GP skriver idag, att myndigheterna i Los Angeles godkänner en lag, som under ett år förbjuder öppnande av nya snabbmatsrestauranger i fattiga områden med överviktig befolkning.

Erinrar mig då vad man ansåg om hamburgare och dylik snabbmat omkring 1970, då de stora hamburgerkedjorna började etablera sig i Sverige. Redan då utnyttjade dessa billig arbetskraft, ungdomar framför allt. Dessa ungdomar stod där bakom diskarna och såg oftast ut som benrangel.

Jo se, förklarade kostexperter, ”de här ungdomarna lever nästan bara på hamburgare och pommes frites och det är så näringsfattig mat att man inte kan hålla vikten på den. Därför blir ungdomarna så där magra”. Dessutom riskerade de allvarliga bristsjukdomar om de inte också åt annan och nyttigare mat, menade man.

Har recepten på hamburgare och pommes frites förändrats kapitalt sedan dess, eller hur kommer det sig att man idag anser att samma mat som en gång förorsakade sjuklig avmagring numer istället skapar allvarliga överviktsproblem?

Länk:
Los Angeles förbjuder skräpmat – för fattiga, GP

Tillägg 31/7 2008, kl. 01.00:
Hur ser de ut idag förresten, de där som står och kastar fram hamburgare på snabbmatsbarerna? I gautköket i min hemby, det enda jag har att jämföra med, är flickorna också rejält magra – fortfarande. Gäller detta också de amerikanska hamburgerkedjornas barer eller har man numer feta baranställda på dessa? Berätta för mig, någon som bor i en större stad.

Med tanke på vad jag skrev på bloggen för inte så länge sedan, nämligen här, så är nedanstående artiklar intressanta:

Ska slutet behöva vara så här?, Alf Montán, 87 idag och hjälpbehövande, (Expressen)

Äldrevården är bara ett experiment, Peter Westlund, fil dr. om bl.a. användningen av äldre som marsvin vad gäller ”läkemedel”, dvs kemiska substanser som ger klirr i kassan för det läkemedelsindustriella komplexet (AB).

Läsarna om vården av gamla i Sverige, bland annat vårdpersonal som berättar hur det är (AB).

Som sagt, du kommer dit du också en dag (om du inte dör i förtid förstås,) även om du inte tror det. När du väl är där är det för sent för dig att göra något åt eländet. Då spelar dina åsikter eller dina krav ingen roll längre. Då kan du protestera dig blå, om du inte är dement, utan att någon bryr sig det minsta om vad du säger eller önskar. Det räcker inte ens att ha varit högstatusperson, kändis eller rik tidigare, som gammal och hjälpbehövande är du värdelös och behandlas som sådan oavsett bakgrund, utbildning eller tidigare samhällsställning.

Jag vet, för jag har sett eländet: Hur man behandlade min gamla dementa mamma.

Trots att jag hade önskat min pappa flera levnadsår så är jag ändå tacksam att han i alla fall slapp att bli utackorderad till lägstbjudande också på sin ålders höst. Det räckte att han blev det som barn (se bloggposten om pappa nedan).

Antalet självmord i häktena är många, har vi hört de senaste dagarna, och personalen bryr sig inte om varningar om självmordsbenägenhet.

Ska vi våga oss på en gissning: De flesta får SSRI när man sätter in dem i ett häkte och det är allmänt känt att risken för självmord ökar under den första tiden på dessa preparat.

Ska vi gissa vidare: Personalen på häktena känner inte till detta utan tror att eftersom den häktade ju får lugnande/stämningshöjande preparat så är det ju ingen risk att de försöker ta livet av sig, alltså ser man inget skäl att hålla de intagna under speciell uppsikt.

Jag har inte helt legat på latsidan även om det blivit väldigt lite bloggat den senaste veckan. Här kommer dagens blogginlägg, som en recension i modertidskriften Alba. Den recenserade boken handlar om det läkemedelsindustriella komplexet, som jag har ett horn i sidan till. Det har alltså kommit ut ytterligare en bok om läkemedelsindustrins oetiska förfarande, John Virapens bok Piller och profiter.

Slår idag dessutom ett slag för bloggen Björnbrum, inlägget Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Även ett äldre inlägg på bloggen: Är det hormoner eller bokslut som styr? är mycket läs- och tänkvärt.

Vill bara tala om att jag skrivit flera tillägg till postningen om 40-talisterna och äldrevården (nedan). Missa dem inte.

Lyssnade på programmet Vetenskapsradion Forum häromdagen och hörde antropologen Gillis Herlitz tala om kulturkrockar inom vården. Vi 40-talister, menade han, kommer aldrig att acceptera att gå och lägga oss klockan tre på eftermiddagen, när vi hamnar i äldrevården, för att det saknas personal. Vi är friska och har inga planer på att lägga oss ner och dö för att vi går i pension. Vi ska spela golf och tågluffa och vi kommer att ställa sådana krav på vården som ingen generation före oss har gjort.

Herlitz reser tydligen runt med detta budskap till personal på äldreboenden för att förbereda dem inför 40-talisternas anstormning. Jag undrar sååå om den personal som får äran att lyssna på hans ”visdomsord” kan hålla sig för skratt. Jag skulle inte klara den saken.

Har Herlitz inte hört någonting om hur äldrevården i Sverige fungerar nu för tiden? Det han säger är nämligen helt uppåt väggarna, i alla avséenden. Han låter som om han talar från en annan planet. Men jag har förstått att många 40-talister resonerar på det sättet. Många av 40-talisterna kommer att bli mycket förbluffade, besvikna eller chockade när de konfronteras med verkligheten.

Man hamnar faktiskt inte i äldrevården, dessutom, eller på ett äldreboende, medan man kan tågluffa och spela golf. Där hamnar man, i bästa fall – eller i sämsta, hur man nu ser det, när man inte kan ta hand om sig själv längre, när man är urgammal och/eller i så dåligt skick att man varken klarar av att äta själv eller vända sig själv i sängen, än mindre kliva upp ur den, eller då man blivit dement. När den dagen kommer, det kan jag försäkra, kommer ingen inom vården att bry sig ett dugg om vad 40-talisten vill. Då åker han eller hon i säng när personalen anser att det bör ske, alldeles oavsett den boendes eventuella önskemål.

”Vi 40-talister är inte lydiga”, säger Herlitz vidare, så därför kommer det inte att gå att behandla oss hur som helst. Han har tydligen inte en aning om att det finns preparat (de kallas mediciner) som gör vem som helst lydig – att de används flitigt inom äldrevården och att de troligen kommer att användas ännu flitigare framöver eftersom man kommer att spara ännu mer inom området i fortsättningen. Den gamling som sätter sig på tvären blir undantagslöst utsatt för biokemisk lobotomering. I det läget spelar det inte längre någon roll vem eller vad man var en gång i tiden, då när man kunde ta hand om sig själv och inte behövde någon hjälp. Hög direktör, f.d. minister, professor eller städare, ingen frågar efter titel när den dagen kommer då man behöver äldrevården, om man får den ens då. Hög som låg drogas ner till bekväm följsamhet idag.

Det där är kanske något att tänka på för våra makthavare, politiska sådana såväl som ekonomiska. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, man kan inte köpa sig en värdig ålderdom och död om naturen är njugg och inte låter en behålla både förstånd och hälsa tills man drar sin sista suck. När de här figurerna, storpamparna som är vana vid att alla dansar efter deras pipa, blir gamla och behöver vård och hjälp, kommer de att drogas ner till bekväm liknöjdhet de också, för att de ska förorsaka så lite besvär för personalen som möjligt, må denna sedan var privatinhyrd och betalas mycket väl eller befinna sig på ett privat vårdhem modell urdyrt.

De enda som kan hjälpa en till en någotsånär anständig ålderdom och död i de här fallen, och många av oss kommer att bli sådana fall, är våra yngre anhöriga och deras kunskaper, insikter, envishet och omtanke om oss, företrädesvis våra barn. Så har man som 40-talist inte tidigare funderat på hur man fostrat och behandlat sina barn är det dags att börja göra det nu. Det kan ju hända att barnen behandlar sina gamla 40-talistföräldrar som de själva blivit behandlade av dem, eller som de lärt sig att man ska behandla vårdbehövande, hjälplösa gamlingar eller andra människor.
– Har man lärt sina barn att egoism är det enda rätta och att solidaritet och omtanke om andra är något löjligt, ja då kan det nog minska ens möjligheter att få rätt hjälp från dem framöver.
– Har man själv en gång ackorderat ut omsorgen om sina barn till lägstbjudande, utländska barnflickor ex. som fått en usel och svart lön, så kan det ju hända att man lärt sina barn att det är precis så man ska behandla sina vårdbehövande närmaste.
– Har man under många år inpräntat i sina barn att den som inte arbetar längre är värdelös och ska inte ha en massa omsorg och sådana personer ska man inte engagera sig i eller för, inte slösa pengar och energi på, då kan det ju hända att barnen tillämpar denna lärdom på föräldrarna när dessa blir gamla.

Den dagen man börjar stoppa strumporna i frysen och sätter in smöret i garderoben, eller den dagen man står där på torget och plötsligt inte vet var man är eller vart man ska, så står man där. Då skyfflas man kanske in på billigast tänkbara äldreboende där man drogas ner till en zombie i väntan på att döden ska befria barnen från allt ansvar för gamlingen. Eller så hyr barnen en privat sköterska som administrerar nerdrogningen på inrådan från den urdyre private läkaren.

Dags dessutom, skulle jag vilja säga, inte minst för de mäktigare bland 40-talisterna, att börja fundera på vilket samhälle de har organiserat fram – för många av dem kommer inte undan hur mycket pengar de än har hunnit roffa åt sig och undanhålla från skatt eller hur mycket makt den än haft i sin glans dagar.

Tillägg kl. 20.45:
Så här svarade Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, Aftonbladet på frågan om det hjälper att vara miljonär:
-Inte ett dugg. Då krävs sex privatanställda på heltid – om man ens hittar dem.

Tillägg 2: 1/5 k. 01.45
Men mångmiljardär då, som alltfler inom den ekonomiska eliten blir idag, det borde väl hjälpa? Nej, man blir nerdrogad till total menlöshet i äldrevården och till ett liv i rullstol med två eller tre blöjbyten/dag i alla fall, i synnerhet om man är olydig eller sätter sig till motvärn. Det är liksom det som är god äldrevård, enligt vad läkarna får lära sig av läkemedelsbolagen.

Det är inte annorlunda på lyxboende för gamlingar. Där har de vackra lokaler och ofta fantastisk omgivning, för att barnen, som eventuellt besöker de gamla ibland, ska tycka att de ordnar det bra för sina åldriga och hjälplösa föräldrar, men bakom kulisserna ser vården oftast likadan ut där som på kommunala äldre- eller demensboenden. Och där har personalen, av tvång, sin första lojalitet gentemot arbetsgivaren, inte gentemot de boende så där är de oftast belagda med munkavle, till skillnad mot vad som är fallet på kommunala institutioner.

Men, säger kanske någon, det spelar väl inte så stor roll när man väl är dement, då vet man ju inte – men det är just det – det spelar all roll i världen, i synnerhet då. Det är nämligen inte trevligare att bli utsatt för biokemisk tortyr när man är dement än när man inte är det. I synnerhet som man just inte kan klaga i det förra fallet. Känslorna och upplevelserna försvinner inte med demensen även om intellektet gör det.

Tillägg 2: 2/5 k. 01.45
Det allra värsta är att Herlitz åsikter, och att han sprider dessa, bidrar till att 40-talister inte försöker göra något åt eländet idag, medan de kan, att hans ”käcka” och totalt verklighetsfrämmande framtidsvision dövar dem som borde protestera NU – och så det bara skriker om det, NU, medan de fortfarande kan vara obekväma och olydiga.

Måste också skriva några ord om Karin Mannheimers serie om ett äldreboende, som var otroligt rosenröd. Hennes beskrivning av personalens elände, den stress de utsattes för p.g.a. underbemanningen, var nog ganska realistisk, men beskrivningen av de gamla som bodde där hade ingenting med verkligheten att göra. Flera av dem skulle inte fått en plats på ett äldreboende för att de var alldeles för friska. Några av dem, de som inte trivdes, hade drogats ner till fullkomlig apati. Så så där ser det helt enkelt inte ut på de flesta äldreboenden i landet. Jag blev rosenrasande när jag såg serien. Karin Mannheimer hade knappast sett så många äldreboenden då hon gjorde sin serie och hon hade definitivt inte varit i något som liknade den krypta som min mamma tillbringade sina sista år i, ett boende som inte var unikt, där ingen enda gamling någonsin drog på munnen – utom min mamma, som var drogfri ganska länge i alla fall och kunde gå på egna ben merparten av tiden hon bodde där – på grund av mitt bråkande, ett bråkande som nästan tog död på mig.

Den där serien bidrog till att bibringa massor av människor en helt felaktig bild av hur det faktiskt ser ut på de flesta av våra äldreboenden idag. Vem vet, det var kanske den som Herlitz inspirerats till sina funderingar av.

Jag önskar att jag hade resurser att göra en riktig och realistisk film om saken. Den skulle inte invagga några 40-talister i vanföreställningen att de kommer att kunna bestämma om sina egna öden den dagen de hamnar på sådana här inrättningar, som somliga kunde göra, eller skulle kunna ha gjort, i Mannheimers TV-serie.’

Slutligen rekommenderar jag verkligen besökare att läsa kommentarerna till denna postning. De innehåller en del viktig information, framför allt Britts kommentar med biverkningslistan – biverkningar som jag också sett på äldre, och de flesta av dem även på min lilla mamma. Det är bara att fundera lite över hur det kan kännas att drabbas av några av dem, och inte kunna få stopp på det elände man upplever. Hur är det att sitta i en rullstol och känna hur det kryper i hela kroppen, men vara så nerdrogad att man inte kan resa sig ur stolen ens och vara totalt utlämnad till personal som tror att det blir bättre om man får ännu mer av de preparat som ger denna biverkan? Jag anar, men gör andra det?

Länk:
Gillis Herlitz i Vetenskapsradion Forum

Nu går vi med stormsteg in i det totalbiologistiska samhället – igen. Förra gången var under 30-talet. Då innebar bioligismen en övertro på det det genetiska arvet och hur man kunde avgöra vad detta sade, samt steriliseringar av fullt normala människor, som överklassen, dåtidens läkare inte tyckte var värdefulla nog.

Den av kultureliten så förhånade sociala ingenjörskonsten ersätts alltså nu med den biologiska ingenjörskonsten. Där man tidigare försökte ”lägga livet tillrätta” som en kvinnlig forskare lite föraktfullt kallade det, genom att skapa goda sociala och samhälleliga förhållanden för så många som möjligt, dövar man nu ner oroliga, stressade, utslagna och s.k. besvärliga människor med biokemiska medel, från vaggan till graven, och till en alldeles för tidig död för somliga.

Jag har skrivit ganska mycket på den här bloggen om lugnande och antidepressiva medel, och om hur slarvigt läkare skriver ut sådana, samt om vad de ställer till med för många människor. Jag har flera i min bekantskapskrets som fått sina liv totalförstörda av bensodiazepiner (ett lugnande preparat) och jag har även sett hur personer som satts på antidepressiva har personlighetsförändrats efter några års pillerknaprande, för att till slut bli mer eller mindre omöjliga att umgås med, om de inte själva blivit rent folkskygga. En slutade med döden vid dryga 30 års ålder, en annan ligger mestdels i sin säng, med fördragna gardiner då hon inte tål dagsljus. Båda var fullt normala personer när de började äta SSRI.

Jag känner andra som testat antidepressiva, men som slutade ganska snabbt då de tyckte att de blev helt känslomässigt avtrubbade och att de levde i ett slags kulisslandskap där ingenting kändes verkligt. Jag har människor i min släkt som är totalförstörda av antipsykotiska medel och antidepressiva medel. Jag såg hur min mamma blev när äldrevården började droga ner henne, och jag är så upprörd över att den här ansvarslösa förskrivningen av sådana här preparat får fortgå, att det inte finns tillräckligt många och starka kraftuttryck för att uttrycka min upprördhet med.

En strimma ljus i i den kolsvarta bedrövelsen (som bland annat består i att alliansregeringen i stort sett började sin regeringsperiod med att skära bort alla bidra till Kilen, en av de få organisationer som kämpade för att hjälpa läkemedelsberoende ur deras beroende – vilka krafter som nu hade beställt den ”reformen!), att man i alla fall börjar tala om problemet och att massmedia äntligen tar upp det. Eftersom det verkar som om en hel del människor, inom det vi kallar kultureliten, tycks stå på de här medlen, så hade jag inte förväntat mig att media skulle kritisera bruket, beroendet och läkarnas ansvarslösa förskrivning av sömnmedel, lugnande och antidepressiva preparat.

De senaste månaderna har vi dock fått höra en del kritiska synpunkter från flera håll. Radions P1 har haft program där man diskuterat dem exempelvis, Ingrid Carlberg har gett ut en bok om medlen (Pillret) och just ikväll, hade Kalla fakta i TV4 ett program om hur unga flickor som skär sig, drogas med kraftigt beroendeframkallande narkotiska medel, bensodiazepiner bl.a. och trots att man aldrig kunnat visa att drogerna botar dem. Jag hade inte tillfälle att se programmet men har läst om det på TV4:s hemsida och just nu hör jag på P1 på radion att God morgon världen, ska ta upp och diskutera den stora ökningen av förskrivningen av antidepressiva medlen. I väntan på vad de ska säga om saken där, fortsätter jag skriva om saken.

Det är ganska förfärlig information man får på TV4:s hemsida. Så här har ökningen av drogningen av svenska folket sett ut de senaste åren, läs och förfäras:

Ökning av sömnmedel 

Bland killar mellan 10 och 12 år över 4 000 procent på sju år. 



Ökningen av neuroleptika mot psykoser
Alla 10-19 år: 136 procent 
Tjejer 16-19 år: 266 procent 
Killar 16-19 år: 108 procent

Ökningen av lugnande medel, narkotikaklassade
Alla 10-19 år: 78 procent 

Tjejer 16-19 år: 180 procent 

Killar 16-19 år: 57 procent

Ökningen av antidepressiva medel
Alla 10-19 år: 125 procent 

Tjejer 16-19 år: 155 procent 

Killar 16-19 år: 128 procent

Ökningen av sömnmedel och lugnande medel
Alla 10-19 år: 861 procent 

Tjejer 16-19 år: 492 procent 

Killar 16-19 år: 543 procent 

Tjejer 10-12 år: 1411 procent 

Killar 10-12 år: 4132 procent 

Tjejer 13-15 år: 1218 procent 

Killar 13-15 år: 2787 procent 

Tjejer 0-9 år: 2 606 procent 

Killar 0-9 år: 3 262 procent
Källa: Apoteket

Nu säger en del av de här siffrorna inte så mycket, eftersom vi får anta att drogningen av små barn startat från rejält låga siffror så behöver 3.000% inte handla om så många fler barn, men trenden är ruskig ändå. Dessutom ska sägas att sömnmedel är preparat av bensokaraktär (och benso är narkotikaklassat, liksom amfetamin) som är starkt beroendeframkallande.

Vad har hänt med svenskar, och människorna i världen, dessa senaste 15 år? Varför är så många så sjuka att de måste drogas till lugn och ro? Det vore lätt att hävda att det beror på nedmonteringen av den sociala tryggheten i kombination med den moderna stressen, men sanningen är troligen en annan och minst lika dyster: Det beror på att läkemedelsföretagen indoktrinerar och mutar läkare att skriva ut sådana här medel för alltfler och ”mot” allt fler olika mänskliga problem, allt till fromma för läkemedelsföretagens profiter. För inte så länge sedan kom det fram, i en canadensisk undersökning, att läkemedelsföretagen bokför summor som officiellt går till s.k. ”kliniska undersökningar” som reklamkostnader. Dessa pengar går till läkare som kanske tror att de deltar i forskning genom att de fyller i ett antal papper om de patienter de sätter på lugnande och antidepressiva medel. Läkemedelsföretagen lär tillhandahålla förtrycka blanketter som skapar ”så lite forskningsarbete” som möjligt för de läkare som övertalas att ägna sig åt den här ”kliniska forskningen”. Sedan säger nästan varenda läkare att man måste stå på de här medlen resten av livet, och den som försöker sluta och blir tokig pga utsättningsproblemen påstås envetet ha fallit tillbaka i sin ursprunliga sjukdom, även om denna handlade om en urinvägsinfektion och inte alls om psykiska problem.

Jag har en mig mycket närstående person som för något halvår sedan sökte läkare för besvär som inte hade det minsta med psyket att göra, som förstås blev förskriven SSRI. Hon vägrade bestämt att ta emot receptet och förklarade att sådana tabletter behövde hon inte, och tänkte hon inte äta, varvid hon blev utskälld av läkaren som ansåg att det var han som visste bäst vad hon behövde. Man undrar i sådana fall hur mycket pengar läkaren förlorade på att hon vägrade äta tabletterna. I DN kunde man, för några år sedan, läsa en artikel om hur läkare erbjöds sådär en 10.000 kronor/patient som de satte på sådana här medel, och ”forskade om”. Och som jag berättat på bloggen redan i ett tidigare inlägg, ville en läkare ställa mig på SSRI då jag hade fått en nacksspärr på grund av målningsarbete som jag hade gjort, kröp under bräderna och vred huvudet olyckligt. Så vad håller läkare på med? Hur kan detta få fortgå?

Inte nog med att samhället betalar stora summor till läkemedelsföretagen för onödiga mediciner, det kostar hela livet för ett inte ringa antal av dem som luras in i beroende av sådana här medel och som inte tål dem, ibland kostar det andra människor livet. Jag har, sedan jag började skriva om de här sakerna, hört otaliga berättelser om hur läkare, när man klagat över biverkningar i början, eller senare, höjt doserna och/eller lagt till ytterligare ett eller flera nerdrogande preparat (jag såg det på min mamma dessutom). Det här är en skandal som i det dolda troligen vida överstiger neurosedynkatastrofen, vad gäller antalet drabbade människor och tom vad gäller graden av skador i vissa fall. Men denna katastrof är förstås mycket svårare att bevisa eftersom människor inte förlorar armar och ben av pillren. Däremot finns det goda skäl att anta att spädbarn vars mödrar stått på de här preparaten under graviditeten föds med abstinensproblem. Man har påvisat förekomsten av medlen i nyfödda barns blod. Hur mycket, kan man undra, av barns koncentrationsproblem, det som kallas ADH/DAMP ex och som läkemedelsföretagen betalar läkare för att skriva ut amfetamin till (eller andra lugnande preparat), beror på att de tillvants till lugnande eller antidepressiva redan som foster? Jag skulle gärna vilja se en undersökning av den här frågan men förväntar mig inte att någon ska genomföra en sådan. I dessa dagar då forskare ska ragga pengar från storföretagen för sin forskning, torde ingen forskare få medel för forskning om detta. Hurra för avregleringarna och för det nya fria samhället där storföretagen bestämmer det mesta, från hur vården ska se ut till vad som ska forskars om och vad vi ska få veta om verkligheten.

Det finns dessutom, vilket jag också skrivit om tidigare, goda skäl att anta att en del av de vansinnesdåd vi sett de senaste 15 åren, kanske samtliga, skolskjutningar mm. beror på sådana här medel (en farhåga som jag delar med läkaren Leif Elinder och skrev om här före Elinders artikel, länk nedan) att människor inte tålt dem (drabbats av paradoxala reaktioner) eller på att de slarvat med att ta preparaten, eftersom detta kan leda till mycket svåra ”utsättningsproblem”, Ja det kallas så eftersom preparaten presenterades som helt ofarliga och totalt icke vanebildande och läkarna har fått betalt för att anse det. Ja så har vartenda nytt preparat presenterats sedan 1900-talets början, tills man, sådär en 20 år senare, tvingats erkänna att så inte varit fallet.
Leif Elinder skriver så här om problemet:

  All behandling med antidepressiva mediciner omfattar en potentiell risk att kunna driva en person till förvirring och våldsamma handlingar. Vi vet fortfarande inte säkert om Cho tagit psykiatriska preparat. Det som gör saken svårbedömd är att en för snabbt avbruten behandling i sig kan utlösa förvirrade våldhandlingar veckor – ja även månader efter utsättandet. Ingen förnekar att antidepressiv medicinering kan rädda liv. Men senaste årtiondets erfarenheter visar på en tydlig koppling mellan psykoaktiv medicinering och bisarrt och dödsbringande beteende. Detta bör mana till försiktighet vid förskrivning av psykotropa preparat till barn och ungdomar.

Så kommer då inslaget om SSRI God morgon Sverige, med hjärnforskaren Martin Ingvar som expert, som förstås försvarar preparaten med att trots att undersökningar visar på hög placeboeffekt (alltså patienter tycker att tabletterna verkar fast de inte innehåller det medel som antas bota sjukdomen), så är de viktiga för somliga och dessutom anser han tydligen att själva placeboeffekten inte är att förakta – och det är onekligen ett helt nytt läkarförsvar för SSRI-förskrivningarna (varför man inte lika gärna kan förpacka och skriva ut femöres beskpiller i så fall, säger han emellertid inte.) Intetsägande förstås och ingen säger ifrån ordentligt – alla hukar ängsligt inför de stora läkemedelsföretagens köpta experter. Skråandan är total.

Men vi får veta att Cipramil (som bara är ett av alla SSRI-preparat som används i Sverige), som sålts för 14 miljarder i Sverige, slog placebo bara i en av 5 studier, vilket godkännandet av preparatet grundades på. Dessutom får vi av Martin Ingvar veta att blå piller som smakar illa har större placeboeffekt än vita tabletter som smakar bra, samt att nyare och dyrare preparat har bättre placeboeffekt än äldre och billigare, och slutar han vist, och man undrar varför, ”man ska inte underskatta placebon, den är också viktig”. Jag tolkar det som att ”Även om antidepressiva inte hjälper så är det ju gott nog om patienten tror att de hjälper”. Jag brukar ibland också förfalla till att försvara en sådan ståndpunkt, men inte när det gäller preparat som somliga, men inte alla, människor får mycket svårartade biverkningar av. SSRI är sådana preparat. De borde endast användas under mycket väl kontrollerade former och enbart av läkare som tror på vad deras patienter säger, vilket långtifrån alla läkare gör, har det visat sig, och som inte får för sig att när patienterna beskriver hemska biverkningar så ska de har mer av samma preparat, vilket många läkare anser att de ska ha.

Länkar:
– Så har medicinerna ökat 2000-2007″ Kalla Fakta, TV4
– FIB, Leif Elinder
– Fler inlägg om SSRI och lugnande medel på Motvallsbloggen
På dessa Motvallsinlägg finner man också fler länkar om området.

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Den fullkomligt hjärtlösa politik som förs idag får mig att tänka på den gamle greven Magnus Stenbock, som jag skrivit om tidigare och som dog för något år sedan. Det var mannen som till en intervjuande journalist och apropås sina krämpor, sade att:

Ja det måste jag säga att ibland när man har haft olika sjukdomslidanden så har man tyckt att om man vore en riktig sån där bonddräng som inte fäster sig vid om han har ont här eller där och inte oroar sig för om han har ont här eller där, minns jag att jag tyckte då.

Är det inte precis denna inställning som ligger till grund för alliansens sjukvårdspolitik och socialpolitik? Föreställningen att de där lägre stående varelserna, de där som inte klarar sig själva, som ju måste vara lite dummare än vi andra, eller på annat sätt biologiskt underlägsna oss, nog inte har ett lika välutvecklat känsloliv som vi, upplever nog inte smärta som vi.

Däremot tycks alliansens ministrar vara ganska övertygade om att alla dessa mindervärdiga människor, de där som likt oxar måste piskas till hederligt arbete, liknar dem vad gäller egoismen och arbetsoviljan. Det är bara incitamenten som bör vara olika för de bättre människorna och de sämre. De bättre måste ha moroten, gigantisk lön ex. De sämre däremot, måste ha piskan, hot om total svält och noggrann överhetskontroll.

Länkar:
– Överklassens syn på vanligt folk förr – hur är den idag?, Motvallsbloggen 26/6 2007
– Vårdval Stockholm hotar stödet åt småbarnsfamiljer, DN

Ilse-Marie på bloggen Ett Hjärta Rött skriver flera bra inlägg som den konservativa sjukvårdspolitiken.

Lyssnar just på reprisen av ”Kropp och själ” på P1 och hör journalisten tala om hur snabbt vi vänjer oss. Hon fortsätter med att säga att människor var rädda för, och kritiska till hjärttransplantationer när dessa var nya, för att man trodde att själen satt i hjärtat, och känslorna, kärleken exempelvis, som ju ofta förknippades med hjärtat och som man så ofta sjunger om.

Jag minns inte att jag någonsin hörde någon säga något sådant, eller att jag läste sådana invändningar mot hjärttransplantationer. Men det förstås, jag hörde ju inte varenda människas oroliga kommentarer om saken. Däremot minns jag den oro för transplantationer av hjärtan som man verkligen diskuterade, både människor emellan och i massmedia, och som gick ut på att det kunde tänkas hända att man började skära ut hjärtan ur folk som ännu inte var helt döda, och som kanske kunde tänkas vakna till igen efter en tids koma, att man riskerade att döda människor alltså, i jakten på hjärtan. Det där att man slopade härtstilleståndet, som kriterium på att en människa var död, och ersatte hjärtdöden med hjärndöd alltså, kändes obehagligt för många människor, även för mig. Det fanns ju trots allt människor som varit dödsdömda och påstått hjärndöda, men som vaknat upp igen.

Men visst har hon rätt i att vi vänjer oss snabbt.

Tillägg 26/3 kl. 03.50
Som på beställning:
Zack, 19, var död, AB 25/3

Är det inte lite märkligt att det ena nya lagen efter den andra, som den borgerliga regeringen beslutar om inom sjukvårdsområdet, passar läkemedelsindustrin som handen i handsken.

Först drar regeringen in alla bidrag till Kilen, en organisation som hjälper människor som sig själva oförskyllt blivit medicinberoende och mår dåligt av att vara det, att sluta med sina beroendeframkallande preparat. Det innebär att en röst som är kritisk till den ohejdade förskrivningen av bensodiazepiner (lugnande och sömnmedel) tystas eller blir svagare. Det innebär också att färre får hjälp att sluta äta sina preparat – vilket förstås innebär fortsatt och ökad försäljning av många av de beroendeskapande medel som det medicinindustriella komplexet, med läkarnas hjälp, lurar på människor idag.

Sedan beslutar regeringen att alltmer av vården ska privatiseras, stick i stäv mot vad man lovade före valet. Det är väl känt att privatläkare tenderar att skriva ut mer piller till patienterna, för att dessa ska bli nöjda och komma tillbaka. I Halland som testat det där med ”vårdval”, som man nu genomför i Stockholm, har förskrivningen av penicillin ökat. Just detta preparat, som varit en välsignelse sedan det kom för omkring 70 år sedan, bör inte förskrivas i onödan, i synnerhet inte idag när allt fler bakteriestammar börjar bli resistenta mot allt fler av de olika antibiotiska preparaten.
Det torde gå att forska fram fler varianter av sådana, men läkemedelsföretagen har inte så stort intresse av att göra det eftersom ett effektivt antibiotikum botar patienten på några dagar. Det är mycket mer lönsamt att sälja preparat som man lurar i människor att de måste gå på hela livet, eller som de inte kan sluta med för att de mår så dåligt när de försöker göra det.

Ovanpå detta har man beslutat att privatisera Apoteken. Konkurrens är ju så bra. Men i det här fallet är konkurrens i värsta fall konkurrens till döds, för även privata Apotek tenderar att leda till en ökad använding och alltså ökad försäljning av läkemedelsindustrins produkter. Inte svårt att räkna ut vilka som tjänar på detta.

Dessutom kommer tydligen en lag om tvångsmedicinering av människor med psykiska besvär och det har glunkats om tvångsmedicinering av äldre dessutom. Många är de gamla som far illa pga av de preparat man stoppar i dem och många av dem råkar ut för onödiga fallskador då de drabbas av yrsel och faller. Somliga förlorar förmågan att svälja på de lugnande och antidepressiva man stoppar i dem, för att bara nämna några av de allvarliga biverkningar som drabbar dem.

Och idag får vi veta att Sverige inte, som var sagt tidigare, ska börja tillverka influensavaccin i statlig regi, för socialstyrelsen har skrivit ett avtal med läkemedelsgiganten GlaxoSmith & Kline som ska garantera att vi får sådant vaccin till alla, om det värsta skulle hända och världen drabbas av en pandemi.

Nu väntar jag bara på att regeringen godkänner läkemedelsreklam till allmänheten också, eller att EU kräver att sådan tillåts i hela Europa. En sådan ökar nämligen också och garanterat läkemedelsjättarnas profiter avsevärt i synnerhet om den kombineras med privata vårdcentraler och läkarägda, eller vårdkonglomeratägda apotek.

Vi vet att läkare mutas, i massor, av läkemedelsföretagen. Vi vet också att dessa företag fifflar med skatt och myglar på alla upptänkliga sätt, vilket Peter Rost vidimerar i sin bok Sjuka pengar (2006). Vi vet att läkemedelsindustrin köper upp experter som anlitas av det politiska systemet. Så sitter exemplevis Anders Milton, förra regeringens utredare av psykatrivården, numer i knät på Pfizer, en av läkemedelsjättarna.

Jag är av den bestämda uppfattningen att de politiska partierna i Sverige, i likhet med vad som är fallet i många andra länder, ska vara skyldiga enligt lag, att redovisa varifrån de får pengar, och hur mycket de får.

Länkar:
– Landstinget vill få ner användningen av antibiotika. SR
– Nej till vaccinfabrik, SR
– Kilen, med länkar om området
– Anitas berättelse om sitt Sobrilberoende, Kilen
– Mer pengar till reklam än vad företagen redovisar, Läkemedelsvärlden