Det finns ju situationer där man inte råder över vad som sker, men också tillfällen när man gör det – eller hur! Ingen, inte ens jag, begär att en man ska kunna göra något i vissa situationer, men i andra kan han det. Det är bara omöjligt att på en blogg beskriva varje tänkbar situation där det är lämpligt att stötta en kvinna – för att inte bete sig mansgrisigt. Men med lite fantasi kan du nog klura ut några sådana.

Så igen: Får man inte diskutera övergripande och generellt, måste man räkna upp varje fall som borde undantas den generella regel man föreslår, då återstår bara skvaller om grannen. Det finns dessutom de som tjänar på att samtal bland samhällets medlemmar ständigt ligger på den nivån.

Enligt Kerstin har jag till exempel ett ansvar för att själv göra en bedömning av de kvinnor som söker samma jobb som jag, och frivilligt avstå från jobbet om jag bedömer att någon av dem är mer kompetent än jag själv. Om förhandlingarna mellan facket och arbetsgivarna resulterar i ett beslut om att jag ska få en löneförhöjning kan jag inte bara glad tacka ja, utan jag ska först undersöka om det finns någon kvinna i landet (eller kanske arbetsplatsen räcker?) som utför ett motsvarande jobb men har lägre lön och i så fall försöka styra pengarna till henne. Digra moraliska förpliktelser att överpröva mina överordnades bedömningar. Slipper jag ifrån någon av de här plikterna för att jag tillhör de män som faktiskt gör en större del av hemarbetet och hittills aldrig slagit min fru?

Jag vet inte om jag raljerar här, eller är uppriktigt konfunderad. Kerstin har förvisso rätt i att det pågår ett mediadrev mot feminismen. Sannolikt en konsekvens av medias dialektiska logik – om någon person eller företeelse blivit upphöjd och fått tala fritt ett tag måste den detroniseras efter ett tag. Samtidigt är det nyttigt att få sina teser emotsagda och prövade mot verkligheten. Motsatsen brukar resultera i avarter och sekterism. Något som jag tycker mig se en del av inom feminismen och som jag tror motverkar de mål som jag misstänker att vi trots vårt käftande här delar. Att alla människor, oavsett t.ex. kön, ras, sexualitet och klass ska ha lika möjligheter att skapa sig bra liv utifrån sina egna förutsättningar och förhoppningar.

De allra flesta feminister anser nämligen inte att varenda man är ett svin, men att så är fallet har massmedia fått män att tro idag, för att det förs en kampanj mot feminismen, där den svartmålas, förvanskas och tillskrivs både åsikter och mål som ingalunda omfattas av majoriteten av dem som kallar sig feminister.

Inte medskyldiga till förhållandena i det för-moderna Afghanistan, utan att vi har samma s t r u k t u r e r här – om än i med tiden lätt modifierad form.

Det är inte ens 100 år sedan mannen lagligen fick slå sin hustru. Och 1/5 har forsatt att göra det.

Aga avskaffades 1908 för hustrun, 1928 för anställda under 18 år, 1954 för skolbarn och 1966 för egna barn (i ”uppfostrande” syfte, hette det).

KDS bildades pga av att barnaga förbjöds!

Först 1979 blev densamma barnmisshandel… Och Husbondemakten finns delvis kvar: på arbetsmarknaden av alla ställen.

Flatheten inför kvinnomisshandel, våldtäkter och nu i senare tid (igen) inför mord på ”olydiga” döttrar, beror av att dessa forntida strukturer lever kvar – och ofta är personerna alldeles omedvetna om det.

Uppriktigt sagt förstår jag inte på vilket sätt den förklaringsmodellen är väsensskild från sådana som ålägger människor skuld på grund av vilken hudfärg eller folkgrupp de råkat födas in i. Inte heller förstår jag varför det är viktigt att påpeka att ingen uttryckligen sagt att vi är talibaner, utan bara lika medskyldiga till deras förtryck som om vi vore det.

Men jag polemiserar. Det är klart som 17 att det finns ett starkare tryck på kvinnor att vara unga och snygga – och ett starkare på män att vara erfarna och framgångsrika. Och otaliga andra områden där människor bemöts utifrån generaliseringar och fördomar. Frågan jag ställer mig är bara om man inte ibland gör sig en otjänst genom att stirra för stint på tecknen på förtryck och ojämlikhet. Derivatan har också mycket att säga oss, liksom tecknen på frigörelse och självständighet.

Men vet du någon annan som sagt att alla män är talibaner, någon som jag inte har hört talas om?

Och det kanske är värre i Sverige än på många håll?