För oss som är ungdomar idag, däremot, är det inte lika kul precis. Visst, vi kanske har det bättre rent materiellt, men pessimismen inför framtiden är mycket mer utbredd idag än vad den var på eran tid. Våra (eller iallafall mina) ungdomsår har berövats oss(/mig).

När ni inte längre finns, och förhoppningsvis fått leva ett värdigt liv, kommer era barn- och barnbarn få tampas med alla de problem framtiden har att erbjuda.

Inga ungdomar kommer vilja stanna kvar i landet (jag tror dock inte att de kommer få det bättre för det, problemen vi står inför är globala), och för oss få som ändå känner någon slags lojalitet till landet, och vill stanna, kommer levnadsvillkoren drastiskt att försämras.
Industrijobben kommer att försvinna, och arbetslösheten kommer att öka dramatiskt. Att vara en vanlig arbetare, arbetslös eller ej, kommer att betraktas som extremt oattraktivt av alla tjejer som utbildat sig inom samhälls- eller naturvetenskap (och andra tjejer också för den delen), utan de kommer flytta utomlands vilket innebär zero love för sådana som mig.

Midsommar borde egentligen vara en magisk högtid för oss svenskar (fylld av glädje och framtidstro), men den har släpats i smutsen den med. Alla högutbildade och alla inom överklassen bryr sig inte om den, arbetarklassen tar till flaskan på ett dekadent sätt i sin desperation att undkomma sin livsångest och ängslan inför framtiden, traditionens anspråkslösa svenskhet har ersatts med idealet mångfald, där invandrare (som vi inom en snar framtid kommer att få utstå alltmer hot ifrån – allt mer rån och våldtäkter -, i desperationens kölvatten, där svenskar och invandrare kommer att alienera sig alltmer från varandra) och deras kulturer är det som lyfts fram som det nya och progressiva, i ett desperat försök (där midsommaren skändas) att etablera någon slags tro på framtiden.

Det ser dessvärre inte ljust ut

Marcin:
Tack :-).