Kommentarer till Lön efter förtjänst – löjligt verklighetsfrämmande

Av: Kerstin

Kerstin — Sun, 16 Sep 2007 23:56:31 +0000

Kommer dessutom att tänka på att de som framför allt förespråkar liberalism också gärna hävdar att människan är en egoistisk varelse. Så varför skulle en varelse med den karaktären ha företagets bästa för ögonen?

Av: Eija

Eija — Mon, 17 Oct 2005 14:43:59 +0000

PS. En parentes: Nej, Tännsjö är inte längre professor i Göteborg. Numera sitter han i Stockholm. DS.

Av: Eija

Eija — Sun, 16 Oct 2005 14:29:59 +0000

Det här med ”frihet” i skilda former har många, många fallgropar. När det gäller t.ex. ”fri lönesättning” efter s.k. ”prestation” eller ”förtjänst”, hamnar vi väldigt snabbt in på ”tävlingsspåret” – ett spår som inte så sällan handlar om ”survival of the fittest” eller om ”kontakt/kompisskap” – eller ”If I scratch your back, you must scratch mine – oh, sorry! I ment; You scratch my back and I’ll scratch yours” -allt beroende på de inblandades sinsemellan ”hierarkiska rangordning” – och sådant är – i mitt tycke något ”mänskligt” som vi alla gör oss ”skyldiga” till – åtminstone då och då och i vissa sammanhang (detta även om vi i allmänhet är mot eller till och med förnekar det). Ett enkelt exempel på det är att vi helst prioriterar nära och nära när det gäller våra ”medmänskliga skyldigheter” (t.ex. att dela med oss, att hjälpa till). Likväl tenderar vi ”prioritera” dem som är av samma åsikt som vi själva. (Tänk på chefen, för fan!)
När det gäller samhällspolitik och ”rättvisa”, tenderar vi i både teori och praktik ”glömma” eller ”blunda för” sådana väsentliga punkter av ”kännedom om oss själva” även om vi innerst inne är medvetna om det…
Här tycker jag finns en direkt koppling till, t.ex. den nyliberalism som utgår ifrån en sorts rättvisefilosofi som ger individen äganderätt, inte enbart till den egna kroppen, själen, och talangerna, utan också till de materiella ting som man ”rättmätigt” – antingen genom arv eller genom förtjänst – har förvärvat. I förlängningen ger en sådan moralfilosofi faktiskt individen rätt till att låta sin nästa i granngården/(eller i grann – be)lägenheten intill oss att svälta till döds om så är fallet, medan vi själva får sitta oberörda på vår äganderätt eller – varför inte rätten till individuell lönesättning. Jag anser att i denna fråga har Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, uttryckt saken bra. Jag rekommenderar hans bok ”Filosofi & Politik” till alla intresserade.

Av: Göran Koch-Swahne

Göran Koch-Swahne — Fri, 14 Oct 2005 09:28:01 +0000

Prexis.

Det skall förebyggas om det skall alls.

Sen är det redan hänt.

Av: Kerstin

Kerstin — Thu, 13 Oct 2005 20:48:59 +0000

Göran:
Dessutom finns det ingenting sådant som upprättelse! Det är bara i sagorna hjältarna får sådan.

Av: Göran Koch-Swahne

Göran Koch-Swahne — Thu, 13 Oct 2005 14:27:50 +0000

Nu tycker jag att vi talar förbi varandra. Det är väl självklart ”att en extraordinär arbetsinsats förtjänar belöning”.

Frågan var om det sker…

Och visst, sådana ”system sporrar andra till att bli bättre”. Om de finns.

Och som sagt; centrala avtal (som Sverige levde väl och lyckligt med i 50 år) hindrar ingen att ge förtjänsten löneförhöjning.

”En dålig chef upptäcks ganska snart” visst – men vad händer? Andra får gå, inte chefen.

Och de som gått förtalas sedan av den chef som ”upptäckts”, men som alltså får vara kvar som chef.

”Referenser” kallas det.

I fallet med min förra arbetsplats är verkligheten ett mycket stort antal upprepade och långvariga sjukskrivningar för dem som är kvar.

Plus att 1/3 av arbetslaget slutade och en del av dess blev sedan långtidsarbetslösa.

Det var oxå en del av landet där det är mycket ont om arbeten för flera av de inblandade kategorierna, t.ex. kvinnor som inte har vårdlinje eller dylikt.

Och låter man sådant hända – och det gör man alltså – så finns det inga käcka teorier som kan ändra på det.

Bara en starkt förändrad arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Politisk vilja. En stark Stat.

Makt att tvinga den som inte vill.

De berömda ”ekonomiska incitamenten” finns nämligen inte i verkligheten, därför att sådant här endast sällan ”kostar” så mycket pengar att konkurs hotar – och därför att sociala strukturer alltid är starkare än enskildas lidande.

Vi skall inte glömma hur l i t e t Sverige är.

”Man” har fattat ett feliaktigt beslut – och sådant kan ytterst få människor erkänna offentligt.

Det blir alltså långa telefonsamtal till de sjukskrivna där ”man” beklagar sig över hur jobbigt det är – men ”man” gör inget åt det ;=)

Av: Kerstin

Kerstin — Wed, 12 Oct 2005 21:52:39 +0000

Göran: Så fick Aqurette rätt – i ditt fall. Gratulerar Aqurettte :-).

Men Aqurette, har du lyssnat på programmet som Börje länkar till, eller läst rapporten som han också länkar till?

Sedan har jag inte sagt att alla chefer är inkapabla att rätt bedöma sina medarbetares insatser och utdela lön efter förtjänst, bara att alldeles för många är det – och det är illa nog.

Av: C. L. K. Aqurette

C. L. K. Aqurette — Wed, 12 Oct 2005 21:19:07 +0000

Göran:
Det finns naturligtvis en tröghetsfaktor. När det gäller stora multinationella företag som det jag arbetade inom blir trögheten ett större problem än inom ett litet företag. Men trögheten till trots så handlar det sällan om decennier, utan snarare om månader. En dålig chef på mellannivå upptäcks ganska fort då resultaten i hand ”team” sjunker. På ett mindre företag ser man nästan direkt om någon chef inte sköter sig eftersom dennes del av företagets ekonomi är större. En sak som dock underskattas inom många företag är ledningsgruppens/ägarnas direktkontakt med de anställda. Ofta fungerar det så att de högst upp i organisationen lyssnar till mellancheferna och aldrig till dem som jobbar under denne. Jag personligen tror mycket på att ta fram system av direktkanaler mellan företagsledning och den enskilde arbetstagaren. Detta kan ske antingen genom fungerande fackklubbar, eller genom någon typ av ”arbetstagarförening” (ett okänt begrepp i LO-styrda Sverige, men ett allt vanligare i andra länder). Oavsett hur det går till rent strukturellt, så är det öppen kommunikation som är det viktiga – och då en öppen kommunikation i praktiken och inte enbart på pappret!

Kerstin:
”Det där måste du ha drömt. Du ser ju vad Aqurette skriver, och hans teori säger att du har fel!”
Istället för att raljera på min bekostnad kan du väl konkretisera de goda resultaten av din tes om lika lön oavsett arbetsinsats? Vad är det positiva utfallet av att duktiga och ansvarstagande personal ges samma lön som olämplig och oansvarig dito? Det är ju faktiskt detta som är kärnan i ditt resonemang. Det enda jag har hävdat är att jag och alla som jag känner delar uppfattningen att en extraordinär arbetsinsats förtjänar belöning och att detta system sporrar andra till att bli bättre.

Av: Göran Koch-Swahne

Göran Koch-Swahne — Wed, 12 Oct 2005 20:51:17 +0000

Ha, ha, ha!

Men hon har bott flera år i USA…

Allvarligt talat, 1/3 av arbetslaget är väck och hon är fråntagen arbetsledningen för de övriga.

Men det hjälper ju inte oss ;=)

Av: Kerstin

Kerstin — Wed, 12 Oct 2005 19:33:01 +0000

Göran:
Det där måste du ha drömt. Du ser ju vad Aqurette skriver, och hans teori säger att du har fel! Hon har ju blivit chef för att hon var mest kompetent och arbetade bäst, och hade förmodligen högre lön än de underställda, och då måste hon ju ha arbetat flitigare än ni andra.