http://www.youtube.com/watch?v=z-sdO6pwVHQ

Diskuterde med några amerikanska vänner det faktum att inte mycket har hänt sedan kolonialismens tid och ”Mörkerets hjärta”, det är fortfarande en väst civilisation som far jorden runt och skall sprida vissa värderingar. Vi uppfinner nya och ger oss ut att ”civilisera” världen gång på gång. Metoden är alltid den samma.

Det ger en känsla av att nu är det Obama som står på tur att söka asyl i Ryssland..

Assads porträtt hade förbjudits av demonstrationsorganisatörerna, men en del brydde sig inte.

När USA/Nato, i strid mot folkrätten, började bomba Jugoslavien våren 1999 startade i Stockholm dagliga demonstrationer med ett enda krav: Stoppa bombningarna nu! Att i dem ha visat bilder på det angripna landets president, Milosevic alltså, skulle ha varit att kasta fläskben till de västlydiga svenska medierna, som ihärdigt målat upp M som en blodtörstig diktator.

Det fick räcka med att ägna krafterna åt en strid – att få omvärlden att förstå att bombernas syften inte var att lösa motsättningar. Det idag fullt synliga skälet var ju i stället USA-basen Camp Bondsteel, på stulen mark utanför Pristina, som ett led i inringningen av Ryssland.

Den gången, 1999, sattes kriget igång med hänvisning till Racak-händelserna, där en USA-diplomat, William Walker, med ett oerhört solkigt förflutet från Centralamerika, med en OSSE-hatt på huvudet förvandlade ett kosovoalbanskt terrorangrepp på en serbisk postering till en serbisk massaker. Svart till vitt i vanlig ordning, med västliga medier som lydiga medagerande. Aldrig någonsin har svensk Public Service medverkat till att senare, när allt uppdagats, reda ut de verkliga förhållandena – och nu fortsätter man sorglöst att springa med i Syrienhistorien, utan att ställa en enda besvärande fråga.

När sedan en Quislingregering i Belgrad utlämnat Milosevic till kängurudomstolen ICTY i Haag kom de västliga journalisterna dit dreglande av förväntningar på att få se ett monster sprattla i nätet. Så i stället får de se en man av resning, huvudet högre än åklagaren och alla hans bisittare.

Tydligt kom det fram att, om det var någon som skulle befinna sig bakom skranket, var det i stället Madeleine Albright (årets Anna Lindh-stipendiat, medge att världen är absurd!). Men när ”rättegången” tog den vändningen, tappade alla ditsända journalister intresset för vad som pågick. De hade ju i uppdrag att beskriva kartan, inte verkligheten! All rapportering från Haag upphörde!