i vårdapparaten, av personal som förstår vad demens är exempelvis.
Bara som ytterligare ett exempel – och gamla blir vi alla om vi får leva, fast man inte tror det när man är under 45.

Förra gången vi hade en borgerlig regering fick vi hem ett kuvert i vilket vi ombads att välja husläkare. Brevet innehöll en folder med foton av samtliga kommunens läkare. Eftersom ingen av dem liknade Pierce Brosnan brydde jag mig inte om att välja.

Idag har jag fått hem ett brev om att jag ska välja vårdcentral, men den här gången har man inga foton av läkarna med i erbjudandet, så eftersom jag fortfarande inte vet om det finns någon läkare på någon vårdcentral som liknar Pierce Brosnan, så avstår jag från att välja även denna gång.

Det finns val som är mer av terror mot oss medborg…, förlåt kunder, än de är väsentliga fria val.

Ovanpå denna dumhet har Mona Sahlin gått ut hårt med de rödgrönas kommande stora valfråga – jämställdheten. Det verkar ju ofarligt och dessutom torde det inte locka många väljare i tider när det finns folk, av båda könen, som kommer att helt sakna både valfrihet och anständig försörjning framöver.

Mer apropå flunsahysterin i media: Hur kan det komma sig att det inte utbryter samma enorma hysteri kring det faktum att vi idag har antibiotikaresistenta stammar av tbc-bakterier – exempelvis? Framför allt ser man dessa i Öststaterna, dels i de baltiska staterna, dels i Ryssland. Om de här varianterna av tbc sprider sig, och det kommer de att göra, så har vi ett allvarligt problem för ”på 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall”, läser jag. Då fanns inget botemedel.
Och vidare:

Enligt Världshälsoorganisationen utgör tuberkulos ett fortsatt stort problem i världen. Sjukdomen är globalt spridd och i världen är idag ungefär en tredjedel av alla människor infekterade med tuberkulos. Dessa människor har latent tuberkulos och av dessa insjuknar ca 8-9 miljoner i sjukdomen varje år.
……
Varje år dör 2-3 miljoner människor av sjukdomen. I Sverige insjuknar drygt 400 personer årligen och av dessa dör mindre än 10 procent av sjukdomen.

Vidare:

På 1930-talet dog mellan 7-8 tusen människor i tbc varje år i Sverige. Det innebar att tbc förorsakade vart tionde dödsfall. Då fanns inget botemedel. Om man tittar på hela Europa vid tiden kring år 1900 så dog så många som en miljon människor årligen i tbc. Under 1800-talet dog det 3-4 miljoner människor i Europa årligen och då var tbc den sjukdom som orsakade flest dödsfall av alla sjukdomar.

Visst, det har skrivits i tidningarna om tbc-fallen i Sverige, men inte har samma hysteri utbrutit kring detta som kring den väntade influensan. Vi kan vara helt säkra på att den här flunsahysterin beror på läkemedelsföretagen som producerar de vacciner som de hoppas ska verka mot densamma. Bara i Sverige kammar de hem 1,3 miljarder kronor på de vacciner som beställts hit och aktiekursena lär ha stigit i de här företagen – inte så förvånande.

Det är nog ingen vågad gissning att bonusarna till direktörerna också stiger och att somliga läkare och professorer tjänar en bra slant på att ställa upp i media och måla upp skräckscenarios kring influensan? Det är så det brukar gå till när läkemedelsindustrin skapar nya massbehov av sina produkter. Inte sällan handlar det om vad som borde kallas rent bondfångeri.

Länkar:
– Antibiotika och antibiotikaresistens, Landstinget
– Tuberkulos
– Tbc härjar i det forna Sovjet, Nyheter 24
– Tbc-fallen ökar. DN
– Vanliga frågor om TBC, Sjukvårdsrådgivningen
– Multiresistent tuberkulos i Sverige kräver ökad vaksamhet, Läkartidningen
– Totalresistent tbc-bakterie upptäckt, svt

Eftersom somliga (av en av kommentarerna att döma) inte förstod vad jag skrev i mitt förra och förrförra inlägg om utrotning av räv så ska jag upprepa slutsatserna, och orsaken till att vi måste se till att skydda räven från utrotning, inte utrota den, som regeringen just gett sin välsignelse till:

I verkliga livet har vi ofta att göra med långa kedjor av orsaksamband. Så här ser det ut vad gäller förekomst av räv:

Ju färre rävar desto fler sork och rådjur. Ju fler sorkar och rådjur, desto fler fästingar. Ju fler fästingar desto fler borrelia- och TBE-smittade människor. Ju fler smittade människor desto mer mänskligt lidande. Ju fler smittade människor desto dyrare sjukvård. Ju fler fästingbitna människor desto fler antibiotikakonsumenter. Ju fler som äter antibiotika desto större risk för antibiotikaresistenta bakteriestammar. Ju fler antibiotikaresistenta bakteriestammar desto fler allvarliga konsekvenser får diverese sjukdomar, desto sjukare människor, och i slutänden desto fler döda i sjukdomar som tidigare gick att bota med antibiotika.

Sammanfattning: Färre rävar = fler sorkar och rådjur = fler fästingar = fler borrelia- och TBE-sjuka människor etc.

Som Barry Commoner sade i boken Cirkeln sluter sig (originalet utgivet 1971): Allting hänger ihop med allting.

Men vad spelar människors i allmänhet hälsa för roll i jämförelse med rika uppkomlingars lycka att få leka prickskyttar på halvtama fasaner!

Våra rundvandringar om området på nätet ger dessutom vid handen att jägarnas organisationer inte vill väcka djurrättsaktivister och deras vrede. Jägarna ska helst gynnas i tysthet, på alla andras bekostnad. Därav förordningens kryptiska formulering kan vi förmoda.

Jag citerar den igen:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Från 1:a juli är det alltså tillåtet att börja utrota de rävvalpar som just lämnat lyan, skjuta dem eller fånga dem i fällor och skjuta dem i dessa. Förordningen kan inte förstås som annat än en beställning från godsherrarna att få utrota räven för att de ostörda av naturen ska kunna ägna sig åt prickskytte på halvtama fasaner.

En annan av de stora vinnarna i sammanhanget, om vi utrotar räven, är det medicinindustriella komplexet, som tjänar storkovan på fästingavskräckande medel för hundar. De kostar mig, med mina tre hundar, omkring 2.000 kr/säsong. Pengar som hundägare kunde använda till roligare saker förr.

Man kan inte låta bli att undra över hur mycket godsherrarna har betalat till moderaternas partikassa för den här nya förordningen? Numer börjar det ju bli vanligt även i Sverige (efter mönster från USA) att de rika köper sig de lagar de önskar sig. Dessa mina misstankar kommer att kvarstå tills vi får en lag om skyldighet att redovisa ekonomiska bidrag till partierna, hur stora de är och varifrån de kommer.

PS: Till er som är under 35 och som tror att det alltid har varit så här: Det har det inte. När jag var barn lekte vi alltid ute på somrarna och sprang i högt gräs, barbenta och i sandaler, utan att få en enda fästing på oss. Jag var 22 år innan jag såg min första fästing. I början av 80-talet kunde jag plocka bort 5-10 fästingar sammanlagt på mina tre/fyra hundar under en hel sommar. Förra vårens första skogspromenad med en av mina hundar ledde till att jag plockade av honom 47 krypande fästingar en timme efter hemkomsten.

Den enes död de andres bröd – och vi vet ju vilka som får stå för döendet och vilka som får brödet.

Lasse Strömberg undrade, i en kommentar till förra inlägget, vad ett ”jaktår” är. Frågan föranledde lite utflykter på nätet, så nu vet jag det. Det är detsamma som ett kalenderår. Ska vi gissa att ordet ”jaktår” valts i förordningen (se citat i början av förra blogginlägget), för att inte dra uppmärksamhet till det faktum att man just beslutat att jägare får börja skjuta/döda räv nu 1:a juli, men bara årsrävar, vilket innebär två till fyra månaders rävvalpar så här års och sedan kan de fortsätta att skjuta räv året om och att regeringen, med den här förordningen, egentligen möjliggjort/lagliggjort total utrotning av räven.

Dessutom har jag nu förstått, att det där ”småviltet” som ska skyddas från räv visserligen skulle kunna vara hare, men nog egentligen handlar om de fasaner och rapphöns som godsherrarna föder upp, fåglar som alltså blir halvtama och som de sedan sätter ut för att skjuta prick på tillsammans med sina kunder, eller i goda vänners lag – en imponerande ”sport” får man ju säga. Det är väl lite genant att tala klartext om detta i förordningen, kan man tänka.

Ordet ”småvilt” förefaller alltså valt för att dölja att det egentligen handlar om skyddande av de ekonomiska eliternas intressen och hobby, fågeljakten på godsen, som hotas av räven. Jag har tidigare inte hört att fågel kallas ”småvilt”. De fina herrarna sitter/står nog sällan på pass i timmar för att få skjuta en hare eller två.

Nu när golf har börjat bli lite av var mans sport, eller i varje fall den välbärgade medelklassens sport, så är det, som de flesta redan vet, jakt på någon herrgård eller i någon slottspark som blivit överklassherrarnas statusmarkör numer ett och på sådana ställen kan de ägna sig åt att skjuta halvtama fasaner, som varken är så krävande eller tålamodsprövande. Det är alltså under jakten på herresätena de får vara ifred för pöbeln idag. Tidigare ägnade de sig åt golfandet i trygg förvissning att de inte skulle träffa på kreti och pleti på golfgreenerna.

Förordningen är väldigt finuerligt skriven eftersom den i praktiken gör total utrotning av räven laglig, utan att detta står skrivet i svensk lag eller förordning. En lag som gör det skulle möjligen kunna strida mot EU:s bestämmelser om skydd för faunan i Europa, men det kan också vara så att även EU struntar i rävarna. Jag har sökt information på nätet om vad EU säger om jakt på rovdjur, men EU är nu inget under av öppenhet så jag har inte lyckats finna något om den här saken på nätet. (Numer vet vi ju aldrig riktigt vilka lagar vi lyder under.)

Läser man lite mer om jakt på rovdjur i Sverige finner man att regeringen bara talar om lämpligt skydd för och bibehållandet av björn, järv, lo och varg, men inte något om att man också bör värna om räven. Detta innebär att det är helt OK för varje godsägare, som så önskar, att utrota räven inom sina domäner.

Lasse Strömberg skriver följande i sin kommentar till förra inlägget om rävjakt:

Själv irriterar jag mig på alla rävfällor man ser överallt i skogarna. Räven har ju inte en chans. Den går in i fällan och börjar äta av åteln, och sedan får den sitta där livrädd till dess jägaren kommer med revolvern, öppnar en lucka i taket på fällan och skjuter rävstackarn med revolver.
Det kan knappast kallas jakt.
I mina trakter är räven numera utrotad, mycket tack vare rävfällorna.
Det borde vara förbjudet med jakt via fällor. Djuren är nämligen chanslösa!

Enkelt som en plätt alltså, att utrota räven, och synnerligen vidrigt. Vad gäller räven kan nu ingen enda människa gnälla om dödande av boskap dock, som många gör vad gäller varg, eller att man inte vill ha rävar i skogen för att man är rädd för dem. De hotar varken boskap, människor eller hundar och är i princip ofarliga för andra husdjur också.

Även lättare att skjuta varg, som vi bara ska ha 200 stycken i landet
Numer är det inte heller så farligt eller besvärligt att skjuta varg. Om varg antas komma att skada tamdjur och inte låter sig skrämmas får de skjutas. Jaha, och vem ska i efterhand, då vargen är skjuten, bevisa vilket som var fallet, skott utan anledning, eller skott i lagenlig ordning? Dessutom har regeringen bestämt att det räcker med 200 vargar i landet.

Alla dessa lagar om hur jakt på rovdjur får bedrivas tycks skrivna för att inte strida mot EU-bestämmelser om bevarande av rovdjursstammar och/eller för att inte framkalla naturvårdsintresserade personers protester, samtidigt som de i praktiken ska ge vem som så önskar rätt att skjuta varg, björn, lo, och räv. Och räven har i praktiken inte något lagskydd alls från 1:a juli i år, även om lagen talar om ”årets rävar” vad gäller jakt hela året.

För överklassens höga nöje skull ska resten av svenskarna på landsbygden, eller i villaområden i städernas utkanter, tvingas leva med mängder av rådjur som förstör deras trädgårdar och odlingar och alla som sätter sin fot utanför en asfaltkant tvingas ta mycket större risker att bli fästingbitna och därmed också större risker att drabbas av borrelia och TBE.

Överklassen tar bit för bit tillbaka makten över allting i Sverige. Deras nöjen får inte begränsas av någon som helst omsorg om andra människors intressen, nöjen, hobbies eller hälsa.

PS:
I mina trakter har rådjursstammen decimerats de senaste åren. En jägare vi talade med häromdagen menade att det var vildsvinen, som ökat enormt i antal de senaste åren, som tog rådjurskiden. Så kan man bita sig i svansen som jägare, för vildsvinen är också en jaktbar djurart som många jägare värnar om.

Det är ju bra om svinen decimerar rådjursstammen men till skillnad från räven som rådjurspredator, som inte gör oss något ont, så är vildsvinen ännu värre marodörer vad gäller odlingar än rådjuren. Där vildsvinen dragit fram är allting förstört. Får man in dem i trädgårdslandet eller i potatislandet en natt kan man möjligen tacka dem för att de harvat upp hela landet, men man har fått betala för tjänsten med förlust av allt man hade i landet. Så jag föredrar definitivt räven som predator, både vad gäller att hålla nere rådjursstammen och smågnagarpopulationerna och därmed att minska antalet av fästingarnas värddjur.

Länkar:
– Rovdjur, Regeringskansliet
– Regler om skyddsjakt, Naturvårdsverket
– Vargstammen får inte växa längre, AB
– Sverige anmäls till EU-kommissionen, Jinges blogg
– Rovdjursmotståndare samarbetar med högerextremist, SR

Läser i Aftonbladet att regeringen har gett tillstånd för jakt på räv i juli men en koll på en sida från Regeringskansliet ger vid handen att:

Till skydd för småviltet återinförs en bestämmelse om att årsunge av rödräv får jagas hela jaktåret. En kontinuerlig och konsekvent predatorkontroll ger en lokal positiv effekt på tillgången på övrigt
småvilt.

Förordningen träder ikraft 1:a juli 2009.

Jaha, och vilket ömmande småvilt talar man om? Sork, råttor och möss? Vilka jägare är intresserade av jakt på dessa smådjur, eller på vilket sätt eller för vem är det positivt med en ökad tillgång på sådana? För att inte tala om hur stor risken är att rävar med ungar blir skjutna innan ungarna klarar sig själva, vilket måste betraktas som djurplågeri.

Man kanske kan gissa att det i själva verket handlar om jägaroro för att räven tar en del rådjurskid också och håller nere rådjursstammen, även om stapelfödan för den är smågnagare. Men både gnagare och rådjur har förökat sig så att de är ett rent gissel. Förr tyckte jag att rådjur var fina och söta. Idag betraktar jag med dem avsmak och som en slags jätteråttor. Dels är de för många, dels för orädda, dels äter de upp grönsaker och blommor i trädgårdarna, dels ställer de till en massa trafikolyckor men framför allt härbärgerar de en massa fästingar och hjälper, liksom smågnagarna, till att föröka upp dessa smittbärande och blodsugande eländen.

Rävens viktiga insatser i naturen, och för oss människor
Vore man inte redan van vid den här regeringens otroliga inkompetens på alla upptänkliga områden skulle man riva sitt hår. Nu suckar man bara och konstaterar att här har vi ännu ett område som regeringen klampar in i som elefanter i en porslingsbutik och utan att förstå vilken skada de åstadkommer.

Det är så här nämligen: När rävskabben kom till landet, för sådär en 25 år sedan, slogs mycket stora delar av rävpopulationen ut av skabben. Inom vissa områden dog så mycket som 90% av rävarna. Stammen har sannolikt inte hämtat sig än då skabben fortfar att slå ut många rävar.

Utslagningen av rävarna ledde till att smågnagare, exempelvis skadedjuret sork, förökades upp ordentligt (och här hjälper EU-s jordbruskregler till dessutom), liksom att rådjurens antal ökade lavinartat. Båda dessa djurarter är värddjur för fästingar, som alltså fått mycket bättre levnadsbetingelser och som ökat lavinartat de senaste 25 åren. Sorken är dessutom bärare av borrelia, sjukdomen som numer många människor drabbas av varje år pga fästingbett, en sjukdom som kan få ödesdigra konsekvenser om den inte botas i tid, med antibiotika, vilket inte alltid blir fallet då den i initialskedet kan vara svår att konstatera för den drabbade. Dessutom sprider fästingar i vissa områden TBE, en allvarlig sjukdom med ibland dödlig utgång. I vissa delar av landet (huvudsakligen norr om Daläälven) sprider sorken dessutom sorkfeber, som inte heller är någon trevlig sjukdom.

Det faktum att läkare (framför allt privatiserade sådana, men även läkare på många kommunala vårdcentraler) numer drar sig för att ta prover utan skriver ut antibiotika, för säkerhets skull, istället för att kontrollera om patienten verkligen har borrelia, kommer dessutom att innebära ökad risk för att det uppstår antibiotikaresistenta borreliastammar så småningom, inte bara ökad risk utan vi kommer garanterat att få sådana så småningom, frågan är bara hur lång tid det tar. Idag har vi uppskattningsvis 5-10.000 fall av borrelia på människa varje år och dessutom ett stort antal fall bland våra husdjur.

När nu rävpopulationen alltså borde vara på väg att återhämta sig och vi borde vara tacksamma för det då den gör en viktig insats i naturen, inte minst för oss människor, eftersom smågnagare utgör en stor del, troligen den största, av deras föda, då bestämmer sig regeringen för att den ska få skjutas året runt, att antalet rävar ska hållas nere alltså.

Men som sagt, man blir inte längre förvånad, för maken till inkompetent regering har jag aldrig skådat förr, så ofantligt oförutseende, och jag har ju sett ett antal sådana. Den förra borgerliga regeringen var inte dålig heller – på att vara inkompetent, men den här tar priset då nästan allt den tar sig för är rent vanvett.

Länkar:
– Regeringen skapar ökat utrymme för jakt och viltvård, Regeringskansliet
– Flyttfåglar som spridare av Borreliasmitta, Umeå Univ. Pressmeddelande
– Se upp för vampyren!, Icakuriren
– Antal TBE-fall fortsätter att öka
– Borrelia den vanligaste leddjursöverförda sjukdomen i Sverige – ca. 10.000 drabbas varje år, Medical Link 3W AB
– Sjukdomsinformation om sorkfeber, Smittskyddsinstitutet