Likaså är jag starkt irriterad på, för att inte säga oroad över amerikanska filmers antiintellektualism, det där, som du påpekar, att forskare numer oftast görs till löjliga eller rent illvilliga typer. Men just antiintellektualism är ju typisk för konservativsmen. Folk ska inte tänka bara reagera – ”instinktivt”.

Jag vet inte vad som var mest njutbart: hennes fantastiska sångröst eller att se de hånfulla leendena hos juryn och publiken försvinna och se hur de bara gapade. Susanne Boyle är en – i ordets bästa bemärkelse – verklig antihjälte. Hon påminner mig litegrann om hur ”nörden” – alltså den närsynte forskarintresserade manlige skoleleven – plötsligt förvandlades till (anti)hjälte under 1990-talet i amerikanska filmer. Fast det här är på riktigt, vilket gör det bättre.

Tror att detta är någonting vi kommer att se mer av i framtiden: många är trötta på det förytligade samhälle vi lever i där alla ser perfekta ut och saknar kroppsliga skavanker. Såväl nerden som Susanne Boyle signalerar en begynnande revolt. Hoppas jag.

Du kommer säkert att få nya klasser att gråta över skilsmässan från om några år. Du får trösta dig med det.

Igår spelade jag upp det för min högstadieklass, de är i slutspurten på nian. Flera hade hört talas om det, någon hade sett det. De tittade intresserat och efteråt frågade jag ”varför tror ni att jag visar er det här?”
– För att hon har dubbelhaka och ingen tror att hon kan sjunga, svarar en elev. En annan klämmer till med:
– Man ska inte döma hunden efter håret.

Fan, vad jag kommer att lipa vid skolavslutningen om en månad. De är så kloka och det är en fröjd att arbeta med dem. Och varje gång jag hör något utspel från rottingmajor Björklund så blir jag förbannad över att han inte har en aning om hur det verkligen är i skolan.

För att inte tala om hur tom och tyst kyrkan skulle vara utan syjuntetanterna och tanterna i kyrkokören.