Jo, men det hände lite andra saker dom åren oxå.

Politiker är inte så allmäktiga som dom själva tror ;=)

Att skylla allt som hände vissa år på en tillfällig regeringsmajoritet är lika dumt som att säga att allt är sossarnas fel.

Det mest i Sverige är kvar från Enväldets strukturer och regeringssystem.

Under perioden 77-82 satt borgarna vid makten och alla åren gick man med underskott.

Åren 92-94 gick man med underskott och trots att BNP ökade med 1 % skuldsatte man varje arbetande Svensk med 70 000 kronor.

Jag skyller inte all brister på åren 92-94 men väldigt stor del av av den dåliga ekonomin skapades under år då borgerliga hade ansvar för ekonomin.

Ekonomi betyder hushållning med knappa resurser och det är något som jag tror att socialdemokraterna är bättre på än de borgerliga.

den totala kostnaden för åren då borgerliga hade budgettansvar var i slutet på 2004 summa 1993 miljarder inklusive betalda räntor och kvarvarande skuld.

Detta är inte en tro utan fakta.

Vänligen KAS

Mer! Mindre!

Detta är trosfråga.

Det är alltså andra saker vi behöver, inte mer eller mindre.

Och som allt annat började det i Amerikatt.

Jag ser det ju mest som en fråga om tidsanda – om brist på framtidstro, på jäklar anamma!

Och då hjälper varken mer eller mindre av samma medicin ;=)

Och att ge ”incitament” i form av ”bonusar” och annat moral- och proportionsbefriat för ”näringslivets” ”toppar”, är ju bara att berika springpojkarna…

Kul för dom! men påverkar inte resultatet.

Och ägarna deltar allt mindre i någon ägarroll.

För 40 år sedan skrev CH Hermansson (som ju inte var barskrapad han heller) en bok om de 15 famlijerna eller hur många de nu var…

Poängen är att det inte är familjer längre, utan olika former av holdingbolag och finansiella institut, försäkringsbolag, pensionsfonder osv.

Ägandet är institutionellt. Och en institution kan inte ha något intresse, engagement eller moral.

Den kan bara se till sin egen institutionella överlevnad.

Framtiden tillhör fjärran östern.

Det gör jag nämligen inte ;=)

Och då skall alla veta, att näringslivet till Oscar Is tid var reglerat ner till sista spiken, på sätt som folk inte anar idag!

Det sades oxå ofta på Handels för 30 år sedan att levnadsstandardens höjdpunkt hade varit 1972, då en medellön på 50.000:- försörjde kärnfamiljens mamma, pappa, barn och 2:an, volvon och sommarstället.

I detta låg – som jag ser det i dag – oxå en omedveten normativ uppfattning att utvecklingen skulle ha stannat där, i kärnfamiljens folkhemska medelbra.

Det var det ingen som sa.

Jag tänker alltså att det som skett är diverse reaktioner på ”hegemoni” och ofrihet, men att vad man faktiskt gjort – utan att avse det – är att rasera det fokhemska medelbra, som man ville fixera till 1972 års nivå.

I stället för fler och växande företag och höjd standard, har vi fått out-sourcing, utflyttning, nedläggning, deflation, 0-ränta, arbetslöshet, sjukskrivningar, ohälsa, sken-kommersialisering, roffande statliga monopol, mm.

Problemet är nog att alla fåren rusade åt alla håll och ingen visste vad den gjorde…

”Tvärtemot gängse nidbilder publicerade i Ordfront och i andra socialistiska media, så var problemet för få avregleringar – inte för många.”

Nja, detta är ju en typisk trosfråga.

Den som tror det, tror det och den som tror motsatsen, tror motsatsen. Omöjligt att bevisa.