Tillgängligheten ska öka med privatiseringen av Apoteket, påstås det. Det tror vi när vi har sett det. Det blir med stor sannolikhet som med annan privatisering. Ganska snart har några, eller ett enda stort företag tagit över de flesta eller alla apotek. För stordrift krävs många kunder, då lägger man ner apoteken på mindre orter, som inte anses lönsamma nog, varvid tillgängligheten minskar för stora delar av befolkningen.
Men vi vet vi ju redan att moderater anser att folk som bor utanför Stockholm inte har existensberättigande.

Privatiseringen av allt fler vårdcentraler får också obehagliga konsekvenser, vid sidan av dem som andra påtalat, som att de rika och friskaste får bättre tillgång till sådana än de sämre ställda och de som är sjukare. Den andra och verkligt dystra effekten ser vi i Halland, som infört liknande modell som Stockholm nu ska genomföra, där det förskrivs mer antibiotika än i andra delar av landet. Ökad förskrivning av antibiotika är en högst obehaglig, för att inte säga för oss alla mycket farlig verksamhet på lite sikt.

Börjar man tala om kundval när det gäller läkare och vård, och utgå ifrån att det är kunderna som ska bestämma, eller att läkarnas första uppgift är att få nöjda patienter (han ska i första hand tänka på att få patienten frisk istället), vilket inte sällan blir resultatet då profiten beror på antalet patienter, då är vi snart riktigt illa ute. Det är allmänt omvittnat att alldeles för många människor inte känner sig nöjda med mindre än de får ett recept på något preparat med sig från läkaren. Ska man tjäna snabba pengar och så att patienterna dessutom blir nöjda efter varje besök, så blir frestelsen stor att skriva ut mer antibiotika, liksom mer av andra s.k. läkemedel, än som är befogat med andra ord, vilket just Halland verkar utgöra ett exempel på. Läkare måste också kunna säga ifrån, utan att behöva sänka sin lön ex.

Vi har redan börjat få allvarliga problem med antibiotikaresistenta bakterier. bl.a. på sjukhusen och delvis på grund av besparingar där, och värre förefaller det snart bli. Resistens utvecklas när antibiotikan inte intas som den bör intas, ex. när människor bara använder en del av kuren de har fått recept på (kanske för att spara till nästan gång och därmed spara pengar – fattigdom eller små tillgångar är alltså en riskfaktor här), varvid bakterier får en chans att utveckla just resistens. Det utvecklas tydligen också i miljöer där de lätt kommer i kontakt med antibiotika.
I länder där man inte har statligt veterinärsystem skrivs dessutom ut mycket mer antibiotika till djur i boskapsbesättningar, vilket också ökar antalet resistenta sjukdomsframkallande bakterier. Idag hörde jag på radion att man nu också funnit resistenta bakterier hos vilda fåglar. Det betyder att antibiotika är mycket allmänt spridd och används väldigt fel alldeles för ofta.

Undrar hur många som idag vet att ganska mycket folk dog i lunginflammationer och blodförgiftningar före antibiotikans tid, dvs så sent som på 1930-talet. För att inte tala om alla som drabbades av och dog av TBC. Nu är vi i rask takt på väg att få tillbaka den situationen.

Så illa går det när profiten är viktigare än allt annat, för de angivna skälen till att privatisera vård och Apotek är nu ordentligt ihåliga. Det handlar inte om allmänt månande om svenska folket utan om månande om de stora bolagens möjligheter att gå in och göra stora profiter inom fler områden och om läkemedelsföretagens önskan att få sälja mer och tjäna ännu mer. Kombinerar man de här privatiseringarna med att klämma åt de sjuka ännu mer ekonomiskt dessutom, som man gör nu, då kan det inte gå annat än riktigt illa.

Länkar:
– Bakterier resistenta mot antibiotika funna (i fåglar), Ekot
– Fritt vårdval gav mer antibiotika, Ekot
– Användandet av antibiotika i Halland ökar, Ekot 21/12 2007
– Bakterie med ny typ av motståndskraft, Ekot 7/12 2007

Läs den här artikeln av Liza Marklund, om en frånskild pappas övergepp på sin lille son, och fundera sedan över följande:

Är alla pappors rätt att umgås med sina barn överordnade alla barns rätt att inte behöva uppleva något sådant här? (Även om jag skriver ”pappor” här pga att artikeln handlade om en pappa, så gäller mina resonemang lika ifråga om mammor som begår övergrepp eller misshandlar sina barn på andra sätt.)

Det här är ingen lätt fråga. För det första kan vi väl slå fast att sådana här fall är sällsynta och i de allra flesta fall fungerar barns umgänge med den frånskilda pappan normalt och i de allra flesta fall försöker varken mammor eller pappor förhindra att den andra föräldern träffar barnen. Men det finns undantag. Det finns ett fåtal föräldrar, förmodligen mest mammor, som försöker förhindra att pappan träffar barnen, trots att pappan är en hur bra sådan som helst och det finns ett fåtal pappor som utsätter sina barn för sexuella övergrepp eller behandlar dem mycket illa på andra sätt.

Frågan kan alltså ställas så här istället: Ska de få fallen där mamman otillbörligt ljuger om pappan, och försöker förbjuda honom att umgås med sitt/sina barn, få förorsaka att några barn behöver råka ut för sådana här övergrepp för att den förra kategorins rätt till sina barn går före de barnens rätt som drabbas av övergrepp?

Själv anser jag nog inte det. Det är synd om normala och snälla fäder som inte får träffa sina barn, liksom om dessas barn, men det är ändå ofantligt mycket mer synd om de barn som råkar ut för det som Liza Marklund beskriver i sin artikel. Vilka ska alltså offras i de fall där man inte kan veta säkert?

Lagstiftarna väljer tydligen inte så sällan att sätta förälderns rätt före barnets. Hellre fria pappan än fälla alltså. Borde det inte, trots att somliga föräldrar kommer att drabbas fast de är oskyliga, vara så att man hellre fäller än friar i sådana fall där tveksamhet råder, och det redan vad gäller umgängesrätten, för att säkra att inget enda barn, eller i varje fall betydligt färre, drabbas på det här sättet?

Man kunde också ställa frågan om de pappor, som oskyldigt beskylls för att vara olämpliga att träffa barnen, skulle kunna säga till sig själva: ”Jag anser att jag har rätten att träffa mina barn, och om några andra barn, av det skälet att rätten oftast dömer så att papporna får den rätten mot mammornas önskemål, utsätts för övegrepp så är min rätt ändå värd att offra dessa andra barn för?

Frågan är inte lätt, men måste inte alltid barnens rätt och trygghet gå före allting annat, och så att man tar det säkra före det osäkra i sådana här fall och när samhället ska ta ställning till frånskilda föräldrars umgängesrätt, och även om det leder till att en och annan pappa orättmätigt fråntas rätten att träffa sina barn?

När jag tänker på pojken som Miza Marklund berättar om så vill jag helst sätta mig ner och gråta och när jag tänker på mamman till pojken så känner jag hennes förtvivlan och vanmakt ända in i märgen.

Länk:
Varför såg jag inget?, Expressen 18/11 2007

Läser just i Läkemedelsvärlden, apropå att Läkemedelskongressen dragit igång i Stockholm, att professor Stefan Rössner, specialist på viktproblem, bl.a. varnar för slarvig och onödig förskrivning av antipsykotiska läkemedel eftersom dessa kan förorsaka allvarlig viktökning. Därför menar han att sådana medel, som Zyprexa ex., inte ska skrivas ut utan att de verkligen behövs, vilket görs idag i allför många fall. Så här säger han enligt skriver Läkemedelsvärlden:

Givetvis ska patienter som verkligen lider av schizofreni få dessa läkemedel, men problemet är att preparaten ibland förskrivs utanför indikation och alldeles för lättvindigt. I Uppdrag Granskning framgick att Zyprexa (ett av de psykofarmaka som orsakar mest viktuppgång) försäljs för omkring 250 miljoner kronor varje år i Sverige. Detta fast läkemedlet enbart är godkänt för behandling av schizofreni och bipolär sjukdom.

30 kilos viktuppgång, som somliga tycks råka ut för när de äter Zyprexa, borde vara den enklaste biverkningen i världen att konstatera, påpekas i artikeln, i synnerhet som denna biverkan inte är okänd. Vidare påpekas att viktuppgång kan bädda för allvarliga följdsjukdomar som diabetes ex.

Länk:
– Läkemedel kan orsaka ”livsstilssjukdomar”, Läkemedelsvärlden
– ”Lilly döljer negativ information om Zyprexa”
Curt Furberg, ICSPP
– Så lurar läkemedelsjättar oss på miljarder, Politisk hemsida 15/12 2003

Självmord bland unga flickor ökar, enligt Ekot, och det är helt obegripligt, eftersom det, enlig samma nyhetsrapportering, finns så mycket effektivare metoder idag, SSRI och sånt.

Får unga flickor ingen sådan god behandling eller vad handlar det om? Någon som vet?

Jag erinrar mig ett engelskt program på TV om Seroxat (ett SSRI-preparat=ett antidepressivt medel) för några år sedan, enligt vilket en ung pojke började skära sig sedan han hade satts på SSRI, och som han sade i intervjun, fick en känsla av overklighet varför han skar sig för att känna efter om han fanns, om han var verklig. Vad jag alltså undrar är om de här unga flickorna som skär sig, vilket också sades vara ett tilltagande problem, eller som begår självmord, får SSRI eller om de inte får sådana medel?

På SR:s hemsida kan man nämligen läsa att:

När det gäller både pojkar och flickor finns en oroande tendens i statistiken. För äldre åldersgrupper har självmorden ungefär halverats de senaste 20 åren. Det förklaras av forskare med bland annat bättre behandling och medicinering.

Så hur är det egentligen på det här området?

Länk:
Självmorden ökar bland unga kvinnor, Ekot

Jag har länge tänkt köpa och läsa Peter Rosts bok Sjuka pengar , men det har inte blivit av. Nu sprang jag på den på bokmässan och då blev den äntligen inköpt. Följaktligen blev jag sittande uppe nästan hela natten med näsan i den här boken.

Jag kan inte säga att innehållet förvånade mig eftersom jag lagt pussel om det här området ända sedan jag började intressera mig för lugnande medel av olika slag, såsom sömnmedel, bensodiazepiner och SSRI, på grund av nerdrogningen som min mamma råkade ut för och som hon blev väldigt dålig av. Men det var mycket intressant, både att få fler detaljer och att få sina misstankar/slutsatser definitivt bekräftade. Här talar en person som suttit på en VD-post inom några av de stora läkemedelsföretagen, nämligen inom Pharmacia och senare Pfizer, om att alla mina misstankar är helt riktiga. Peter Rost torde inte gå att vifta bort som en person som inte vet vad han talar om, eller som en som fallit för någon ”sammansvärjningsmyt”, som jag brukar bli anklagad för att ha gjort när jag skrivit om hur de stora företagen beter sig och om hur de lurar oss.

Hur det medicinindustriella komplexet lurar oss.
I bokens sista kapitel talar Peter Rost om de metoder läkemedelsföretagen använder sig av för att lura oss på olika sätt. Inledningsvis får vi veta att:

De anlitar globala PR-byråer … … på de här firmorna arbetar några av de bästa PR-konsulterna – tidigare journalister och nyhetsankare. Avsikten med PR, till skillnad från reklam, är att allmänheten inte ska förstå att de tar del av ett kommersiellt budskap. Det är det här som gör en skickligt genomförd PR-kampanj så effektiv.

Vi känner igen det här även från Sverige. Dels har vi sett hur somliga journalister börjat arbeta som PR-personer för stora företag, dels har vi sett hur TV-ankare anställts för att fixa deras good will. Sådana jobb torde vara många journalisters dröm, eftersom de betalas mycket bra. Ett känt fall är Helena Stålnert, som lämnade sitt arbete som chef för Aktuelltredaktionen efter 18 år för att bli kommunikationsdirektör på SAAB. Det är också vanligt att journalister ägnar sig åt att tala inför VD:arna i de stora företagen, om hur de ska hantera media exempelvis. Ja, så har vi ju den uppköpte fd statsministern.

Peter Rost räknar så upp några av de knep läkemedelsföretagen använder sig av för att föra ut information om sina produkter utan att folk förstår vad det handlar om, nämligen företagens vilja att tjäna mer pengar.

1: Den vanligaste och enklaste metoden, skriver han, är att skicka ut ett pressmeddelande till tidningarna.

De flesta av oss har väl läst sådana artiklar som dessa meddelanden resulterar i, om hur vi måste se upp så att vi inte drabbas av den ena eller den andra sjukdomen eller åkomman, men hur det tack och lov finns botemedel eller förebyggande mediciner av något slag.

2: De gör videoinspelningar som ser ut som en nyhet, och skickar dessa till TV-stationerna, som blir glada för att få gratismaterial och som tittare inte ska genomskåda som de reklamfilmer de i själva verket är.

3: Man låter någon annan föra fram budskapet exempelvis genom att sponsra patientorganisationer. Dessa betalar igen genom att fungera som företagens megafoner.

Hur många vet exempelvis att föreningen för föräldrar med ADHD/DAMP är sponsrad av företaget som tillverkar de mediciner som man ger barn som klassats som ADHD/DAMP-fall? Det skymtade fram i en bisats någonstans när professor Gillbergs ADHD/DAMP-forskning var på tapeten.

I USA, menar Peter Rost, hjälper det inte att en patientförening avstår från stöd från läkemedelsföretagen för att stå fria. I det fallet startar företagen bara en ny patienförening som tar emot pengar – och se, där har de sina villiga PR-patienter.

4: Vidare kan man låta en PR-konsult skriva ihop en medicinsk uppsats, som är positiv till ett visst läkemedel och betala någon känd forskare eller professor för att skriva under artikeln, som sedan sänds till någon medicinsk tidskrift.

Vi får också veta att läkemedelsföretagen i USA har 1274 lobbyister, mer än två för varje kongressledamot, som arbetar för att garantera företagen för dem förmånlig lagstiftning. Så betalar företagen förstås stora summor till de politiska partierna.

Peter Rost skriver avslutningsvis att:

Konsumenten är i praktiken helt manipulerad av det som pågår i det fördolda.Läkemedelsindustrin skiljer sig inte från andra företag. De agerar för att gynna sina egna intressen och stödjer de lagar som är fördelaktiga för dem.
………….
Manipulationer genomsyrar hela samhällskroppen. Forskare vid det ryktbara National Institutes of Health (NHI) tar emot pengar från läkemedelsbolagen. FDA, det amerikanska läkemedelsverket, finansieras till stor del av läkemedelsindustrin. Läkemedelsbolagen sponsrar tal av medicinska opinionsbildare och skickar dem på riksomfattande turnéer. Man ger forskningsanslag till vissa forskare och bidrar till finansieringen av universiteten. Vi ska inte inbilla oss att detta handlar om välgörenhet.

Ska vi gissa att nedläggningen av Kilen (den organisation som hjälpt läkemedelsberoende patienter), som alliansen drog in alla medel till nästan omedelbart efter att den tillträtt, har något att göra med pengar till politiker? Jag vet inte, men nog förefaller denna förmodan plausibel, i synnerhet som moderaterna inte vill ha lagar som tvingar partierna att redovisa varifrån de får sina pengar.

Även vårt svenska Läkemedelsverk, som fyller samma funktion i Sverige som FDA i USA, och som enligt regeringen skulle ta över Kilens uppgift, finansieras i hög utsträckning av läkemedelsföretagen, alltså av dem de ska granska och av dem, vars offer Kilen har stött och hjälpt. Nog verkar det som om någon inte vill att läkemedelsberoende människor ska få hjälp att bli av med sitt beroende.

Slutligen har vi psykiatrikern Anders Milton, som utredde psykiatrin i Sverige och som omedelbart efter att han lämnat in sin rapport tillträdde ett toppjobb hos Pfizer, en av jättarna inom läkemedelsindustrin, och just det företag som Peter Rost berättar om alltså, och som han blev anställd hos efter att företaget hade köpt upp Pharmacia.

Vi har också Landstingsdirektör Lars Andåker, som är en medlem i Pfizers nybildade Samhällsråd, bildat för att bl.a. diskutera hur man ska agera när Apoteket blir privatiserat. Samtliga i gruppen får 10 000 kr/möte. Detta råd består av:

Anders Milton, ordförande (prykiatriutredare)
Anitra Steen, (VD Systembolaget)
Sven- Erik Söder (infrmationsdirektör Pfizer)
Alexandra Charles (ordförande i 1,6 miljoners klubben)
Mariann Nievert (Styrelseordförande i Karolinska universitetssjukhuset)
Torbjörn Larsson (VD Ersta Diakonisjukhus)
Bengt Holgersson (Fd styrelseordförande Landstingsförbundet)
Lars Andåker (Landstingsdirektör)

Om detta råd läser vi så:


Rådet träffas 4 gånger under 2007.
– Rådet ska tillföra perspektiv på samhällsfrågor som är relevanta för 
Pfizers verksamhet, berättar Sven-Erik Söder, informationsdirektör på Pfizer.

På Läkemedelsindustriföreningens (LIF) sida kan vi läsa, apropå att Pfizer deltog i Almedalsveckan för tredje året, att:

– Pfizer vill vara en aktiv part i diskussionerna om den framtida hälso- och sjukvården i Sverige, säger Sven-Eric Söder, informationsdirektör på Pfizer. Vi har stor kompetens och erfarenhet när det gäller hur läkemedel fungerar och bör användas. Att delta under Almedalsveckan är ett viktigt led i vår strävan att i en dialog med sjukvårdens aktörer bidra till att våra läkemedel används på bästa sätt för både patienterna och samhället i övrigt.

Medverkandelistan är inte heller ointressant:

Marie Wedin, Läkarförbundet
Margareta Nilsson, Diabetesförbundet
Björn Beermann, Läkemedelsverket
Johan Pehrson (fp), socialutskottet
Niklas Prager, VD Pfizer
Samtalsledare: Anders Milton

Snygg soppa. Myndighetspersoner, som är satta att skydda oss och tillvarata våra intressen, och som betalas av oss skattebetalare, samarbetar intimt med och låter sig betalas av Pfizer, ett läkemedelsbolag som inte skyr några medel, ja som går över lik i sin profitjakt.

Jag återkommer säkert med mer ur boken framöver. Då ska jag berätta om hur Pfizer inte alls hade patienternas bästa för ögonen utan hur man försökte hindra Peter Rost att ingripa mot olaglig ”off-label-förskrivning”, alltså användandet av medicinerna även för sådant de varken är utprovade eller godkända för.

Me ändå, Läs Peter Rosts bok!

Länkar:
– Helena Stålnert och SAAB, SvD
– Anders Milton befäste problemen inom psykiatrin och fick toppjobb hos läkemedelsbolgaget, Whiplashgruppen
– Lars Andåker medlem i Pfizers Samhällsråd, Landstinget Sörmland
– NRX, om läkemedelsföretagens böter, för illegal marknadsföring mm
– TV-stjärnor – till salu, AB 30/9 07

Under kategorin Vård/omsorg till höger hittar man tidigare inlägg på Motvallsbloggen om området. Bl.a. detta inlägg: Om Kilens nerläggning, Motvallsbloggen 28/12 2006

Tillägg 29/9 kl. 16.40:
Britt, som kommenterat nedan (nr 4) informerar om en konsumenthearing 24/10 kl. 13.00, dit Peter Rost ska komma. Information om hearingen kan man hitta här. Bodde jag i Stockholm skulle jag definitivt inte missa denna hearing.

Tillsatser gör barn hyperaktiva läser jag i DN. Fantastiskt – hjulet uppfinns gång på gång. Det här sade en amerikansk läkare och forskare, som hette Ben F Feingold, år 1973. Jag läste om saken redan då.

Hans förslag ansågs förstås farligt för barnen (läs: industrin och framför allt biokemiföretagen/läkemedelsföretagen) så han kritiserades naturligtvis av andra forskare. Redan på den tiden hade man i USA börjat att utfordra hyperaktiva barn med narkotiska preparat (amfetamin). Det här var på den tiden då biologismen var helt out of date och innan nybiologismen hade gjort sitt segertåg över Västvärlden, som den började göra under 1980-talet så sjukdomarna ADHD/DAMP var ännu inte uppfunna och jag tror inte att man på den tiden kunde tvingas medicinera sina s.k överaktiva barn, som, vad jag förstår, är fallet i USA idag.

Länk:
– Tillsatser i godis ökar risk för hyperaktiva barn, DN
– Feingold Association of United States
– The Feingold Diet Dubious Benefits, Subtle Risks
– Fler barn får amfetamin, DN 7/6 2003

Programmet Tendens, om det amerikanska sjukvårdssystemet (del 1) som sändes första gången 5/9 men i en repris för en stund sedan, alltså 6/9, borde alla som går till valurnor lyssna på. Gå alltså till SR:s hemsida och lyssna på programmet. Nästa del kommer på vanlig Tendenstid nästa vecka. Missa inte programmen. Det här berättar man nämligen inte för oss i våra profithungrande massmedia.

Det är en förfärlig bild av amerikansk sjukvård man får. Det är så här det blir när man låter profiten ta över inom sjukvården, som ett antal personer, både svenskar boende i USA och amerikaner boende i Sverige sade, alltså när man gör som man bara börjat göra i Sverige de senaste 10 åren, låter stora multinationella företag tjäna pengar på vår olycka.

Det är det här systemet som alliansregeringen och andra glada och totalt egotrippade barnrumpor, som kallar sig nyliberaler och libertarianer, har i kikaren. Vår nuvarande regering tar ytterligare och jättekliv i den riktnignen, under ett fagert tal om valfrihet och lägre skatter, men även med föraktfulla yttranden om trygghetsnarkomani och om den lilla människans eget ansvar.

Tjänar du inte tillräckligt för att kunna betala för din egen vård då ska du inte heller ha någon sådan – såsom i USA så ock i ett framtida Sverige . Får du inget arbete som ger dig råd att betala, sjukförsäkringar eller sjukvård – då är det ditt eget fel – ja alltså, om det inte vore för att regeringarna de senaste 15 åren medvetet hållit uppe arbetslösheten och alliansregeringen dessutom just nu tar de första stegen för radikalt sänkta löner för många svenskar, men detta klargör inte alliansregeringen förstås. Det sade de faktiskt intenting om före valet.

Blir du sjuk så är det givetvis också ditt eget fel, men du kan ju alltid be att du får behålla hälsan – och precis det gör mängder av amerikaner. Inte underligt kanske att så många av dem är gravt troende. Gud är ju den ende de kan hoppas på. Det skulle man ju förstå om han hade en sedelpress och delade ut sedlar till behövande, men det har han ju inte.

Vi är alltså i snabb takt på väg tillbaka till den tid som Joe Hill besjöng med orden: You’ll get pie in the sky when you die!

Länk:
– Tendens, P1. 5/9 kl. 11.03
– Vårdval drabbar utsatta områden, SvD

På den första länken nedan, till en video på YouTube, ser vi Bush, förr och idag, och hur en läkare diagnosticerar honom som predement.

1: Bush 10 Years ago, YouTube:

Den här är också talande:

2: Great Moments In Presidential Speeches Compilation

Läkaren kan förstås ha rätt, även om Bush fortfarande, statistiskt sett, är lite väl ung för att visa tecken på predemens, så förekommer det ju att även yngre människor drabbas, exempelvis av Alzheimers. Jag finner emellertid en helt annan förklaring, som ingen annan kommer att föreslå, mer sannolik, nämligen att han lider av skador förorsakade av läkarförskrivna lugnande och/eller antidepressiva preparat. Det är inte ovanligt att människor som får läkarhjälp, för att komma över sin alkoholism (ja även ibland de som ska hjälpas att sluta röka), blir satta på andtidepressiva (SSRI) eller bensopreparat. För somliga av dessa människor blir detta inkörsporten till ett multimedicinerande med flera olika lugnande och antidepressiva preparat och med allt högre doser av preparaten.

Därför kan det vara intressant att jämföra de här filmerna med Bush förr och nu, med några videos med Elvis, som blev gravt läkemedelsberoende med åren, en från början av hans karriär och en som spelades in en kort tid före hans död. Först inspelningen av den nergångne Elvis:

3: Elvis forgets the words, YouTube:
eller här, Elvis Presley – The Last Concert

Så jämför vi med en film med Elvis 1962, 15 år tidigare alltså:

4: Elvis Presley – Return To Sender

För den som kan sin 1900-talshistoria är det här ett skrämmande perspektiv.

Not: Om Elvis och hans läkemedelsberoende skrev jag det här inlägget nedan.

Tillägg kl. 16.10
Läser just i veckans ETC att amerikanska psykiatriskolade (som tidningen skriver) personer medverkat vid tortyr i Guantanamo och i Abu Ghraib. Det amerikanska förbundet för psykologer ville därför förbjuda sina medlemmar att närvara vid utövandet av tortyr. Förslaget röstades ner. Däremot enades man om att rekommendera att psykologer som närvarade vid sådana tillfällen skulle förrsöka stoppa tortyren och anmäla den till närmaste högre befäl.

För oss som varit med några år förvånar inte uppgiften om att amerikanska psykiatriker närvarat vid sådana här tillfällen, då det var väl känt, för oss som följde med i den internationella politiken i slutet av 60-talet och under 70-talet, att amerikanska läkare och psykiatriker deltog vid tortyr i de sydamerikanska fasciststyrda staterna. i Argentina exempelvis, och att amerikanska tortyrexperter lärde sydamerikaner hur de skulle tortera sina fångar så att det inte syntes utanpå dem att de torterats, när eller om de senare visades upp för allmänheten.

Frågan är om inte psykiatrikerkåren borde utnämnas till den fjärde statsmakten då dennas makt över många människor är rent osannolikt stor.

Länk:
– Psykologer i protest mot tortyr, ETC

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med lugnande och antidepressiva preparat. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Såg filmen om Elvis Presley, del 2, igår kväll, den som sänts med anledning av att det är 30 år sedan han gick bort. Det är förunderligt hur olika man uppfattar en berättelse beroende på vilka referansramar man har. Jag har sett de här två avsnitten tidigare, för flera år sedan. Den förra gången såg jag inte alls samma sak som jag såg den här gången, efter att jag satt mig in i hur läkemedelsberoende kan drabba många av dem som börjar äta sömnmedel, lugnande och antidepressiva medel.

När Elvis dog gick det rykten om att han knarkat ihjäl sig och levt ett omoraliskt och utsvävande liv och det talades en hel del om hur han drogat ner sig under sina sista levnadsår. Detta för tankarna till vanligt illegalt knarkande. Det var tydligen inte detta det handlade om i Elvis fall.

Elvis var läkemedelsberoende
I filmen fick tittarna följa Elvis från de första stegen på scenen till rockhimlen. Så berättade Priscilla Presley, hans fd fru, om hur han alltid tagit sömnmedel för att kunna somna, och andra medel för att vakna. ”Han tog bara medel som läkaren skrev ut till honom”, berättade hon, han var helt emot gatunarkotikan, och därför ansåg han inte själv att han var drogberoende.

Vi känner igen det här: ”Det kan ju inte vara farligt att ta mediciner som läkaren skriver ut åt mig”. Dessutom är det ett faktum att många som är beroende, av läkemedel, av narkotika eller av alkohol ofta förnekar sitt beroende, förtränger det och absolut inte vill höra talas om att de är beroende. Många börjar istället föreställa sig att de lider av alla möjliga och omöjliga andra sjukdomar, att de kroppsliga symtom, biverkningar de drabbas av och upplever inte alls har med deras ”mediciner” (eller andra droger de tar) att göra, och läkarna envisas med att endera inte hitta några sjukdomar alls hos dem, eller med att börja betrakta dem som utbrända och/eller psykotiska – med utskrivning av fler lugnande medel som resultat.

Vad jag såg i filmen den här gången var alltså inte i första hand en kille som slet ut sig och brände sitt ljus i båda ändarna genom att missköta sig utan jag såg ännu ett offer för läkemedelsindustrins drogförsäljning och läkarnas villiga medverkan i denna industris förstörande och förgörande men ofantligt inkomstbringande verksamhet.

I slutet av filmen, berättade Priscilla, dels hur Elvis blev alltmer lynnig och oberäknelig, en vanlig effekt av sådana här medel, som kommer med tiden. Hon talade också om hur förtvivlad Elvis var över sin plufsighet och sin svällande mage. Jo, att många tenderar att svälla upp på de här medlen, bli tjocka och plufsiga av dem, är väl känt. Det är en vanlig biverkan av bensodiazepiner. Det var ingen vacker Elvis man såg i de sista scenerna i filmen. Det var den Elvis som (om inte direkt så indirekt och via andra scenartisters öden) fått ett antal kända skådespelare att gå med i Scientologerna, organisationen som bl.a. tjänar pengar på att vara läkemedelsindustrins och psykiatrins svurna fiende. Inom Scientologorganisationen har scenartister och skådespelare fått hjälp att komma över sina drogberoenden, som jag skrivit om tidigare, beroenden av medel som de en gång ställts på av läkare, medel som de tagit då de stressats av managers och krävande filmproducenter, som tydligen kan fungera som rena slavdrivare.

Det börjar ofta med just sömnmedel, svårt att varva ner och somna, och eftersom sådana preparat är beroendeskapande och ofta leder till rastlöshet, kan förorsaka odefinierbara smärtor och andra obehagliga lidanden så småningom, så börjar många, efter en längre eller kortare tid på sömnmedel, att också ta lugnande medel, mot sin oro och ångest, eller idag antidpressiva (SSRI) och också värktabletter. När/om inte detta hjälper, får de mer och starkare droger av sina läkare och om de då blir sämre och ännu sämre av preparaten de äter, som somliga blir, blir det elchocker till slut (antalet sådana ökar i Sverige idag).

När man sedan beskriver de här döda stjärnornas öden framstår de som ansvarslösa knarkare rätt och slätt, trots att många av dem bara stoppat i sig det som läkarna har gett dem. Vi har en hel rad av dem, Judy Garland och Marilyn Monroe, för att bara nämna några av de mer namnkunniga som gick den vägen före Elvis.

Läkarkåren tar inget ansvar
Och läkarkåren vägrar att ta något ansvar. Blir människor beroende av de läkemedel läkarna skriver ut så är det alltid människornas eget fel. Då tvår läkarna sina händer och börjar kalla patienterna inte läkemedelsberoende utan ”läkemedelsmissbrukare”. Det vill säga, en massa människor som, sig själva ovetandes, börjar äta läkarförskrivna vanebildande narkotiska preparat görs sedan själva ansvariga för att de just blivit beroende. Så fortsätter läkarna att, med receptblocken i handen, lura in fler och fler människor i samma fälla. En del av läkarna betalas bra för detta av läkemedelsbolagen. Det heter i sådana fall att de får betalt för ”kliniska prövningar”, för forskning alltså, vilket tydligen kan ge uppåt 10.000/patient, eller mer, som de ordinerar dessa piller och rapporterar till läkemedelsbolaget om och så vägrar massor av dem att tro på patienternas beskrivningar av biverkningar. Det är ju klart, de tjänar bra på att inte tro på patienterna.

Elvis och Scientologin
För att få mer kött på benen googlade jag om Elvis och droger, och mycket riktigt, han obducerades och man fann otaliga läkemedel i hans kropp. Läkaren som hade förskrivit honom massor av sådana här preparat åtalades tom. Sannolikt dog Elvis för att hans hjärta inte klarade denna mängd av själsdödare. Problemen med sådana här preparat, som människor inte sällan börjar äta utan att förstå vad det är för sorts medel läkaren skriver ut till dem, är gigantiska, men de föreslås exempelvis aldrig ligga bakom några fall av långtissjukskrivningar.

Detta läser man om Elvis på en av de sidor jag plöjde igenom igår kväll:

According to some close friends, Elvis even decided on the spur of the moment to give Scientology a try. It didn’t go well.

One day, in L.A., we got in the limousine and went down to the Scientology center on Sunset, and Elvis went in and talked to them. We waited in the car, but apparently they started doing all these charts and crap for him. Elvis came out and said ”Fuck those people! There’s no way I’ll ever get involved with that son-of-a-bitchin’ group. All they want is my money.”

Of course, both his ex-wife Priscilla and their daughter Lisa Marie ultimately wound up belonging to the cult. In September 2002, Priscilla lamented that Elvis hadn’t joined: ”I wish that he knew what Scientology was before he died.” She added that it could have ”helped Elvis a lot” with his drug problem. Maybe yes, maybe no.
(Källa på nätet)

Han hade ju helt rätt och visade en god förmåga till tänkande och insikt, men denna klarsyn var dessvärre bara partiell och den kostade honom sannolikt hans liv, förorsakade hans alldeles för tidiga död. Man kan alltså inte förvånas över att hans fd. fru och dotter blev scientologer eller att alltfler av de stora stjärnorna, John Travolta, Tom Cruise, Kirsti Alley m.fl. blir det, eller fördöma dem för detta. Kanske tycker de att det är ett mindre ont att gå med där än en för tidig död. Vill man bli fri från läkemedelsberoende finns det inte många organsationer att vända sig till.

Vi kan nog också utgå från att de här superkändisarna inte blir lika skamlöst utnyttjade som andra, vanliga människor som luras in i organisationen. De bidrar med PR bara genom att vara med och bestås måhända en annan behandling än småfolket, så de kanske inte ens är medvetna om hur illa andra utnyttjas.

Vad gör det svenska samhället?
I Sverige har vi Kilen (se länk nedan), en organisation som hade statligt stöd, som ställde upp och hjälpte och stöttade läkemedelsberoende, en av de få organsationer i Sverige som arbetat med detta problem. Organisationen hade många års erfarenhet av problemen och hade byggt upp ett unikt kunnande om läkemedelsberoende. Bland det första Alliansregeringen gjorde var att dra in medlen till Kilen, som därmed tvingats lägga ner viktiga delar av sin verksamhet. Vad var skälet till denna åtgärd? Jag vet inte men jag vet att alliansens partier inte vill ha en lag om redovisning av varifrån partiernas penningstöd kommer.

Hur behandlar massmedia området?
Jo, vid sidan av att regeringen omedelbart drog in allt ekonomiskt stöd till Kilen, så varnas vi ofta för scientologerna i våra massmedia, och av läkarkåren, visserligen med rätta men Scientologerna används också för att misstänkliggöra alla som är kritiska till detta ofantliga nerdrogande av miljontals människor runtom i världen.

Att scientologerna är skumma vet alltså alla som följer med i samhällsdebatten och genom ”guilt by association-metod”, sammankoppling mellan de kritiska personerna och scientologin, misstänkliggörs eller tystas alla de som är kritiska till läkemedelsföretagen och till de läkare som slarvigt och totalt ansvarslöst förser massor med människor med ”lyckopiller” av olika slag.

Det är helt riktigt att varna för scientologerna men det är ynkedom när man inte erbjuder några alternativ för läkemedelsberoende, och som sagt, i Sverige lägger vår regering ner ett av de få alternativ som finns i det här landet.

Scientologerna tjänar visserligen massor med pengar på folk, varav de allra flesta bara blir rent upplurade, men de stora läkemedelsföretagen tjänar högst sannolikt mycket, mycket mer på försäljningen av de här preparaten. Så frågan är, trots att det är eländigt att man ska behöva ställa den, vilken organisation som är mest klandervärd, Scientologerna eller de multinationella läkemedelskonglomeraten med sin svans, den troskyldiga eller fullt medvetna (välj det som passar) läkar- och psykiatrikerkåren?

OBS: Det är livsfarligt att sluta abrupt med de här preparaten. De måste sättas ut mycket, mycket långsamt och över mycket lång tid. Försöker du sluta, tro inte på läkaren om han säger att det går på några veckor.

Länkar:
– Dags för öppna bidragsredovisningar! Magnus tankar
– Kilens hemsida, så länge den finns kvar
– Om indragningen av medlen till Kilen
– Läkarnas pillerpsykos raderar vår livsglädje, Anna Ekelund i AB
– Läkare inför rätta för sponsrad resa, Ekot 21/8 o7
– Berättelsen om Mia
Den sista artikeln rekommenderar jag med intensitet
För övrigt finns fler inlägg på Motvallsbloggen i ämnet, under kategorin vård/omsorg bl.a.

Genom Britt, som kommenterat på min förra post om Peter Rosts utmärkta Sommarprogram, fick jag en länk till en artikel i tidningen Vi, om whistle blowers, de där människorna som, liksom Peter Rost, Sara Wägnert, Ingvar Bratt m.fl. går ut och avslöjar oegentligheter på sina arbetsplatser, eller inom andra verksamheter som de känner väl till eller deltar i, som inom politiken, i föreningar eller klubbar. Det är en mycket läsvärd artikel som jag rekommenderar.

När jag så lyssnar på programmet Kropp och själ i natt, där man bl.a. tog upp Stanley Milgrams berömda experiment (från 1961), som handlade om lydnad och vad människor kunde fås att utföra på uppmaning av auktoriteter, ser jag den länk som förbinder de här båda fenomenen.

Milgrams experiment (som man kan läsa om i Wikipedia bl.a) visade att så många som 65% av de undersökta experimentpersonerna var kapabla att, på en auktoritativ forskares uppmaning, döda en annan person (skicka så starka elektriska strömmar igenom hans kropp att han dog av dem/experimentet var fejk förstås). Experimenten handlar mest om whistle-blowerns motsats, om de auktoritetstrogna, de underdåniga, de lydiga men det är dessa människor som möjliggör för maktetablissemang, av olika slag, att behålla sin makt och att stänga av/sparka/isolera dem som rättmätigt säger ifrån. De onda människorna, som någon har sagt, skulle inte kunna göra så mycket ont om inte de goda människor teg.

Ofta börjar whistle-blowern med att försöka tala med den överordnade, påtala vad som är fel, istället för att offentliggöra sina upptäckter direkt, och därmed bäddar han/hon för sin definitiva undergång.

De där som säger ifrån, som påtalar oegentligheter eller lägger fram berättigad kritik mot överheten, de med civilkurage, riskerar alltid sin framtid. De riskerar den just för att alldeles för många människor i deras omgivning är fega, inte vågar ställa sig upp och offentligt stötta whistle-blowern. ”Whistle-blowers” i Sverige stöts nästan alltid ut och går förlorande ur sina strider.

Jag har sett dem, ett antal gånger i mitt liv, oftast i mindre viktiga sammanhang, som i föreningar och klubbar, men även i ett, för mig, mycket viktigt sammanhang: Där sitter de, de där fega, lydiga men annars så trevliga arbetskamraterna, tittar en inte i ögonen, tilltalar en inte, behandlar en som luft. De vet att de är fega, de vet att man har rätt, de vet att de är så ynkligt ängsliga att säga eller göra något som kan resultera i negativa konsekvenser för dem själva. De skäms egentligen över sig själva och just därför undviker de whistle-blowern och bidrar på så sätt till att isolera denna. Sedan kan desssa fega varelser komma, åratal efteråt, och be om ursäkt eller erkänna att man hade rätt, att de inte borde ha tigit den där gången, att de ångrar sig – det är så dags då!

I artikeln i tidningen Vi, berättas historierna om flera av våra mest kända whistle-blowers och hur det gick för dem. Dessutom ges ett antal tips om hur man ska gå tillväga om man bestämmer sig för att ”blåsa i pipan”, för att inte själv drabbas alltför hårt, även, som man skriver, om man alltid måste vara beredd på det värsta. Enligt min erfarenhet kommer alltid det värsta att hända och i verkligheten finns aldrig någon total upprättelse, sådan finns bara i sagorna, åtminstone i Sverige.

Mitt personliga tips är således: Gå inte till chefen och varna honom/henne eller avslöja vad du vet, inte ens av ren omtanke och för att du vill väl, förrän du har bevis, samlat papper och vet att du kan sätta dit chefen om det kommer att knipa (och förvara bevisen, eller kopior av bevisen, så att chefen inte kan få tag i dem). Går du till chefen utan klara belägg som håller vid en offentlig granskning, kommer du garanterat att gå ut som storförlorare. Dessvärre är whistle-blowern ofta den där personen som vill vara juste, och det är livsfarligt i sådana här fall att vara det då det ger den överordnade, eller andra som känner sig hotade, en chans att samla material mot dig, hinna förtala dig, intrigera emot dig, hinna gömma undan bevis etc.

Slutligen: Det straffar sig nästan alltid att vara whistle-blower och det lönar sig nästan alltid att vara nickedocka! Det är de fega som gör detta till ett sorgligt faktum.

Länk:
– Tidningen Vi / om whistle-blowers
– Vi är mycket mer lättlurade än vi vill tro, Motvallsbloggen (3/11 2006) om grupptryck