Under eftermiddagen hade vi anstormning av ett gäng tornseglare igen. De for som galningar runt huset och skriade i högan sky och kollade alla möjliga vinklar och vrår av huset, formligen klättrade på väggarna.

Så har man tappat ännu en illusion. Nu upplevde jag inte det där skriandet som fullt så vänligt som jag alltid gjort tidigare, sedan jag förstått att de där skriande tornseglarna egentligen är en slags tornseglarvärldens ungdomliga MC-terrorister.
De flygande ligisterna lyckades vi inte fånga på bild, men tornseglaren som vaktade sitt bo mot de anstormande ungdomarna kunde vi fotografera.
De par som häckar här flyger själva alltid in och ut ur bona helt ljudlöst och gör aldrig något väsen av sig, precis som det anstår stadgade par med små barn. Och nej då, tornseglarna är inte det minsta rädda för oss.

Frampå nattkröken pratade jag med min reservprins igen, som just hade hoppat ner i swimmingpoolen och satt där och njöt av svalkan när jag kom ut på trappan. 20 grader utomhus har vi, inte underligt att han vill ta sig ett bad. Det gjorde jag också tidigare idag. Det var 26 grader varmt i vattnet i sjön.

Den här lilla krabaten bor under kökstrappen och den brukar ibland sitta precis utanför dörren när jag kommer ut på kvällarna. Jag tror att den tror att den är en prins och att den vill bli pussad. Men jag har inget behov av någon mer prins, så jag avstår från det experimentet.

Istället har jag ställt ut en liten swimmingpool till honom, som han verkar uppskatta. Endast det bästa att gott nog åt en prins, även om han inte får någon puss och även om han får nöja sig med att fortsätta att bo under trappen.

Dottern är som sagt fågelentusiast. Hon hade inte bara ett duvslag ute i ladugården utan även ett par skrattduvor. Det är sådana där små duvor som trollkarlar brukar trolla fram ur ärmar eller hattar, för att de är så lättdresserade. De finns i två varianter, dels helvita, dels ljust beiga med en mörk ring runt hasen.

De här duvorna bodde i en stor bur inomhus under vintern och fick vistas i en större voljär med ingång till ett rum i ladugården under sommarhalvåret. De var helt tama och de fick förstås ungar med jämna mellanrum, som dottern sålde till en zoo-affär i Göteborg vartefter. Föräldraparet ville nämligen inte veta av sin avkomma när den blivit vuxen.

Så hade vi en ung skrattduva en gång som trakasserades av föräldrarna, då det blivit dags för den att lämna föräldrahemmet, så vi blev tvungna att ta ut den ur buren till nästa tillfälle att frakta den till Göteborg. Den fick tills vidare flyga fritt i det som var vårt grovkök, där också duvburen stod på ett skrivbord invid väggen. Vi lade en tidning ovanpå buren där vi ställde mat- och vattenskålar till ungduvan. Upp till burtaket, där ungduvan hade sina matskålar, var det c:a 180 cm.

Eftersom vi inte litade på den honkatt vi också hade (inte samma katt som den på bilden i det tidigare inlägget, som var en hankatt), som inte var van vid tama lösflygande fåglar i huset, kom vi överens om att inte släppa in katten i det här rummet. Vi var förstås oroliga att katten skulle ta duvan om den fick en chans.

Så gick det någon vecka och en dag ropade min man på mig från grovköket: ”Kom Kerstin ska du få se något roligt” Jag gick in i grovköket och där, ovanpå buren, på tidningen som låg där till ungduvan och med duvans matskålar, låg honkatten hopkurad och vilade lugnt och avslappnat och tätt in till katten kurade ungduvan ihop sig, lika avslappnad som katten.

Därefter var vi inte oroliga för att katten skulle ta duvan och slutade att försöka hålla henne borta från grovköket.

Den här honkatten kom till oss när hon var sex veckor gammal, en svartvit väldigt liten halvangorakattunge. Vid den tiden hade dottern också ett antal marsvin, varav ett var ett långhårigt gråvitt sådant som just hade ungar. Kattungen, som inte var större än marsvinsmamman, adopterades direkt av marsvinshonan, och kattungen fann tydligen att marsvinen var goda adoptivsyskon för hon sov alltid i marsvinslådan tillsammans med marsvinsmamman och hennes tre ungar.

Tyvärr har jag inte foto av detta, men här är kattan, Stumpan, tillsammans med sina första kull ungar. Hon rörde aldrig ett marsvin, och heller aldrig någon av de fåglar vi härbärgerade inomhus, kunde vi alltså senare konstatera. Hon var en mycket speciell katta som blev 17 år gammal och en kattdam som jag fortfarande saknar, trots att vi har en mycket trevlig kattdam nu också.

När jag läste Lasses blogg om kossan som fått kalvförlamning, kom jag att tänka på den gången då jag agerade barnmorska till en av våra tackor. Det är mycket som kan hända när man har djur, som Lasse påpekar.

Det här var en lördag eftermiddag. Tackan hade haft värkar flera timmar, men det kom inga lamm och när vi ringde till jourhavande distriktsveterinär var han inte anträffbar. Vi kollade tackan med jämna mellanrum och kunde framemot sena eftermiddagen konstatera att värkarbetet hade avtagit men inga lamm syntes till. När det sker är det allvarligt för om tackan slutar försöka föda fram lammen, och det gör hon om värkarna avtar, innebär det att lammen dör inne i livmodern, med fler komplikationer som resultat, tackan kan också dö så småningom. Och fortfarande kunde vi inte få tag i veterinären.

Vi förstod förstås att det handlade om fellägen på lammen, så maken konstaterade att nu var det bara för oss att själva gå in i tackan och kolla läget. Fram med handboken om får och läsning av avsnittet om lamning och fellägen. Så var det bara att sätta igång.

Jag klippte naglarna, skrubbade armarna upp till axlarna och därefter gav vi oss i kast med uppgiften. Jag var fruktansvärt nervös för något sådant hade jag aldrig gjort förr och jag ville ju för allt i världen inte skada tackan.

Maken höll i tackan. Dottern stod bredvid med boken uppslagen, för att läsa innantill om jag behövde mer information, och jag körde in armen i tackan för att kolla hur lammen låg. Jag kände omedelbart ett par små klövar innanför öppningen, så det var ju bara att dra ut dem genom öppningen – trodde jag. Jag suckade av lättnad när klövarna kommit ut. Min man stirrade förfärad på klövarna och utbrast: ”Men de är ju upp och ner”. (Lammet ska komma med framklövarna först och så att ovansidan av klövarna är uppåt).
Det var de, alltså helt fel fortfarande. Bara att gå in i tackan igen och börja känna efter betydligt noggrannare. Det var inte lätt och dottern kom med den icke speciellet lugnande kommentaren: ”Nej det är klart att det inte kan vara lätt, det är ju minst åtta ben att reda ut därinne”.

Nu var det bara att gå systematiskt tillväga, känna runt hela paketet varvid jag kunde konstatera att det bakre lammet låg med sina bakhasor runt halsen på den främre lammet, och därmed hindrades detta från att komma ut. Sakta och försiktigt lirkade jag bort bakbenen och tryckte in dem, och sedan lyckades jag få fatt på frambenen på det främre lammet och dra ut klövarna på detta. Den här gången blev det rätt.

Tio minuter senare var båda lammen framfödda, trots att det bakre kom felvänt, och jag, som skakade i hela kroppen av anspänningen och nervositeten under ”operationen”, kunde andas ut.

Så tror man att det inte händer något spännande på landet. Så mycket dramatik som jag upplevt sedan vi flyttade ut på landet och skaffade oss djur, för 35 år sedan, upplevde jag aldrig som stadsbo och en tid även som stockhomlsboende.

Jag kommer plötsligt på allt möjligt om tornseglare som jag inte vetat tidigare, eller i varje fall börjar jag ställa frågor om dem som jag inte ställt förr. Vi snickrade och satte upp svalholkarna förra sommaren efter att vi hade konstaterat att flera tornseglare hade försökt komma in överallt under överhänget på huset, kollat varje lite springa, men förstås inte lyckats eftersom det inte finns några lämpliga håligheter där.

Det visade sig då att några par genast tog holkarna i besittning, för övernattningar under någon dryg vecka, innan de gav sig av söderut i början av augusti. Vi gissade på en av två orsaker till att de övernattade i holkarna, endera att det var unga fåglar som rekognoserade och testade tänkbara boplatser till nästa sommar, för sin första häckning, eller att det handlade om äldre fåglar som, pga av takomläggningar eller liknande, hade förlorat sina bon och ungar.

Så gick det ett år och när det var dags för häckning denna sommar flyttade två par in i holkarna ganska omgående, som jag berättat om tidigare. Vi tror förstås att det var samma fåglar som testade holkarna förra sommaren, men vet naturligtvis inte.

Hur som helst, jag har alltid trott att tornseglarna skriar som signal till ungarna, eller den förälder som ruvar i boet, men nu börjar jag undra om det inte förhåller sig på ett helt annat sätt, i varje fall också på ett annat sätt. Idag hände nämligen samma sak som förra sommaren, och jag har sett liknande händelser tidigare under sommaren, och trott att det varit en förälder som inte kom in i boet, eller som blev så oroad av oss att den inte vågade flyga in, som jag inte tror längre.

Det kom plötsligt en liten flock tornseglare och skriade intensivt, samtidigt som det svarade inne i bona. Flocken på sex tornseglare flög runt huset gång på gång, under en lång stund, och några av dem flaxade fram till holköppningarna, men flög inte in, då det skriade inne i holkarna. (Detta såg jag även i början av häckningssäsongen.) Istället försökte de hitta andra hål under överhänget, på samma sätt som vi såg förra sommaren, då inga holkar fanns. Jag satt och tittade bl.a. på en fågel som klängde sig fast i trävirket vid knuten (och svor över att jag inte hade kameran till hands) och som försökte komma in genom en liten springa mellan ett par bräder, vilket den misslyckades med.

Jag gick fram till en plats under den ena holken och kunde se att en unge kikade ut, troligen den som skriade när det flaxade till utanför bohålet. I den andra holken satt en vuxen seglare med huvudet ut genom holkhålet, som om den vilade eller kanske bara vaktade boet för inkräktare. Det är den fågeln som man ser en skymt av på bilden ovan (som inte blev så bra dock eftersom jag tog den mot solljuset och kameran inte är suverän för fotograferande av smådetaljer på avstånd.) Den här fågeln tittade lugnt på mig, satt kvar i hålet och verkade inte vara ett dugg rädd för mig. Så det är kanske dags att tänka om om dem igen.

Skriandet kanske snarare, eller dessutom, är signaler som talar om att boet är upptaget och de tornsvalor jag sett som aldrig flugit in i bona, är kanske bolösa sådana som letat bon. Läste på någon sida att det råder brist på boplatser åt tornseglarna och att de tom kan slåss om bon när de anländer i början av juni.

Jag skulle nog kunna skriva en hel bok med lite festliga och annorlunda historier om de husdjur vi haft genom åren, och eftersom det är sommartorka inom inrikespolitiken serverar jag en kortversion av en av dessa historier här:

Den verkliga fågelentusiasten i familjen är dottern, som då hon bodde hemma och var i tioårsåldern hade ett duvslag i ladugården med diverse rasduvor. Så föll det sig inte bättre en gång än att höken tog båda föräldrarna till en brevduvunge, som vi därmed tvingades blir fosterföräldrar till. Den flyttades in till oss i huset och jag matade den med kycklingfoder som jag stoppade ner i halsen på ungen med en stor spruta som jag tagit bort nålen ur och skurit upp öppningen på så att det gick någotsånär smidigt att sticka ner den i halsen och mata pippin med. Duvor stoppar nämligen ner födan långt ner i halsen på sina ungar.

Den här duvan blev förstås heltam, som syns på de gamla, urblekta instamaticbilderna. På den ena bilden sitter den, aningen avvaktande, på golvet och tittar på katten som äter sin mat. Där hade den precis fått fjädrar. På den andra bilden, där den är lite äldre, sitter den på min hand.

Nå, på midsommaraftonen den här sommaren var vi, tillsammans med ett antal andra människor, på besök hos goda vänner och de hade dukat upp ett rejält långbord i trädgården. Duvan var med oss och den hade ännu inte börjat flyga så vid kaffedags satte jag upp den på en gren i ett äppelträd, i närheten av det vackert dukade långbordet, innan vi bänkade oss vid bordet.

– Är du inte rädd att den ska flyga sin väg, undrade en person i sällskapet.
– Nej, skrattade jag, den kan ännu inte fly….

I exakt detta ögonblick lättade duvan från sin gren i äppelträdet och vilt vingelflaxande närmade den sig långbordet på ett högst olycksbådande sätt. Den sjönk alltmer under sina försök att flyga, för detta första försök var, visade det sig, lite prematurt, för att slutligen landa med ett magplask mitt i den jättelika skålen med saftbål som stod mitt på bordet.

Ridå!

Men ett gapskratt utlöste flyguppvisningen förstås, speciellt som duvan verkade ha startat sitt livs första försök att flyga i protest mot min kommentar. Även duvor har trotsåldrar uppenbarligen.

Inte riktigt hemma trots allt och världens bekymmer och politiken känns fortfarande långt borta – riktigt skönt faktiskt.

Det har väl inte framkommit i bloggen hittills, men jag är faktiskt mycket intresserad av djur – av alla de slag. Så idag har jag suttit, närmare en timme, med kameran i högsta beredskap i förhoppningen att få ett foto av en av tornseglarna, min absoluta favoritfågel, när den flyger in i boet vid sidan av sovumsfönstret – det visste de säkert för det blev inget inflygande alls. Kanske oroade jag dem där jag satt, bara ett par meter ifrån boet.

Det här få mig att fundera vidare: På Vrågården (vårt förra ställe) kunde jag sitta i sovrumsfönstret på andra våningen och titta på tornseglarna när de flög in och ut, och där satt jag egentligen inte så mycket längre ifrån det närmaste boet (bon som där låg under takpannorna, fanns inga takrännor där vilket gav dem fritt fall) och där verkade de inte alls bry sig om mig. Tror att just detta var orsaken till att jag har inbillat mig att tornseglarna inte lider av försiktighet eller rädsla.

Här däremot, får jag en känsla av att de är ganska vaksamma och lite misstänksamma mot oss. Kan det tänkas vara så, att eftersom det tycks vara samma fåglar som återkommer år efter år och de kan häcka på samma ställe under många år, så hade tornsvalorna på Vrågården vant sig vid oss och att vi aldrig gjorde dem något illa, medan de här häckar här för första gången och inte alls är vana, varken vid oss eller allting annat runtomkring, och kan det vara så att de blir mindre försiktiga/ängsliga, avvaktande så småningom, om häckningen blir framgångsrik och om de återkommer nästa år? Någon som kan mer än jag om tornseglare som vet?

För övrigt har vi ett rikt djurliv i och runt vårt hus, som vi delar med många andra invånare, vid sidan av spindlarna, som jag alltid värnar speciellt om eftersom de håller efter en massa otrevliga insekter och kvalster i huset.

Under skorstenen någonstans bor fladdermössen, som kommer fram i den djupa skymningen. Under huset bor grodor, flera olika arter vad jag förstår. En sort är rolig och den har jag aldrig sett förr, den är beige med mörkt bruna fläckar. Vi har även paddor på tomten.

Så har vi koltrasten. En stannade över vintern och tog tacksamt emot maten som vi försåg den och andra övervintrare med. Jag antar, men vet inte, att det var den som underhöll oss med fantastiska kvälls- och morgonkonserter från den höga lärken utanför huset, tills för några veckor sedan. Den skuttar fortfarande glatt omkring på gräsmattan under dagarna och är inte speciellt rädd för oss. Den har dessutom fött upp ett antal ungar under våren och sommaren.

Vidare har vi flugsnappare och blåmesar i några av de andra, vanliga fågeholkarna, som vi också har förstås och inte långt ifrån huset har ett tranpar häckat, som trumpetade ihärdigt i våras och som hörs fortfarande då och då.

Rådjuren har vi tack och lov lyckats hålla från trädgården, som vi har stängslat in. Det beror nog på hundarna, som de inte vant sig vid (på Vrågården var rådjuren närmast som får, betade i stora flockar bakom ladugården mitt på dagen och struntade totalt i hundarna). Men de strycker nära träggårdsstaketet. De är vackra men ack så fulla av fästingar, som jag inte uppskattar precis. Harar finns förstås också. Man säger dessutom att det fanns ett ”befolkat” björnide bara någon mil från vårt ställe, men dess innevånare har jag lyckligtvis aldrig mött. Känner inget för att springa på en björn i skogen. Vildsvin, som det också lär finnas ganska gott om i trakten, har vi inte heller sett några spår av runt huset.

Den dystrare sidan av det här huset är myrorna. De gör mig inget när de är där de ska vara, i sina bon i jorden, men när de svärmar och envisas med att komma in i huset genom skorstenen, då blir jag inte glad. Roligare kan man ha än att finna 2.000 myror i köket. Förra sommaren njöt vi emellertid av det stora myrkriget på taket till köksfarstun, där en svärm svarta flygmyror slogs mot en svärm röda myror som var i svärmartagen samtidigt.

Slutligen har vi Mulle, som kastar upp stora högar jord på tomten då och då, men mest under vintern, då det kan ligga ett större antal stora jordhögar runt huset. Vi gillar honom, fast många andra betraktar mullvadarna som eländen. På vårt förra ställe fick vi sorkinvasion de senaste åren (på grund av en EU-träda bakom vår ladugård) och de var inte roliga. De åt ut upp våra morötter, de åt upp rötterna på båda våra 8-åriga äppelträn och på körsbärsträdet, bara att dra upp de döda stammarna, och finna att rötterna var helt borta. Då sade vi några väl valda ord och svor över EU så det osade om det. Sorkarna var många och de drog in mängder av fästingar på tomten. Mulle, som är enstöring och som lever ensam i sitt revir, tycks hålla efter sork, troligen äter han upp eventuella sorkungar, eftersom han är rovdjur, och han lämnar våra grönsaker ifred, så vi överser så gärna med hans jordhögar och betraktar honom närmast som en tillgång i trädgården, som en liten gårdvar i underjorden.

Annars börjar jag så smått landa efter semestern. Det har varit lite schockartat att komma hem efter nästan en veckas total avskärmning från nyheter och från information om vad som händer i världen. Att mötas av artiklar om Israels agerande i Libanon var ytterst deprimerande.

Men så finns det de små glädjeämnena också. När vi kom hem kom vi underfund med att båda de tornseglarkholkar vi satte upp förra sommaren har häckande par och att föräldrarna är mycket energiska med att skaffa mat åt sina ungar. Vi hade visserligen minst fyra par i vårt förra hus, så jag är ju van vid att se dem flyga in och ut ur sina bon, men på det gamla huset bodde de på baksidan av huset, där det var rejält högt upp till takpannorna, dels c:a 5 meter hus, dels en dryg meter stenfot. Här bor de bara c:a 3,5 m över backen och det ger en helt annan möjlighet att komma dem nära och verkligen studera dem.

Jag har alltid haft för mig att de här fåglarna inte har vett att vara rädda eftersom de inte har några naturliga fiender egentligen, men så enkelt är det nog inte. Nu har jag kunnat konstatera att de sittar i boöppningen och ser sig omkring en god stund innan de slänger sig ut ur boet. Kanske de inte gör så om de bor högre. Jag gissar nämligen att här är de beroende av att kontrollera att omgivningen är helt fri från hot innan de ger sig ut. De faller nämligen ganska rejält i samband med att de kastar sig ut och är i stort sett nere på en meters höjd innan de får tillräckligt med luft under vingarna för att böja av uppåt igen, och på den höjden kan de faktiskt till och med falla offer för katten. Det kan också tänkas att det handlar om vinden, för jag tycker att jag i några fall har sett dem klara utflygningen utan att falla så lågt. Fascinerande är det i alla fall att sitta och iaktta dem på så nära håll. Holken på gaveln sitter bara 1,5 meter från sovrumsfönstret och igår när jag slipade det (ska målas idag), landade plötsligt en av fåglarna vid holkingången, klängde sig fast där och vi tittade rakt på varandra några sekunder innan den släppte taget och svischade iväg.

En annan överraskning var att de har vita kinder och bröstlappar. Jag har alltid trott att de är helt brunsvarta. Underifrån ser man ju inte den där vita teckningen. Konstigt att jag inte sett det tidigare, för jag har haft flera i handen, sådana som blivit instängda i något utrymme och som jag tagit ut och låtit flyga iväg. De gångerna har de bara legat i handen (tagit dem med handduk, de har sylvassa klor) ända tills jag sänkt handen med en plötslig rörelse, då de fällt ut sina vingar och svischat iväg igen. De kan som bekant aldrig komma upp i luften från marken utan måste slänga sig direkt ut i luften. Man ska kasta upp dem sägs det, men det tycker jag är brutalt, de kan ju vara skadade, så jag har alltså funnit att det räcker att sänka handen snabbt. Sådana räddningsaktioner hoppas jag slippa här dock.

Försöker fotografera dem när de flyger in eller ut, men nix, digitalkameran hinner inte med. Innan den har utlösts är tornsvalan redan högt upp i skyn och så har jag ännu ett foto av holken. Men skam den som ger sig. Ska montera upp en vanlig kamera och försöka igen.

Tillägg 23.00:
Och så här ser de två holkarna ut där de sitter. Vi hittade lite förslag på nätet när vi byggde dem, och testade två varianter för att se om någon skulle falla ett par i smaken, och det gjorde båda två till vår stora glädje. Så mot slutet av sommaren ska vi sätta upp tre till på gaveln, där de kommer upp lite högre, samt ett par på magasinsbyggnadens gavel.

Dessutom funderar vi på att skaffa utrustning så att vi kan filma inne i en av holkarna. Det skulle vara väldigt spännande. Vi får väl se hur det blir med den saken. Vi blev så inspirerade av den här filmen.

Så jag lägger in inlägget här, det som provisoriskt var inlagt på G:a Motvallsbloggen.

Inlägg lördagen 15/7 2006 kl. 23.00:
Om nu någon letar sig hit för att Motvallsbloggen på Alba inte är tillgänglig, så kan jag informera om att den just inte är det sedan ett dygn, och jag har ingen aning om varför. Jag bara hoppas att problemet ska vara avhjälpt så snart som möjligt.

Så kan jag i alla fall visa några foton från den gångna veckans semester i Norge, en tripp över till Bergen, som var fantastisk.