”Praktikertjänst AB driver 20 vårdcentraler i Stockholm, de flesta i nordöstra delen av länet.
– Vi vill driva verksamheten så att varje läkare och tandläkare agerar som en egen entreprenör, säger finansdirektören Christer Lindgren”, läser jag i DN. Bland annat ska läkarna tjäna på att inte ta så många prover.

Färre prover!!! Vad kommer det att resultera i? Jo i att man sätter in antibiotika direkt istället för att kontrollera om det behövs, eller vilken sort man ska sätta in, vilket läkaren tjänar på. Därmed kommer man att öka förekomsten av antibiotikaresistenta bakterier.

Men även somliga icke-privata vårdcentraler, vad det verkar, sparar in på antalet lab.prover. När jag för några år sedan trodde att jag hade drabbats av borrelia pga fästingbett, men inte var säker, ville läkaren inte ta prov, trots att jag föreslog det, utan skrev bara ut antibiotika direkt, för ”det var enklare så”.

Synnerligen smarta de är, de där sjukvårdspolitikerna som beslutar om sjuvården, i synnerhet de i Stockholms län. Ibland tror jag att Sverige har förvandlats till rena dårhuset.

Länk:
– ”Färre prover kan höja lön till läkare, DN).

Hörde på radion att man föreslagit att det ska vara anmälningsplikt för ”den nya influensan” och att man ska gå till doktorn om man tror att man har drabbats. Det borde rimligen vara ett bra sätt att sprida influensan.

Vore ju bra dessutom om de ansvariga på smittskyddsinstitutet talade om hur symtomen på ”den nya influensan” ser ut och hur den skiljer sig från en häftig förkylning, så att man i alla fall kan få en aning om när man ska misstänka att man har drabbats och enligt lag är skyldig att gå till doktorn för att smitta ner fler.

Undrar förresten hur många störtförkylda som kommer att sitta i väntrummen på vårdcentralerna i höst och smitta ner andra. Jag tror att jag spår en förkylningshöst utan like. Huruvida vi får en influensaepidemi vågar jag däremot inte ha någon åsikt om.

Så ska då rövarregeringen sälja ut merparten av apoteken. ”Avreglering” kallar man det.

Det här, liksom all annan privatisering, är inte avreglering, det är stöld av gemensam egendom. Alliansen rånar oss, och dessvärre gjorde Göran Perssons regering sammalunda.

Har svenska folket verkligen sagt ja till de här rånen? Jag vill hävda att vi inte har gjort det.

Socialstyrelsen har förstås helt rätt. De gamla, och framför allt de som bor på olika former av äldreboenden, drogas ner i alltför hög grad, även om det skiljer sig en del mellan olika äldreboenden, är värre på somliga och bättre på andra.

Med anledning av detta intervjuades jag igår i Radio Sjuhärad eftersom jag kämpat mot onödig nerdrogning av gamla i 8 år nu. Inslagen i radion är förstås kraftigt nerkortade i förhållande till allt som sades vid intervjutillfället, så lite av det som inte kom med, vill jag meddela, och utveckla mer här istället.

Vissa väsentligheter kom förstås fram i intervjun, som att de gamla blir sämre av sina sömnmedel, lugnande, antidepressiva och antipsykotiska medel. Men däremot försvann den delen av intervjun där jag berättar att då jag äntligen lyckades få läkaren att sätta ut mammas lugnande medel samt sömnmedlen, så blev hon förbluffande mycket bättre, mycket bättre än jag hade ens hoppats på. Efter bara någon vecka utan de här preparaten kunde hon gå igen utan att ramla, sväljproblemen upphörde, beröringssmärtan försvann, hon började se ordentligt igen, henns tal förbättrades, hon slutade skaka och hon kunde börja gå på toaletten själv ex. Alla dessa betéenden påverkades alltså av preparaten man stoppade i mamma, till det sämre. De oförmågor som hon drabbades av var alltså biverkningar av de preparat man stoppade i henne. Alzheimers blir nämligen aldrig bättre. Sjukdomen går bara i en riktning – utför, så förbättringarna kan bara förstås som effekt av att de här preparaten sattes ut.

Men man fick i radiosändningarna med mitt budskap att alla som arbetar inom äldrevården bör få och ha bättre kunskaper. Det gäller alla från biträden över sköterskor och upp till läkarna.

Personalen behöver dels känna till vilka biverkningar de olika medicinerna kan ge, och klara av att utvärdera hur insatta mediciner verkar på patienterna, lära sig känna igen biverkningarna alltså. Det klarar man uppenbarligen inte på många äldreboenden.
Det är ju tyvärr så att olika individer reagerar olika på preparaten ifråga. Somliga drabbas av nästan alla tänkbara biverkningar, andra av färre sådana. Men alla äldre tål sådana här medel sämre än människor i sina bästa år eftersom deras matsmältning inte längre fungerar lika effektivt.

Personalen behöver också lära sig hur man exakt och korrekt iakttar och beskriver betéenden och betéendeförändringar och hur man undviker att lägga in egna värderingar i de beskrivningar man ger.
Min mamma påstods ex,. ”springa omkring hela dagarna”. Det gjorde hon definitivt inte. Hon började hasa pga av den Risperdal hon fick ganska tidigt och det blev en permanent nervskada. Hon kunde möjligen sägas ”hasa omkring” hela dagarna. Begreppet ”springa omkring” talar egentligen mer om hur personalen upplevde hennes betéende, nämligen att det var irriterande för dem. Så säger man normalt om ex. barn som rör sig irriterande och är lite jobbiga. Hon ”slogs” sade man. Det såg jag aldrig och jag tvivlar på att det var rätt beskrivning. Jag såg henne nämligen irriterat fösa bort personalens armar när de skulle behandla henne på något sätt, och säga ”nej, rör mig inte, nej jag vill inte”, så jag misstänker att det var detta som beskrevs som att ”hon slogs”.
Den som man kan beskriva betéenden korrekt, och iaktta sådana korrekt och skilja sina egna värderingar från vad som försiggår, känner lättare igen biverkningar som drabbar de gamla, biverkningar som inte sällan gör dem mer svårskötta och besvärliga att vårda än de skulle vara odrogade.

Personalen skulle vidare behöva lära sig vad demens innebär, och hur man ska behandla en dement människa för att behandlingen ska gå så smidigt som möjligt. Det går exempelvis inte, som jag såg exempel på, att lära en dement människa bättre bordsskick. Den blir inte hövligare vid bordet, eller gör inte färre misstag där, för att man tjatar på den som om den vore ett småskolbarn. Den demente har kunnat det här, men nu vill det sig inte längre och den förmår inte lära sig längre, i synnerhet förmår den inte göra det om den hela tiden känner att personal eller andra kritiserar den.

Den demente är fortfarande en människa. Den förlorar successivt sin intellektuella förmåga och förmår i allt lägre grad förstå och analysera vad som händer. Blir den rädd för sprutan så går det inte längre att förklara att ”det där gör inte ont”. Då är det distraktioner som gäller, precis som med små barn (som dock i många fall just kan förstå vad man säger till dem och lära sig).

Den demente blir till slut en ren och mycket utpräglad känslovarelse. Talet kanske försvinner, förmågan att förstå, att lära nytt och komma ihåg försvinner, men känslorna fungerar fortfarande och blir alltmer dominerande i livet därför är det viktigt att personal lär sig förstå de dementa, och varför och hur de reagerar som de gör. De upplever nämligen också omvärlden, intensivt (om de inte drogas ner till zoombies, total känslodöd), och kan de inte förstå omvärlden blir denna lätt skrämmande om de inte behandlas med förståelse, lugn, vänlighet, respekt och omtanke.

Vi kan alla drabbas en dag, även om vi inte tror det när vi är unga. Jag vill slippa uppleva det min mamma tvingades genomleva. Det vill alla människor som är vid sina sunda vätskor.

Länk:
– Kerstin Berminge i Radio Sjuhärad
– Krafttag mot felmedicinering av äldre, AB
– Äldre blir ofta sjuka av sina mediciner, DN
– ”Felmedicinering ger inget värdigt åldrande”, DN
– ”Felmedicinering lika illa som annan vanvård”, DN
– Myndigheter skärper råd för läkemedel till dementa, DN
– Tusentals patienter skadas av felbehandling varje år, DN
– Antipsykosmedicin farlig för dementa”, DN

Nu är det igång igen: Vi måste jobba längre för att ha råd med pensionärer, hävdas det senast idag på radion (i samma andetag som man talar om för oss att vi får våra pensioner sänkta med 500 kronor/månad nästa år). Om det inte vore så vanvettigt allting skulle man skratta sig fördärvad över dylika påståenden. Vem tror politiker och ekonomer att de lurar med detta dårsnack?

Visst, många av oss är friskare långt upp i åldrarna idag och en del av oss vill gärna fortsätta arbeta längre, om det nu funnes någon som ville anställa oss eller om vi kunde tillverka något som någon ville köpa.
Andra är utslitna vid 55, eller är så sjuka redan då att de inte orkar eller klarar av att jobba längre. Själv blev jag i praktiken bortrationaliserad redan för 10 år sedan (inte till 100% men bra nära) och vem hade lust att anställda en arbetslös 55-årig kvinnlig vetenskapsteoretiker? Nästan ingen. Alltså har jag varit nästan förtidspensionär i nära 10 år – utan pension vill säga.

Men vad säger man egentligen när man hävdar att ”vi måste jobba längre”, jo att nu tänker politikerna döma en massa människor till fattigdom. De som blir arbetslösa i fyrtiofem till femtioårsåldern och inte får nya arbeten ska tvingas sälja allt de äger och har och leva på socialbidrag tills de får sin fattigpension, vid sådär en 70-75 års ålder, om de lever fortfarande då. Säg detta i klartext, eftersom det är detta det handlar om, istället för att låtsas att verkligheten är en annan än den är.

Pensionärer gör massor av samhällsnyttigt arbete
Dessutom är det en vanföreställning att pensionärer bara lever sötebrödsdagar eller lever loppan i årtionden. De allra flesta göra massor av samhällsnyttiga insatser, utan speciellt hög lön för det och utan att det räknas som arbetsinsatser.
Alla mina bekanta som avgått med pension är fullt upptagna med att serva sina barn, ta hand om sina barnbarn, hämta dem från dagis, passa dem på kvällar när mamma och/eller båda jobbar, sitta hos sjuka sådana när föräldrarna jobbar och när de inte har barnbarn att ta hand om eller hjälpa till med längre så börjar det bli dags för ett stort antal av dem att vårda sjuka anhöriga i hemmet.
Utan pensionärer skulle samhället tvingas ställa upp med mycket mer samhällsservice, dels till unga föräldrar, barnen, för att dessa ska orka eller kunna arbeta dels till vård av de gamla. Det skulle kosta samhället stora pengar att ta hand om alla dem som vårdas hemma av sin make/maka, de som drabbats av stroke, Alzheimers eller av någon annan allvarligt handikappande sjukdom. Så man kunde kanske börja med att slopa vanföreställningen att pensionärerna inte gör några samhällsnyttiga insatser till en början. Men sedan kommer de allvarliga frågeställningarna.

Vad ska alla överflödiga göra? Ta livet av sig, med läkarhjälp?
Företagen kommer att rationalisera allt mer, behöva allt färre för att producera. Offentlig sektor kommer att bantas, inte minst nu med den chockterapi vi just står inför. Vart ska man sedan göra av alla dem som inte behövs i samhället längre, för att man skulle skära ner på allas arbetstid och låta alla delta i samhället kommer förstås inte på tal. Sådant liknar solidaritet och nu är det en gång så i vår sköna nya värld att det inte är samhället som är till för människorna längre utan människorna som är till för kapitalisterna, att suga ut och att nyttja så länge det passar dem. Ska de överflödiga erbjudas frivilligt självmord rätt och slätt?

I själva verket är företagen så effektiva idag att de producerar mycket mer per anställd än de gjorde för bara 30-40 år sedan, och om denna produktion fördelades rättvisare skulle de flesta kunna arbeta mindre och pensionerna inte vara något problem. Den generation som går i pension nu har dels försörjt sina gamla föräldrar dels försörjt de sjuka och dessutom bekostat barnens omvårdnad och skolgång, trots att den producerade avsevärt mindre/person (på grund av den lägre mekaniseringsgraden i industrin), det är bara ynkedom när man nu hävdar att de yngre inte kommer att orka med att ta hand de sjuka och om pensionärerna! Det handlar inte alls om att de inte kan göra det. Det handlar om något annat – nämligen om att omfördelningen av samhällets resurser från de sämre ställda till de allra rikaste, ska fortsätta.

Det handlar kort sagt om slopandet av all solidaritet och all medmänsklighet, det handlar om stöld av försörjningsmöjligheter för massor av människor – det handlar om de rika eliternas megalomana psykopati!

Tillägg 9/2 2009
Länk:
– Motion till riksdagen 2008/09:So422 (om frivillig dödshjälp), Eva Flyborg (fp)

Det kan ju vara av intresse att notera att tendensen att införa tvångsmässiga och/eller frivilliga befolkningsbegränsningsåtgäder riktade mot människor som anses olönsamma, tycks sammanfalla med ekonomisk liberalism och framför allt med problem som uppkommer på grund av denna ekonomi. Så accepterades exempelvis inte sterilisering av mindervärdiga av riksdagen förrän 30-talskrisen inträffade (första lagen kom 1934-35, dessvärre under socialdemokratisk regering, dock var alla partier, med undantag för en del kommunister, överens om att åtgärder mot degenerationen måste vidtagas).

Länk:
– Rashygien i Sverige, VoF
– Tvångssterilisering, Wikipedia

Historien om hur Gösta Krantz dog borde läsas av varenda människa i landet. Varenda en av oss kommer nämligen att bli gammal en dag, och innan de yngre kommer dit har deras föräldrar kommit dit och kommer att plågas ihjäl, på ena eller andra sättet.
Jag har sett den usla svenska äldrevården, så det här är inget undantag. Nu är det snart dags att vi börjar säga ifrån ordentligt. Så här får det bara inte gå till. Varken kändisar eller okändisar ska behandlas på det här sättet på äldre dar.

Leif Sohlman, som skriver om Gösta Krantz, skriver också att hans egen far, den kände Allan Schulman, utsattes för vanvård under sin sista tid.

Men vad gör våra politiker, jo föreslår en lagstiftning som ska göra det omöjligt för anhöriga att lägga sig i vården av deras äldre nära och kära. Fast med ”frivillig” dödshjälp, som föreslogs för lite sen, så kan man ju klara det här smidigare. Bara att behandla de gamla så illa att de till slut själva begär att få bli avlivade. Det kommer att bli så frivilligt så.

Länkar:
– Gösta Krantz torterades till döds, Leif Sohlman, AB
– ”Tänk efter en gång till” Varför ska läkare administrera dödandet?, Johan Frostegård, DN Debatt
– Apropå lagförslag om tvångsåtgärder inom äldrevården,Motvallsbloggen 01/12 01:40
– Mer om äldrevård och “medicineringen” (eg. nerdrogningen), Motvallsbloggen 12/9 2008″
– Naivt om 40-talisterna och äldrevården, Motvallsbloggen, 29/4 2008
– Tvång inom demensvården – 1800-talets mentalsjukhus tillbaka? Motvallsbloggen, 19/12 2006

Samtidigt som man börjar tala om att tillåta dödshjälp med/på den äldres/sjukes tillstånd/begäran, lägger man fram förslag om tvångsåtgärder i äldrevården. Det är inte utan att man börjar misstänka en samband:
”- Nu skrämmer vi slaget på dem som är lite äldre och ger dem möjligheter att få hjälp till självmord – och snip, snap snut, så kan vi trolla bort, eller i varje fall minska ner ”köttberget” avsevärt.”

I ett samhälle där människorna är till för att berika de rikaste, där inte samhället är till för människorna, har man ju ingen användning av åldringar eller av folk som inte kan bidra till att de rikaste blir ännu rikare.

De föreslagna tvångsåtgärderna ska öka rättstryggheten hos de dementa, sägs det. Vadå? Blir fastbindning eller tvångsmedicinering (sådan som de gamla blir yra i huvudena av och faller och bryter lårbenshalsen av eller blir mer förvirrade av) trevligare för att det blir lagligt? Att hävda detta är som att säga att nu inför vi agan i skolan igen, då kommer barnen att känna sig mycket rättssäkrare, för då kommer ingen lärare att kunna slå dem olagligt.

Dessutom ska man omöjliggöra den hjälp jag lyckades ge min dementa mamma, med mycket möda och i en fruktansvärt påfrestande kamp för henne. Barn ska nämligen inte få lägga sig i hur deras gamla föräldrar sköts. Istället ska en god man bevaka de gamlas intressen, enligt det lagförslag som föreligger nu.

Varför kommer jag att tänka på de där rumänska barnen på de rumänska barnhemmen, som satt uppradade på bänkar och vaggade fram och tillbaka med kropparna, när jag läser det här förslaget? Tala om tvångssamhällen, tala om ofrihet, om övergrepp, tala om inhumanism, tala om odemokrati! Detta är något av det vidrigaste jag hört de senaste åren. Det är att slå mot de svagaste, det är att vidta åtgärder så att man kan skära ner ännu mer på personalen på äldreboendena – det blir högre profiter för de multinationella privata ”vårdgivarna”, Carema Care m.fl. på det sättet. Det är att börja betrakta gamla och dementa människor som djur, som Untermenschen.

Steget över till nazismens syn på mentalt störda eller inkapaciterade människor är därmed i praktiken redan taget.

Är det någon gång som vi, de omtalat så ”oregerliga och självständiga 40-talisterna” ska vara verkligt besvärliga så är det NU. När vi blivit 20 år äldre är det för sent.

Länkar:
– Regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssnukdom, regeringens hemsida
– Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga, AB
– “Lagförslaget som ska göra tvångsåtgärder lagliga”, Alliansupproret
– Vem tar hand om alla gamla år 2030?, AB
– Glömda på toaletten, AB
– Vågar du bli gammal?, AB
– Benke – fånge i äldrevården,AB

Tillägg:
Vågar du bli gammal, frågar journalisten Monica Gunne, som arbetat med serien om äldrevården i Aftonbladet, och besvarar frågan med ”ja”. Hennes söner kommer att fixa det för henne, tror hon.
– Nej, säger jag. Jag försökte fixa det för min mamma och det var ett lite helvete. Jag vill aldrig förorsaka min dotter ett sådant för min skull. Jag vet hur det ser ut i äldrevården och där vill jag inte hamna, inte ens om det blir en god man som får ta ansvaret (dvs, ingen som tar ansvaret för att jag behandlas anständigt) och min dotter inte får ta det. Kan tänka mig det som ett ännu värre helvete. Jag kommer tacksamt att ta emot den nazilösning som också diskuteras just nu, dvs. hjälp till självmord.

Liberalismen som förstadium till fascism/nazism – som sagt.

Jag har inte ord för att beskriva det jag känner när jag läser om det här lagförslaget. Bara att lägga fram det tyder på ett rent nazistiskt/fascistiskt sinnelag. Skäms utredare, skäms och sjufalt skäms!

”GAMLA Miljöpartiet och Socialdemokraterna presenterar idag gemensamma förslag på åtgärder som de menar skulle förbättra vården av äldre”, läser jag i Läkemedelsvärlden:



De två partierna kräver att regeringen utreder möjligheten till en lex Gulli, det vill säga att personal inom vården enligt lag ska vara skyldig att anmäla läkemedelsvanvård till Socialstyrelsen. Upprinnelsen är förstås SVT-programmet Uppdrag granskning som berättade om Gulli Johansson som under många år felbehandlades och fick demensliknande symtom.

Detta förslag är nog mest ett slag i luften eftersom personal sällan torde förstå vad det handlar om i fall som Gullis. Däremot är delar av de övriga förslagen förnuftiga, som obligatoriska läkemedelsgenomgångar men framför allt förslaget om kompetensutveckling av äldreomsorgens personal och utbildning i geriarik på läkarutbildningen. Framför allt det senare är mycket viktigt, eftersom det i slutänden är läkare som skriver ut medicinerna till de äldre, även om dessa inte sällan gör det på personalens begäran, som när denna anser en patient vara besvärlig, eller bara inte tillräckligt zombieartad.

Men den allra viktigaste lagen tycks man ha glömt att föreslå, nämligen en lag (den som omfattar alla som arbetar i den offentliga sektorn,) som säger att alla som arbetar hos privata anordnare, som utför skattefinansierade uppgifter, ska ha rätt att anmäla felaktigt agerande utan att överordnade får efterforska källan. Den här personalen ska inte heller kunna avskedas för att de berättar offentligt om missförhållanden på arbetsplatserna, vare sig det handlar om undervisning, vård eller om andra uppgifter som stat eller kommun lagt ut på privata anordnare:

Vi skattebelare har helt enkelt rätt att få information om våra skattepengar inte används korrekt och i enlighet med direktiv och/eller kontrakt. Privata anordnare ska inte kunna gömma sig bakom någon slags ”rätt till företagshemlighet” eller krav om ”lojalitet” gentemot arbetsgivaren. Den personal som finansieras av oss skattebetalare, även om det är via privata anordnare, ska i första hand vara lojal mot oss som betalar, inte mot dem som i första hand vill göra profiter på våra skattepengar.

Dessutom ska givetvis offenlighetsprincipen gälla för skattefinansierade verksamheter av det här slaget.

Det får helt enkelt inte vara en företagshemlighet hur man behandlar våra gamla, eller hur det går till i skolor och på andra sådana skattefinansierade områden som blivit utlagda på privata anordnare.

Det är en ren skandal att vi inte fått en sådan lagstiftning för länge sedan.

Länk:
– Kravlista för bättre äldrevård, Läkemedelsvärlden

Bloggar om ämnet:
-Vinstjakt i privatiserad skola och vård, Ekonomikommentarer
– Attendo Care, Täby och Jonas Morian, Ett Hjärta Rött
– Kortsiktigt tänkande – på alla fronter, Ett Hjärta Rött
– Snabbt, ogenomtänkt och med ödesdigra konsekvenser, Ett Hjärta Rött

DN fortsätter sin artikelserie om vård och nerdrogningen av dementa. Det är mycket bra. Det behövs rejäla uppröjningar på området och ordentligt mycket mer utbildning av vårdpersonal, inklusive av läkarna, som har ansvar för äldreboenden. Mina erfarenheter säger mig nämligen:

1:att många gamla får för mycket antidepressiva (SSRI) och antipsykotiska medel (Risperdal ex, som är mot schizofreni eg.) Inga av dessa preparat är ordentligt utprovade på äldre även om det börjar komma sådana test idag, med resultatet att de ofta inte har någon verkan alls och/eller är förödande för en hel del gamla människor.(Se citat nedan.)

2: att vårdpersonal på äldreboenden inte kan utvärdera de insatta medicinernas effekter och inte förstår vad biverkningar är, inte känner igen sådana när de ser dem.

3: att läkare ofta är okunniga alternativt mutade av läkemedelsbolagen. Dessutom ser de patienterna på äldreboendena så sällan att de egentligen inte kan ha någon egen uppfattning om dem utan måste lita på vad vårdpersonalen säger, personal som ofta inte kan ge en förnuftig bild av hur den gamla faktiskt beter sig eller mår.

Så här skrev jag i min dagbok på nätet om mamma, om när jag började läsa journalen om henne:

Det som slår en när man tar itu med dessa journaler är hur anteckningarna är gjorda. Det enda som noteras är negativa ting. Den dagen har mamma varit arg, den dagen har hon vägrat att bli duschad, den dagen har hon varit nedslagen och ledsen, den dagen har hon slagits. Däremot inte en enda anteckning om när hon varit glad och uppåt, skrattat och skojat.

Inte konstigt att den läkare som ev. läser journalen och skriver ut mediciner får konstiga uppfattningar om de patienter de ordinerar läkemedel…..

Talar man med personalen om mamma kan de dock berätta hur otroligt glad och uppåt mamma blir när det kommer någon och sjunger för de gamla. Då sjunger hon med, då dansar hon (ja hon kunde fortfarande dansa för några veckor sedan, hur det är idag vet jag inte) och blir strålande glad. Pratar och skojar de med henne hänger hon med och skrattar och blir glad även om hennes svar kan vara inadekvata. Inte ett ord om detta i journalen dock. Den som bara läser journalen ser förstås framför sig en konstant nedstämd och orolig patient som dessutom är omöjlig att behandla.

Denna journal ger alltså en helt felaktig bild av hur mamma var innan man började medicinera henne

Sedan reagerar jag också på ordvalet i journalen då det är alldeles för inexakt, vilket inte gör journalen bättre som instrument för insättande av medicin, eller utvärdering av sådan. Jag kan exempelvis läsa om hur mamma är orolig och ”springer omkring”. Nu springer mamma definitivt inte. Det har hon inte kunnat göra sedan man satte in Risperdal på henne för flera år sedan. Hon ”hasar” omkring (hasande=biverkan/nervskadda av Risperdal), möjligen kunde man skriva att hon ”går” omkring.
Ordet ”springer” här avslöjar mer om den journalförande personens attityd i det här fallet än det säger något om mamma. Det ordet används nämligen ofta just för att uttrycka irritation över att någon rör på sig på ett irriterande eller stressande sätt. Ungar ”springer omkring” och skriker, det är ett ”väldigt spring” i dörrar etc.

Dessutom skrivs det att mamma ”slåss”. Det tror jag inte riktigt på även om jag inte vet. Jag tror istället att hon föser undan händer och folk när de vill göra något med henne (vilket jag sett ibland), kanske riktigt ilsket ibland, men ordet ”slåss” ger intryck av rena och oprovocerade attacker. Beter sig mamma verkligen så??

Jag kan alltså inte förstå hur mamma beter sig bara genom att läsa den här journalen, i synnerhet som jag aldrig sett de beskrivna beteendena när jag varit där. Men om jag frågar och formulerar om frågorna lite, brukar det krypa fram att det inte var riktigt så farligt som det kan verka om man läser journalen okritiskt och utan semantisk medvetenhet.

Hur patientens livskvalitet försämras, eller förbättras, kan inte utläsas ur journalen. De negativa verkningarna av medicinerna, den ökande förvirringen, det försämrade talet, de konstiga munrörelserna, att mamma känner igen folk sämre, hasar sämre, att mamma inte är lika glad längre, att hon är mer avskärmad, det finner man inga anteckningar om i journalen. Nej visst, det stör nu inte personalen. Sitter hon stilla på sin stol, låter hon sig snällt behandlas, då finns inget att notera. Vad som antecknas i journalen är således enbart det som personalen anser vara jobbigt.

Slutsatsen blir att patienterna på mammas boende i slutänden medicineras mer för personalens än för patienternas/de boendes egen skull.

4: att forskningen om de här preparaten ibland är ohederlig och läkemedelsbolagen talar sällan om hela sanningen. De publicerar inte egna forskningsresultat som varit negativa för dem, alltså inte visat resultat, eller visat faror med preparaten.

REDAN 2003 OCH 2004 SLOG Läkemedelsverket i Sverige larm om att de antipsykotiska läkemedlen ökar risken för gamla dementa att dö eller drabbas av stroke.
Trots det ökar försäljningen av läkemedlen i Sverige. Vanligast är Risperdal. Zyprexa klättrar snabbast på topplistan. Läkemedelsverket har inte godkänt Zyprexa mot demensproblem. Risken för till exempel stroke och död är för stor.
Kanadensiska forskaren Paula Rochon visade i våras att äldre som får medicinerna löper tre till fyra gånger högre risk att dö eller skadas. De vanligaste skadorna är höftfrakturer, benbrott och stroke. (DN, länk nedan)

Vidare visar det sig att:

I EN BRITTISK STUDIE UNDERSÖKTE forskaren Clive Ballard vad som händer med patienten om medicinen tas bort. Patienterna blev inte sämre, vilket tyder på att de inte behöver medicinen.

– Efter tre månader såg vi bara biverkningar och ökad risk för död, stroke och försämrade kognitiva förmågor. Språket försämras särskilt. Det är direkt olämpligt att använda dem längre, säger Clive Ballard, som är professor vid King’s College i London. (DN, länk nedan)

Undantag finns förstås bland läkarna, men dem behöver man inte tala om. De utgör inget problem. Det är alla dessa läkare, och de är många hävdar jag, som förskriver sådana här preparat till dementa och äldre på lösa grunder, utan att förstå vad de gör och utan att sedan utvärdera hur preparaten verkar, som är problemet.

Om läkares kunskaper på området skriver professor Yngve Gustavsson i en chat på DN:

Yngve Gustavson: Din fråga kräver ett långt svar. Vi måste fundera över hur vårt samhälle värderar gamla människor och dementa människor. En god vård kräver en god vårdmiljö med välutbildad personal och resurser för utredning och behandling av komplikationer. Vår egen forskning här visar att en förbättrad kvalitet i vården av demenssjuka människor faktiskt kan leda till minskade kostnader för sjukvården.
sina: vid flera tillfälle har jag skickat pat till Ger enheter i Stockholm och GBG med oro varefter de fick Risperdal insatt och då tar jag för givet att denna mediciner är ok enligt de lärda. vad saknas i utbildning av läkare i detta avseende?
Yngve Gustavson: Tyvärr är läkarutbildningen både på grundutbildning och specialistutbildning bristfällig när det gäller läkemedelsbehandling till äldre. I dagens DN kan du ju också läsa att läkemedelsbolagen har manipulerat det vetenskapliga underlaget för att använda Risperdal till demenssjuka människor. (min kursivering, / DN, länk nedan).

Att god behandling skulle både förenkla och förbilliga vården av dementa kunde jag konstatera många gånger under den tiden äldrevården hade mamma i sina klor. När jag lyckades tvinga läkare och personal (och det var en kamp som nästan gav mig hjärnblödning) att sätta ut de droger som mamma fick och som hennes demens verkade skena av, blev hon så mycket bättre att hon måste ha varit mer lättskött flera år på grund av detta. Demens kan bara gå åt ett håll, den demente blir alltid sämre med tiden. När min mamma blev dramatiskt mycket bättre så fort hon blev drogfri så kan man vara helt säker på att det berodde på att medicinerna togs bort.

Länkar:
– Det gick lika bra med sockerpiller, DN
– Sveriges värsta medicinskandal, DN
– Forskare förvrängde sina resultat, DN
– Biverkningarna slår ut effekten,DN
– Chat med Ynge Gustavson. prof. geriatrik, DN
– MAMMA OCH ÄLDREVÅRDEN, Kerstin Berminge

Och så skriver DN om misshandeln av våra gamla och sköraste, och eftersom det ämnet ligger mig varmt om hjärtat och dessutom är mycket mer angeläget än många inser, så blir det förstås en bloggpost även idag.
Följande läser jag i alltså i DN:

Omkring 45.000 äldre dementa i Sverige får läkemedel mot psykos för att bli lugna, visar en granskning som DN gjort. Flera av medicinerna är i första hand tänkta för schizofrena och kan döda eller skada de gamla.
– DET ÄR SKANDAL att det är så här. De gamla är för sköra för de antipsykotiska läkemedlen. Man blir förtvivlad, säger Yngve Gustafson, som är professor och överläkare i geriatrik vid Umeå universitet.

Först en stor eloge till professor Yngve Gustafson som är ett av få ljus i mörkret på området.

De gamla drogas ner för att det finns för lite personal på äldreboendena sägs det vidare i artikeln. Det är nog riktigt att det är så på vissa ställen, men jag vill bestämt hävda att det snarare handlar om dåligt utbildad och okunnig personal, om korrumperade läkare och vanvettigt okunniga eller cyniska politiker som går i säng med läkemedelsbolagen som är totalt samvetslösa och gör vad som helst för sina profiter.

Det är helt enkelt inte så att man tjänar pengar på att droga de gamla med dessa antipsykotiska medel, som ansvariga i bästa fall tror, när man sparar genom att ha har dåligt utbildad (och därmed billigare) eller för få anställda inom äldrevården, som idag är i stort sett synonym med vård av dementa äldre (andra äldre får väl knappast någon vård numer).

För det första tål dessa de äldsta de här lugnande preparaten sämre än människor i sina bästa år, pga deras åldersförändrade och annorlunda metabolsystem. För det andra skapar de här preparaten sjukare gamla som därmed kostar mycket mer än de skulle behöva kosta. Inte minst kostar alla onödiga lårbensbrott samhället ganska mycket pengar, för att inte tala om de lidanden sådana förorsakar de gamla – som dessutom ofta dör på grund av lårbensbrotten. För det tredje har samhället stora onödiga kostnader för de här medlen.

Som min gamla mamma svarade på min fråga om hur hon mådde, när hon som fortfarande tämligen lätt dement kom in på ett äldreboende och man omedelbart började droga ner henne och då hon snart inte kunde gå utan stöd: ”Jag känner mig stupfull”.

Det vill säga: Först drogar man ner de gamla så att de bl.a. drabbas av så svår yrsel att de inte kan gå utan att ramla, ibland drabbas av biverkningen ”dimsyn” som gör att de inte heller ser var de går. Så ramlar de och bryter lårbenhalsen, åker in för en dyr operation, kommer tillbaka till äldreboendet och måste då drogas ner ännu mer för att de inte ska börja försöka gå innan lårbenet läkt. Därmed blir de liggande, så nerdrogade att hela kroppen malfungerar, får lunginflammation, som många gamla får när de blir liggande, och dör inom några veckor. Det var precis vad som hände min mamma – till slut, trots att jag kämpade mot äldrevården så länge jag orkade och lyckades förhindra detta under några år i alla fall. Jag såg flera sådana fall på hennes boende.

Jag har skrivit en lång berättelse på min hemsida om ”vården” av min mamma och vad som hände sedan jag kom underfund med vad man gjorde mot henne inom äldrevården och började kämpa för att hon skulle slippa de här preparaten – som hon inte tålde och alls inte behövde. Denna berättelse ledde till att många anhöriga kontaktade mig och berättade liknande historier om sina äldre. Läs berättelsen, även om den är lång, om du har anhöriga på äldreboenden eller en äldre anhörig som börjar visa tecken på begynnande demens. Du kan bespara din anhörig mycket onödigt lidande – men det kräver kunskapssökande, det kräver energi, det kräver mod, det kräver envishet och det kräver civilkurage.

Så jag, och i stort sett alla som förstår vad som händer med deras äldre när de drogas ner, förstår att det ofta inte är demensen som snabbt gör dem så mycket sämre och hjälplösa när de hamnar på ett äldreboende, håller helt med professor Ynge Gustafson: Äldrevårdens nerdrogning av gamla människor är en skandal.

Hur mycket tjänar läkarna på att sätta så många gamla (ja även andra människor) på de här preparaten? Hur mycket betalar läkemedelsbolagen dem för att göra det och hur betalas de? Vad får politiker av läkemedelsföretagen, och hur betalar de pengar till politiker och beslutande myndighetspersoner?

Som något sagt:

ETT LANDS CIVILISATIONSGRAD AVLÄSES I DET SÄTT MAN TAR HAND OM SINA SVAGARE PÅ, BARNEN, DE SJUKA OCH DE GAMLA

Det är alltså en snabb civilisatorisk kräftgång vi går för närvarande i den heliga egoismens och föraktet för svaghetens namn.

Länkar:
– Gamla i Sverige drogas med livsfarlig medicin, DN
– Mamma och äldrevården, K Berminges hemsida
– Hemliga papper om Zyprexa blir offentliga, Läkemedelsvärlden
– Naivt om 40-talisterna och äldrevården, Motvallsbloggen 29/4 2008
– Nu får det förbaske mig vara nog med vanvården av våra gamla! Motvallsbloggen 4/4 2007
– Tvång inom demensvården – 1800-talets mentalsjukhus tillbaka? Motvallsbloggen 19/12 2006
– Detta tar priset vad gäller äldrevård! Motvallsbloggen 22/8 2006
– Vi har en urusel demensvård Ylva Johansson, Motvallsbloggen 23/7 2006
– Åldringsvården blir bara värre och värre, Motvallsbloggen 1/11 2005

Tillägg kl. 15.45
Hör just på radions nyheter att ”de gamla får lugnande och antipsykotiska preparat för att de kanske vandrar omkring och ropar ut sin ångest”!

Jahaja, min mamma började vandra omkring, kunde inte sitta stilla PÅ GRUND AV DE LUGNANDE PREPARATEN: ”Vet inte varför jag inte kan sitta stilla”, svarade hon mig på en fråga, ”men det kryper i hela kroppen på mig” (en känd biverkan av de här medlen). Detta betéende försökte läkare och personal behandla genom att ge henne starkare doser av de lugnande medel som gjorde att hon inte kunde sitta stilla. Hon slutade vandra runt nästan direkt när jag tvingade läkaren att sätta ut medlen. Den enda gamling på mammas boende som travade runt och ropade samtidigt, led dessutom av allvarlig tardiv dyskinesi, alltså grimaser där bl.a. tungan åkte ut ur munnen, ofrivilligt, samtidigt som hon skakade på huvudet. Detta är en känd nervskada som drabbar somliga som äter antipsykotiska preparat.

Lite mer sanningsenlig information TACK!